Falke
Res till Nordsund. Hämta missdådaren. Eskortera denne till Galgbacken.
På det sättet var det väl inget ovanligt ärende för stadsvakten. Falke hade hämtat brottslingar och tagit dem till skarprättaren förut. Hon brukade sällan fråga varför någon skulle avrättas, men förutsatte att de gjort sig förtjänt av det. Men hon var inte naiv, lika många skurkar satt på maktfyllda ämbeten och hon visste att hon troligen lett flera oskyldiga till döden. Men det var inte i hennes natur eller intresse att ifrågasätta sina överordnade. I det stora hela, kände hon ändå att hon bidrog till att göra Ravenna till en bättre och säkrare plats. Målen helgade medlen.
Framför henne på landsvägen gick nu lagbrytaren, med fötterna kedjade ihop för att hindra eventuella flyktförsök. Den tjocka järnlänken som löpte från boja till boja gav inte utrymme för några springsteg. Handfängsel hade låst personens händer framför dennes mage och från dem löpte en lång kätting som Falk höll i. Som ett koppel.. vad är det för odjur som är så farligt att denne måste kopplas som en rabiat hund? undrade hon och stirrade in mot personens bakhuvud. Eftersom det hängde en grå säck över personens huvud hade hon ingen aning om vem som gick framför henne. Fången, missgärningspersonen hade heller inte yttrar ett enda ord, vilket fick henne att misstänka att under säcken hade denne även en munkavel.
Det var en varm vårdag, varje gång den starka solen försvann i bakom ett moln så andades Falke ut och nöjd av svalkan. Det växte tussilago och vitsippor längs vägkanterna. Hon såg bara några tussar av snö kvar i skuggiga delar av skogen. Men om hon var varm, vad var då inte fången? Hon såg ur det börjat att utvecklas mörka fläckar över rygg och under armarna på den säckiga kåpan som fången bar. De skulle snart behöva ta en rast. Man kunde inte gå hela vägen mellan Nordsund till Ravenna utan vila. "Halt, vi behöver vila och dricka." Hon kunde höra ett porlande från en bäck. Menande drog hon i kedjan, för att leda fången av stigen, in mellan de skuggiga träden.
Utan att släppa sitt koppel om fången sjönk hon ner på huk vid bäcken och lossnade sin kåsa från bältet. Hon böjde sig ner och fyllde den med friskt vatten. Bäcken var vild av smältvatten och hon drack giriga klunkar. Innan hon fyllde den och vände sig mot fången. När hon sträckte fram sin hand för att dra av säcken kunde hon inte undgå att bli nervös.
Falke
Man märker ganska fort om någon försöker döda en eller inte i en närstrid. Falke högg mot honom i syfte att skada honom, medan han riktade slagen på ett sådant sätt att de inte skulle tillfoga någon större skada, utan snarare avväpna henne. Vad än han hade för baktankar så tvivlade hon på att det var några trevliga. Hon väljer att parera hans hugg, för att rädda eventuella fingrar på sin hand. Helst av allt hade hon velat undvika att sätta svärd mot svärd.
Kraften i hans hugg är troligen en bråkdel av vad han egentligen han frambringa, hon förstod det. Men ändå gjorde det ont i hennes handled och armbåge när vibrationerna från klingorna vandrade upp genom armen. "Jag kan hålla på hur länge som helst, hårt, mjukt, snabbt, långsamt" Han hade försökt provocera henne med suggestiva kommentarer, men vid det här laget var hon van vid de flesta. Hon gjorde sin röst mjuk och len, svarade med samma krut. "Men jag tror inte du håller ut speciellt länge, du ser redan andfådd ut...!"
Hon började backa, ogillade det där tvåhandssvärdet och drog sig mot ett område där träden växte något tätare. Hon hörde något gurglande, väsande läte från högen som tidigare varit fången. Dödsrosslingar, antagligen... Men det var väl inget konstigt efter att hon skurit halsen av fången?
Eldgrimr fokuserar sig till flicksnärtan i Keerans ställe, klädd i stadsgardets mundering men under all den glänsande rustning fanns alltid en vilsen stackare som hellre sprang hem till sin mor än utkämpade några långdragna strider med honom. Vägen dit är dock inte alltid så rak och kräver oftast något mer än bara stora muskler.
