Han hade inte varit inne i fabriken tidigare, inte ens varit i närheten av den faktiskt. När han nu visades genom den på vägen mot Fabrikörens kontor så reflekterade han kort över att det nog var en erfarenhet som han lika gärna kunde varit utan. Det var inte fabriken i sig, inte oväsendet eller röken som den spydde ut. Nej det var området runt fabriken som var nedslående, de kvarter som beboddes av de som arbetade där 12 timmar om dygnet. Industri var en nödvändighet, särskilt i tider som dessa. Något borde dock göras för att komma till rätta med, eller åtminstone lindra, de problem som det förde med sig. Åjo nog hade han hört de som talade om just den saken, både de som ville att arbetarna själva skulle bestämma över fabrikerna och de som helt enkelt ville ge folk en drägligare tillvaro. Efter kriget kanske man skulle finna någon lösning på det hela, alltid efter kriget. Han stack ut bland fabriksarbetarna, att han var där på tillfälligt besök rådde det ingen tvekan om. Han var lång till växten, bredaxlad och med ett mörkt hår som var alldeles för långt för att passa in i det rådande modet. Skägget var även det mörkt, dock kort och välansat. Han var välklädd, en lång grå rock med matchande byxor och ett par höga mörka stövlar, allt uppenbart uppsytt efter hans mått. Han var tungt lastad också, en läderportfölj i ena handen och en lång, rektangulär väska i den andra. Han hade blivit erbjuden bärhjälp när han först dykt upp men han hade viftat undan allt tal om det hela.
Han stannade upp med sin börda utanför dörren till kontoret, medan tjänstemannen som visat honom vägen knackade på och lät meddela att Friherre Nordenheim hade anlänt för sitt möte med Fabrikören. Han väntade tålmodigt på klartecken att stiga in, nickade mot tjänstemannen när denne förkunnade att Fabrikören tog emot och klev sedan in på kontoret.
"Tack för att ni tar emot mig med så kort varsel, som jag skrev i brevet så har jag med mig ett modellexemplar som jag vill visa för er." Han var uppenbarligen inte så mycket för kallprat, han var här med ett tydligt mål i sinnet. Uppnådde han inte det här så fick han försöka vid en annan fabrik, som det såg ut nu, för hans del, saknades varken tid eller pengar.
Trots att det dukas upp som en scen mitt på transportområdet så dröjer sig ingen kvar till publik förutom Yaroslavovich som står ett par respektfulla meter därifrån, i princip utom synhåll mest för att han inte vet vad Fabrikören kan vilja mer av honom.
Det var en avancerad pjäs som Nordenheim hade med sig. Det skulle säkerligen krävas många specialdelar som inte gick att massproducera lika fort som de vanliga gevär och pistoler som monterades här. Men det kunde bli ett attraktivt vapen i många händer. Något exklusivt till de få som kan betala och vänta på varan. Han ser möjligheter till att utmärka sig ännu mer från andra fabriker. Men ekonomiskt gynnbart? Tveksamt. Ytterst tveksamt men lite positiv press vore inget att tacka nej till. "Ah, en omställning då, funnit er tillrätta i Rodina?" Eller bara genomresande? Många slukade Rodina ganska snabbt bara för att en stund senare bli uttråkade men inte Benznosov. Än fanns det gott om möjligheter att berika livet. Lite som det här vapnet som ska demonstreras. Han tar ett steg åt sidan och nickar åt Nordenheim att börja skjuta, den enkla skottsalvan är inte särskilt imponerade, bildäcken vibrerar lite vid träffarna men Benznosov ändrar inte en min, han inväntar det viddunder som beskrivits så romantiskt. Den andra skottsalvan får honom att vakna till ordentligt. Det är nästan att han inte tror sina ögon. Det är bra, lite väl bra. Några av de mindre bildäcken vobblar till i den hastiga skottsalvan. "Hm Ja." Allt han kan se är pengarsedlarnas svindlande väg genom luften för varje skott.. men i början defintivt mer till utgift en inkomst. Och att säkerställa varje gevärs funktion i massproduktion, är det möjligt inom rimlig tid? "Det hade varit bättre med levande måltavlor, men detta kan duga på arbetstid" Han skrattar till. Alldeles kort. Men nog var det sant. Här fanns levande sådana men än hade han inte hittat så många likvärdiga som uppskattade han speciella hobby.
