Det hänger en vit plastklocka på väggen, fullkomligt nedsmutsad på glasets insida efter åratal av damm. Den har slutat ticka för längesen. Ändå kan hon inte låta bli att slänga blickar dit när hon kommer fram till bordet som hon börjat duka i ordning för middag. De har en uppsättning unika glas, bestick och skålar, detaljer som antagligen glömts bort eller lämnats av anställda när verksamheten som funnits på deras våning lagts ner. Bordet som hon dukat på är från ett av de andra kontorens lunchrum och stolarna ett hopplock av skrivbordsstolar och olikfärgade klädda besöksstolar.
De hade bestämt sig för att stanna. Men mycket mat har de inte kvar och flugor i en allt större skala har börjat samla sig kring dörren av den förrådsdörr där Henning fortfarande ligger. Surrandet är obönhörligt. En ständig påminnelse om Hennings död och konsekvenserna som det för med sig. Lika korkat som det är att stanna, är det att åka därifrån om de inte på något sätt först gör något åt liket i garderoben de gömmer. De kan inte leva i förnekelsen för alltid men Rana vill inte ta itu med det. De har inte ens verktyg för det och var ska de ta vägen?
Rana går tillbaka till den lilla köksvrån och tar kastrullen från kokplattan och ställer ner kastrullen mitt på bordet ovan en dubbelvikt tygbit. En lite repig, välanvänd glaskaraff med vatten står på bordet, en plastblomma, på en plastduk och Rana lägger kanske onödigt mycket tid på att lägga skedarna i ordning intill det ark toalettpapper var och en ransonerats. Men hon försöker göra det fint. Hemtrevligt. Hur man nu kan lyckas med det i den sparsmakade miljö de lever. Och det finns nog inte mycket i världen som kan maskera och minimera den allvarliga realitet de lever i. Allt mindre så med de antalet vapen som ligger utplacerade strategiskt omkring dem i kontorslokalen.
"Maten är klar" Utropar hon, inte så väldigt engagerat och sätter sig ner för att invänta de andra. Lossar sin pistol som trycker på obekvämt mot magen och lägger vid sidan av sin skål. Det blev buljongsoppa igen med konserverad potatis och grönsaker. De kanske kan skrapa ihop till ett mål till men det är redan sorgligt lite innehåll i den soppa som serverats. För stunden var problemet inte pengar utan faktumet att göra sig sedda, speciellt när de sett gängmedlemmar cirkulera i området flera dagar i streck. De kanske inte visste var de fanns men det är också bara en tidsfråga. Rana serverar sig själv först, gråbleka sönderkokade grönsaker i en brunaktig soppa. Två slevar sen är det bra och petar i det med sin sked. De skulle haft något vin, någon sprit kvar att dela på. Då hade det iallafall känts lite mer festligt. När de andra satt sig sneglar hon över till Jennie och sedan Joona, sist Elias. "Jag tror inte vi kan stanna här. Det.... kommer börja lukta..eller så.. måste han... ut." I delar. "...och vi har snart ingen mat alls." Hon tror inte att de andra lär motsätta sig.. men.. var ska de ta vägen..
Salvidar håller i Jennies hand medan de passerar de andra som tvingas med våld och hot, rörelsehindras med silvertejp. Medan Jennie vackert får en enkel eskortering till fordonet. En ganska varlig behandling efter att hon rymt med hjälp av läkaren. De kliver över blodet och Salvidar ägnar en kort blick åt den irmao som fått sätta livet till och det blanka uttryck i hans vidöppna ögon. Han var inte stark nog, inte en riktig irmaos, det var ingen riktig förlust. Han ägnar dock en kanske lite mer dröjande blick till samlingen runt Rana. Han borde ta och dränka den horan en natt så de slipper problemen men det är inte hans beslut egentligen. Blicken glider tillbaka till Jennie och ett ganska vänskapligt leende ägnar han henne i stunden åt deras återförening. "Våga inte tänk inte tanken att lämna mig igen.." För skulle hon någonsin bete sig ens i närheten av den där olycksföljande skatfågeln, skulle han skinnflå först den hon verkat ty sig till längst av dem i gruppen utom Martin och sedan henne.
Det blixtrar till i ett slag av vitt och pistolen far ur hennes händer och halkar iväg en bit över den trasiga heltäckningsmattan. Hon brottas omkull av män med obekanta ansikten och kläms ner mot marken. Men även att hon hålls fast i alla armar och med en känga äöver halsen så kan hon liksom inte sluta kämpa, genom ilskai gråten med tårar som rinner och hon försöker skrika men kvävs delvis av kängan som tvingar ner henne mot golvet. "Låt mig dö!" Hon tvingas att stirra i Rikardos ansikte när han greppar hennes haka och bara fler tårar faller. Hon vill dö mer än någonsin men sveket känns värre till sig själv att hon inte ens klarat av att göra det.
Salvidar sätter sig bredvid Jennie i bilen men innan de åker tar han fram ett set av två handfängsel, tunnare variant, blanka som silver. Hon får en länk för sina fötter och den andra för sina händer att hålla framför sig med en kedja däremellan. Det skulle försvåra för henne att fly och att gå i längre steg men annars inte hindra henne särskilt mycket att röra sig. Men resten av presenterna skulle hon få sedan.
