Det var en jättefin dag och det kunde vara fint med en promenad i det vackra trädgården men hon kände inte för det. Hon ägnade istället åt läsningen i det stora salen vid fönstret under hela förmiddagen. Solen lyste genom fönstret och värmde henne. Men nu har hon lagt undan boken och satt försjunken i sina egna tankar. Samtidigt virade hon håret runt fingrarna och tittade frånvarande ut genom fönstret. Hon har noterat att solen sken fint, såg några tjänare arbeta i trädgården och fåglarna flög runt i flock. Från början hade hon funderat på häromkvällen, på sin make, sitt öde men snart ebbade funderingarna ut och visste inte själv vart någonstans hon var.
Plötsligt hoppade hon till skrämt av en röst och såg storögt på pigan vid dörren som ursäktade sig hastigt. Hon med ett ursäktande leende, meddelade att Konstantin sökte efter henne och väntade utanför huset.
”Ja.. Tack.” sa hon med handen emot hjärtat då pigan har skrämt henne. Hon kom på sig själv att hon föredrog sitta kvar. Återigen, blandade känslor men hon bestämde sig att lägga det bakom sig och det var en ny dag. Hon nickade tyst mestadels för sig själv och reste sig upp. Hon var klädd i en mörkgrön klänning, en fin men enkel dräkt med vackra mönster och spets. Håret var uppsatt med lite hårsmycken vilket var typiskt henne.
Efter ha lämnat salen och gick ut genom dörren. Hon möttes av det fina vädret och i samma ögonblick undrade hon varför hon inte suttit ute i altanen istället eftersom det var så skönt att vara ute.. Hon drog in det friska luften genom näsan och blicken sökte snart efter honom...
Om hon fick välja så skulle hon välja att ägna åt modet men i nästa liv kanske.. Hon berörde försiktigt hans arm, bara för visa en gest och hon har hört om beröringar skulle skapa tillit och kontakt. Hon hade ju en skyldighet också. "Tack, kära. Du får berätta mer om byn under resan. Jag borde gå och börja packa." Hon visste alldeles för lite om området och byarna i närheten så det skulle bli intressant att lyssna, tyckte hon. Enda hon visste var huvudstaden, eller jo, de större byar med större betydelse och inget annat. Jo men precis, Gud har tydligen valt ut henne till det här livet och till honom. Men inte hennes systrar, varför? De alla skulle lätt passat honom bättre, kunde hon tycka. Tanken på att vara någons trofe var inte direkt det bästa men det var bara att acceptera läget. Men ändå gillade hon inte bli påmind om det.. "Jag trodde inte jag skulle få följa med någon gång..." erkände hon med ett svagt skratt. Hon visste ju inte vad som förväntas av henne, mer än vara hustru. "Jag måste byta om.." Hon påpekade sig själv för de skulle ju åka snart och klänningen hon hade på sig var inte duglig för att färda i, hon tittade ner på sig själv.
han nickade nöjt '' du kommer göra ett bra jobb'' sa han både som en uppmuntran och som en kommentar till sig själv. Detta gods skulle må bra av en kvinnas mjuka hand ansåg han. Deras moderliga känslor gjorde att de det kunde vara förstående och medkännande på ett sätt som män aldrig kunde vara. För män var byggda till att vara familjens beskyddare och försörjare, att vara förstående och medkännande kunde då rent av vara kontraproduktivt. De hade alla sin plats här i världen givet av gud. ''självfallet ska du följa med min kära hustru, vi förvaltar ju detta gods som man och hustru'' som den hårda husbonden och den mjuka husfrun skulle de vårda denna plats på jorden som givits åt de till gud '' din plats här i världen är trotts allt vid min sida'' som hans trofé, för en man kunde endast ses som lyckad om han var gift och välstadgad.