Han var inte riktigt beredd på att det skulle finnas ett läge till men visst, vapnet visste ingen gräns. Han ryggar till vid dundret som följer och samtliga däck utom traktordäcket vobblar som om de fått eget liv. Han står lite mållös efter första skuren och ammunitionen tagit slut. "Ja... det var värst." Vad ska han säga, han kan knappast förneka monstret sin eldkraft. Ett regelrätt militärvapen men vad kan ha rimligtvis begära för pris, upphovsmakaren skulle visst ha sin del. Han stryker mustaschslutet lite lätt medan han tänker men tillåts inte länge innan dundret återupptar och visst får det viss del av produktionen bakom dem att stanna upp, kika fram genom de väldiga fabriksdörrarna och spionera på helvetesskapet som för liv där ute. En och därefter flera arbetsledare ryter högt och samlingen skingrar sig lika snabbt. Den långa salvan som fortsätter fullständigt river sönder däcken i ett moln av damm. Han kan bara föreställa sig vad det ska göra för en levande fiende, ett effektfullt söndrande. Han småler som att han redan vunnit i en förhandling. Frågan får leendet att te sig än mer roat. "Jag? Oh, inte idag. Yaroslavovich, kom här." Manar han på den äldre som står en bra bit bakom dem. En man kanske närmre 70 än 60. En skör, senig tunn varelse masar sig fram. "Yaroslavovich, det här är Friherre Nordenheim och vapnet som vi testar. Jag vill att du inspekterar vapnet och berättar om det är möjligt för oss att producera den här med våra maskiner. Om detta alls är något för oss."
Yaroslavovich tittar på Benznosov och sedan Nordenheim bugar sig djupt och lyfter på sin slitna keps och avslöjar den kala, svettblanka hjässan. Med stora ögon låter hans blick vandra över vapnet medan det fortfarande är i Nordenheims händer. Som en dyrgrip som skulle söndra om han tappade den i marken. Förtroendet som Fabrikören visar honom har han kanske aldrig upplevt under hela sitt arbetsliv. Fabrikören är knappast känd för sin vänlighet men då och då kunde han ha sina stunder. Yaro fyller lungorna med luft och bockar tacksamt i Fabrikörens riktning som för att förbereda sig själv.
Under tiden låter Benznosov titta på Nordenheim, hur denne hanterar vapnet och undrar hur troligt det kan vara att kopiera designen utan att köpa några rättigheter. "Så, Vad är tanken här, Herr Nordenheim?" Frågar han av nyfikenhet innan han själv avslöjar sitt förslag
Fabrikören tryckte genast på en detalj som mycket riktigt var vapnets svagthet, det var avsevärt krångligare att massproducera, framför allt skulle det krävas tid och arbete att få igång en stadig produktion. Med Mosin-gevären var allt ett väloljat maskineri, ett kvarts sekel var gott om tid för att förfina och strömlinjeforma produktionsleden. Men nu skulle maskiner behöva göras i ordning, arbetare behöva läras upp och tillverkningen samordnas med den arbete som redan skedde på fabriken. Detta om någon produktion skulle ske över huvudtaget, något som var långt i från säkert. "Ni har rätt i det ni säger Herr Benznosov, det är en avancerad skapelse." Kanske för avancerad för den Kerjserliga armén, även om det tog emot att erkänna det så var inte Rodina direkt i framkant när det kom till inovation och nytänkande.