Rana får ett skoningslöst uppvaknande i det att hon kastas handlöst in i det kala rummet. Med ena armbågen före i golvet gnyr hon till och smärtan ilar genom kroppen. Hon krälar på sidan med armarna hårt tejpade bakom ryggen. "Var... är de andra..?" Dimmigt ser hon på hur Rikardo låser fast hennes kedja av halsringen till väggen med ett tjockt hänglås. Hon rynkar pannan när han klappar henne över kinden. "fuck you.. " får hon svagt fram medan ångesten kryper sig på i kylan som en rysning. Hon får inte tillåta sig somna. Men blicken går ganska hastigt upp mot ljuset.. det lilla fönstret.. som ett sista ständigt flämtande hopp.
Salvidar möter Djevans leende med ett eget som lyser särskilt i Jennies sällskap. Det var en bra dag, god fångst och Jennie betedde sig exemplariskt. Och innan kvällen var över skulle både Jennie och Martin bevisa sin lojalitet. I bara tanken skiner han som en sol och njuter redan innan av det. "Will do."
Men Salvidar följer med Djevan till Martin med Jennie i sitt släptåg, hon tillåts gå själv i sina kedjor, före honom förstås in i det spartanskt inredda rummet med det trasiga smala fönstret och de naket exponerade träbalkarna.
Martin spänner sig i hela kroppen för kylan har blivit så helvetiskt påtaglig att det känns som delar av huden brinner tills det domnar bort. Läpparna är torra och han är ovanligt blek när han väl lyfter huvudet åt Djevan när de kommer in. Martins huvud faller bakåt något, som att han tillåter sig att slappna av, som om nyheten faktiskt var bra. De skulle inte döda honom. "Im happy it was successful... what do I get.. " Men så ser han.. vem Salvidar tar med sig in i rummet, Jennie i handfängsel och Martin släpper fokus helt på Djevan. Det ett stygn av ångest som slår honom är som en hel stekpanna i ansiktet. Priset han betalar för frihet från skuld är Jennie.
Så den lilla slynan tänkte avsluta sitt liv. Så ynkligt. Men monstret vars blick genomborrar Ranas känner hur pulsen höjs. Så nära, så nära att äntligen få tillbaka det som rättmätigt var hans. Inte skulle hon få möjlighet att ta den lätta utvägen därifrån. Nej… Djevan skulle inte bli glad åt det, inte han själv heller. Så han ger en av de nya, tungt utrustade männen en kort blick, en handgest. Han hör någon ropa. Hör att de hittat Henning men för hans egen del gjorde det detsamma. Henning var ett kort som var utspelat för länge sedan och han kunde inte annat än känna att den idioten fått det han förtjänat och mer därtill. Men det är också det som ger en av männen med den riktade automatkarbinen att kunna agera. Ranas tvekan, hennes nya andetag för… monstret, Rikardo kan se att hon inte har modet att dö. Det var patetiskt egentligen och hans lilla flin växer sig större, får hans ansikte att se än mer monstruöst ut, skräckinjagande.’
Slaget med automatvapnets fäste kommer snabbt och hårt, slår mot hennes käke för att sätta henne ur spel och så fort hon är avväpnad vräker de båda nykomlingarna omkull henne på marken, pressar ner henne mot golvet med en tung känga mot hennes nacke. Monstret jublar inombords. En seger… äntligen en seger. Rikardo ger salvidar och Jennie en flyktig blick. Hade det varit så enkelt? På bara några få minuter var det hela över. Den här gruppen var en ynklig samling brutna som knappast gjort något motstånd alls. Djevan skulle bli mycket nöjd. Han sträcker lite stolt på sig innan han hukar sig intill Ranas ansikte, stryker henne över kinden innan han greppar tag om hennes haka, klämmer till” Jag har saknat dig slyna ” Säger han hest med ett otäckt leende i ansiktet. ” Du tänkte skjuta dig själv… ” Smackar ogillande med tungan” Det lilla tilltaget ska du få ångra. ” Han reser sig, släpper hakan innan han nickar åt de båda männen” Tie her up, make it quick. We need to get the hell out of here. ” De båda männen nickar, den ena får fram tejprullen och börjar noga och med hrda tag tejpa ihop Ranas anklar, knän och tillslut handleder och armbågar bakom hennes rygg för att säkerställa att hon inte ska kunna ställa till med besvär. Slår sedan till mot hennes tinning, ett välriktat lagom avvägt slag för att få henne att tuppa av. Sedan lyfts hon upp, läggs över en bastant axel och förs ut till den väntande bilen där de andra redan väntar.
