Det hela börjar med ett bråk i sviten intill som blir allt mer högljutt; någon gastar och får arga väsningar till svar vilket kulminerar i ett vrål. Sedan hörs springande fotsteg genom rummet, dörrhandtaget rycks ner vilket följs av fler rop, dunsar över golvet, slutligen ett högt men kort skrik. Därefter blir det tyst. Dörren ut mot korridoren har ställts på glänt.
top of page
SENASTE TRÅDARNA
SPELVÄRLDAR
bottom of page
Daniela Sinclair
Kindpussarna verkade Dani vilja ha avklarade ganska fort. Men hejdade sig i en rörelse när Anna bad henne visa om sina känslor. Något förvirrat uttryck dök upp på blondinens ansikte. ”Va?” kraxade hon ur sig i ren överraskning. För henne var Anna som drottningen av England – eller hennes mormor. En kvinna som hon såg upp till, beundrade, respekterade och rent utav var rädd för. Men Dani skulle inte och ville inte kyssa sin egna mormor eller drottningen av England. Istället blev hon stående och kände hur pulsen steg, nervöst. Det sista hon ville var att göra Anna besviken och ledsen. Det kändes som om sekunderna blev till timmar, men såklart var det bara några hundradelar. Visa mig. Vad skulle hon göra?! Man kunde inte bara gå fram och krama drottningen av England! Hennes mormor hade varit extremt sparsam med ömhetsbetygelserna. Vid det här laget var Dani så nervös och orolig, att pulsen rusade och hon kände hur ångesten knöt sig i magen som en hård knut. Hon lutade sig in till Anna och la armarna om henne i en kram. Men det var en hemtam, kamratlig kram – den avslöjade att Dani inte ville vara intimare med Anna. ”Jag hoppas vi kan få chansen att lära känna varandra bättre.” Trots allt var det här första gången hon träffat Anna, visst var Dani påverkad av henne på något sätt – men samtidigt i bakhuvudet mindes hon ju vad Herr Uppäten gjort och sagt.
Men när hon släppt Anna, så knöt sig den andra kvinnans armar hårdare runt hennes kropp. Riktigt hårt. Avslöjade en styrka som inte gick att skymtas på det yttre. ”Jag är ledsen att du tog det som att jag beordrade dig, det var inte alls min mening. Det var bara artigheter, jag ville inte vara till något besvär.” förklarade hon, den här starka skräcken för att gjort Anna arg var något nytt. Anna skulle kunna känna hur hårt och nervöst Dani's hjärta bultade. Hon skulle se de nervösa och hårda sväljningarna. Säkert höra lättnadens suck när hon släppt taget också. ”God natt, Anna.” Det fanns en liten darrning på rösten, men om någon var van att leta efter andras svagheter skulle man lätt höra den. Benen kändes skakiga när Dani gick in på sitt rum och drog igen dörren.
Dani lutade sig tungt mot dörren och slöt ögonen, drog djupa andetag för att lugna sin uppjagade kropp. ”Helvete...” muttrade hon lågt. ”Jävla psykon...” Dani öppnade handen och stirrade ner på sitt svarta kort. Hon fick ta hand om Herr Uppäten en annan dag, hon slängde spelkortet på nattduksbordet innan hon handlöst föll raklång ner över sängen. Hon somnade nästan omedelbart som hennes huvud träffade de mjuka hotellakanen.
”Jag vet att du klarar dig, men jag vill – det är sådant man gör när man bryr sig om någon”, insisterade Anna, och med Danis artiga protest avfärdad så förde hon den yngre kvinnan ut i korridoren och fram till sin dörr, gick till och med så långt som att, genom att sträcka sig fram över Danis axel, skjuta upp dörren åt henne efter att hon låst upp.
”Och du ska inte oroa dig, vi kommer att lösa detta. Polisen är inget problem, det andra – ja, det kan hända olyckor när man spelar Herr Uppäten. Kom nu här och säg hejdå ordentligt.”
Anna hade glidit förbi Dani, stod på sidan halvvägs in i rummet och böjer sig mot den yngre kvinnan för att kindpussa henne adjö, och de första två är i luften men den sista, den extra tredje planteras rakt på hennes Danis kindben. Annas doft påminde om Herr Uppätens, i det att den var skarp och elegant samtidigt, både rosor och rök och krydda, och när hon lutar sig tillbaka så har hon sina händer om Danis korsrygg.
”Du är så söt.” Hon ler mot henne och viskar. ”Jag vill bara äta upp dig … nej, hihi” – hon fnittrar, kanske åt sig själv, eller kanske åt sitt av misstag eller med flit lite dåligt tajmade skämt – ”men jag vill veta vad du tycker om mig. Varsågod, visa mig.”
Anna hade fått något spjuveraktigt i blicken för ett ögonblick (slående obekymrad över att de hade en död man på halsen) och dröjde en kort stund till dess att hon var nöjd. Men sedan kunde Dani känna hennes grepp hårdna. Anna spände blicken i henne.
”Och en sak till: Säg aldrig till mig när jag ska stanna och vart jag kan gå igen. Ingen säger till mig, inte ens min bror…”
Det var över på ett ögonblick, greppet lossnade och blicken och rösten mjuknade, och Anna log igen medan hon drog sig tillbaka mot broderns svit.
”Puss på dig, Dani. Vi ses snart igen.”