Men innan han hinner få in ett slag ser han hur hon använder sitt svärd att snitta halsen på fången och för en bråkdels sekund vidgas ögonen och ett större mörker lägger sig över hela hans uppsyn i ett djupare allvar i uttryck. Förraktfullt betraktar han henne med mörka ögon och tar i mer i utfallet, greppet hårdnar om svärdet och klingorna slår mot varandra med kraft nog att kanske tvinga flicksnärtan ett steg bakåt. Ogillande loskar han i marken som en markering. "Fegsinta stadsgardsluder!" Morrar han dovt.
En sak hade varit om han själv skurit halsen av ynglingen men nu fick han inte ens den chansen.
Han ser rött när klingan vill slå efter henne igen och han försöker avancera. Eldgrimr är kanske inte gracil i sina utfall men han tar igen det med råstryrka. Dock bryts hans hårda grimas av Falkes försök till förolämpning.
Hans hesa skrockande har en mörk stämma och skrattgroparna utvid ögonens kant djupnar. "Du är rolig med." Men allvaret tilltar lika snabbt igen när han gör ännu ett försök mer menat att avväpna än att faktiskt skada henne. "Vill du ta reda på det den lätta eller hårda vägen?" Fortsätter provocera med avsikten att få henne att tappa fattningen. Bli rädd eller chockad. Med förhoppningen att hon snart skulle skaka så hela rustningen skramlade. Hennes utfall är plötsligt när det tycks som hon rent av hoppar emot honom. Han parerar svärdet men det hinner skrapa mot armskyddet. Hade han varit lite långsammare hade det varit mer än bara skrapning. Han måste själv flytta sig undan i sidled för att upprätthålla den mer tacksamma distansen för tvåhandsvärdet så att han kan hinna få mer kraft i nästa utfall, än en gång i avsikt att avväpna men han siktar mer mot hennes hand än hjaltet.
Han ser hur kumpanen samlar sig, inte mer än någon sekund men det är allt han behöver och när svärdets vassa egg dras över hans hals lutar han sig bakåt. Det är inte mycket, kanske inte mer än några mm men det är förmodligen det som räddar honom från en ögonblicklig död. Däremot räddar det honom inte från blodflödet och chocken. Någon smärta känner han inte, mest förvåning över det varma blodet som rinner ymnigt från han hals. Han faller tungt ner på marken, ansiktet ned mot fuktig mossa och sten, rosslande andetag, snabba, alldeles för snabba likaså pulsen. Blodet lämnar honom fort, fortare än vad som var bra och han känner sig redan yr. Kedjorna och järnet kring handlederna rasslar när han trasslar loss dem, oändligt långsamt och lyckas komma åt att pressa smutsiga fingrar mot det blödande såret.
I periferin kan han se hur de andra båda gått lös på varandra. Själv kunde han inte göra något annat än att vara tacksam över att det inte var en snara som ändade hans liv. Marken under honom färgas röd av blod. Han känner sig illamående och måste sluta ögonen gång på gång samtidigt som han försöker med allt vad han kan hindra mer blod från att lämna hans kropp. Vet att det är farligt… vet att det snart kanske var över för hans del. Och så kommer smärtan, trots adrenalinet pumpar smärtan igenom hans kropp och han stönar ofrivilligt till där han ligger. Nej han var inte död än…” D…döda… ” väser han fram men måste avbryta sig när smärtan blir för skarp. Kan höra hur de båda rör sig, en märklig upplevelse… kan nästan se för sitt inre vad de gör, hur de agerar trots att blicken är sluten. Känner hur han börjar bli kall, hur kroppen skakar… blodet rann ur honom för fort…måste… stoppa…
Falke
Hon svor till och klumpigt skar hon halsen av fången och knuffade honom framför sig. Alla i stadsvakten hade samma instruktioner, om risken fanns att en fånge skulle olovligen bli fritagen eller om det blev för mycket strul, skulle den laglöse dö. Deras liv var inte värt hennes. De flesta var redan dömda ändå. Föga visste hon att hennes klumpiga rörelse med det tunga vapnet knappast resulterat i ett sår djupt nog för att vara dödligt. Men alla blöder mycket från halsen, oavsett om det är ett dödligt sår eller inte. Kroppen får som en chock, då det gällde sår ovanför hjärtat. När hon knuffade den fjättrade mannen ifrån sig var han i hennes ögon i alla fall så gott som död. Om han inte var det, skulle han (trodde Falke) i alla fall förblöda där bland de torra tallbarren och kottarna. Snabbt höjde hon sitt svärd och såg till att hålla svärdets sprets mellan sig själv och den betydligt större mannen. Falke klev bort från den förrädiska kanten nära bäcken. Hon tog några steg mot vägen, över den sargade kroppen som hon precis knuffat ifrån sig. Borde ge mig av nu...men... Men mannens ord retade upp henne och hon kunde inte låta det passera."Jag slår vad om att du bara kompenserar med ditt stora svärd för att du helt enkelt saknar stake!" Med ett ilsket morrande flög hon ut i en attack och högg hon mot honom. Han var stor och tung, med ett vapen med betydligt mer räckvidd än hennes. Han var utan tvekan starkare än henne, så hon behövde vara smartare än honom. Falke skulle behöva komma innanför hans räckvidd för att kunna få ett övertag...