Jennie säger inget, vågar knappt andas. Hjärtat slår så hårt i hennes bröst att hon kan känna hur blodet pumpas runt för varje slag. Hon förmår sig inte att röra sig men gör heller inget motstånd när Salvidar drar henne upp på fötter med ett grepp om hennes ena handled. Hon ser inte på honom, blicken är tom. Ser i ögonvrån hur Ranas bärs ut. Det var över… slut… mardrömmen de försökt undkomma, fly från var verklig igen. Nu gällde det bara att försöka överleva och hon vet.. att det enda sättet att överleva, mildra mardrömmen är att göra exakt det Salvidar begär av henne. Hon säger inget men följer med. Martin hade svikit… Saga var borta… vad fanns det för anledning att försöka fly mer? Så hon går tillsammans med Salvidar ut genom dörren och kliver självmant in i en av bilarna. På golvet i samma bil ligger Rana ihoptejpad. Elias och Joona färdas i den andra bilen. Dörrarna slår igen och bilarna tar fart med tjutande däck.
Första anhalten är tillhållet där Martin också förvaras. Joona och Elias sätts i ett av källarrummen. Ihoptejpade på ett kallt golv i ett källarrum utan fönster. Något som en gång i tiden varit en matkällaren för längs väggarna syns mögliga och trasiga hyllplan på trekvart. Det är kallt och när dörren slår igen blir det kolsvart. Elias har ont, är skäckslagen, har svårt att andas och än mindre att röra sig. Blodet sipprar fortfarande från skottskadan, känner sig yr. Ett ångestladdad gnyende lämnar honom när dörren slår igen.
Djevan möter Rikardo och Salvidar med ett nöjt leende på läpparna. Klappar om dem båda med en stadig hand på varsin axel. ” Good job! Put them in the basement. I will talk to Martin first and then we will take them to the outhouse… and Salvidar. Continue your plan with the policewhore… as an experiment to se if we can get more and new costumers that way. You have free hands. She will be a trophy at the hotel when se is ready.”
Det sista rummet nere i källaren är litet men med ett litet fönster högst uppe i taket som släppte in både kall luft och lite ljus. Rana slängs på golvet längst in och det är med ett nöjt groteskt flin på läpparna som Rikardo slår en stel halsring kring hennes hals vars kedja är fäst i väggen. Han klappar henne över kinden” Vi ses snart igen ” Säger han innan han går, samtalet med Martin vill han inte missa.
Martin sitter kvar på samma stol, i samma rum som tidigare. Djevan är den första som kommer in, tänder lampan med det obehagliga ljuset” The adress you gave us was right… and.. thanks to you we won a victory. And… I will give you a reward…
Rana kan höra Elias smärtsamma utdragna skrik i bakgrunden och hon kan se blodet på golvet. Det är över. Det är över redan innan det börjat. De hade ingen chans. Hur ska de någonsin ha en chans. Hon andas häftigt och med bara sekunder till att hinna tänka sträcker hon sig efter vapnet igen, de har inget mer att förlora. Hon kan inte sluta även om det är över hon vill inte sluta förrän magasinet är tömt och väggarna omlackerade..... om det är vad som krävs. Hon hör Joona också även om det är svagare. Men hon kan inte se honom. Och det börjar rycka tvångsmässigt i ögonlocken och brinna bakom ögonen. De är för många.
Hon känner sig omtöcknad och vilsen. Hon lyssnar efter Jennie men kan inte höra henne men vet att hon redan är övermannad. Det är över. Rana skriker inombords. Blinkar långsamt, som om hon inte har kontroll över kroppen på samma sätt längre men hon håller pistolen. Det pulserar isande smärtsamt över kindbenet och hon känner sig yr men hon ska döda monstret.
Precis som de riktats mot de andra riktas de mot henne, halvautomatiska och automatkarbin genom flera mynningar. Hon ser det som i någonslags förvrängd närbild, men medveten om det först nu. Det är över. Ofrivilligt skakar hon i hela kroppen när hon ser med glansiga ögon hur Rikardo kliver fram mellan de andra och hon ser även hur Joona försvinner ur rummet. Paniken bara stiger i hennes flackande ögon. Hon tar ett djupt ljudligt andetag. Som för att skrika eller kanske gråta men istället håller hon andan i ett plötsligt och impulsmässigt infall. I nästa stund och med en häftig rörelse riktar hon vapnet inte mot honom men sig själv och sätter pistolen precis under hakan för att ge sig själv det avslut hon förtjänar.
Viktor har rätt, vad finns det för poäng att överleva utan värdighet..
"Henning är här!" Handen och fingret skakar när hon håller mot avtryckaren.
"Han är död!" Skriker en röst med stark brytning bortom de andra och Rana kan inte förmå sig att göra det. Tårarna samlar sig i ögonen och händerna skakar. De kommer döda henne eller så kan hon göra det själv. Hon tar ett nytt djupt andetag att vinna mod.
Salvidar lutar sig närmre efter Jennie och betraktar det askgrå håret, det vackert kattguldsskimrande blonda som utspridda slingor över golvet. Hans blick förlorar sig djupt i det och stryker undan askan ur hår och ansikte. Efter så lång tid.... Han andas in lukten av hennes hår med smuts och damm och grimaserar i en ogillande min. " Du luktar som en avloppsråtta.. men jag ska ta hand om dig..." Han fattar hennes hand och reser sig upp. "Låt mig hjälpa dig upp... var en snäll flicka och bevisa att du är bättre än dem..." Han ignorerar vad de andra skriker om, ignorerar allt runt omkring dem. Det är bara dem. Salvidar rycker upp Jennie, vare sig hon vill följa med eller inte, så tänkte han inte acceptera något annat.