Daniela Sinclair
Hon fann sig själv sittande på golvet, med en ömmande svanskota och tusen frågor. Med ett generat leende tog hon emot hjälpen från Anna och tog sig upp på fötter. Innan Anna vallade henne mot dörren slet Dani åt sig sin telefon. Hon behövde inte lämna allt för tydliga spår efter sig om det här var en brottsplats. Nog för att fingeravtryck och fotavtryck fanns överallt. Men hennes tankar lämnade egennyttan och vred sig av obehag; någon hade hoppat och han var stendöd. Hade hon kunnat stoppa det om hon valt att avbryta bråket på andra sidan lägenheten lite tidigare? En våg av skuld sköljde över henne. Du är feg, Dani.
"Det är ingen fara med mig." Intygade hon. "Stanna med din bror och vänner, jag klarar mig." Det svarta kortet i hennes hand kändes svettigt, lite klibbigt. Hennes rum låg bara på andra sidan korridoren. De där stegen som krävdes för att ta sig "hem" - var ingen större ansträngning. Dani ville verkligen inte vara till något besvär för Anna, nu när allt tycktes blivit kaos för deras kväll. Det var inga problem att få Dani till dörren och ut ur rummet, hon ville inget hellre än komma bort. Men hon kastade blickar över sin axel, flera gånger. Men precis som mannen som nyss stångat omkull henne hade hon bråttom ut.
Hon fiskade fram hotellrummets nyckelkort och drog det snabbt genom kortläsaren vid sidan av dörren. En liten grön lampa och ett metallisk klickande i dörren skvallrade om att det var öppet.
Ingen reagerade på Danis utrop, alla var upptagna med sitt eget; energin i rummet hade förändrats fullständigt och det var plötsligt en jäkla aktivitet när alla var uppe på fötter, talade i mun på varandra och drog ihop sina tillhörigheter.
”Ta det bara lugnt nu, hörni. Jag har snart advokaten på tråden!” inskärpte Ewald med sin mobil i handen.
”Ja, ring honom, ring alla; jag har inte råd med en till skandal!” sa Bibbi samtidigt som hon hällde ut sin sminkväskans innehåll på spegelbordet (även om man var i handbojor var det ingen ursäkt att se dålig ut).
”Fan också, helvete, jag visste det, jag visste det…” rabblade dubbelhakan och blev allt mer stressad då han hörde Anna;
”Nu lägger de upp honom på båren men jag ser hur ambulansmännen skakar på huvudet.” Hon stod vid fönstret och blickade ner mot den gränd som Dani sett ner mot men som nu var upplyst av blåljus. Sedan vände hon blicken mot de andra igen. ”Han är stendöd.”
”Iaaargh!”
Det var dubbelhakan som gav upp ett tjut och störtade mot dörren; Dani som ställt sig i hans väg fick nu känna en kroppshydda av säkert tredubbel tyngd och massa, driven av energin hos en desperat man – dock lyckligtvis inte i syfte att skada utan han ville bara komma förbi henne och rädda sig själv. Ögonblicket senare var Anna där för att plocka upp sin nya leksak – eh förlåt, stötta upp sin nya själsfrände – samtidigt som hon morrade efter mannen.
”Fega jävel, se dig för, annars får du med mig att göra; ett hårstrå på henne är värt mer än hela ditt liv!” Med Dani uppe på fötter igen så ämnade hon lägga en hand om den yngre kvinnans rygg för att vänligt men bestämt föra henne mot dörren, samtidigt som hon såg henne i ögonen (Anna har alltid total kontroll). ”Vår bekante föll från fönstret innan du kom, men vi var ändå tvungna att spela; måste man så måste man. Jag kommer berätta men nu har vi bråttom. Låt mig nu ta dig till ditt rum. Min bror hanterar polisen.”
”Nej, du stannar här!” fräste Ewald som ännu stod med telefonen mot örat.
”Jag behöver se till att det är bra med Dani,” gläfste hon tillbaka mot brodern. ”Säg inte att du inte kan hantera några dumma snutar!”
Han gav henne en förbannad vink att okej, försvinn med er då. Gömt i sin hand skulle då Dani också få med sig det svarta kortet.
Daniela Sinclair
“Herr Uppäten?” Det förvånade henne att hon klarade av att hålla rösten stadig. Hennes första tanke var såklart att de måste drogat henne. Det här var inte på riktigt, men samtidigt var hennes hjärna snart övertygad.
Kanske passade det bra att befinna sig i ett svart hål…? Ett tomrum om man pratade med en entitet med epitet Uppäten. Herr Uppäten dessutom. Vad blev man om man blev Uppäten? Ingenting? En ande som uppfyller önskningar? Vem hade ätit upp honom? Hennes spekulationer hann inte alls långt. Hennes kropp skvatt till när något strök sig mot henne kropp.. under klänningen!“Oh! Motherf-!” Väste hon skrämt där hennes amerikanska påbrå blev tydligt i dialekten. Vore det inte för att beröringen gjorde hennes kropp paralyserad, hade hon hoppat åt sidan och vänt sig om.
Det där var ju egentligen inte vad Dani ville ha, men hon var inte villig att betala priset för att få det som hon verkligen ville ha. Visste att det var för dyrt. Hon kunde känna hur han vred upp reglagen i hennes själ. Hänsynslöst vred upp volymen på hennes känslor. Men det var lättare att hantera en annan människa än ett okänt väsen. Någonstans blev Dani besviken, hon hade inte trott det här om Anna. Trott att de hade haft en allians, systrar emellan...
När Herr Uppäten släppt henne, befann hon sig i hotellrummet igen. Men nu var det mer rörelse i rummet. Hur länge hade hennes medvetande uppehållit sig hos Herr Uppäten? Och nu när hon var tillbaka så hade det lämnat henne med en…
klåda.
