Staden hade försänkts i vacker brandgul skymning med solen som sakta gled ner bortom horisonten över havet. Nästan för stilfullt och stillsamt med sina vackra färger som fick mer än en att stanna upp på vägen hem och beundra den vackra himlen. Som en kontrast till den vackra himlen rådde det istället kaos bland de långa skuggorna som den låga solen kastade över staden. Där kunde man höra syrener, ljudet av skadade och desperata människor människor blandat med journalisterna rovgiriga frågor om vad som hade hänt . Samtidigt som de rykande resterna av den bil som var orsaken till allt tornade upp sig över det hela, som en ständig avskyvärd påminnelse om stadens undre världs våld. Den bil som bara 20 minuter tiggare hade svängt in på gatan och parkerat framför en av stadens många klubbar med kopplingar till den undre världen. Då hade de väl tatuerade och livsfarliga vakterna utanför mest blivit arga över den oförskämda parkeringen och jagat efter den flyende chauffören. Vem hade då annat att chauffören kanske flydde något annat än vakterna. För samma minut som den unga chauffören försvann runt gathörnet hade bilen försvunnit i ett eldmoln och slitit gatan mitt itu. Nattklubbens dörrar hade sprängts upp och dess fönster krossats tillsammans med Griphamns illusion om att det skulle bli en lugn Kristi himmelsfärds helg. Nej istället hade den undre världen mer än väl talat om för staden att den fanns men också för de som tyckte om att hänga i dess kretsar att den undre världen var mer än tatueringar och coola fester. Det var en värld där minsta lilla ord eller förolämpning var mer en gott skäl för att starta ett krig och slita sönder världen runt om.
Viktor själv, arkitekten bakom bomben befann sig däremot på behörigt avstånd från sitt mästerverk. Kanske var det lika bra det med, för hur mycket han än gillade den tekniska utmaningen med att bygga en bomb och gömma den fann han ingen glädje i att se dess effekt. Han hade redan sett det så många gånger under sin tid i Kaukasien att han inte behövde uppleva det igen. Istället var han en av de som beskådade den vackra solnedgången i hamnen, hans egna mästerverk störde honom inte mer än vad avlägsen åska gjorde och det efterföljande syrenerna var vardagsmat i de delar av staden som Viktor oftast rörde sig. ''теперь у тебя есть война'' mutrade han bara lite kort åt spektaklet. nu hade irmaos fått det krig som Djevan så gärna önskat sig vid deras senaste möte. Han tände där efter lugnt en cigarett och tog ett bloss medan han beskådade himlavalvet. Lite kort funderade han över vad Irmaos nästa drag skulle bli, han hade ju flera små gäng i staden som var lätta mål. Det skulle bli intressant att se vilket av de gängen irmaos skulle ge sig på, för han skulle behöva offra lite bönder för att se vad Irmaos planer var .
Vad är det här? Den här dansen som de håller på med, de pratar men de hör inte varandra. Inte förrän nu. Hur länge kan man dränka ut ljuden av någon annan och ersätta det med något som bättre passar föreställningen i ens huvud.
I en blank min lättar telefonen lite ifrån örat och blicken pendlar under tystnaden mellan balkongens räcke och den mörka röken som stiger upp mot himmelen. Blicken fastnar på det metalliska räcket med galler som ett eget konstruerat fängelse för hennes tanke som en blind som nu kan se. Övertygelsen som finns i hans röst när han bekräftar det, som att hon äntligen har förstått honom precis rätt gör att ytterligare något trasar sönder inom henne och det skapar sig ett mörkt hålrum där ännu en illusion velat ta plats. Om en dåtid som varit bättre och ett falskt minne om vem Viktor faktiskt var.
Hon borde lägga på, innan hon får för sig att säga något. Låta det dö ut långsamt och hoppas att det ska sluta göra ont en dag. Men hon inser i det att Viktor är en fiende. För om hon på allvar vill göra rätt för sig och rensa den här stan, då måste också Viktor bort. Han måste dö. Hon har slutat lyssna igen när han berättar för henne allt som han inte borde säga. Kanske går det in ändå eller så försvinner även det i tomrummet som växer inombords.
Hon kan inte förmå sig till det, att lägga på. Hon vill ändå ängsligt hålla kvar även om hon vet att det inget finns där värt att hålla.
Rana sitter i sin tystnaden som om hon redan försvunnit och sträcker sig efter flaskan som ren självmedicinering medan Viktor fortsätter. Men hon sätter ner flaskan lika snart igen. Och vad som varit sorg väcker något i henne, en vrede för de oförlåtliga ord som Viktor häver ur sig. Även om de inte uppenbart riktar sig till henne, så är det precis så han menar. Om hur besudlad och smutsig hon blivit hos irmaos. Om hur hennes värdighet försvunnit samma stund som hon inte kunnat försvara sig tillräcklig när hon blivit förnedrad, misshandlad och speciellt....
"Din jävel..." Och så arg som det gör henne så stockar det sig i halsen
"Det där är inte rättvist.." För det är precis så som han sagt och känt medan de fortfarande varit tillsammans när hon kommit hem med helt färska blåmärken. Hon skakar på huvudet och rösten darrar av återhållen ilska. "...hjärtlösa...gris..." Men hon har svårt att hitta orden. Det finns inga som kan ens förmedla hälften av vad hon önskar honom.
"Jag hoppas....." Säger hon med ett hårt eftertryck men orden dör ut innan de hinner ta form på läpparna. Och hon slänger runt med alla förbannelser hon kan tänka i sitt huvudet.
....Du blir någons lilla hora i fängelset. Torteras för varje dag under resten av ditt liv, får bevittna alla dina vänners brutala död, får alla sina tänder utslagna och ben sönderslagna innan du känner samma smärta som jag har känt.
"....du är död för mig." Det blir ingen direkt imponerande kraft bakom orden. Efter det lägger hon på och med förnyad kraft i kroppen reser hon sig och slungar telefonen ut över balkongräcket. Fan ta honom och allt med honom. Hon behöver honom inte. Men det hugger hårt i bröstet och hon vill både skrika och falla ihop på samma gång. Hon var inte mindre värd nu än innan allt det hänt. Fuck him.
Ingen som var en del av Irmaos var oskyldig i Viktors ögon, vem fan var någonsin oskyldig. Valde de att stanna hos irmaos var de fortfarande en del av Irmoas och i synnerhet de som drog in pengar vare sig det skedde frivilligt eller inte. Deras existens var lika mycket ett problem för Viktor som Salvidar eller Batista eller vad sjutton nu de hette. Lika mycket som irmoas olika butchers skulle han behöva se till att de på ett eller annat sätt försvann. För Viktor var det hela bara enkel matte, om irmaos horor insåg att riskerna med att fly var mindre än att stanna kvar skulle. Han skulle bara behöva höja riskerna med att stanna och det radikalt och irmaos skulle börja förlora reseurs och kunder. Det hela var för honom en ekvation, inga pengar, inget gäng och att människor skulle dö på grund av det var bara sidoeffekter för Viktor.