Det är så många tankar som hinner fara igenom Jennies medvetande från det att tryckvågen pressade henne från stolen ned på golvet. Dammet letar sig in under kläderna, färgar hennes redan blonda, just nu glanslösa hår, till silvergrått liksom hennes kläder och hud antar samma ton. De älskade henne… orden far igenom hennes huvud, orden som Rana hunnit säga innan allt formligen sprängts i luften. Rana älskade henne men… inte Martin… Det är en tagg så djupt borrad ner i hennes inre och den smärtan är större än någon annan smärta hon känt… eller jo, när hon förlorade Saga men det var en helt annan sorts smärta, bedövande… tomhet.
Skotten ljuder mellan väggarna. Joona försöker träffa någon av de nya männen men han är desorienterad och utslagen av den kraftiga tryckvågen från bomben som slog ut dörren och en stor del av väggen intill den. Kanske att han fick in en eller två träffar men inget dödligt. Joona har inte en chans… för en kort sekund tänker han att han ska sätta pistolen mot sitt eget huvud och trycka av men den flyktiga tanken hinner knappt ens tänkas förrän två skarpladdade vapen, halvautomatiska vad han kan se, märklig detalj att lägga på minnet hinner han tänka, riktas mot honom. En förtvivlad, skräckslagen blick mot Rana innan han släpper sitt eget vapen mot golvet och blir genast övermannad av männen. Den ena slår honom hårt i tinningen med sitt vapen och låter blixtar av smärta skjuta igenom hans kropp. Med ett stön vinglar han till, tappar balansen och faller, på gränsen till medvetslös känner han hur den andra mannen bryskt och utan medkänsla greppar tag om hans armar och fjättrar dem bakom hans rygg och virar ihop hans ben med flera lager silvertejp. Tejp även kring under knävecken. Stönar, försöker förtvivlat ta sig loss tills det att en av männen ledsnar och slår honom återigen så att han svimmar av och allt blir svart.
Elias skriker av smärta när han blir slängt över axeln på en av männen. ” NEJ… nej!!! Nej!!! ”Skriker han i ren och skär ångest. Han var inte av samma virke som de andra, han skulle aldrig klara av en fångenskap hos Irmao. Han är så rädd att han kissar på sig, känner värmen spridas över hans jeans som sedan övergår till kyla och skam. Han var feg men han klarade inte det här. Smärtan i vaden är stark och han blöder… vet att han måste stoppa blodflödet men hur? Han är den första som förs ut från kontorsvåningen ner till de två väntande mörka skåpbilarna, kastas in i det tomma utrymmet i bak innan en av de muskulösa, hänsynslösa nya männen hoppar efter. Riktar vapnet mot honom med ett flin” Don´t move ” kommer en dov varnande röst från mannen, inget mer… men tillräckligt skrämmande så Elias sitter helt stilla… vågar knappt andas trots smärtan.
Orden, rösten… Jennies alla tankar försvinner, fryser till is och hon slutar att andas. Nej… inte det… vad somhelst men inte det. Martin måste ha röjt dem, avslöjat dem och deras tillhåll. Hjärtat känns dött och den lilla lilla svaga viljan av att kämpa emot försvinner från henne med orden, de få orden från mannen hon fruktar mest av alla. Salvidar. Hon möter hans blick, helt kort med sin egen som är tom och livlös innan hon ser bort. Gråter inte men det tycks som om hon bara ge upp.
Monstret går förbi dem, flinar åt Salvidar men har blicken, den smått galna blicken fäst vid Rana. Som han längtat efter henne. Saknat deras som lekar och nu… nu fanns hon där som ett skadat och trängt djur framför honom. När han möter hennes förfärade blick går en våg av rus igenom honom” Du har saknat mig… jag kan se att du saknat mig ” Ler han och leendet får hans redan förstörda monsteransikte att se än mer monstruöst och skräckingjagande ut. Han riktar vapnet mot henne” Det är över… vi har de andra… släpp vapnet nu ditt luder ” Säger han med sin hesa röst medan han tar sig närmre. Han skulle inte tveka inför att skjuta henne om han måste. Bakom honom bärs den medvetslösa Joona mot dörren över axeln på ännu en bastant man. Ihoptejpad med sitt öde återigen förseglat, ut genom det som en gång varit en dörr. De hade inte tid att dröja, behövde komma därifrån fort som fan.”Släpp pistolen!