En klåda på näsan som inte kunde avhjälpas, eftersom den egentligen inte satt på näsan. Den satt i hjärnan. Men klåda var inte ändå rätt ord för att beskriva känslan. En klåda kittlar inte, viskar inte och sved inte, inte samtidigt. En klåda lämnade inga tankar efter sig. När hennes blick vändes mot Anna gick en rysning genom hennes kropp och utan att märka det själv hade hon tagit några steg närmare kvinnan.
“Han väntar på mig!” Hon slet snabbt åt sig det svarta kortet, innan Bibbi skulle ta tillbaka det. Hennes hjärta rusade och hon kramade kortet hårt i sin hand, hörde pulsen susa i sina öron. “Polisen”, ordet var som en kalldusch. “Jag visste det...!” muttrade hon surt. Såklart var det något skumt med de här personerna, med smällarna och dunkandet hon hört. Hon ställde sig i vägen för mannen med dubbelhakor och skulle vägen mellan honom och dörren med sin kropp. “Stoppstoppstopp..! Polisen?! Vad är det som händer?!” Hon höll ut sina händer framför sig. “Snälla?” Som om de här människorna skulle ha någon dragning åt det solidariska, medmänskliga hållet. Dani trodde inte att de inte skulle ge henne några svar..
Dani kunde höra de andra dra efter andan medan hon blundade, efter att hon vänt upp sitt kort. När hon sedan såg ner skulle hon finna det alldeles svart, förutom den vita ramen i kortets kanter, men ytan var inte platt – det var ett hål, det fanns något annat där under, och medan de övriga tycktes stumma så växte den svarta rektangeln ut framför henne. En dörr till något annat slogsd upp. Det gick inte att värja sig, inte att röra sig, inte ens att vända bort blicken; snart hade hon en svart rymd framför sig – då dök en andedräkt upp där bakom.
”God afton, Dani.”
Andan var varm men torr och som blommor och starka kryddor, och den slingrade sig liksom uppsåtligt ner innanför klänningen och runt axlar, hals och haka. Samtidigt grep händer om hennes axlar, och under dess beröring gick det inte att röra mer än ett finger, inte ens vrida på naken för att se vad fanns där bakom.
”Berätta vad ditt hjärta begär.”
Rösten var låg, mjuk, smilande, men hade med en hotfull vibration under ytan – en antydan om ett avgrundsvrål.
”Vad som helst kan jag ge dig.”
Det hon vill ha.
Ett lågt skratt fyllde mörkret. Händerna försvann från Danis axlar, istället kunde hon känna spetsar, kanske klor, omöjligt vassa – de tycktes kunna gå igenom huden och röra nerverna utan att ens dra blod – men de rörde henne lätt, kittlade lika mycket som hotade när de gled uppåt längs halsen. Slutligen höll de om hennes huvud, fyra spetsar vid tinning och kindben precis bortom ögonens fält, och två lite tjockare och grövre i nacken. Rösten var nu alldeles intill hennes öra.
”Du undvek mig. En sådan olycka, en sådan förslösad chans. Men se där.”
Anna framträdde i mörkret framför Dani, fortfarande sittande tillbakalutad, stark och mäktig som en klippa med ett litet leende som var både gillande och nedlåtande samtidigt. Hennes ansiktet var drottninglikt, hårt och vackert som om det vore snidat ur alabaster, och blicken var fästad på Dani.
”Vet du vad hon önskade? Du ska strax bli varse, och du kommer nog att ångra dig. Jag väntar så länge. Kom ihåg, jag är din vän… Gå nu till henne.”
Dani skulle känna ett lätt tryck framåt medan dunklet skingrades och den vanliga världen framträdde på nytt, just som det ljöd en skärande rington från hotelltelefonen. Anna satt ännu på stolen precis så som Dani hade sett henne. De andra hade rest sig; dubbelhakan slet åt sig sin överrock och Bibbi rafsade ihop korten. Ewald tog telefonen.
”Jag fattar, jag uppskattar varningen, tack ska du ha.” Han lade på och såg mot de andra. ”Det var receptionen. Polisen är på väg.”
Daniela Sinclair
Hon kände något lätt snudda vid hennes ankel under bordet, antog att det var Anna efter hennes intensiva ögonkontakt. Rundan gick vidare och snart var det Dani's tur. Herr Uppäten, vem var det? Och ville hon verkligen önska någon från någon som var uppäten?
På ett teatraliskt vis slöt hon ögonen, lutade huvudet bakåt och fokuserade på det som hon ville ha. Sedan efter några sekunders tystnad vände hon på kortet, först efter nån sekund öppnade hon ögonen och vred blicken ner till bordet.
De fyra vid bordet hade haft sina ögon på Dani medan hon rört sig genom rummet och medan hon talat, och de hade nickat då hon berättade om sin familj men eftersom spelet var på väg att börja så hade ingen svarat. De svarade inte heller på hennes utläggning om män, men ifall Dani var uppmärksam skulle hon märka hur de ändå spetsade öronen, lyssnade som surikater, och kanske skulle hon till och med märka att de tyckt sig fått upp vittring på något. Hade Dani uttryckt bitterhet? Hade hon blottat ett ärr, ett sår? Var det en öm punkt, ett trauma, en svaghet, en öppning i hennes mentala rustning där man kunde sätta kniven och vrida om ifall man behövde sätta henne på plats – eller bara för skojs skull? Förr eller senare skulle någon prova. Själv verkade detta välborna elitlag hålla alla egna känslor bakom pansar av distanserad lättsamhet, mild hånfullhet, samt givetvis det starkaste skyddet av alla: ironi. Eller så var de verkligen döda inombords. Kanske var detta också skillnaden på den gamla eliten och den nya? Den förstnämnda var tomma skal till människor, så tyranniska mot sig själva och andra att allting inombords skrumpnat undan. De nya var motsatsen, de var som skriande hudlösa svarta hål i sin törst på bekräftelse, som lät exponera sina känslor, sina kroppar, till och med sina sexliv framför kamerans lins – allt för att få sina views, likes, och followers.