''Jag vet'' svara Viktor bara tillslut, både till att vad många skulle som oskyldiga skulle dö även om Viktor inte såg det så men främst till att han kanske inte skulle berätta för henne. '' Du borde inte veta det men nu vet du det och du borde inte heller veta att konstgödsel finns på varenda gård här omkring, bränlse i varenda bensin station, allt som behövs är en militär med tillgång till tändhattar'' Hon borde inte veta det men nu visste hon. För han räknade inte med att hennes frihet skulle bli långvarig, irmaos skulle finna henne och hon skulle berätta allt som skulle kunna rädda henne. Han ville att irmaos skulle veta hur lätt han kunde producera fler bomber, hur lite resurser dessa operationer kostade honom. Att han använde Rana i detta spel var något som fick hans hjärta att sticka till av dåligt samvete men det hela var också en insikt över att något höll på förändras. Han trodde sig älska Rana men kanske var det mer att han hade älskat henne om han nu kunde använda henne som en bricka i spelet. Men han kunde inte hålla kvar i henne längre, den Rana han hade älskat var egentligen borta och den Rana som fanns nu var förmodligen någon han borde avsky och se ner på. För han hade sett hur hon hade sett på sina så kalladevänner emd skuld och hur de sett tillbaka med skuld. De hade knäckts och gjort vad som helst för att överleva hos Irmaos ''Det handlar om att överleva med värdigheten i behåll Rana, väl en gång förlorad kan man aldrig återfå sin värdighet'' Han visste att hon vid något tillfälle aldrig kunde förstå det helvete de hade upplevt och han inte skulle döma det allt för hårt för vad de gjort. Dock det nog Rana glömde var att han hade överlevt fängelse med en människosyn inte långt ifrån Irmaos. Hans kropp bar fortfarande på ärr efter all misshandel fängelsevakter hade utsatt honom för och den konstanta mentala tortyren. Många hade knäckts och vänt sig mot sina bröder och de hade alla haft samma syn av skuld i sina ögon ''Vad är det för menin med att göra det rätta om man inte överlever med sin värdighet?'' Det var den tiden i fängelset som hade skapat de järnhårda band som höll samman Viktors gäng. Män som han och Christov hade överlevt tortyren utan att knäckas och istället blivit obrytbara.
''Om du inte vill så kan jag inte göra något men kom ihåg att jag inte kommer kunna rädda dig nästa gång'' han upprepade sig väl nu men han hade inte så mycket mer att säga, hennes godnatt passar väl rätt bra då även om Viktor inte svarar på det. För det känns inte rätt, en liten del av honom vill behålla honom även om hans mer cyniskt beräknade sida säger att hon är delen av det förflutna. Ett godnatt känns som ett definitiv adjö för honom. Tyst väntar han därför bara på att hon ska lägga på medan han blossar på sin ciggaret. Han borde skjuta henne egentligen, på så viss skulle inte irmaos tro att de uppnådde något genom att kidnappa henne igen. Han ville inte ge de en lyckan.
Hon rynkar pannan, ångrar sina ord så snart han fortsatt. "Du menar offer..?" Hon tillåter sig en kort konstpaus för att kanske låta Viktor förklara sig, försvara sig eller vad helst han nu ville. För att det finns inte en frisk människa som skulle låta sig prostitueras frivilligt under irmoas 'beskydd'. Kunderna däremot skulle kanske världen vara en bättre plats utan men... "Ska du döda dem...? De är oskyldiga.." Och medan hon ser den mörka röken stiga upp mot himlen inser hon vem det egentligen är hon pratar med.
Han hade mördat urskiljningslöst framför henne. Varför skulle han vara något annat nu och varför kan hon inte bara släppa taget och låta det som varit dö på samma sätt. Men det är de där nyanserna hon urskiljer i grått. Gråzonerna. Det gör det inte enklare bara svårare. Hon ångrar sig säga åt honom att vara försiktig när han nu avsiktligt verkar planera att slå mot en svagare länk. ...Egentligen precis som de gjort med Henning här i kontorslokalen. Tomt stirrar hon ut mellan balkongens metallräcke och rynkar pannan. De är egentligen inte många steg bakom. Hur lång tid ska det ta tills även hennes grupp tar till vidriga taktiker för att 'överleva' på bekostnad av andra. I den här oändliga pyramiden där man slår nedåt. "Kanske inte borde berätta dina planer för mig...." Ännu något hon ångrar sig uttrycka. Att han inte kan lita på att hon behåller hans hemligheter. Hur kan hon det om han planerar att skada oskyldiga eller de som redan blivit offer. Var ska det sluta? Och hur kan hon det om irmaos får tag på henne igen? Hur ska hon kunna kontrollera sig. Hur kan de ens överhuvudtaget vara på samma sida längre? De har en gemensam fiende men om den inte fanns... hade inte Viktor då tagit den platsen?
Rana sträcker sig efter flaskan igen. korken är redan borta, ja tvärs över balkongen. Hon sätter flaskan till munnen och tar en djup klunk i en besvärat koncentrerad min. Hon borde inte skapa sig fler fiender men är det inte vad han är egentligen? Farlig sa de andra. Varför är hon blind för det? "Sluta." En tyst modstulen bedjan mitt i allt. "Prata inte om dem på det sättet...." De är allt hon har. De är en familj och Joona som stöttat henne genom allt. "Jag hade varit död utan dem" Man kan nog vända och vrida på det i alla möjliga riktningar. De hade antagligen hjälpt henne lika mycket som de försatt henne i nya situationer men hon hade ju dragit in dem i det här. På sätt och vis dragit in Viktor i konflikten också tills det nu klättrat sig ut och bortom hennes kontroll som ett svart hål som bara fortsätter växa.
Hon skakar på huvudet åt vad han säger. "Nej.. " Han kanske har rätt, det kanske vore enklare att leva så, ensam, utnyttja folk efter sitt behov. Knuffa dem in i faran för att själv klara sig. Hon hade skulden för alla de liv som förstörts med sig, liv som kanske inte utrotats men saboterats till samma grad att där bara var tomma skal kvar. Det har inte gjort det lättare att överleva. Hon kan inte blunda för det. Hon är inte som Martin. "Jag dör hellre.." Hon tänker på Embla och Joona när de begravt honom, skulle hon ha lämnat dem där? Hon hade aldrig kunnat leva med sig själv. Rana är för djupt insyltat för att känna att livet skulle vara värt något utan dem. Hon dricker igen, en djupare klunk, så att det gör ont när hon sväljer. Blundar hårt och känner hur det bränner i halsen.
