Wilhelm
Ett par fingrar flyter skakande i luften i sin jakt att försöka peta till ett hjul på en kontrollpanel "Rör inte det där. Det är ingen leksak." En röst bryter igenom ett pipande oljud av maskiner och avlägsna larm. Ljud av folk som rör sig fram och tillbaka ute i korridoren, Surrande lysrör i taket och samtal som flyter samman både nära och på längre håll. En tv-apparat sänder någon urvattnad sitcom med inspelad publik.
Sjuksköterskan ger sig först till känna i fysisk form när hon långsamt rör sig runt om sjukhussängen på den sidan som han ligger. Drar den klåfingriga handen ifrån EKG-maskinens kontrollpanel och rullar den liksom stativet för dropp en liten bit ifrån honom. "Jag försöker hitta bluetoothkanalen..." Försöker han, sträcker sig stelt och ansträngt med en vilsen blick efter apparaten som försvinner ifrån honom. Han hade kommit åt att skruva på något som antingen kunnat vara volym eller radio? "Jag tror den är trasig. Det bara piper.." Wilhelms händer fortsätter envist sträcka sig tills det tar emot i kroppen och armarna tvingas sin väg tillbaka från sina utsvävningar till att vila längs kroppen i bädden. Sjuksköterskan, en brunett med ett prövande leende försöker hålla masken. "Du har blivit opererad och behöver vila."
Wilhelm ögnar sjuksköterskan yrvaket förnärmat från sin säng "Jag kan fortfarande höra.." Som att det skulle förändra något. Och gör ett nytt försök att långsamt sträcka en arm tills sträckningen över bröstkorgen blir för mycket. Irriterad men aningen desorienterad från all smärtlindring är han inte helt med på noterna och håller mobilen farligt löst i sin andra hand. Sjuksköterskan drar mjukt undan hans arm och styr honom tillbaka att ligga mer tillrätta i sängen. Tar mobilen ur hans hand och lägger den på på sin plats på sängbordet bredvid där en låg glasvas är placerad med en liten smal bukett färgglada tulpaner står. Bredvid sitter lutad en grå liten nalle med ett hjärta och en röd, sliten plasttraktor. "Din mor och syskon var här medan du låg på uppvaket." Med glansig blick ser han på hur sjuksköterskan byter ut en tom droppåse med en ny och kopplar in det till hans venport. "De sa till mig att hälsa men din mamma behövde återvända till jobbet." Wilhelm grymtar till, vänder sig långsamt att lägga ner ryggen mot britsen. Han kan känna en slags obehag som inte är så våldsamt som det borde vara. Som att han ligger på något hårt men blir kvar, liggande med en svagt besvärad min när rummet känns snurra en aning.
Inte ens i situationer som dessa kan hans mamma ta sig tiden att sitta kvar eller överge sitt jobb och fragment av minnen börjar cirkulera runt, vad som hänt den kvällen. Några mer luddiga än andra.
"Men.. tjejen...? och..." Sjuksköterskan tycks stanna upp i vad hon gör ett ögonblick, lägger handen på den unga tonåringens och utbyter ett allt för hastigt ögonblick av ögonkontakt. "Vad för tjej?..." Wilhelms panna rynkas men hinner inte förklara för sjuksköterskan att få fortsätta "Polisen vill prata med dig, känner du dig redo att prata med dem?" Wilhelm suckar och vinklar huvudet en aning. Vare sig jakande eller nekande.
Det hade varit en konstig kväll. Med allt som hänt borde det skrämma honom. Men det hade tagit slut med en blinkning. Så snabbt och oväntat, högljutt av skotten som avfyrats och tydligen borrat sig igenom hans kropp. Men han känner sig inte skrämd, han är ju säker nu och inget fruktansvärt skett. Ja, kanske skjuten men att ligga omlindad såhär är egentligen inte så väldigt mycket värre än när han haft sin bmx och kört i de betongfundament som utgör skejtingramperna utanför parken innan cykeln blev stulen. Eller.. det är hans mammas teori iallafall. Han är bara glad att han inte förlorat en fot eller någonting annat väsentligt. Det enda jobbiga är att känna sig så dimmig av medicinerna, annars hade han lätt varit uppe på benen redan. Fuck vad coolt egentligen att han kan säga till folk att han blivit skjuten.. redan värsta John Wick i gymnasiet. Visa upp sina coola ärr.. under sin framtida jeansjacka med alla sina patches. Folk skulle dregla, helt säkert. Avundas honom. Men han vill inte hamna i trubbel med polisen och plötsligt finna sig framead för det här. Få leva på flykt och skjuta sig fri överallt. Hur orimligt det än verkade. Det gick ju såna historier överallt.... Han har ju sett på film om inte annat. Polisen får en skeptisk blick ur tonåringens ögon . Misstänksamt nästan. "Ja.." En misstänksamhet som liksom rinner av som minnet av en guldfisk. "Jag vet inte. fem?" Eller en mindre armé, hur skulle han veta. "Det var mörkt." Han vrider på Oscars leksakstraktor i sina händer. Fipplar med den en stund som ett annat flipperspel. "Jag tror en av dem hade en halloweenmask" Inte säker på att polisen skulle köpa hans teori så egentligen vill han inte säga så mycket alls. "Har inte jag rätt till en advokat?" Gillar inte att bli upptryckt mot väggen såhär. Viljan att vara eller verka vuxen är stark men emellanåt blir det mer tydligt att hjärnan inte växt färdigt på ynglingen.
Den röda traktorn i hans händer stannar upp när Erlendur berättar att han inte gjort något fel. Situationen känns plötsligt kanske några grader allvarligare än stunden innan. Traktorn sänks och handen med den infästa kanylen höjs till hans öra. En omedveten ticks han inte riktigt lärt sig kontrollera. "Jag vet inte..." Själva talet får nog en mer omvänd effekt och gör honom mer osäker. Påtvingar en längre tystnad. Måste han vittna på det här? Vad skulle det innebära? Stöta på dem i rättsalen i dagsljus? Den stora mannen som i princip försökt strypa honom till döds? Minnen kryper tillbaka. De andra han knappt såg mer av än skuggor? Förutom.. den andra främlingen som startat ordfighten. Det tar honom ur fantasin och in i verkligheten som är mer grå och allvarlig än den han lever i sitt huvud. Han vet inte om han vill göra det. I all ärlighet hade det hela nog varit lite obehagligt. "Jag vet jag inte gjorde något fel.! Pff.."Han vill inte visa att det skrämmer honom. För det är dit hans tankar för honom. Lägger ner huvudet mot den mjuka kudden och försöker lägga armarna i kors.. men trycket blir obehagligt över den ömma bröstkorgen. Hans mamma borde sitta med honom här i detta. Varför måste han göra det här ensam. "Vet du var Freya är? Jag vill prata med henne." Prata med någon som var där. Wilhelm sneglar åt polismannen där han sitter och kugghjulen verkar snurra ett ögonblick. Men sen nickar han lite. "Sure."