Men nu satt de i alla fall här tillsammans runt bordet, den nya och de gamla, och Bibbi delade ut korten, men irritation gick att ana i hur hon skickade ut dem runt bordet. Ewald hade ju genom att krossa sitt glas markerat att hennes meningsutbyte med Dani var slut, så den äldre tvingats bita sin tunga istället för att ge den unga ovälkomna och släthyade lilla nippertippan ett välförtjänt svar på tal. Dani hade fått sista ordet … den här gången. Samtidigt klargjorde Ewald för vad de höll på med:
”Nu ska vi spela Herr Uppäten. Reglerna är löjligt enkla: Man tänker på något man villa ha och så visar alla ett kort åt gången i tur och ordning. Högt är bra, lågt är dåligt, och så finns det ett särskilt kort. Det är det vi verkligen vill ha och det mörker vi om det kommer upp. Spelet är egentligen inte svårare än att leta efter mandeln i gröten, men mycket roligare om man vinner. Se här, Dani. Jag visualiserar” – han vände blicken mot taket några sekunder – ”och vänder mitt kort, och – nej men satan också!”
En vanlig klöver tio.
”Det tråkigaste kortet i hela leken”, fräste Ewald. Anna slog ihop sina händer.
”Min tur!” Hon satte ner sitt glas, dock med en iskub kvar i munnen, och knackade på sin korthög med knogarna. ”Tysta nu allihop, jag koncentrera mig.” Anna besatt liksom sin broder en fantastisk förmåga att tysta ner ett rum. ”Se här, jag vill ha...” Hon lutade sig fram, sänkte pannan, försökte fånga Danis ögon med sin egen skarpa blick, och log lätt mot henne – något snuddade vid den yngre kvinnans ankel under bordet – samtidigt som det krasade lågt av is mellan hennes tänder. Och så vände hon upp sitt kort.
Spader knekt.
”Vad fan!” Anna smällde ner kortet igen, sjönk tillbaka i sin stol, såg mot Dani igen. ”Aja, kanske nästa gång.”
Sedan var det dubbelhakans tur, och han vände omedelbart, hade sneglat mot dörren flera gånger medan de andra dragit ut på det hela, och fick klöver sju. Mannen visade ingen vidare reaktion, såg mot dörren igen och verkade bara vilja bli färdig så fort som möjligt.
Sedan var det Bibbis tur. Hon hade knappt sett mot de andra ens engång, bara visat med en skadeglad ryckning i mungipan att hon sett dem förlora, men under hela tiden dragit sina långa naglar över korten och betraktat sina händer. Hennes knogar var knaggliga, huden var lös, prickig, äckligt solskadad; hon verkade redan ha skakat hand med liemannen. Inte ens den förmögenhet som hon spenderat på krämer, manikyr och diamantringar kunde rå på det. Hon vände sitt kort
Hjärter dam.
Ett bra kort, men tydligen inte tillräckligt för Bibbi fnös irriterat och tecknade mot Dani att det var hennes tur och att hon skulle snabba sig på. De andra väntade också. Ewald log.
”Såja, min kära lilla mamsell. Nu är det din tur.”
Danis kort låg framför henne.
Daniela Sinclair
Dani log tillbaka mot Anna, som satt bredbent och med en självklar pondus. Ewald kanske lät mest och hade en stark karisma, men de flesta män var såna. De var lätta att hantera, förutsägbara. Men Anna gjorde Dani orolig, avundsjuk och imponerad på samma gång. Om hon hade haft en storasyster kanske det varit lättare att sätta fingret känslorna mot Anna. Jag tycker om dig också, tänkte hon. "Tack." Dani log malligt för sig själv.
Natten såg ut som en vanlig natt utanför fönstret, Dani suckade åt sig själv. Vad hade du egentligen förväntat dig? En bevingad person? Hon fnös till och släppte gardinen. "Min bror." svarade hon. "Eller ja... bonusbror, styvbror... vad säger man? Han kom med "köpet" när min pappa gifte om sig." När de frågade om han var på hennes rum skrattade hon till. "Nä." Blev det korta svaret. Den dagen hon bjöd in honom skulle han komma i byxorna innan han ens klivit över tröskeln. "Men han försöker." muttrar hon irriterat under tiden som hon valde ut ett glas hon tyckte om slipningen på. Det hela var för bisarrt, att tänka på Joseph som en dejt. Han var hennes bror, inte genom blod förvisso, men genom uppväxt. "Överkompenserar inte alla män?" undrar hon högt. "Jag menar, de flesta män är skickliga på att skönmåla sig, men när de väl visar bankkontot, vad de har i byxan eller garaget så blir man ändå besviken. Om de ändå haft vett och hålla käft, så kanske man stått ut med dem ändå..." Inte alla män. Hon borde höra av sig till Ossian.. eller borde hon? Hon slog bort tankarna fort, rädd att det skulle synas på henne att hon tyckte för mycket om någon.
"Mhmm! Hit me up." sa hon åt Annas förslag åt att hitta nån snyggare och gav henne en slängkyss. Dani satte sig ner.