Välgörenhet? Inget problem. Hon föredrog till och med det istället för att vara ensam med sin make. Inget illa ment men hon visste fortfarande inte hur hon skulle bete sig omkring honom än. Hennes största rädsla var att göra honom besviken. Men att han hade sina korta stunder som hon gillade, gav henne mer eller mindre lite hopp att försöka. Men hon kände fortfarande sig pressad med att göra honom nöjd. Tanken på att vara ensam med honom gjorde henne osäker, både på bra och dåligt sätt men hon försökte att inte tänka mycket på det. Eftersom han i denna stunden kändes okej, så hur kunde det gå dåligt, tänkte hon.
Men jo, hon var uppfostrad med hårda regler kring socialetik så det var inget problem med att ta sig an uppgiften med byskolan även om det var totalt främmande för henne. Jo, hennes mor sysslade mer eller mindre med välgörenhet men inte kring utbildning. Tanken på att prata med folk var mer lockande och efter ha varit ensam på gården så var det bara tacksamt att få åka därifrån och sociala sig lite! Hon har och till med blivit vän med trädgårdsmästaren om man kunde säga så. Det var honom som hon talade med för mesta sen hon flyttade hit till gården och det var en vänlig man med gröna händer som berättade helhjärtat om växter....
"Oj. Jag hjälper gärna till men jag ska inte göra dig besviken" svarade hon med ett mjukt leende. Även om hennes svar avslöjade ju att hon var lite osäker med uppgiften men ändå villig att försöka. Hela hon skrek om osäkerheten men hon såg lung ut hur som helst, allt för att göra honom nöjd... Hon har sett många män skryta och hylla sina fruar. Då har kvinnorna lyckats och det måste hon lyckas med.
"Tack att jag får följa med." Hon log.
'' Dikter, är det någon av vårt moderlands stora diktare'' Dikter var bra, det var ju en del av deras kultur och det som bar språket vidare till nästa generation. Att Konstantin hade en betydligt mer pragmatisk syn på dikter än den mer romantiska bilden var en annan sak, nästan som om romantik inte hade en plats i hans liv. Precis som detta giftermål, det var en pragmatisk lösning på många saker som hans väns bekymmer, hans behov av en arvinge och en trofé att vissa upp. '' Ja vi bör nog resa efter kucnh för att hinna dit innan skymings tiden, sen kan vi få lite tid för oss själva innan vi inspekterar torpen imorgon'' eller han inspekterar torpen och hon kanske på sin höjd talade lite med de lokala kvinnorna för att se vad de ansåg men annars upprätthöll sig vid hans sida som den trofé frun hon var '' du skulle ju kunna ju kunna överse byn skola med när vi är där'' lite välgörenhet skulle inte skada, om han var den hårda handen som styrde stramt och hårt skulle han nog behöva en mjuk hand med.
En romantisk samling av dikter där hon kunde drömma iväg till en värld - kärlekens stormar, där hon drömde hur hennes make skulle jaga henne över ängen skrattandes, fångade henne och snurrade runt. Hur han skulle se djupt in i hennes ögon, smekte hennes kind och sedan kyssa henne djupt så att allt annat omkring henne slutade existera.... Okej, tillbaka till verkligheten, Annabell.... En besvikelse gjorde sig påmind.
"En fantastisk samling av dikter." log hon vänligt och fäste blicken återigen på honom. Det fanns inte mycket böcker kvar att läsa och det var hennes enda underhållning här på landet. Angående promenad gav hon honom ett instämmande leende eftersom hon var medveten om det. Så länge hon har tagit korta promenader i trädgården och undvikit solen så att hon såg blek i jämförelse med alla andra på gården.
Hans förslag överraskade henne positivt och kunde inte hålla tillbaka leendet. Tanken på att komma iväg gladde henne och sken upp i ett leende. Ärligt talat har hon inte trott att han skulle överhuvudtaget ta med henne ut från gården nånsin...
"Åh min kära, väldigt gärna." sa hon även om det kanske kunde vara tråkigt men det spelade ingen roll.. Bara man kunde slippa träslottet lite..!