Han nickade när det talades om jakt, det hade blivit en hel del sådant under tiden vid järnvägsbygget, tillgången på andra nöjen hade varit tämligen begränsade där borta. Han avhöll sig dock från att börja tala om det och tecknade mot vapnet i fråga. "För all del, för all del." Självklart skulle Fabrikören bekanta sig med geväret. Förhoppningsvis skulle han uppskatta det, något som gissningsvis skulle väga positivt när det kom till frågan om han kunde kosta på sig att åsidosätta en mindre del av sin produktion för att tillverka det. Ständigt denna svårighet, att uppfinna något var inte det svåraste i dessa tider, men att hitta någonstans att tillverka resultatet därav, under rådande krig...närmast omöjligt. Federov hade bara tillverkat två, och med sin mycket begränsade arbetsstyrka (Federov själv plus ett par assistenter) skulle det aldrig bli tal om någon större produktion. Han nickade igen när Fabrikören talade om möjligheten att förkorta kriget. "Vi kan bara hoppas." När frågan om provskjutning togs upp reste han sig genast, hans plockade upp sin portfölj, tog emot geväret och följde sedan efter Fabrikören till den hastigt iordningställda skjutbanan på bakgården. På frågan om han var ny till trakten så nickade han, det var han ju på sätt och vis, även om han vistats här mycket innan kriget. Han hade varit lite av en celebritet på den tiden, om än kortvarigt. "Ja det stämmer, jag är ursprungligen från Storfurstendömmet Virinien, men jag har tillbringat den senaste tiden i östra Asirien, på järnvägsbygget." De nådde nu fram till den avsedda skjutplatsen, han lade geväret på en trälår som stod bra till för ändamålet och öppnade portföljen för att sedan rada upp fem fullt laddade magasin framför sig.
Han hade avfyrat åtskilliga skott med vapnet i fråga, exakt det vapen han nu hade med sig. Som han tidigare nämnt fanns det två exemplar, en prototyp som Federov använt sig av för att få funktionen rätt, samt modellexemplaret som var tänkt att sättas i produktion. Han nickade mot Fabrikören och lossade magasinet för att ersätta det met ett av de fulladdade. Han drog tillbaka slutstycket och släppte fram det, mekanismen slog ihop med ett distinkt metaliskt ljud som talade om att vapnet nu var fullt skjutklart. "Jag börjar med vapnet ställt på enkelskott." Med det förkunnandet intog han raskt en färdigställning med vapnet mot axeln och med ett stadigt grepp om det främre handgreppet. Han sköt tre gånger i rask följd, varje skott följdes av ett lätt blänk från den automatiskt utkastade tomhylsan. Samtliga tre skott träffade ett av däcken, det syntes tydligt då varje anslag fick det att darra. Han fortsatte skjuta, denna gången tryckte han av tre snabba dubbelskott samtidigt som han lät vapnet svepa från höger till vänster. Av anslagen att dömma träffade även dessa skott sina mål, två stycken i varje däck. Han sänkte nu vapnet och vände sig mot Fabrikören. "Som ni ser så är eldhastigheten överlägsen våra standardgevär, med vapnet satt på enkelskott är det möjligt att avge snabb, precis eld. Men jag vet att ni vill se vad vapnet verkligen kan göra.." Med de orden slog han om vapnets reglage från enkelskott till automateld och intog på nytt färdigställning. Han avfyrade några korta eldskurar, 4-5 skott i varje tills han tömt magasinet. Det var snabbt gjort så han redan förbrukat knappt hälften av dess patroner i de två första momenten. "Som ni ser så förbrukas ammunitionen i rask takt, det är något som man måste vara uppmärksam på. Lyckligtvis är det snabbt avhjälpt." Han bytte raskt magasin, gjorde åter vapnet skjutklart och avfyrade sedan samtliga 25 patroner i en enda lång automatsalva. Ett moln av damm och träflisor skymde nästan däcken som utgjorde målen, även om man kunde se dem hoppa runt genom töcknet. Han sänkte så vapnet och vände sig mot Fabrikören. "Vill Herr Benznosov själv prova?"