"Nähä.. Varför inte? Tycker du att jag är ful?" undrade hon, utan att ta speciellt illa upp. Putade med underläppen, som om hon vore sårad. Hon gillade sex, men vem gjorde inte det? Men gränsen mellan vad som var trevligt, njutbart och ett slags försök till att fylla ett enormt inre tomrum var vid det här laget utsuddad. Sex var vad hon intalade sig att det var. Klass? Hon tillhörde nya generationens miljonärer, den där som la upp bilder på sin välpumpade rumpa på alla sociala medier, den som skyltade med högar av pengar på Instagram och skröt med sitt överflöd. Klass hade en annan betydelse för såna som henne.. om det ens hade någon. "Inte trodde jag att du var pryd..." Svarar hon med en utmaningens ton i rösten och lutade sig fram mot Bibbi. "Jag kan inte bridge.." Protesterade hon som en tjurig tonåring och sjönk tillbaka i stolen. Bridge var väl vad timida, sura tanter spelade?
Hon ryckte märkbart till när glaset exploderade mot det hårda trägolvet. Vad fan hände precis? Hon antog att det fanns mer allvar i stunden är vad hon först fått intrycket av. Hennes hjärta hade slagit två nervösa extraslag av den plötsliga överraskningen. Två djupa andetag sänkte pulsen, gjorde den stabil igen. Inget kalas utan kras... Ewald får en sidoblick. Det var inget fel på hennes instinkter, hon borde gå. Precis när hon tänkt ursäkta sig så lägger Ewald handen på hennes och hon blir sittande. En suck avslöjade den avbrutna ansatsen. Motvilligt såg hon på när korten lades upp framför henne.
"Någon annan får göra först.. Jag spelar inte där jag kan inte reglerna." Inget är gratis, det visste till och med hon. I poker la man insats. Det här var skumt, som voodoo. För att göra sin protest tydligare, drog hon åt sig sin hand från Ewald. Med dem orden tog hon sitt glas och lutade sig tillbaka. Förväntade på att någon skulle göra som hon sa och ta ett kort.
Anna hade gjort sig bekväm på stolen efter att Dani höjt handen mot henne, satt tillbakalutad och bredbent som en snubbe, och efter att Dani upprepat hennes ord så armbågade hon dubbelhakemannen i sidan. ”Ja, vad tror du?” Han var mitt i en klunk och spillde på skjortan men Anna log tillbaka mot Dani. ”Ingen formalitet, och när du hör ett skrik i rummet intill så kliver du bara rakt på … jag gillar sådant, det är rätta takter.”
Även Ewald satt nu vid bordet, blinkade tillbaka och hällde upp ett glas champagne. ”Okej, det är kanske inte 1915, men låt oss låtsas lite grann; slutet på La belle époque, början på första världskriget; låt oss festa ikväll som om det är slutet på en era.” Han höjde sitt glas. ”Skål!”
Detta var just när Dani fick genom rummet, passerade bord och drinkvagn med benet blottat, drog deras blickar efter sig med sin bakdel i den där slitsade klänningen då hon fortsatte förbi fram till fönstret. Skålen blev således tragiskt obesvarad och personerna runt bordet hade tystnat, tills det att Ewald mumlade med skrattet i halsen. ”Slyna...” Han lät nästan kärleksfull, var synligt road över hur denna nya unga förmåga lyckats bräda honom på positionen som rummets självklara medelpunkt (och för den som kände societetslejonet Ewalds rykte var det något stort; den gamle bankmannen var ökänd för att inte acceptera en förlust). Han fick dricka sin skål själv. Väl framme vid fönstret kunde Dani höra dem tala bakom henne.
”Hördu Dani”, sa Anna. ”Den där snubben du var med på föreställningen innan, är han på ditt rum, eller? Ta inte det här på fel sätt men du är alldeles för snygg för honom.”
Ewald höll med. ”Ja, och ta inte heller det här på fel sätt, men jag såg på honom vad han är för typ: en överkompenserande pajas.”
”Så vi får hitta någon bättre för dig att gå ut med, någon på din nivå”, fortsatte Anna.
Därefter tog botoxblondinen i cocktailklänningen över med avundsjukan som en knappt hörbar krydda i sin annars dova och självsäkra stämma. ”Äsch, Dani behöver inte vår hjälp att hitta män. Det klarar hon själv, se på henne, det syns direkt att hon har vanan inne.”
Samtidigt tycktes finten lyckas för ingen verkade inte reagera på att Dani kikade ut genom fönstret; istället uppmärksammades Bibbi, som blondinen tydligen kallades, för sin giftiga "komplimang" . Shots fired. Hon låtsades som ingenting medan de utbytte blickar, med höjda ögonbryn och roade flin. Detta pågick dock bakom Danis rygg, framför sig såg hon ett kontorskomplex mittemot och femton våningar under dem låg en bakgata, eller snarare en gränd. Där fanns inga lampor, kanske kunde man urskilja siluetterna av skräpfyllda containrar, men annars var det mörkt som en grav där nere. Sikten försvårades ytterligare av regnet mot rutan, men däremot trängde ljudet av en siren igenom dess smattrande. Den närmade sig, men det var väl inget: det tjöt ju för jämnan här i staden. Ett dåligt omen bara, förmodligen. Säkerligen. Den var ungefär lika olycksbringande Bibbis röst där bakom.
”Kom nu och sätt dig så vi hinner göra det här.”
Så hade Dani äntligen kommit och satt sig, och de blev fulltaliga runt bordet, fem stolar för fem personer, och Bibbi började blanda korten. Danis ord fick dock botoxhäxan att se upp mot henne och bjuda den yngre kvinnan ett halvgroteskt smil.