Rana kan inte riktigt släppa ögonen ifrån Jennie. Det känns på sätt och vis som om hon tynar bort, blek och avmagrande och det finns inget Rana kan göra åt det annat än att se på. ”Jennie, snälla, ät något. Du behöver energin...” Speciellt om de skulle förflytta sig därifrån, alla behövde vara vaksamma och inte minst alerta. Hustaket skulle definitivt inte vara mycket säkrare om ens någon bättre plats. ”Han är en jävla pitt men vi älskar dig. Glöm inte det.” Först hade hon velat hålla sig ifrån att kommentera händelsen men nu kan hon inte riktigt låta bli längre. Han är en jävla pitt och Jennie förtjänade att höra det, även om det inte skulle spela någon roll för hennes öron så såg ju de hur hon behandlades, lämnats. Det finns en kraft bakom orden som ilska men sköljs undan av alla andra, hopplöshet, oro och förtvivlan. Hon lyfter blicken till Joona när han väl lämnar fönstret och stryker hans arm när han kommer förbi för att ta en skål. Men liksom de andra har hon svårt att känna någon väldig matlust, det är mer ett tvång att få i sig något än annat. Hon nickar instämmande med Joona om planen, det får henne att släppa sin skål och genast vilja packa även att hon inte har mycket till sitt namn. Hon har ingen ro att äta mer ändå. Känslan i rummet är så oroligt tryckande som alla deras ångest i vakuumpress. Hon hade inte velat lämna egentligen utan hålla mark och markera men de har inte några som helst bra anledningar till att stanna kvar. Med ett lik i garderoben, bevakat område och opålitliga grannar har de egentligen ingenting som går deras väg. När nu något gjort det sist. Det sista hon vill är att fly men det vore vansinne att stanna bara av envishet, de behöver hitta ett säkrare ställe kanske mer avskilt igen med fler flyktvägar om det värsta skulle inträffa. Hustaket får bara bli en tillfällighet tills de rekat något annat ställe. Det skulle definitivt inte bli en moralhöjare med ett litet tält och en hink. Det kan inte hjälpas att kännas som annat än ett misslyckande att de måste bege sig därifrån men den här gången finns inget alternativ och de måste även hantera kroppen i förrådet. Om Martin aldrig tagit dit Henning… hon avbryter tanken, skakar på huvudet och biter ihop. Hon orkar inte ruva på den ilskan, det kan hon ta sedan när de möter honom igen. Hon borde bara kanalisera det till hela det gänget och intala sig om att hon dödar ett dussin så kommer inte ett dussin nya. En tröst är kanske ändå mitt i allt att hon inte behöver mörda alla med en slö kniv även om det nog är precis vad de förtjänar. Hon ler lite trasigt mot både Elias och Joona samtidigt som han kramar om henne. ”Det kommer det bra” Hon vill verkligen sälja in det och ägnar Jennie speciellt en blick. Men de kommer bli så, så innerligt besvikna. Inte Joona kanske, han hade ju varit där. Hon håller kvar vid Joona till sig för värmen men kan inte skaka av sig den här känslan av djupgående tomhet. ”Vi låter honom vara.” I valet mellan att stanna kvar och stycka Henning med samma kniv som tidigare och kunna fly med större chanser var valet inte särskilt svårt. Dörren flyger upp och sen bara exploderar det av ljus och rök. Direkt slår det lock för öronen och alla ljud ersätts av ett olidligt högdraget pipande. Snabbt sprider sig rökluften i rummet när den utslitna heltäckningsmattan fattar eld. Rana kastas av stolen och den varma soppskålen följer efter och faller sönder. För ett ögonblick är hon övertygad om att hon har träffats av granatsplitter. Genom den skingrande röken kan hon efter ett par hårda blinkningar genom den tjutande tystnaden ana de obekanta skuggorna som rör sig in. Polisen?!.... Viktor....? Hon måste ge sig själv tiden att i skakande chock se ner på sin kropp och öppna käken för ljuden som lamslagit hörseln för att se om hon saknar några delar. Om hennes inälvor klättrat ut. Men så snart det bekräftats att hon fortfarande verkar vara intakt börjar jakten på vapnet hon haft på middagsbordet efter golvet... Så snart smällen lagt sig stannar Salvidar upp och drar ut de brandgula öronpropparna med samma hand han håller vapnet. Han har ett oförskämt nöjt leende över läpparna och kastar ut öronpropparna på golvet och stampar ut den lilla eldsvådan i mattan med sina finskor så ytterligare rök reser sig. Med sig har Rikardo och Salvidar ett par av de nya män som Esteban lovat gänget för längesedan. De verkade kommit dit i rena krigsmunderingen och nog behövdes det mot de ryska kloakråttorna. Salvidar tar in rummet, med alla dess staplade möbler utmed väggarna och får syn på det blonda håret utspritt över golvet, längst in. Pupillerna växer i hans ögon och välter en stol i sin väg dit. Någon sätter en pistolmynning mot Elias huvud där han ligger och två andra av de nya riktar skarpt mot Joona. Rana ser pistolen framför sig och under tiden som folk dundrar in sträcker hon sig efter den. I vetskap att hon inte behöver ladda är reflexen inte långt ifrån för henne att skjuta. Hon tvekar inte ens. Klick, klick, klick. Men hon vet inte vad hon skjuter på eller vem. Skotten bränner av oavsett. Det tar i möbler och väggar och en av alla dem faller, knall fall. Skjuten i bröstet. Och det känns som en seger. Ett galet adrenalintriggat leende sprider sig över läpparna innan ett knä, armbåge eller tillhygge smäller till från sidan och medvetandet lämnar henne i blixtrande sekunder innan hon återfinner sig liggande på golvet. Salvidar gestikulerar med pistolen i en långsamt cirkulerande rörelser mot vad som antas vara Jennie när han närmar sig. Han låter de andra ta itu med kaoset och stryker utmed väggen för att undvika skottlinjen. Han har bara ett mål i sikte. Medan hon gömmer sig i fosterställning kommer han fram, sjunker ner på huk och petar med pistolmynningen undan en hårtest från hennes ansikte för att deras blickar ska kunna mötas igen ”Hej..oroa dig inte, jag är här nu.” Och ler den sortens varma vänliga leende man gör när man återser en älskare men i kombinationen av själlöst frånvarande ögon i det djupaste av mörker. Genom den isande tystnaden i det lika öronbedövande tjutet och bortom skrikande ilskna ansikten ser hon hur någon av de mörkklädda huliganerna drar upp Elias på sin axel. Hon anar Salvidar och sen.. monstret. Ansiktet förvrids i förfäran och hon brottas för sitt liv för att ta sig loss skjuta och iväg därifrån.