Eldgrimr Trofast
Han skrattar rått och hest. Tar det hela som en invit till dans när han kliver ännu lite närmre."Rapp i käften. Jag gillar det. Får se om du vet hur man kan hantera ett svärd eller oskuld som aldrig lekt med de stora pojkarna." Provocerande, ja men annars är det ju inte särskilt roligt. Svärdet svingas runt i en lätt cirkel och väger tvåhandsvärdet lite mellan sina händer. Förbereder sig mentalt för strid, något han mer eller mindre gjort under hela sitt liv. Ansiktet liksom kroppen är brett och nästan kantigt men inte helt oangenämt för ögat. Smutsig, absolut. Han har nog inte badat på 4 veckor... minst. Men rustningen sitter bra på kroppen och en lekfull glimt spelar i ögonen. Han är närmre de 40 än 30 men har slutat räkna sina födelsedagar för längesen. Så länge kroppen är gänglig är han ung. Och så länge han är stark så ska han kriga för allt han anser som sitt.
När Falke makar på fången till att resa sig tar han ytterligare 4 snabba kliv fram, tills de är knappt 4 meter ifrån varandra. Besviket lägger han huvudet på sned. "Se så.. bli inte rädd av sig nu. Jag är inte så väldigt farlig som jag ser ut." Han är fortfarande måttligt road av situationen och vaktens tilltag. Det här kunde gott roa honom en stund. Som i en baldans tar han några steg i sidleds dock mindre graciöst och börjar halvt om halvt cirkulera sällskapet. "Men för all del.. jag skulle gärna vilja se dig försöka."
Ett ögonkast utbytes med fången men inte mer än en enkel snegling medan han letar efter en svaghet. En öm punkt att trycka. Men han låter det inte vänta på sig. Inte alls. Ett utfall kommer och att kumpanen kanske kom i vägen... det är ju egentligen mer hans problem. Han försöker dock inte uppsåtligen sikta på honom.
Mannen, fången, den dödsdömda tömmer den andra kåsan vatten han blir tilldelad i några få djupa klunkar och hade nog helst velat be om ännu mer men hejdar sig” Nej.. men det var värt ett försök ” Svarar han henne hest och räcker henne kåsan igen, hostar till när halsen snörs åt och höjer händerna för att föra undan mer av det eländigt långa och smutsiga håret. Han ska till att be om mer vatten när det brakar till i skogen och en välbekant syn når honom. Han kan till och med kosta på sig ett leende som mer liknar ett flin och gör sig beredd att resa sig” Dags att komma nu? Trodde du tänkte låta mig ruttna med en snara runt halsen. ” Det fick vara svar nog, klart som fasen att han hellre följde sin vän än fångvaktaren mot en säker död.
Rycket i kedjan får honom att tappa balansen eftersom han är halvägs upp på fötter. Med både händer och fötter kedjade så fanns inte mycket att göra för stunden än att följa henne men… kedjor kunde användas som vapen de också om tidpunkten var den rätta. Söker sin kumpans blick medan han känner kallt står mot halsen. Lutar huvudet bort från den kalla vassa klingan” Sänk vapnet ” Säger han hest till sin fångvaktare och nu kanske även bödel om det gick illa nog. Vi är två mot en… du är i underläge.. är ditt liv verkligen värt det? ” Frågar han henne utan att göra som hon ber honom. Någonstans har han redan förlikat sig med döden så att spela med den nu med en hög insatts spelade inte så stor roll egentligen” Nej.. varför skulle Jag göra det?” Frågar han henne, spänd nu, söker hela tiden sin kumpan och vän med blicken, när denne gjorde utfall skulle han vara redo att kämpa han med. Hårt järn kunde hejda ett svär, slå in ett bakhuvud och kedjor kunde läggas om en hals och dras åt. Med blicken försöker han signalera till sin kumpan vad det är han tänker men det är inte helt lätt, han kan bara hoppas på att vännen ska förstå.