”Klädpoker? Oj, du slösar ingen tid du Dani, men nej söta lilla, du behöver inte klä av dig så fort den här gången.”
Det framgick inte om Bibbi syftade på någon specifik händelse, eller händelser, ur Danis bakgrund (om det ens fanns några sådana) eller om det bara var hennes allmänna omdöme; dock var det ett faktum hur skvaller spreds runt i de elitkretsar som såväl Dani som de övriga fyra var en del av. Bibbi hade ju själv samlat ett antal pinsamma plumpar i sitt protokollet genom åren. De övriga fnissade åt elakheten; i den höga societeten älskade man sociala dueller, verbala fäktningsmatcher, tuppfäktningar och catfights. Förloraren blev den som tappade fattningen, blev arg, grät eller sprang därifrån, men samtidigt fick man inte bli för vulgär eller plump, aldrig svära, alltid försöka bevara en illusion av klass. Därför var det också en maktdemonstration när Ewald högst medvetet bröt mot reglerna och stängde ner genom att slänga sitt nu tomma glas i golvet.
Krasch!
”Bibbi har rätt, vi vet inte hur mycket tid vi har men ikväll tror jag att ni vet vem är med på noterna; med så många spännande omständigheter som vi har haft ikväll så brukar det funka. Nu är fem igen, kör igång!” Ewald talade snabbt, stämman var dominant, han var svår att motstå när vände sig mot Dani och lade sin hand på hennes. Hon hade tydligen blivit en del av detta nu. ”Vi ska leka en lek, enkel men rolig. Tänk bara på något som du vill ha, vad som helst, så lägger Bibbi upp kort åt dig. Om vi har tur så dyker ett visst kort upp: Herr Uppäten har ett eget speciellt.”
Bibbi lade ut kort framför dem med baksidan upp.
"Var så goda. Vänd och se."
Daniela Sinclair
"Han kanske flög iväg.." mumlade hon, som ett tyst eko till det Anna sagt. Dani höjde handen! Den skarpa ljusblå blicken vandrade vidare till fönstret. Dani log mot Anna."Äsh..! Sitt ner...! Det är inte 1915 längre... jag kan förse mig själv! Slappna av, du behöver inte tänka på någon formalitet med mig. Det är mitt i natten, ni för ett jävla liv och jag har tagit av mig skorna redan." Hon blinkar flirtigt mot Ewald, dessutom var hon inte som resten av sin familj. De hade inte brytt sig ett skit om oväsen och bråk i rummet intill, folk kunde förblöda till döds och de skulle inte röra en min. Hon väckte liv i sina ben, gick med smidiga steg över till drinkvagnen. Kanske svängde en aningen extra med höfterna på vägen dit, såg till att ett låg kikade ut ur klänningens höga slits? Skyltade med det hon kunde använda för att distrahera folk med och hon hade en bra kontroll över sina muskler. Dani gick dessutom barfota, så hennes steg över golvet var nästintill ljudlösa. Lätta steg, där hälen aldrig riktigt nuddade golvet. Hon slängde en blick mot sällskapet, när Dani var säker på att de hade hennes lår och höfter i tankarna, sträckte hon ut två fingrar och vek lite diskret undan gardinen, kikade ut genom glipan. Kanske han fått vingar?
Samtidigt med den andra handen plockade hon upp ett glas, ställde ner det på barvagnen (som var en eftertraktad relik från jugend-eran), hon skruvade smidigt av korken av en flaska gin. Skulle det bara vara regn och en blöt gata utanför fönstret, skulle hon släppa tyget och ägna sitt fokus åt att blanda en god gin och tonic. När han berättar vad han fått i present, skrattade hon till. "Mm.. Det låter som pépère." Hon fattar sitt glas och vänder sig mot sällskapet, som tagit plats runt bordet. De insisterar, men de där fotöljerna såg mer bekväma ut och hon avskydde att spela spel. Dani nickar långsamt och gick över till bordet. Sjönk smidigt ner och la mobilen, rumsnyckeln bredvid sitt glas. "Jaha.. hur många kort har man i klädpoker då?" Flinar hon, men utan egentligen någon större lust att vilja spela kort. Hon kikar retsamt mot den som höll i kortleken.
Svitens sällskapsrum gick stilrent i modern design, en blandning av rena ytor som bröts av abstrakta och lite kaotiska mönster, till exempel var väggarna och gardinerna enfärgade (sviten låg på hörnan så två väggar var fönster från golv till tak men med fördragna gardiner hela vägen) medan taklampan med sitt flertal av glödlampor påminde om formen på det nya coronaviruset medan golvets parkettmosaik i olika sorters ädelträ närmast förde tankarna till det man ser efter att ha tittat för länge mot solen. Bara det bästa var gott nog på det här hotellet.
”Ja, ett litet bråk, några glas för mycket innanför västen. Han kommer säkert tillbaka när som helst. Är det inte hans fotsteg där ute?” Det enda som hördes förutom hans röst var regnet mot rutorna ”Nej, det må jag säga. Han är borta, snabbt gick det också. Snabbfotad jävel...”
”Kanske han fick vingar”, sa Anna. Hon såg inte längre mot dem utan höll på att fylla upp två stora glas med is från en skål på drinkvagnen, och fyllde därefter upp två stadiga whiskey. Det ena glaset sköt hon därefter halvslängigt mot mannen med dubbelhakan, det andra höjde hon själv till läpparna.