Sluta bevaka fönstret? Nej egentligen vill han inte det men han ser också hur spänd och nervös Rana är så han gör henne till viljes. Kommer bort till dem vid bordet och tar en skål med den vattniga soppan men förblir stående. Blicken röjer inget när han lyssnar till Elias men han vet att mannen har rätt. Elias skulle inte klara sig i klorna på Irmao. Han söker Ranas blick och nickar” Då packar vi och beger oss dit efter att vi ätit upp… och så får en av oss proviantera. Iramo kan inte vara överallt och vi borde kunna passera ganska obemärkt. Elias, det är bäst om du tar hand om det, dig har de inte lika stor kolla på. ” Elias nickar, svagt och blekt ” Okej… ” Säger han utan att komma med några fler invändningar. Joona vänder sig mot Rana och hennes bedjande blick, kramar om henne” Om vi nu har ett nytt ställe så kanske vi bara kan låta kroppen ligga kvar. Om vi beger oss redan idag. ”
Elias sitter tyst, ser upp på Rana kort när hon talar om att de inte skulle ta honom. Han säger inget, tänker dock på att han är en usel skytt, att hans chanser att träffa en av dem annat än med ren tur är oerhört liten, obefintlig. Möter dock hennes allvarliga blick med en egen som nu visar rädsla”Jag vet… ” Säger han tyst, säger inget mer. Han vet att hans chanser är små samtidigt, är det inte honom de är mest arga på, inte honom som är mest jagad och kanske kunde han komma lindrigt undan om de inte bestämde sig för att pumpa honom på information. Om de gjorde det… han skulle inte ha modet att vara tyst. Han skulle ge dem vad de ville ha för att rädda sig själv. Det var inget han var stolt över men det var så det var.
Jennie sitter tyst, stirrar ner i sin orörda skål med soppa. Hon är blek, ögonen har tappat sin glans. Hon kan verkligen inte ta in att Martin lämnat dem. Att han utan vidare kastade bort den kärlek hon vet fanns mellan dem. Nu hade hon inget var längre. Med Saga borta och med Martin som lämnat henne… vad fanns nu kvar? Hon vet inte… känner sig bara tom, helt tom… hon vet inte ens längre vem hon är. Den kvinna som tittar tillbaka på henne i spegeln är inte längre någon hon känner igen. Den vanställda kroppen, revbenen som inte längre är där de ska, den getingsmala midjan som gjort att hennes balans rubbats. Vad spelade det för roll om de kom och tog dem igen eller inte… hon var redan i helvetet. Så när Joona reagerar sitter hon kvar utan att ens röra en min. Inte heller syns någon form av lättnad i hennes ansikte när Joona verkar bedöma att det inte var någon fara. Han vänder sig tillbaka till Rana och nickar och ska precis till att säga något när en hög smäll ljuder och ett skarpt ljussken bländar honom innan tryckvågen kastar honom bakåt och han slår in i väggen med en hård smäll. Ljudet får det att ringa i hans öron och med nedsatt hörsel och syn då lokalerna sakta men säkert fylls av damm gör honom desorienterad. Han försöker ta sig upp, stönar till av smärta men kommer upp på knä. Handen darrar när han får fram pistolen. Det var nu det hände… krig.
Jennie hinner knappt reagera och faller hon också av tryckvågen. Slår i golvet med ansiktet neråt och känner hur det kommer blod från ett jack i pannan strax över ögonbrynet. Hon skakar i hela kroppen, kryper ihop med händerna över huvudet för att försöka skydda sig. Känner hur något varmt rinner ur ena örat, den höga smällen hade spräckt hennes trumhinna. Elias ligger även han på golvet, bordet de använt till köksbord ligger över hans båda lår och han känner hur den heta soppan runnit ned över hans bröstkorg och hals, inte tillräckligt för att ge ordentliga brännskador men ändå nog för att irritera huden, svida… göra ont. ” Rana? Joona?! ” får han fram, tar sig för huvudet… det gör ont.