Rana vet redan när hon säger det att hon är förlorad. Att det nog inte finns en återvändo. Ingen väg hon vill ta. Det kommer vara det här till slutet. Att hon ska försöka sin lönlösa väg tills den tar slut. Viktor försöker komma med råd. Hon ringde honom trots allt men den här nivån av hårdför överlevande är inte något hon kan med. Flaskan ställs ned vid hennes sida och hon vet inte längre varför hon ringt. Hon öppnar munnen vid hans fråga men kan inte förmå sig hitta orden på en lång stund. Det är så mycket hon vill få sagt i samma andetag. Men hon tillåter sig flera för att hitta orden, strukutrera dem rätt. "Det.. handlar inte om överlevad.. det handlar om att göra vad som är rätt." Hon vill vinna men det betyder inte att hon i det måste överleva. Kanske är detta sista gången, om de ens får tag på henne nu, eller de andra. "Jag.. måste bara vänja mig vid... döden" Att döda. Att städa undan precis som Viktor instruerat henne. Att döda med alla medel som krävs, alla verktyg. Även när det vänder sig i magen. Då kanske bomber inte är en så dålig idé men är Viktor också en måltavla då? Hon pressar samman läpparna.
"Du behöver inte göra någonting.." En dag skulle han se att hon klarade sig ändå, eller så skulle han få rätt i sina tankar om henne. "Jag har en kropp jag behöver ta i tu med.." För om irmaos insåg att de torterat och mördat Henning.. är konsekvenserna något hon inte ens kan föreställa sig. Handen klamrar till telefonen, hon borde bara lägga på.. men vet liksom inte hur hon ska avsluta. Kommer de höras igen? Kommer det vara under fredliga former? Vad ska hon säga? "Godnatt...." Det är allt som kommer till henne. Allt hon kan säga.
Viktor betraktade även han med röken och han behövde inte använda sin fantasi för att veta hur det förmodligen såg ut runt bombplatsen . Han behövde bara sluta ögon och minnas tillbaka från tiden i Kaukasien för att höra skrikena, tjutet från sirenerna, kaoset men framförallt dammet. Det finna dammet som lade sig över allt och färgade världen grå, dammet som gav kropparna en gråaktig färg som endast bröts utav blodet där det forsade fram ur ymniga sår. Och fler skulle det, för Viktor brydde sig ärligt talat inte om huruvida människor dog eller inte så länge han uppnådde sina mål. Det var för Viktor kanske bara en fördel att människor dog, så att de skrämdes bort från irmaos affärsverksamheter men inte för många så att myndigheterna klassade honom för terrorist utan lagom med offer. '' Ja vi ska genomföra en kampanj där det känns så mest, mot deras kunder, prostituerade och mot deras verksamheter som drar in pengar'' Han kanske inte kunde skrämma det mest inbitna irmaos medlemmarna som Djevan men frågan är hur stöddig han skulle vara när kunderna flydde.
Hon ville vinna, ordet lätt bra men för Viktor nästan bortglömt. Vinna, att vinna nån gång kanske vore trevligt men vad vore att vinna? Tjäna tillräckligt med pengar för att dra sig tillbaka nånstans och njuta resten av livet, vem skulle han vara då egentligen. Kanske hade glömt bort ordet för att han aldrig såg något som en vinst, bara en rad problem som måste klaras av för att man ska kunna ta itu med nästa dag. Nej det här var inte att vinna, det här vara bara affärer, affärer med blod ''Rana hur ska du någonsin med de?'' Med Jennie och Joona, med alla deras problem och med deras moraliska bekymmer '' Du är en del av denna värld, du måste lära dig att leva efter deras villkor '' Ta vad som ges, använd det och rör dig vidare. Se dig aldrig om och ångra inget, känslor och omtanke för andra skulle bara sinka dig... sinka dig precis som Rana sinkade honom egentligen. Han log snett och tog ett bloss, han borde egentligen lägga på och röra sig vidare själv men han kunde inte
Eller kunde han? De hade redan varit där och hon vägrade berätta vart de var. Han ville be om deras postion igen och han öppnade rent av munnen men han sa inget. För två år sen kanske ett år sen hade han krävt att få veta var de var och släppt allt för att åka dit men inte nu. han kunde inte tappa fokus nu och framförallt hade han en fasad att upprätthålla inför gänget. De var på väg in ett krig, folk skulle dö, han skulle inte har råd att prioritera någon som inte ens var en del av gänget. På sin höjd kunde han göra det med de som accepterat hans personliga beskydd. Att han valde att prioritera att beskydda sin egna egendom skulle de förstå ''Rana hur många gånger tror du att du överlever hos de?'' frågar han tillslut '' För om du stannar kvar där kommer jag inte kunna hjälpa dig nästa gång, ni får lösa det själva''... han tog ett bloss efter det, han borde lägga på men han ville höra hennes svar först
Hon vet inte exakt vad hon förväntar sig för svar men av erfarenhet är hon ganska säker att det kanske inte är något hon helt kommer uppskatta. Fantasin löper amock medan hon lyssnar till tystnaden efter Viktors retoriska fråga till sig själv. Oavsett om hon skulle gilla Viktors historia eller inte så skulle det vara ett tacksamt avbrott från den egna bittra verkligheten som snart skulle bli nog så mycket bittrare. Det är egentligen det svåra att inte tänka så mycket på.
Rana kisar och rynkar pannan. "..En.. bomb..?" Hon släpper telefonen lite ifrån sig. Är det den mörka röken hon ser stiga på avstånd? Hon trodde det varit en eldsvåda, lägenhetsbrand som visserligen var nog så allvarligt... men en bomb. Det är den väldigt skrämmande delen av honom. Hamnade man väl i onåd där fanns det inga förmildrande omständigheter. Inget som kan köpslås. Med honom så är döden ett så snart faktum istället för de sju helveten som väntande hos irmaos. Långsamt höjs telefonen till örat igen. Hon ska precis fråga vidare om bomben och vem målet var men orden dröjer kvar på läpparna när Viktor fortsätter. Ett smalt och något trasigt leende reser sig milimetervis över det hoppfulla i hans ord. Hon snörper munnen sammanbitet och leendet svalnar lika fort.