Benznosov nickar till uppskattning för gästen. Det händer inte allt för ofta att försäljare och andra utbölingar trillade in igenom hans dörr och denne någon har antagligen inte lyssnat så mycket på de rykten som florerar hett kring Fabrikören. Det är bara till hans fördel. "För all del" Han kan inte vänta. Breven hade varit detaljerade till en viss del men att se skapelsen i person är en helt annan upplevelse. För vissa är vapen för ett strikt ändamål, ett kallblodigt verktyg men för Benznosov är det en konstform i ingenjörskap men lika delar leksak och lika mycket trofé som de djurhuvuden som pryder hans väggar på kontoret. "Jag är lite av en uppfinnare jag själv, men som jag kan föreställa med er kreation så krävs där tid och precision att få allting helt rätt." Inga av hans egna kreationer hade tack och lov sett ljuset, förutom kanske som ett vittnesmål i form av en före detta anställd. Kofferten placeras på bordet och han följer dess väg. "Ja, några. När tristessen slår till åker jag gärna ut på jakt. Dagsturer nu mer mest." Men inte så mycket djur nu längre. Han lägger händerna bakom ryggen och inväntar med viss otålighet presentationen. Rullar upp hälen diskret i luften medan han väntar. Balanserar ett alldeles kort ögonblick på främre trampdyna och tår innan han rullar tillbaka hälen ner i golvet igen. "Det återstår väl att se." Nordenheim vill kanske gärna tala väl om sin bekant och upphovsmakaren men innan Benznosov fått ögonen på skapelsen så ska han inte låta sig charmas för mycket. Benznosov tar ett kliv fram, lutar sig ner att studera detaljerna, fortfarande med händerna bakom ryggen. Han nickar långsamt åt Nordenheims ord. Det låter förstås fantastiskt. En riktig leksak av klass. "Kan jag..?" Avvaktar inte på svaret utan sträcker sig efter vapnet och lyfter det, en tung skapelse. Som en mördarmaskin bör känns i händerna. Han ler stort. Kanske har han helt slutat lyssna. "Och ni tycker detta skulle hjälpa i kriget förstås, om det ens är hälften så bra som ni föreslår.. kanske detta krig vi är i blir kortvarigt." Bra för folket, men mindre bra för hans affärer. Han siktar mot ett fönster och osäkrar vapnet som om hans intentioner är att skjuta. Men sänker det i nästa stund med en mer allvarsam blick. "Det måste sättas på prov, inte sant? Jag antar vi kan använda bakgården till det." Väl medveten om att vapnet säkerligen haft sina utförliga tester både med dessa militär och annat folk som Nordenheim visat upp den för men ska Benznosov engagera sig i detta vill han själv får en ordentlig uppvisning. Han hivar över geväret till Nordenheim och går och klär på sig sin svarta långrock och höghatten från hängaren. Öppnar dörren till sekreteraren. "Gå och be Yaroslavovich och hans mannar bära fram några gamla trälårar.. och kanske ett par säckar sand till transportytan. Jag vill ha en demonstration" Han vinkar med sig Nordenheim och börjar långsamt leda vägen ut ur kontoret. De kan gå tillbaka senare, kanske dricka en kopp te. Men nu vill han se om det här är hälften av det monster som Nordenheim beskrivit och annars skulle han bli en hemskt besviken man. Vinden drar kyligt in genom fabrikslokalens stora portar. Arbetarna står och huttrar vid sina stationer och just för stunden låtsas han inte mycket om dem. Det friska inflödet av luft höll folket i arbete. Det bådade gott för dem. "Så, Friherre Nordenheim, är ni ny till trakten?" Ett halvhjärtat försök till småprat under den påtvingade promenaden. Under tiden springer ett par tre män eller kanske pojkar med tomma trälådor framför dem, en kommer med sandsäck. De hinner springa både fram och tillbaka två gånger innan han lett Nordenheim fram till platsen bäst avsedd för demonstration. Gångvägen ett stort öppet grusfält mellan områdets olika byggnader och där mitt i allt placeras sandhögar och trälådor framför ett par hårt åtgångna traktordäck och andra mindre automobildäck. Det är kanske inte de måltavlor som Benznosov föredragit men det får fungera. "Se så. Visa vad det här vapnet kan gå för"
Sigurd Nordenheim
Han fattade fabrikörens hand i ett fast handslag och nickade med ett svagt leende. "Densamme" Det faktum att fabrikören verkade uppriktgt intresserad bådade gott, måhända en man som hade visioner om hur utvecklandet av ny teknik kunde leda till framsteg? I så fall var han rätt man på rätt plats. Rätt plats ja, fabriken var imponerande till sin storlek, hur många vapen skickades härifrån till fronten varje dag? Han vågade sig inte på en gissning, lät nöja sig med att det måste vara en ansenlig summa. Han blickade ut genom glasrutan och ut över fabriksgolvet, hur många människor sysselsatte de här egentligen?