Så hör han ljudet av grova kängor över krossad betong och gips. Vapen som osäkras och sedan ett skott. Han skriker högt av smärta när kulan borrar sig igenom hans ena vad och sätter honom ur spel. Han skulle inte kunna springa därifrån. Han andas häftigt, försöker resa sig men får snart en grov känga mot bröstkorgen som håller honom nere, stirrar upp i ett monsters ansikte vars ögon lyser av jaktens behag” Don´t fucking move or I blow your head off ” Morrar monstret och Elias sjunker tillbaka, stilla med tårar i ögonen av smärta. Flera som tar sig in i lokalen… många grova kängor, många män med vapen.
Hon sneglar över mot Joona där han står och kikar ut genom fönstret och suckar lite obekvämt besvärat. ”Kan du… sluta vakta vid fönstret?” Hon försöker säga det i en så trevlig ton hon kan men i sammanhanget är det kanske svårt. Läget är så spänt att det känns som alla kryper på väggarna. Och att han står där och bevakar fönstret gör henne bara mer nervös. Mer medveten om att en sammandrabbning antagligen var nära. De behövde inte det här nu, de är inte redo. De är brutna och saknar den kampanda de så desperat behöver. Jennie behöver mer tid att smälta det här med Martin och Rana själv minns inte ens säkert när hon sovit ett par sammanhängande timmar i sträck sist. Elias gick omkring som ett spöke. Joona verkade härjad.
Rana ägnar Elias en medlidande blick. De borde bara låta honom gå. Fly, vad han än ville. De hade aldrig tvingat honom stanna men irmaos hade kanske minst anledning att göra sig märkvärdiga över honom. Han kanske kunde ta sig ut, ta sig iväg någonstans utan förföljelse. Men hon vill förstås inte att han ska gå heller. Att gruppen ska minska ännu mer. Att göra det så plågsamt uppenbart att hennes drömmar om dem som någonslags självutnämnda rättskämpar bara är en hopplös verklighetsflykt. Det ger däremot liv åt en annan tanke, en lite närmre stundens allvar. Blicken gilder undan till Joona igen när han kommer fram och lägger sin ena arm om henne. Hon gör detsamma om honom medan hon förblir sittande. Bjuder in honom att sätta sig på stolen bredvid. Vänder sig och sjunker ihop petar runt med skeden i sin soppa, sneglar upp och ser de andra. Metallen slår mot porslinet och tiden står still. Som att de lever i något slags vakuum. Sätter skeden i munnen och det smakar egentligen bara salt. Hon reser huvudet när dörren till rummet som så länge varit stängd öppnas och ännu en vålnad gör dem sällskap. Rana följer henne med blicken och glömmer för en stund bort att tugga soppans få matiga bitar. Skeden läggs ner i soppan när hon reser sig, tar Jennies skål och fyller den med soppan och ger henne mer än vad de andra får och ställer fram skålen framför henne. Sjunker ner på sin plats och skänker henne ett krystat försök, ett trasigt leende för att skänka lite värme. Men mest ser det ut som en obekväm grimas av alla känslor och ord hon vill ägna Jennie utan att veta hur hon ska uttrycka sig. Blicken vandrar tillbaka till hennes egna skål, sväljer och låter skeden jaga runt i det kryddade vattnet. Tankarna förloras någonstans djupt bortom soppan. Hon höjer bara blicken lite när Joona bryter tystnaden. Först överväger hon att svara men underkäken sjunker bara något utan att hon öppnar munnen. Joona verkar komma till insikt själv och Rana finner inget värde i att fylla i mer. Men tomrummet det lämnar tvingar henne att fortsätta där Joona slutar. Hon vill egentligen bara uppgivet fråga om de inte alla ska ge upp. Som Martin verkar ha gjort. Inse att det inte går men det är inte orden som följer. ”Jag har ett ställe. . det är inte bättre än det här.” Men det är något. Blicken flackar över Joona. Känner detsamma men är kanske rädd att de redan är inträngda i ett hörn. Att det redan är försent. Rana stryker sitt ögonbryn och låter skeden falla med ett klirr ner i soppan igen. Det är inte något hon vill tänka på mitt i maten. Paketera. Stycka. Det får henne att må illa. Men det är inte heller den detaljen hon dröjer vid. ”Nej... Jag vill inte du ska gå. Inte ensam. ”Hon ser mot honom länge bedjande. Men egentligen har han rätt. Det var bättre om en gav sig ut först innan de andra. Men vem. Hon ser från den ena till den andra och sist Joona. Omedvetet skjuter blicken över bordet mot Elias. Han kunde. Kanske. Hade tänkt han kunde handla men kanske kunde han gå och kolla läget så de tillsammans kan lämna snabbt. Elias ansikte är inte lika känt för irmaos. Men hon vet också vilken risk det är hon skulle försätta honom i, nej. På vilket sätt hon så frikostigt kan tänka sig offra honom. Tankarna gör henne illa till mods. Att det måste till ett val. Hon borde erbjuda sig själv men det gör hon inte. Inte direkt. Ranas blick dröjer vid Elias. Pannan rynkas bekymrat. ”De kommer inte ta dig” hon sväljer lite och inser sig infinna i ett mentalt vägskäl. ”Du kommer skjuta dem först. Du skjuter dem i kuken. Du dödar dem. Du måste fan klättra på husfasaden vid stuprören innan de tar dig.” Hon stirrar allvarligt på honom. Och stämman blir varnande mörk. ”För om du inte gör det.....” Hon tystnar när följden tankar skrämmer henne mer än de borde och kan inte hitta ett sätt att avsluta sin mening. Blicken viker skamset undan och hon tystar sig själv med ännu en sked soppa, ser bort tvärs över rummet mot den andra stängda dörren. För vad som är mer än bara ett skelett i garderoben. Rana vänder sig långsamt efter Joonas ord. ”Ingen.” Upprepar hon som ett löfte att hon nog hellre faktiskt kastade sig över balkongräcket än att hamna hos dem igen.