Vill hoppas att det han säger är sant och kanske är det, det för honom men en annan del av henne vet att det är inte mer än en dåres besatthet. Ett krig man vet sig inte kunna gå vinnande.... levande ur. Men de båda, de alla attraheras som flugor till glöden av kampen bara för att få betydelsen av deras liv utsläckta om de vågar sig för nära och bli för våghalsiga. Vem kan veta egentligen hur länge ett vinsttåg tillåts vara innan något mer definitivt skär av deras väg framåt ännu mer. Det är så svårt för henne att vara hoppfull en längre stund. "Det är bra." Men det är det inte. Hon försöker le igen även att det inte spelar någon roll, han kan vare sig se heller höra det. Allt han kanske kan höra är den uppmuntrande ton hon vill förmedla men det är så kraftlöst att även det kanske känns konstlat. Det är inte bitterheten över deras försvinnande små chanser egentligen som gör att hon tappar energi och kraft. Det är rädslan att Viktors mod en dag ska leda honom till en tidig grav. Att hon måste sitta där själv, att hon inte kan ringa honom mer. Inte höra hans röst. Och att det enda som finns kvar av honom är de slamsor som irmaos kommer dingla framför hennes ansikte som världens mest olustiga skämt. Som de redan gjort med så många andra hon känt. Ögonen grumlas av tårar bara av tanken och hon sjunker ner lite där hon sitter på balkongen utmed den sträva husväggen.
Hon lyssnar medan han berättar om planen och det gör henne lika lycklig som livrädd."Ja... bränna ut dem." Hon sjunker ned lite längre medan hon vill låtsas som om det inte är precis tvärtom. Och önskar när hon pratar med Viktor att hon hade mer driv och övertygelse. Gå vidare. Hon saknar kraft bakom orden och ett jävlar anamna. Men kanske är det mer en attityd man väljer än får. "Jag kan inte bara lämna dem..." Säger hon tyst. Även om de är ett sjunkande skepp så är det på något vis hon som försatt dem där. Liket spelade mindre roll men de hade ...iallafall tidigare kommit överens om att stanna. Försvara det som var deras. "Man blir trött på att fly. Jag vill också vinna." Men hon säger det lika matt som allt annat. Lika uppgivet. En dag vill hon höra av sig till Viktor och meddela att hon gjort sig stark på egen hand. Att de då kunde blida en allians och verkligen driva ut irmaos på riktigt. Men det är en febrig dröm. Viktors nätverk arbetar på många sätt precis som irmaos, de är egentligen också en fiende om hon nu ska hålla kvar vid några moraliska principer.
Rana suckar när hon hör Viktors irritation genom orden men hon får inte chansen att flika in innan han fortsätter. Hon biter ihop. "Vi har... redan sett dem här" Hon ville inte prata om Henning, om hans tänder eller kroppsdelar som måste tas isär. Då låtsas hon hellre som om det bara är en fin kväll och ta bekymren när de kommer istället och blunda när det blir för otäckt? "Det kommer att lösa sig. Det gör det alltid." Osäker på om hon ljuger för honom eller sig själv. Hon ville verkligen bara höra hans röst. Veta att de inte var ensamma. "Lova mig att vara försiktig..."
'' Vad jag gjort?'' han frågade henne retoriskt medan han funderade på vad han skulle säga, det var en vacker kväll och det var för honom en segers kväll. Rana kanske förtjänade att få veta varför han uppskattade kvällen så pass mycket eller inte? Han tvekade lite kring det, hon hade ingen rätt att få reda på hans verksamhets affärer samtidigt delade de väl samma egenintresse när det kom till irmaos, de både ville se den förhatliga organisationen brinna. Frågan var bara om hon skulle gå med på hans metoder ''Vi sprängde en bomb'' säger han till slut '' Denna gång kommer det bli vi som slår, inte de'' med vi menade han väl främst sin egna organisation. De skulle inte jagas ut ur staden som sist. De skulle ta irmaos på allvar och vissa irmaos om de inte gjorde samma sak skulle alla ställen i staden där många människor med typiska irmaos tatueringar flyga i luften i en rad med väl planerade bomb attacker '' Vi ska spränga varenda en av irmaos kända tillhåll, tills de inte ens vågar ta en öl på den lokala puben'' de spelade ingen roll om ställena var en del av irmaos nätverk, det räckte med att de var förknippade med de eller hade rykte om sig att vara ett ställe irmaos medlemmar brukade hänga på. Med deras tatueringar skulle det inte heller bli så svårt att hitta de ställena ''Rana, gå vidare, gå vidare som med allt. Som med kostnaderna för vad en bomb skapar eller för den delen ett mord. Bara fokusera på att lösa dagens problem. Det finns ingen mening i att bry sig om det som har hänt'' Eller så skulle det förflutna dra ner en och dränka en ''Utan vad du ska fokusera på är vad gör du på en plats med ett lik '' Om hon inte ville ta rätt på kroppen kunde hon åtminstone gå under jord nånstans '' I synnerhet med Martin lös i staden'' han hade dragit, han var en säkerhets risk. Vem visste vilka han sökte upp eller vilka som fann honom, en förlupen irmaos medlem gick inte obmärkt förbi direkt.
Hon verkade dock itne lyssna, som hon ville att någon skulle storma in och lösa situationen för henne. Låta henne slippa ta ansvar som den... han ville inte tänka på Rana som en sån men kanske var det i den positionen hon passade. Utan ansvar endast tjänande åt andra, hur många fler i världen hade Viktor låtit löpa fria efter all den hjälp Rana fått eller för den delen hur många skulle han ha gett sin respekt till efter de Rana hade varit med om ''Rana...det är jätte vacker att du vill höra min röst'' vackert, vilken jävla fras muttrade han inom sig '' men om du vill att det ska bli fler kvällar i huvud taget i framtiden är det du som reser dig upp, tar dig därifrån NU! och berättar sen vart du är'' Folk skulle leta efter Henninh, kanske inte ikväll, kanske inte imorgon men de skulle leta och fler skulle få reda på att han var någon som man letade efter rätt snart. Det hela skulle dra ögonen till sig.
Rana sträcker sig förbi stolen i hennes väg, det prasslas med en plastpåse och en kork skruvas av. En metallisk kork sprätts iväg över betonggolvet. Och innehållet i flaskan kluckar runt medan hon hanterar den. Det är inte lika mycket kvar längre. Bara några slattar egentligen. Hon hör hur Viktor beskriver kvällen som att denna var bättre ikväll, än då. Men hon har ingen som helst anledning att hålla med. Och inget som helst annat svar att komma med som inte skulle dra ner Viktor i hennes smuts igen. Hon sitter och tittar på flaskan i sin hand. Ska hon marinera i det? Fullständigt. Men liksom när Jennie frågat henne om flaskan tvekar hon och håller den bara i sin hand. Som att hon mentalt suger åt sig spriten och inte kan unna sig det nöjet nu. Det är för mycket som står på spel för att slängas bort på en självömkande fylla. Hon sitter tyst en stund och reflekterar kring hans ord, om han upplevt den kvällen de satt på hustaket på ett annat sätt än hon.