Han avbröts i sina tankar när fabrikören tilltalade honom igen och han nickade på nytt. "Då skall jag strax stilla er nyfikenhet." Han gick bort mot sittgruppen som han blev anvisad till, placerade den avlånga kofferten på bordet i mitten och slog sig sedan ner i en av skinnfåtöljerna medan han lät sin portfölj vila mot sitt ena ben. Det var svårt att inte lägga märke till det speciella soffbordet, tillsammans med de uppstoppade djuren gav det kontoret en minst sagt speciell atmosfär. "Har ni skjutit några av de här djuren själv Herr Bensnosov?" För egen del hade han en viss erfarenhet av sådant, främst när det gällde isbjörnar, vistades man månads- och ibland årsvis i polartrakterna så kom det sig naturligt. På senare tid, i samband med sitt arbete under anläggandet av järnvägen i de östra delarna av Asirien, hade han också skjutit ett par tigrar. Det hade varit en betydligt mer krävande jakt än när det gällt isbjörnarna. Men nu var han inte här för att diskutera jakt, även om det kunde vara nog så trevligt, hans ärende gällde innehållet i han väskor.
"Ni är inte den första Herr Bensnosov, men ni är den första utanför en mycket liten krets människor. Undantaget upphovsmannen och mig själv så har enbart en mindre grupp av arméns officerare sett vad jag nu tänker visa er. Herr Fedorov, ja det är som ni redan vet upphovsmannen, tjänstgör just nu med att slutföra järnvägsbygget i östligaste Asirien. Han har dock arbetat med det här projektet sedan åren före kriget, och jag tror att ni kommer finna att han gjort ett gott arbete." Med de orden så reste han sig från fåtöljen och öppnade istället kofferten som låg på bordet. Han tog ett litet steg tillbaka och lät fabrikören betrakta det som fram tills nu dolts däri.
Vapnet var utan tvekan någon form av gevär, de mest utmärkande detaljerna var ett långt, svagt böjt magasin samt att förstocken hade ett vertikalt handgrepp. Friherren förklarade detaljerna medan han lät Fabrikören granska vapnet. "Som ni ser så är magasinet avsevärt större än på ett normalt gevär. Det rymmer 25 patroner, fem gånger mer än våra vanliga armégevär. Kalibern är 6.5mm, inte fullt lika kraftig som vår standard 7.62, men jag försäkrar att vapnets övriga kvalitéer mer än väl uppväger den saken." Han klev nu fram till bordet och ställde sig brevid Fabrikören.
"Nu om ni nu ser här vid avtryckaren så ser ni att där finns två reglage, det främre än vapnets säkring, inget anmärkningsvärt med de saken. Det bakre reglaget däremot förändrar hela vapnets natur. I sitt bakre läge avfyras ett skott varje gång ni trycker på avtryckaren, vapnet laddar själv om med hjälp av rekylenergin från den avfyrade patronen. Nu, om ni istället väljer att ha det reglaget i sitt främre läge, då kommer vapnet att avfyra kulor så länge ni håller inne avtryckaren, förutsatt att det finns patroner i magasinet givetvis. Utrustad med detta vapen kommer den enskilde soldaten att ha ett gevär samt en mycket lätt och portabel kulspruta till hands samtidigt. Vi kallar det för Fedorovs kulsprutegevär."