”Vi kan klara det här..” Även om hon inte alls är övertygad och osäkert ser hon åt Jennie i tankarna om hur den taktiken gått sist. De måste bara tro att de kan. Eller hur? Även Rana hör ljudet och vänder sig på helspänn och sjunker ner lite i sin stol när det inte verkar vara något. Men.. hon har ätit färdigt. Har ingen ro att sitta mer. ”Jag.. kan vara den som går först.. kolla om det är fritt... ”
Sömn hade det inte blivit mycket av sedan Martin lämnade dem, svek dem. De hade förberett allt så gott de kunde och nu kunde de bara vänta medan liket efter Henning ruttnade allt mer, stank allt mer. Han mår illa vid tanken men vad ska de göra? Gick de ut riskerade de att upptäckas, stanna kvar var knappast ett bra alternativ heller. Förr eller senare skulle Martin avslöja var de höll till och då hade de snart Irmao utanför dörren. Om Martin nu var påväg tillbaka till Irmao så skulle det krävas något speciellt för att få dem att ta honom tillbaka, inget mindre än att de som nu var hans fiender tillfångatogs. Det var en dyster tanke. Joona sneglar bort mot dörren till rummet Jennie och Martin delat, dörren var stängd och på andra sidan låg Jennie. Hon hade inte tagit sig ut därifrån sedan Martin gått, gjort henne illa. Inte ätit något heller.. förtvivlad. Joona ser bort, det gör ont i honom, hela situationen så förtvivlad.
Han har stått vid fönstret som vetter ut mot vägen, bara lämnat det korta stunder, velat vara beredd men inser ju längre tiden går att det inte kommer spela någon som helst roll hur förberedda de än gjorde sig, de skulle ändå förlora striden. Ger middagen en tröstlös blick, inte hungrig men han måste få i sig något. Lämnar med viss tvekan fönstret och går mot Rana, lägger armen kort om henne i en omfamning innan han tar en skål och en sked, har inte ro att sitta ner. Till hans förvåning kommer en blek hålögd Jennie ut och gör dem sällskap vid bordet. Hon säger inget utan sätter sig bara ner, tar en skål men äter inte, ser bara ner i den med tom blick. Elias äter men är även han mer dämpad än tidigare. När Rana talar ser han upp” Vi skulle kunna ta oss tillbaka till sommarstugan… Eller tror ni att Martin avslöjar den också? ”Inser i samma stund som han föreslår stugan att det var ett dumt förslag och skakar på huvudet” Nej… glöm det. ” Säger han snabbt” Det var inget bra förslag alls. ”Joona nickar, ser mot Rana” Du har rätt, vi kan inte stanna här. Jag känner mig som ett trängt djur i en bur och jag tycker inte om det. Stannar vi här kommer de förr eller senare hitta oss .. och liket börjar bli ett problem. ” Han tar någon tugga till men ställer sedan ifrån sig skålen, grimaserar lätt” Jag packeterar… och tar honom härifrån. Det är bättre att en av oss exponerar sig än alla. Sen drar vi härifrån… vart vet jag inte men vi kan inte stanna här. ”
Elias sänker blicken, modstulen men nickar. Joona hade tyvärr rätt och ingen av dem hade ändå trivts här i höghuset. Äter långsamt, även hans humör har börjat svikta och han har för första gången börjat känna rädsla inför vad som ska komma… om han hamnade i klorna på Irmao. Biter ihop” Jag vill inte fångas av dem ” Säger han lågt och ser upp på Rana och sedan mot Joona” Jag kommer inte att klara det… smärtan… jag kommer inte klara det ” Joonas blick mjuknar en aning” Vi ska inte fångas ingen.. ” Säger han fast och söker Ranas blick, den egna sa tydligt att han hellre dog.
Ett ljud får honom att stelna till och med handen på pistolen tar han några snabba steg mot fönstret, vinklar persiennen en aning, bara så pass att han kan titta ut och spanar oroligt, spänt men skakar sedan på huvudet ” Det var nog inget. Fundera på vart vi ska ta vägen så går jag och börjar med liket.