”Vad har du gjort? ”Säger hon tillslut, lågt och besegrat men ändå med en aning tyngre vikt på orden, nästan misstänkliggörande. För att hon vet vem han är. Men vill hon veta? Bara berätta om något annat, om något bra. Framgångar om att han hade det så mycket bättre utan henne och de andra i sitt liv. Att hans liv gick bättre så att hon kunde hålla käft, lägga på och låta honom stanna i det. Men det kanske redan är försent med allt hon redan sagt. Med kontakten hon redan tagit.
Hon lutar flaskan mot sitt knä och grimaserar. Vad hade hon förväntat sig, att Viktor skulle vara förstående? Inkännande för det? Ändå besväras hon av hans fullkomliga kyla. Han var andra sidan av myntet till irmaos och ändå var där inte jättestor skillnad. Samma skrot och korn men hon vill ändå tro att han inte uppsåtligen njöt av lidandet på samma sätt som de andra psykopaterna. Å andra sidan har hon aldrig varit på Viktors fiendelista, så vem vet egentligen. Hon snörper munnen innan hon biter sig i läppen. "Hade inte planerat det" Hon hade sällan väldigt mycket planer överhuvudtaget. Hade hon haft det, väl genomarbetade sådana hade nog iallafall en del kunnat se annorlunda ut. Glöm det och gå vidare... och hopplösheten sköljer över som en plötslig tidsvåg och tar med sig allt i sin väg "Gå vidare med vad?..." Hon talar lågt. Skamset. Borde det vara hon som säger det till honom när hon var den som börjat gå vidare. Hon blir tyst och låter honom förklara på sitt avtrubbade sätt och det knyter sig i magen. Men han bekräftar det, att de inte kunnat låta honom överleva och blicken blir tom när den letar sig iväg och hon höjer flaskan till munnen så det skvalpar till när hon dricker lite
Hon skakar på huvudet när han ställer frågan, även att han inte skulle uppfatta det genom telefon. "Nej...." Hon vill inte riktigt erkänna det. Vad Joona eller Martin gjort. För hur kan hon ens relatera till det. "Martin tog med honom hit och sen.. stack han.." luften går ur henne. Martin var ett sånt ärkesvin och det gör lite ont att veta att hon haft rätt om honom hela tiden. "Han kommer nog inte tillbaka." Gruppen höll på att falla sönder, vare sig de ville det eller inte. Visst hoppades hon... trots allt att Martin skulle klampa in igen, ha köpt med sig mer kaffefilter som om världen skulle gå under och låtsas som inget hänt. Men den här gången skulle det nog inte bli så. "Jag är en mördare." Avbryter hon honom, modstulet, som om det är värre än brotten som Henning begått som tagit och förstört betydligt fler liv än hon. Och hon får liksom infallet att vilja skämta bort det, släta över. Men det fastnar bara på tungan. Att mördandet kommer naturligt för de som väljer det här livet är inte riktigt en sanning hon känner sig villig att acceptera. Inte om det ska gå tillsåhär.
Hon rynkar pannan hårt när hon hör vad han säger. Plocka tänder.."Viktor.. " avbryter hon honom igen och vad som följer är bara en beklämmande obekväm tystnad medan orden liksom inte hittar tillbaka till henne. Men hon vill inte prata om Hennings tänder.. eller faktumet att hon nu garanterat aldrig egentligen kan gå till polisen och förvänta sig kunna också gå därifrån. "Det kanske inte blir så många fler nätter som den här..Vi borde njuta av det" Hon minns att hon sagt det där på taket en gång också för längesen. Även om det är lika halvhjärtat förmedlat nu som då. Och det skulle inte spela någon roll om Henning hittades med tänder eller med hennes mordvapen. "Jag.. ville mest höra din röst igen.. att du är okej." För det tar iallafall bort lite av misären i det hela. Att någon överlever utan att behöva släpa sig fram. Hon ställer ner flaskan bredvid sig.
Hon vill inte säga till honom att inte engagera sig igen, det är svårt att inte vilja det. Bara att få bli räddad igen. Men det är inte hans jobb, antagligen inte gratis. Inte hans ansvar att lösa ut henne när hon trasslat till det. Särskilt inte nu men hon kan inte släppa honom. De hade haft en historia och han är den enda nära hon har utanför den här skiten som hon inte behöver oroa sig för lika mycket. Och oavsett hur Viktors brottsregister såg ut eller vad rykten sa så skulle hon alltid beundra det resoluta lugna sätt han hade för alla tänkas situationer. Det var inte ett normalt beteende men ibland önskade hon sig det. Att kunna vara lika iskall och ångerfri men det skulle ta bort människan i henne. Hon överväger att lägga på. Otrevligt nästan, berätta en del av historien men lämna slutet otillfredställande öppet och avbrutet. För vem av dem vill egentligen veta var det här eländet ska sluta.
Det kanske det hade varit, lika fin som denna kväll men inte lika bra som denna kväll. De hade hon rätt i, då hade han haft henne som han intet vetat hur han skulle försvara eller skydda. Nu ikväll hade han sprängt en av sina första bomber och han hade fler i lager om det skulle behövas, han skulle förvandla staden till en krigszon för att nå sina mål om så skulle behövas ''Den var fin men jag skulle säga att denna kväll är bättre'' Hennes får honom dock att tystna och rynka på pannan, att döda? Vad var problemet med de? ''Rana va fan talar du om, du skär halsen av de och sen är det över'' Han förstod inte problemet, att döda var inte något problem. Visst hade han legat vaken och funderat efter sitt första mord eller rättare sagt sina första mord men det var övergåande. Vad som var jobbigt med mord var det som kommer efter, att stycka kroppen och göra av sig. Mest för att det kunde vara ett tungt och skitigt jobb och om man använde sig av syra för att göra sig av med kroppen farligt '' Vad jag kan säga, va försiktig om du ska använda dig av syra men låt dig inte tyngas av det. Glöm det och gå vidare''
Han visste inte riktig vad mer han skulle säga. Rana hade valt att stanna de den här världen där mord och även tortyr var vardagliga ting sönderslagen. Hon borde veta bättre tyckte han och även om hon inte gillade de borde hon ändå ha förstått att hon skulle stå där en dag själv med kniven '' Så ni torterade honom?'' frågade han lungt sen, han hade inte väntat sig något svar utan det var mer en retorisk fråga '' Då var han så gott som redan död Rana man kan inte låta ett tortyr offer leva. När man väl gjort första snittet vet alla i rummet att personen man skar redan är död. Därifrån handlar det endast om hur smärtfri deras död och hur långt deras lidande kommer vara'' hans röst var nästan monoton och entonig, mer än vanigt med hans brytning. För honom var det hela bara affärer, något som följde på varandra som logiska följder. Precis som bomben han hade placerat ut, Irmaos visade tydligt att de inte såg hans gäng som något hot. Så han tänkte de skulle få uppleva samma skräck välde som hade format hans gäng en gång i tiden. Det var bara logiskt beslut enligt Viktor, att människor skulle död i processen med bomberna. Var inget Viktor brydde sig om eller ja det var inte riktigt sant. Han hade tänkt på det och kommit fram att det endast skulle bidra till hans rykte som hänsynslös och blodtörstig, vilket han endast såg som positiva bi effekter ''Rana, du är ingen person. Du är Rana, att mörda är bara en bi effekt av att leva i denna värld'' det är inget fästa sig vid. han tog ett bloss av sin cigg ''och nu tänker du inte på om du borde ha ringt eller inte, utan på vart är kroppen och vart är du'' En vän sa hon, han rynkade på pannan, nå han hade hoppats på något mer det kunde han inte ljuga för sig själv men han fick ta det en annan gång eller än bättre sluta hoppas. '' Vill du överleva måste du ta hand om kroppen'' sa han lungt ''åtminstone plocka hans tänder '' de skulle vara kvar långt efter fingeravtryck kanske rent av efter man kunde ta säkra dna prover
"Ja..." Det är sent. Försent. Viktor vet inte hur rätt han har när han säger det. Hon pillar med några lösa trådarna över knät på de svarta byxornas förslitning och ser ut över betonggolvet. Han hade inte behövt svara. Han var inte skyldig henne något mer av sin tid men ändå hade han svarat. Ändå var han kvar i luren. Ändå är han inte otrevlig.