”Hör det inte till vanligt hyfs att du erbjuder vår nya bekantskap också, när du häller upp till dig själv?” anmärkte Ewald, och det hördes på stämman att detta var en befallning, ingen fråga. ”Hon tar kanske hellre det framför champagnen.”
Anna höjde frågande ögonbrynen mot Dani, och verkade inte ha någonting mot idén i sig – däremot grimaserade hon åt Ewalds rygg över att ha beordrats på det sättet. Han stod i sin tur vänd mot Dani igen och med sättet han talade förde sig så torde det stå ganska klart vem som var högsta hönset här inne, även om han inte sa det rakt ut – och han slår glatt ihop händerna när Dani introducerar sig.
”Se, hon niger, så väluppfostrad! Det är inte man ofta man ser det nu för tiden. Om jag hade en hatt så hade jag lyft på den – och var tusan är min hatt förresten? Äsch, strunt samma, men se Anna: Varför provar inte du att niga någon gång också?” Systern grimaserar en andra gång och höjer fingret åt hans rygg, men inte utan att blinka mot Dani samtidigt. Under tiden talar Ewald vidare. ”Aha, Sinclaire! Jag visste väl att du såg bekant ut. Jag känner en sådan, kanske far din eller en onkel, kanske farfar – en rolig jävel är han i alla fall. Vet du vad han gav mig i födelsedagspresent när jag gick igenom min tredje skilsmässa och hade en riktigt blodig rättstvist med frun till på köpet. Jo, en sprillans ny Browning-pistol med graveringen ’Tills döden skiljer oss åt’ på pipan. Hahaha! Det skrattade vi gott åt. Ja, en riktigt rolig jävel, den där Sinclaire! Kom nu och sätt dig, Daniella, bara en kort stund. Jag insisterar.”
Under tiden Ewald talat så hade mannen med dubbelhakan hunnit dricka ur halva sitt glas, och först då märker han Danis blick – möter den, rättar genast till flugan igen trots att den satt perfekt varpå han harklar sig, och efter några ögonblicks tvekan ger han henne ett forcerat leende.
”Ja, det skulle göra oss så glada ... snälla..?”
Även Anna har dragit ut en stol och satt sig ner bredvid honom, med whiskyflaska och askfat framför sig. Hon ser upp mot Dani och talar med cigaretten vippande i mungipan ”Oroa dig inte, det var bara ett löjligt bråk. Du har säkert hört värre. Kom och sätt dig. Du kommer inte få tråkigt.” Röken strilar upp förbi hennes rödmålade läppar medan hon talar. Samtidigt har en kortlek dykt upp i blondinens klofingrar, och hon drog otåligt en lång målad nageln längs dess kant. Då stegar även Ewald fram till bordet och slår sig ner – hela sällskapet satt nu och mellan honom och blondinen fanns en plats – och då vänder sig alla mot Dani. Det finns en stol kvar.
Daniela Sinclair
Hon hade förväntat sig en nedslagen troféfru eller någon som blivit rånad, inte ett såhär avslappnat sällskap. Dani blinkade överraskat till vid mannens "Vad har vi här då?"
"Bara en bekymrad granne.." Kvittrar hon oskyldigt. Hennes blick svepte över de andra och över rummet. Men där låg varken misshandlad kvinna eller en rånad adelsman... vad hon kunde se då... "Lite kackel med en vän..?!" Ett ironiskt flin dök upp på hennes läppar. "Om vadå..? Vem som skulle vara högsta hönset härinne?" Bullshit. Hon vädrade skitsnacket lång väg. Men hon kanske borde veta bättre än att snoka vid det här laget? Dani nickar lite när föreställningen kommer på tal och fnös till i medhåll, 3 timmar bortslösade, 3 timmar hon aldrig skulle få tillbaka. 3 timmar av att hålla minen samtidigt som hennes styvbror tafsade på henne i mörkret. Urk.. jag behöver en dusch!
Hon tog några steg inåt i rummet vid inbjudan, hennes vaksamma blick sökte av rummet. Fortfarande innan livlösa kroppar, så vitt hon kunde se. Hon släckte sin telefon och låste den med ett litet tryck på sidoknappen. "Mmm, vi har säkert setts förut. Stött ihop våra axlar på nån löjlig invigning eller gäspat åt samma trötta tal vid någon gala. Skakat samma händer." Slickat samma röv. Dani ryckte lite på axlarna och blicken fastnade på den kvinnan som överdoserat botox och andra fillers. Kvinnan såg syntetisk ut.. Dani glodde tillbaka en stund, innan hon vände sig om mot de andra. "Daniela Sinclair."
Hon satte ena foten bakom den andra och neg knixigt, rätade på sig. När det kom på tal att hon skulle stanna och dela en flaska med dem så skakade hon på huvudet. Även om Lang var ett intressant namn, så var det här knappast hennes typ av "crowd", men dessutom var hon trött och ville spola bort känslan av giriga händer på sina lår."Ah, tack men nej tack.. jag ska inte stanna så länge, jag ville mest kolla att allt var okej. Lät som om någon fick en ordentlig omgång av smis... kackel." Hon log menande mot dem, såklart hade hon inte missat att den ena av dem verkade nervös. Så hon försökte låsa sin blick i den kortare, mer rundlagde mannen. Men blickarna från Anna kröp i skinnet och hon kände att hon behövde hålla sin rygg fri. Dani såg till att ställa sig så att dörren fanns inom en armlängd bakom hennes rygg.
Det var ljust i rummet och genom glipan i dörren syntes ryggen på en man i frack, och just när Dani öppnade så vände han sig mot henne.
”Vad har vi här då?”