Fabrikör Mikhail Alec Benznosov
Oväsendet av hamrande, stora åbäken till maskinerier, gnisslande kugghjul och mullrandet från helvetet självt är ett öronbedövande gissel och hörs långt utanför fabrikens inhängnad. Och mitt i allt försöker skiftets arbetsledare överrösta allt när de skriker sig hesa i sina instruktioner till arbetare, både nya och gamla som trängs vid små stationer längs hela byggnadsgolvet bredvid dessa massiva monster till maskiner. Ett flertalet av liknande lagerlokaler ligger uppradade efter varandra och längst bort ligger gjuteriet som spyr ut svart rök som får området att lukta som träkolsaska. Det gigantiska inhängnade området har nära en militärisk organisationsstruktur med egna vakter som patrullerar området. Inte långt ifrån att det rent av avliknar en hel militäranläggning och om inte annat kunna inhysa en. Som en av stadens största arbetsgivare är han stolt över alla uppgraderingar och utökningar han fått möjligheten att göra sedan hans faders uppstart av fabriken och faderns sena frånfall.
Med händerna bakom ryggen står han intill ett glasfönster och tittar ner över verksamheten från kontoret som konstruerats som ett avlångt rum, alldeles i mitten upp vid taknoken på en fabriksbyggnad, dit en lång metalltrappa leder med en brygga utmed lokalens långsida. Meddelad om sin gäst ankomst väntar han otåligt och följer dennes väg upp för den långa trappen. Handskbeklädda händer spretar fingrarna trummande bakom ryggen. Han hummar en melodi för sig själv medan han väntar. Vänder sig in i rummet som inrätts mer att likna en herrsalong med en grön heltäckningsmatta och ett par bokhyllor i mörkt träslag utmed väggarna. Där finns ett smalt litet förrum med två enklare pinnstolar och en filare fåtölj innan man kom in till Alecs väldiga kontor, där han låter både sekreterare och gäster sitta och trängas ute i det öronbedövande mullret. Men inte denna gången. Så snart hans gäst bestigit den långa trappan och tagit sig över gångbron vinkar han till sekreteraren att öppna dörren genom glasrutan att släppa in honom. "Stäng dörren, söta du." Säger han till sekreteraren och låter med det oväsendet stanna ute. Rummets flertal gardiner dämpar tacksamt ljudet, annars vet han inte hur han skulle kunna tillåtas tänka i den här miljön.
"Friherre Nordenheim förmodar jag?" Med ett vänligt leende kliver han framm och sträcker fram sin hand till hälsning. Fabrikören är en svartklädd, normalbyggd lång herre med en välansad mustasch och vattenkammat hår i en sidbena. Tydliga finskurna kindben och en mjukt renrakad haka ramar in hans ansikte och blick. Den obligatoriska höghatten hänger vackert på klädhängaren närmast dörren. "Inte alls, jag är högst nyfiken på vad ni kan ha att visa mig." Han är ...högst förtjust i alla tänkas ingengörskap. Så alla liknande affärsmöten tog han med med ett djupt allvar. En gest mot en grupp skinnfåtöljer i mörkt läder mitt i rummet åt sin gäst att slå sig ner för samtal. Fåtöljerna står som i en liten ring kring ett mycket extraordinärt soffbord, konstruerat av fyra uppstoppade elefantfötter och bearbetad glasskiva ovanpå. Här och var i rummet finns troféerna av uppstoppade djur. Han har en smak för det exotiska och inte minst något excentriska, den här Benznosov och varför inte smycka ut sitt kontor efter bästa förmåga? Själv förblir Fabrikören stående bakom en chesterfield-liknande fåtölj med handsbeklädda händer över ryggstödet och betraktar väskorna mannen har med sig som en tidig födelsedagspresent. "Är jag den första som unnas en demostration av dessa ting ni beskrev i brevet?"