Hon vet inte ens vad hon ska göra med det. Ta till vara på det, det smiter emellan som sandkornen i ett timglas. Rinner iväg i tystnaden. Den mörka blicken vandrar iväg över himlavalvet och följer molnen i sin rörelse medan hon letar efter orden efter meningen med allt.
Det är hon som står till skuld upp över öronen till Viktor, var skyldig för sitt liv flera gånger om. En skuld hon aldrig behövt betala igen. ...Än. Allt beskydd, alla utlånade kontanter. Hon hade inte ens en glimt på den ödesdigra notan i liv eller summor. Det var hjärtat i Viktor, vill hon inbilla sig, det som inte särskilt många någonsin fick se. Han hade inte ens krävt att hon skulle stanna kvar vid hans sida och det... är vad som gör henne till ett monster. Kallblodig och hjärtlös. Och hon har inte hjärtat att lämna honom ifred som den ultimata tortyren. Hon borde ha sämre samvete över det än hon faktiskt har.
"Det var det.. Nästan lika fin himmel som den här..." Hon biter ihop och suckar ljudlöst. Säg bara vad du vill säga. Varför dra ut på det något såhär plågsamt? Pannan rynkas och hon skrapar med ena foten över balkonggolvets grova yta. Spänner käken och kammar igenom håret med sina fingrar. Kom igen, det är inte svårt.
"Hur.. kan du göra det. Dödandet...." Byter ämne vid hans fråga. "Hur kan du sova..Utan att de står där vid fotänden av sängen som... " Blicken letar iväg medan hon söker orden i luften. "..någon odöd armé..." Skrämde han aldrig sig själv? Med all död. Rana kan inte se något annat när hon blundar. Hon kan inte sova. Även om Henning mycket väl förtjänat det.
Hon slår huvudet bakåt mot väggen och låter handen med telefonen falla ner lite. De borde lägga på. Varför ringer hon ens. Hon borde väcka någon av de andra. Men de behövde definitivt sömnen efter den dag de haft och ännu en sömnlös natt kommer inte förstöra henne mer. Håller telefonen i höjd med sina knän och sneglar på den, i sina motsägelsefulla tankar överväger hon att bara överge samtalet. Ta den enkla vägen ut igen. Men lyfter telefonen till örat, långsamt, hon vill ändå höra hans svar. Även om hon inte lär gilla det.
"Jag.. " Luften går ur henne. "jag gjorde det..." Hon sväljer lite, blundar. "Med.. en kniv ...och han är.. död. Jag hade velat göra det." Som hon berättat för honom förr. Men det är en sak att önska någon död och faktiskt stå där med ett vapen i handen."Han var redan.. sönderslagen.. torterad. Det känns inte rätt.... jag ville bara veta.. hur du gör det."
Vad är det egentligen för skillnad på Viktor och irmaos. Vad är distansen för henne dit? Minskar den? "Jag vill inte vara den här personen Viktor."Det är inte den hon vill vara. Och än en gång - inte alls hans problem. Han kunde lägga på. Gå och lägga sig igen på sin säkert inte särskilt blygsamma förmögenhet och sova gott. Kanske om hon inte haft några moraliska väghinder.. så hade hon kunnat vara där också.. och göra detsamma. Men det är inte den verklighet de lever i. En tung tystnad från henne lägger sig. Mörkret omfamnar henne i det. "Förlåt.. jag borde inte ha ringt" Hon biter sig i läppen innan liksom infallet kommer att be om hjälp att städa undan. Fly. Men inte nu. Hon har bäddat och nu får hon marinera i det. "Jag.. ville bara prata med en vän"
''Rana'' Viktor tystnar sen och tar ett till bloss, vad ville hon egentligen. Hon kunde inte sova men var det hans ensak ? '' Är det inte lite sent för de?'' frågar till slut, han hade hållit om henne en gång i tiden och hjälpt henne sova. Han hade skyddat henne och tagit hand om henne flyttande i den här världen. Hur hade hon återgäldat det, genom att dra och nästintill dränka sig i något hon inte kunde hantera. Så varför ringde hon nu nästan över ett år senare, hon hade haft gått om tid att kontakta honom under den tiden. Så även om hon hade stuckit på hans inrådan, i hans tanke långt bort från den här staden helst utomlands kändes det hela som en upprepning av när hon drog senast. Ändå kan han inte lägga på, han stannar kvar och lyssnar på hennes röst. Han borde lägga på och stänga av sina känslor, ensam men stark. Det var väl just det, han ville inte vara ensam. Vad var friheten utanför zonen om man var ensam, vad var skillnaden mellan zonens isolerings cell och det här om man var ensam '' Ja det var bra '' Det hade varit bra även om det hade varit en allmänt rörig tid som han ibland hade svårt att minnas, gänget. De avhoppade Irmaos medlemmarna hade bara varit en röra, en katastrof att ta i. Alldeles för mycket känslor och idoti för hans smak.
Sen kom frågan om varför hon ringde och känslorna med de tillbaka, varför? Hon drog men så fort hon behövde hjälp med något ringe hon honom. Varför kunde hon inte släppa taget eller komma tillbaka helt istället för det här. Han lyssnade iallafall '' hur menar du med död?'' Han svarade han henne, han förstod inte varför skulle det angå de. Rana hade aldrig varit positivt inställd till Henning hans död vore ju bara vara bra?