Framför henne stod en smal men ändå rejäl karl i pensionsåldern med en mörk sidbena som glänste av pomada och en solbränna som lättast associerades till snabba bilar på franska solkusten, och en smal svart mustasch över sina leende läppar.
”Väckte vi dig?” Han tog sig en andra titt på henne. ”Äsch, du var säkert uppe, och jo, allt är bra med oss, tackar som frågar. Det blev lite krakel med en vän bara. Han sprang sin kos men det lät nog värre än vad det var. Inte sant, go’ vänner?”
Mannen lät dörren glida upp mot svitens ultradesignade sällskapsrum och ytterligare tre personer. Mittemot korridorsdörren fanns en öppen balkongdörr – vinden drog i gardinerna, regnet smattrade mot rutorna – men en andra man i frack höll på att stänga den. Han var kortare och rundare än den första med en ordentlig dubbelhaka, sneglade bara som hastigast åt Dani samtidigt som han rättade till flugan runt halsen. Där stod också en kvinna iklädd en maskulint skuren tweedkostym, och hon hade höknäsa och kort svart bakåtslickat hår i samma frisyr som finansvalparna gillade, men nedkammat i sidorna i en slags halvmåneformade polisonger. Hon synade Dani nerifrån och upp med självsäker blick.
”Såg jag inte dig på föreställningen ikväll? Jodå, jag glömmer aldrig ett ansikte.”
”Tala inte om den där trista föreställningen igen”, sa mannen med mustaschen. ”Jag känner att jag blivit rånad på tre timmar av mitt liv, minus de tjugo minuterna då vi drack i pausen – det var … någotsånär...”
”Jag talar inte om föreställningen, dummer, utan om henne. Ska du inte bjuda in henne?”
”Självklart, kom in kom in.” Mannen med mustaschen hade behållit sitt leende och steg nu åt sidan för att släppa in henne. ”Jag känner också igen dig” han synade hennes ansikte ” men jag minnas inte varifrån – det kommer kanske tillbaka till mig så småningom – men jag är i alla fall Ewald Lang. Där är min syster Anna.”
Den korthåriga kvinnan blinkade åt henne, var samtidigt i färd att tända en cigarett. En person med insyn i näringslivet skulle känna igen namnet Lang som en prominent bankirsläkt. Hon gjorde en gest mot ett bord mitt i rummet.
”Kom in och drick ett glas champagne. Vi älskar nya bekantskaper, vi är så trötta på varandra…”
På bordet stod en flaska champagne i en ishink samt ett askfat, sidanav stod ett drinkbord, och runtom fanns fem stolar, alla som var utdragna. På en av dessa satt den fjärde och sista i sällskapet: en kvinna i kort cocktailklänning, blond och smal och farligt solbränd med onaturligt fylliga läppar. Huden i hennes ansikte var slät som hos en docka men under hakan såg den ut som på en kalkon och händerna påminde om fågelklor. Spirorna till ben var dock synliga i den korta klänningen, var långa och släta, och hon bar höga klackar på fötterna.
”Slå dig ner här, raring. Vi bits inte.”
Blondinen log som en haj och inte utan en glimt synlig avundsjuka gentemot den yngre kvinnan medan hon hällde upp ett glas champagne åt henne; samtidigt ögnade Anna Dani som hon vore en bakelse. Mannen med dubbelhakan försökte även han verka inbjudande men hade något stressat över sig då han tog plats vid bordet; Ewald däremot hade inget annat än humor och en trevlig kväll i ögonen.
Daniela Sinclair
Det här var inget gammalt dammigt "grand hotell" med omodern inredning som andades rokoko eller nationalromantik! Personligen stod Dani inte ut med den föråldrade drömmen om överklassen och aristokratin som några som klamrade sig fast vid det förflutna. Hon själv ville vara en del av det nya, det bättre, förändringen. Så självklart valde hon att bo på ett hotell som vunnit flådiga designpriser både för sin interiör och exteriör.
Hur som helst, mitt i natten så satt hon inte och spenderade över att reflektera över de perfekta och rena linjernas balans... Istället sparkade hon nöjt av sig de höga klackskorna och började plocka hårnålarna. Hon hade nyss kommit hem från en föreställning, som hennes bror bjudit henne att se. De var inte syskon genom blod, men hans mamma hade gift sig med Dani's pappa efter skilsmässan. Men hans incestuösa fetisch hade förmodligen inte begränsats av att de delat föräldrar. Hon snörpte på munnen ogillande när hon såg att telefonens skärm lystes upp och att meddelandet var från honom. "Tack för i kväll, sitter i baren nu. Vill du göra mig sällskap?"
"Äckel" muttrade hon och släckte ner skärmen med ett klick på knappen på telefonens sida. Men hon var förmodligen lika äcklig, som utnyttjade hans läggning för att komma åt hans kontaktnät. Hon vände sig mot spegeln igen med en fnysning, men mitt i rörelsen hejdade hon sig, det lät som någon som löpte amok i rummet bredvid. Hon gick fram till dörren, tog telefonen med sig och la ögat mot kikhålet, men lyckades inte se vem som lämnade den andra sviten. Dörren stod på glänt och något kändes fel. Hon plockade med sig nyckelkortet och klev ut i hallen. Dani såg sig omkring samtidigt som hon låste upp telefonen och slog in 112. Med tummen svävandes över den gröna luren gick hon barfota över det dyra golvet. Italienskt marmor...
"Hallå..?? Är du okej?" Hon ställde sig vid dörren spanade in genom glipan. "Hallå? Jag kommer in nu, okej?" Sin fria hand sträckte hon ut och knuffade upp dörren med två fingrar.