''Hittat något intressant att läsa?'' Han uppskattade böcker, de var alltid en källa till kunskap och en bättre förståelse för omvärlden. Dock i likhet med kunskapens frukt var all kunskap på gott och ont, likt hur Eva hade tagit frukten kunde man inte förvänta sig att en kvinna skulle kunna skilja på. Han skulle däremot inte säga något om det till henne, bara lägga på minnet vad hans fru läste för att vara beredd på att ge henne litteratur att balansera upp för de mindre lämpliga val. ''En promenad är alltid uppfriskande och nyttigt säger läkaren'' så länge hon inte gick för långt med sin sköra kropp ''Jag ska vidare ut till en av byarna, det skulle vara ett utmärkt tillfälle för oss båda att få se de människor som är beroende av vårt allrådiga vägledande '' han tänkte att hon skulle uppskatta att få se lite mer av bebyggelsen runt om och få bo borta från deras enkla träslott en natt
Solen sken och värmde behagligt. Hon hade fortfarande svårt att vänja sig med livet på landet även om hon och hennes föräldrar har åkt ut på landet några gånger men då gällde det bara ett par nätter. Men att bo på landet var annorlunda, det kunde man säga men inte att det var så illa utan hon visste bara inte hur. Hon följde sin make med blicken när han kom ridande mot huset. Även om hon kände knappt sin make så var han stilig på sitt eget vis.. Visst hade han en annorlunda utstrålning idag eller inbillade hon sig? Det gjorde honom attraktiv på ett oförklarligt vis. Hon kom på sig själv att hon såg sig omkring. Som om hon skulle bli påkommen för sina tankar om sin make.
”Hej” Hon drog onekligen blygt på munnen. Jo men faktiskt så blev hon lite osäker på sig själv. Det var på grund av honom, hans utstrålning och kindkyssen..! Hon blev ju positivt överraskad och det var väl första gången hon inte kände något motvillig mot honom..? Hon förstod inte. Därför såg hon bara på honom först med ett svagt växande leende vilket som avslöjade henne lite. Hon andades snart fram ett generat skratt och slog bort blicken ifrån honom och ut över gården.
”Jag fastnade i en bok..” sa hon med ett halvt ursäktande leende så fall om hon inte gjort något till nytta..
”Jag tänkte ta en promenad i trädgården.” förklarade hon sedan, pekade halvt mot trädgården och skrattade svagt men bet sig insida av kinden. Nu kände hon sig så löjlig och sneglade mot honom.
”Hur går det?” undrade hon istället eftersom han har varit ute och kollade omkring.
Visst var det ett strålande väder och Fursten själv hade stigit upp tidigt i ottan för att ta en tur till häst runt om på godset och se till att alla de som levde där skötte sina uppgifter trotts det vackra vårvädret och såg till att vårbruket var i full gång. Han hade därför ridit runt på sin ståtliga springare och studerat arbetarna medan de slet och svettades på fälten, stannat till då och då för att samtala med förmannen och ta något svalkande att dricka. Det var när större delen av förmiddagen hade passerat som han passerade godset igen till häst. Han borde göra upp lunch planer och planera sin eftermiddag, det var vas han iallafall hade i tankarna då han såg sin fru på godsets/träslottets altan. Hans unga och där i den varma vårsolen onekligen vacker där hon stod i sin gröna klänning. Han var onekligen lyckligt lottad av att fått en så ung och vacker fru vid hans ålder men ack så svårbegriplig med sina liberala statsvärderingar. Han vek av med sin häst och red upp till godset och när han närmade sig satte han av i farten medan en tjänare, lätt förvånad sprang fram och fångade upp tyglarna ''god förmiddag'' uppenbarligen mer nöjd med henne idag när hon var mer klädd som han ville ha henne '' hur har dagen varit min kära?'' frågade han och klev upp på altanen vid den lilla trappan. Väl upp på altanen gick han fram till sin fru och kyste henne snabbt på kinden, ovanligt varm så här inför omvärlden och sällan han var det bakom stängda dörrar med. Det var lite som han föröskte reparera det tidgare grälet de hade haft