Det är bara sådär förrädiskt tyst i luren och hon klänger sig till det. Till telefonen och lutar huvudet långsamt åt betongväggen. Men det kommer inga svar eller kommentarer. Hon rynkar pannan och hör blossen från cigaretten när glöden förvandlar tobaken till aska på andra sidan luren. Är det ens Viktor hon häver ur sig en av sina många livshistorier till? Det kunde lika gärna vara Salvidar.
Varför är den tanken så fruktansvärt skrämmande.
Kanske borde hon lägga på. Vem i sitt rätta sinnestillstånd ringer sitt helkriminella ex. Vem ringer om dessa saker alls? 'En lustig sak hände, jag råkade helt planerat hugga någon upprepat till döds med en kniv.' Hon lägger ännu en sak på sin mentala lista av saker hon aldrig kan dela med sig med vanligt folk. Om hon nu skulle få en möjlighet att mingla.
Embla vill hon egentligen inte ens tänka på. Det är en så fruktansvärt sorglig historia från början till slut. Men Rana lever på hoppet att Embla fortfarande är vid liv och hittat ett sätt att överleva den här skiten var hon än kan ha tagit vägen. Hon kan inte leva med något annat. Att allt skulle varit förjäves.
Hon sväljer hårt och lutar huvudet närmre betongväggen och känner dess sträva textur mot den sidan av huvudet som är snaggad. Vad hon inte skulle ge för några vardagliga anekdoter, något som kunde få henne att glömma den bittra verkligheten. Typiska dem man får när man ringer hem till föräldrarna. Något som hjälper till att hålla tårarna borta. Viktor hade de mjuka sidorna också ibland men mer sällsynt att man fick den äran att se det.
När han väl talar känner hon det som en lättnad även om tonen till viss del är krävande. Hennes tur till tystnad och hon stirrar tomt mot metallgallret framför sig av balkongräcket. Det finns mycket hon inte vill tala om, som hänt, som kommer hända. Men hon ville inte egentligen inte dra upp det om Embla, det.. bara kom som en förklaring till hur saker gått till. Ännu en anledning att stanna. Hon kan visst inte filtrera sig så bra.
"Jag vet inte..." Det är inte Viktors jobb att lösa hennes eller de andras problem. Hon ville bara prata med någon. Hon måste lösa sina problem på egen hand. "Jag..kan inte sova." Borde inte vara någon nyhet för honom egentligen. Det är väl anledningarna som är annorlunda.
Det bygger på, som något tungt över bröstkorgen och gör det jobbigt att andas. Men hon låter en tystnad ta plats medan tankarna virvlar på. Formar orden i tankarna. Smakar på dem innan de ska formas av läpparna. Biter sig och hittar inte några ord hon kan dela. "Kommer du ihåg kvällen när vi satt på taket i solstolarna...det var en bra kväll"
"Henning.. är död." Orden smiter ifrån henne innan hon kan hindra sig. Och tanken att han ligger kvar där i förrådet, i pölen av sitt eget blod är en hemsk sådan "Det.. känns inte bra"
Viktor kunde höra hur telefonen ringde och han stod med den i handen när ringsignalerna gick fram, vad skulle han göra? Skulle han svara verkligen, att tala på telefon han var inte säker inte med detta nummer iallafall. Han tog ett bloss och såg ut mot horistonen medan hörde nästa ringsignal gå fram innan han bestämde sig och tog och godkände samtalet innan han förde den till sitt öra.
Sen möts han av en ström av ord från Rana. Embla var borta, död var Viktors första spontana tanke och kanske var det lika bra. Han tog ett till bloss och funderade lite kort över flickan, han hade tyckt om henne och han hade gärna sett henne växa upp men han hade inte varit rätt person för det. Embla hade varit ett vrak, fullkomligt trasigt, att hon fått somna in stilla var kanske lika bra det. De flesta slutade så ändå i hans värld, allra bäst vore om man bara försvann. Inga läkare som kom och grävde i ens kropp eller giriga journalister som flockade kring en, utan man bara stillsamt försvann och fick somna. Även om nyheten fick ett ljus, ett svagt ljus, att slockna inom honom kände han att det kanske var det bästa. Han fortsatte sen att lyssna på det Rana hade att säga under tystnad, inga kommentar eller inflikningar. Han tog bara ett bloss då och då medan hon fortsätta att berätta vad som hade hänt. Hon hade inte lämna staden och även om han hade hoppats på det hade han väl alltid innerst inne vetat att hon inte skulle heller. Hon skulle hellre riskera att hamna irmaos klor än lämna sina vänner. Han rykte på axlarna åt det, för vad kunde han göra att skälla och skrika på det förändrade inte det faktum att hon var kvar. Det enda var väl att han innerst inne önskade att hon hade stannat för honom, den där gången för flera år sedan. De skulle ha besparat henne så mycket lidande, alla dess år av kämpade för Embla och nu var hon död. Till vilken nytta hade det varit? Han svarar inte på hennes fråga om hur det var för honom, vad skulle han säga. Hans liv var gott egentligen, han hade pengar, legoknektar som skydd, flera lägenheter med målvakter för som han flyttade runt mellan och två älskarinnor. Hans liv var bra, han borde inte klaga men samtidigt var det tomt och meningslöst på någotviss. Att spränga en bomb hade väl varit roande, att bygga, planera och utföra det hela. Det hade gett honom ro men så här i efterhand kändes det lika meningslöst det med, vad hade de gett honom egentligen? När han väl tar till orda är det långsamt och försiktigt men ändå krävande i tonen '' Vad är det du inte vill tala om?'' med andra ord, vilken knipa har du satt dig i denna gång.
Hon stirrar på meddelandet som om sekunder vore timmar. Redan ångerfull. Vad är det hon gör? Hon borde bara väcka Joona, säga att hon inte kan sova. Det är inte som att Viktor gjort sig känd för sin förmåga till empati. Men Joona behövde sin sömn och Jennie säkerligen att bli lämnad ifred en stund och smälta det som hänt först. Inte tyngas av skulden av Hennings död. Han är inte ens en bråkdel av en bra människa så varför känner hon något alls.
I öronsnäckorna dundrar musiken på, någon poplåt med peppigt upbeat och ändå känns det så melankoliskt. Hon borde försöka sova men det enda som färgar hennes tankar är Hennings sista minspel innan han dog.
Smset verkar ha gått fram och frågan som ställs begrundas i det yttersta medan ett olustigt sting av paranoia kryper fram. Hon petar med sina naglar medan mobilen ligger mot låret. Stirrandes mot skärmen. Hon ska svara när nästa meddelande kommer. Var är du.
Ja.. var är hon? Börjar knappa något..men raderar det. Trycker istället på telefonen för att ringa upp honom, drar ut hörlurarnas sladd och lägger luren mot örat. Väntar tålmodigt medan signalerna går fram och att höra ens det minsta av hans röst innan hon säger något.