Falke
Hon betraktade mannen under tiden som han drack. Falke tyckte att han såg eländig ut. Hon nickade långsamt när han bad om ner, hon fyllde på kåsan ännu en gång och gav honom den. När fången frågar om järnen skakar hon på huvudet. "Tror du verkligen de skickat nycklarna med mig?" Hon hade inga nycklar till hans lås, inte skulle det behövas heller. Han skulle dö i kedjor och han skulle dingla i galgträdet som ett exempel för andra missgärningslystna personer. Järnen skulle skulle falla av hans kropp när korparna rensat köttet på hans lemmar.
Hennes blick lämnade mannens ansikte för att överraskat betrakta den store mannen som kom brakandes ut från sitt gömställe bakom sin ek. Hennes hand vilade avvaktande på svärdets hjalt. "Med tanke på hur dåligt du verkar se.. lägg ner vapnet innan du gör dig själv illa!" ropade hon snabbt tillbaka. Hon sneglade snabbt mot fången, när den grovhuggne mannen tog ett kliv närmare, slet hon åt sig kedjan och drog i den. "Upp med dig..!" fräste hon åt den fjättrade. Med sin höger hand drog hon sitt egna svärd. Stålet var rent och klingan välskött, det rena stålet glänste till i solstrålarna som skar ner mellan trädgrenarna och kastade solkatter som blixtrar i luften.
"Ett steg närmare och jag gör bödelns jobb! Här och nu! Lägg ner ditt vapen säger jag!" Som för att understryka sitt hot riktade hon svärdet mot fångens hals. Hon väste lågt åt den andre mannen och flyttade sin hand längre upp på kedjan, som för att göra "kopplet" kortare och få mer kontroll över sin fånge."Säg åt din vän att backa, annars blir du min sköld nu..."
Eldgrimr Trofast
Grenar knäcks när han tar ett kliv ut bakom en stor ek och är kanske precis lika bastant och välbyggd själv. Det hade ryktats om att en fångtransport skulle ske på den här mindre stigen så självklart gjorde det honom lite nyfiken ...av flera anledningar. Han sätter två tjocka valkiga fingrar i munnen och visslar till vaktens uppmärksamhet.* Va, är det skendränkning på gång? Jag visste att stadsgardet var ett par sadistiska jävlar.*Han drar sitt tvåhandssvärd medan han kliver närmre. Klädd i en rustning av flera lager svartfärgat läder. Håret är svart, kort och ansiktet något fårat, ett litet ärr klyver skägget en bit vid hakans raka linje.* Jag tror er fånge hellre följer med mig. Är inte det sant? *Från hans perspektiv kan han inte ens riktigt utgöra om det verkligen är hans kamrat eller inte men hans grupp behövde alltid fler laglösa strövare. Han kliver ut mot stigen och bättrar greppet om svärdet med handskbeklädda händer.* Så, flicksnärtan kanske ska ta sig en funderare om det inte är värt att släppa honom så slipper hon bli kvällsmat åt vargarna. *Han flinar och när ljuset letar sig in mellan trädtopparna glimmar det till i främlingens mörka ögon.*
Mannen som tittar fram under huvan är smutsig och blodig i ansiktet. Någon hade roat sig med att knäcka hans näsa och ge honom rejäla blåmärken över kindbenet. Det mörkblonda håret är tovigt och stripigt och ligger i en enda oreda, halvlångt, ner över ansiktet. Skakar lite på huvudet för att kunna se bättre och när det smutsiga vidrig tygstycket lämnar hans mun spottar han ett flertal gånger mot marken intill sig. Andas! Han kunde andas igen. Ansiktet är rött av värme och ögonen betraktar henne slött, att han var trött var knappast en överdrift och svettpärlor syns tydligt i hans panna. Han doftade väl kanske lika gott som trasan han nu blivit av med, tänker han torrt. Hennes barska befallning får inget svar, ser bara på henne med sin gråblå blick, rätar lite på sig där han sitter och sträcker sig för att försöka lätta på järnen som håller hans fötter fängslade så att såren skulle få lite lindring i alla fall för en stund. Det rasslar i hans kedjor och den kedja hon lagt över en trädgren halkar ner.