"Embla är borta." I hennes världsräkning så skedde allting så intensivt men stundtals också inte alls. Röstläget är tungt när hon lägger fram den väldigt dammiga nyheten. "Men det är längesen nu. Vi.. bråkade och kom ifrån varann" Hon andas in, långsamt.. "Jag.. åkte aldrig" Rana hade heller aldrig velat åka. Även om det smartaste kanske hade varit att försöka ta ett plan till Bahamas. Hur skulle hon ens kunna lämna allting. Alla andra. Åt sitt öde. "Trodde hon skulle komma tillbaka..." Men det hade hon inte. "Det är inte.." Hon blir tyst. Några sekunder passerar. "Jag ville inte prata om det egentligen.." Hon blir tyst igen. En sån dyster början på ett samtal. Hon klämmer telefonen i sin hand som en omfamning. Eller något att klamra sig vid när allt som är hennes värld känns i gungning och skeppet hon är fast på håller på att göra en djupdykning.
Framför sig mellan hustaken i det gyllene skenet av skymningen anar hon röken långsamt stiga. Hon tar ett djupt andetag. Försöker samla sig till att hålla någon form av dialog. "Hur.. är det med allt?" För hur ska hon egentligen närma sig ämnet? När de inte ens hörts på så länge.
Viktor har tänt sin cigarett och lutar sig tillbaka där han sitter på ett av hamnens många hustak, väl dold för omvärlden och framförallt polisen som säkerligen skulle börja se sig omkring i staden efter vem som kunnat ligga bakom bomben. Här i labyrinterna av höghus hade han funnit en fristad och en stund för sig själv med. Att en av hans mobiltelefoner burrade till i en ficka var något han först struntade i. Han ville inte bli störd i denna lugna stund med den vackra solnedgången, lugnet före stormen och han ville inte bli störd. Det var först vid tredje meddelandet som han till slut suckar, ar ett bloss och tar sen fram mobilen som vibrerar. Han rynkar först på pannan för det är ingen av hans två telefoner han har för sina affärer. Utan de är hans telefon för mer långvariga kontakter, dess nummer var gammalt till skillnad från hans affärstelefoner som han bytte varje månad tillsammans med SIM-kort och nummer. Han undrade kort vem det kunde vara när han öppnade telefonen för det fanns få han hade gett det till, få personer som han höll av så pass mycket att han inte ville förlora kontakten.
Han kände inte igen numret när han öppnade meddelandet men det var inget ovanligt, de flesta i hans värld bytte nummer och telefoner ofta. Han läste de korta meddelande sakta och tog ett bloss till under tiden, de fanns inte många som kunde ha skrivit det tänkte han. Definitivt inte Ilya och det var inte så många fler som hade det. Den enda han kunde tänka på var en person som vad han visste skulle ha lämnat stan, han hade gett henne 50 000 för att dra så långt härifrån som möjligt. Han höll telefonen framför sig inte helt säker på om han ville svara, hon skulle vara trygg, inte i behov om att prata. Åtminstone inte med honom, vad visste han om vardagsproblem och relationskriser, han byggde bomber och hyrde torpeder för att ta hand om problem och kriser. Tillslut tryckte han ändå in en kort fråga i telefonen ''Rana?'' skrev han, lika talför som vanligt och skickade det sen. Han tog dock snabbt up telefonen igen, det fanns en krypande oro i honom för han var som sagt inte den man hörde av sig till för att prata utan vidare anledning ''Vart är du?'' frågade han med bister uppsyn.
Staden som aldrig sover, inget kunde vara mer sant om Griphamn. Hon har smugit ut på balkongen och sitter inkurad i hörnet på det kalla betonggolvet med uppdragna knän och gömmer sig för världen och sig själv bakom en sliten vit plaststol. Hon håller en mobil i sina händer och med ett par billiga öronsnäckor i öronen dränker hon ut alla sina tankar med hög musik. Men kan inte ens bestämma vilken låt hon ska lyssna på. Bara skippar hela tiden. Skip, skip, skip...
Det varierar från alternativ, punk till diverse sorgligt, finns det inga låtar som känns detsamma som att slå huvudet hårt i en betongvägg? Något som gör att det domnar lite.
Henning är död, Angelo är död och Martin har valt att försvinna. Jennie lider svårt och Joona är påväg att ge upp och Elias är fortfarande delvis lyckligt ovetande om vilket helvete han ramlat in i. De är bara fyra kvar och hur länge kommer det vara så? Hon tar ett darrande bloss på cigaretten av ett oändligt antal med flera fimpar runt om sig. Självklart hade hon förstört sin pastellfärgade pyjamas häromnatten så hon är ombytt till något svart. Bläddrar igenom en relativt ny telefon som egentligen inte har många kontakter alls, bara de i gruppen samt Liev och Viktor. Men de heter förstås inte detsamma där utan utgörs istället av diverse slumpartade siffror och bokstäver. Som knappt hon själv har koll på. Hon stannar vid en kontakt som utgörs av ettor och nollor och stirrar på den grå ansiktslösa exempelprofilen. Öppnar meddelandekonversationen som är tom. Låter textpekaren blinka medan hon tvekar. Himlens brandgula sken smyger sig in mellan hustaken och vidare genom balkongräckets galler och kastar skymningsljus mot den blanka displayen. Hon börjar knappa något men raderar det lika fort. Vad ska hon säga? "Life is shit, hjälp mig"? Nej.. De har inte hörts på evigheter "Hej, hur.. mår du?" Rana raderar texten igen. Hon vill bara prata med någon som känner henne. Hon höjer blicken mot utsikten som för att hitta inspirationen där. Går ur meddelandefältet för kontakten och scrollar vidare i de få kontakterna.
Stannar lite vid Liev och undrar var han är nu. Hade inte hon lovat att de skulle mötas upp? För ungefär.. tre evigheter sen. Hon tar ett bloss av cigaretten och knappar in ett snabbt "Hej" och skickar till Liev innan hon hinner ångra sig. Det är så många hon tappat kontakten med och det är förmodligen bäst så. Går ur kontakten och tillbaka till den första. Viktors.
"Hej, du är antagligen upptagen med något.. viktigt." Och hon vill egentligen inte veta vad så hon vet inte exakt heller varför hon skriver det. Men hon fortsätter. "Det är en vacker solnegång nu." Föreställer sig kanske att han är inomhus och tar itu med någon som inte kunnat betala sin skuld. En tanke som förstärker känslan att hon inte borde höra av sig alls. Men hon behöver prata med någon. Hon håller telefonen ifrån sig och överväger att inte skicka men det dröjer inte länge tills telefonen dyker upp igen. "Vill du.. prata?"