Men han sitter kvar, rör sig inte och ta tacksamt emot vattnet när det erbjuds honom. Tar emot kåsan med såriga, smutsiga händer och dricker girigt i långa djupa klunkar innan han räcker tillbaka den till henne” Mer? ” Ber han henne hest och hostar till i samma stund. Fortfarande torr i munnen efter den långa tiden med trasan där och innan dess mindes han inte riktigt när han fått vatten sist. Eller jo, sist hade vattnet smakat illa, riktigt illa och lämnat honom sjuk den natten med magknip som fått honom att kvidande krypa ihop i fosterställning på det kalla smutsiga stengolvet som varit hans hem den senaste tiden. Hans röst är djup och hes, det är inte lätt att åldersbestämma honom men kanske runt trettio. ”Kan… du lätta på järnen… såren… jag kommer inte kunna gå resten av vägen annars. ” Säger han och pekar mot sina anklar där järnen skavt under lång tid. Anade att hans fråga skulle få ett bryskt nej men det var värt en chansning. Hon såg inte dum ut även om de flesta fångvaktare han mött verkade vara det, i alla fall till viss del. ”Hur lång tid har jag kvar till snaran? ” Frågar han torrt, han längtade inte efter döden men just nu skulle den komma som en lättnad.
Falke
Hon hörde hur det brakade i snåren bakom henne, hon såg sig över axeln och upptäckte att fången låg där bland torra tallbarr och den bruna mossan. En besvärad suck undslapp henne, hon får krångla lite, men till slut lyckas hon få en hand fri och hjälpa fången upp till sittande. Sedan ryckte hon bort säcken från hans huvud och den skitiga trasan från hans mun. Tyget stank vasst i hennes näsa och hon vågade inte tänka på vart den varit innan den trycktes in i mannens mun. "Rör dig inte." Kedjan räckte inte till bäcken, men hon tvivlade på att han skulle hinna springa någonstans. Den stinkande trasan slängde hon ifrån sig när hon kom på sig att hon fortfarande höll i den. Hon slängde kedjan över en lågt hängande gren och gick bort till bäcken, för att fylla kåsan på nytt. Falke såg till att inte vända honom ryggen helt när hon böjde sig ner över vattnet. Hon hade blivit nedslagen förut av rymningsbenägna fångar... När kåsan var fylld gick hon tillbaka till fången och räckte honom den. Han borde vara törstig.
Varmt var bara förnamnet. Och om fångvaktaren som höll i kedjan likt ett koppel svettades vad gjorde då inte fången som för stunden var utan identitet. Endast en i mängden. Såg man på kroppsbyggnaden kunde man nog urskilja att det i alla fall var en manlig fånge om än smutsig, blåslagen och en aning mager. För många dagar inlåst på svältkost kunde få vem som helst att bli ett vrak fortare än man nog kunde tro. De tunga järnen kring fötterna skavde mot bar hud, skapade för varje plågsamt steg framåt ännu djupare sår och när de äntligen stannar för vila rinner blod nedför anklarna, ner i de söndertrasade läderbitarna som med viss svårighet kunde tas för ett par skor. Kedjan mellan anklarna gjorde det svårt att gå och tyngde ner så det hade inte dröjt länge förrän han börjat svettas. Han gick i blindo. Säcken över hans huvud släppte igenom lite ljus men inte tillräckligt för att kunna se vägen och många gånger snubblade han till på stenar och annat som kom i vägen. Vägen kändes oändlig inte enbart för värmen och tyngdens skull men mest för att han visste vart han var påväg… till döden.
Skyldig eller oskyldig kunde man tvista om, dömd var han likväl och den domen var fastslagen. Han skulle dö.. hängas, den förra vakten hade med viss skadeglädje i rösten gnuggat in det i honom. Så när den kvinnliga fångvaktaren beodrar halt och med ett ryck i kedjan får honom att vackla till stönar han missnöjt men följer med ner mot bäcken. Snubblar till på en rot och faller och där på marken blir han kvar där. Orkar inte ta sig upp på fötter igen? Eller bara bidade han sin tid? den illaluktande och solkiga trasan som hans förra fångvaktare med våld fört in i hans mun för att få honom att inte säga något gör hans svalg torrt, prata var inte att tänka på. Han andas ansträngt, bröstkorgen häver sig tungt under den varma stickiga kåpan av tjockt slitet ylle och den smutsiga skjortan under ger knappt någon lindring. När han känner hennes hand mot säcken sitter han alldeles stilla förutom att han rör fötterna för att finna en bättre ställning. Såren kring anklarna gjorde ont nu och han var inte den som klagade i onödan. Ännu ett stönande under säcken… dra av den då så jag kan andas! Tänker han men det är bara tankar, inget som kommer över hans läppar, det går helt enkelt inte.