Wilhelm
Ett par fingrar flyter skakande i luften i sin jakt att försöka peta till ett hjul på en kontrollpanel "Rör inte det där. Det är ingen leksak." En röst bryter igenom ett pipande oljud av maskiner och avlägsna larm. Ljud av folk som rör sig fram och tillbaka ute i korridoren, Surrande lysrör i taket och samtal som flyter samman både nära och på längre håll. En tv-apparat sänder någon urvattnad sitcom med inspelad publik.
Sjuksköterskan ger sig först till känna i fysisk form när hon långsamt rör sig runt om sjukhussängen på den sidan som han ligger. Drar den klåfingriga handen ifrån EKG-maskinens kontrollpanel och rullar den liksom stativet för dropp en liten bit ifrån honom. "Jag försöker hitta bluetoothkanalen..." Försöker han, sträcker sig stelt och ansträngt med en vilsen blick efter apparaten som försvinner ifrån honom. Han hade kommit åt att skruva på något som antingen kunnat vara volym eller radio? "Jag tror den är trasig. Det bara piper.." Wilhelms händer fortsätter envist sträcka sig tills det tar emot i kroppen och armarna tvingas sin väg tillbaka från sina utsvävningar till att vila längs kroppen i bädden. Sjuksköterskan, en brunett med ett prövande leende försöker hålla masken. "Du har blivit opererad och behöver vila."
Wilhelm ögnar sjuksköterskan yrvaket förnärmat från sin säng "Jag kan fortfarande höra.." Som att det skulle förändra något. Och gör ett nytt försök att långsamt sträcka en arm tills sträckningen över bröstkorgen blir för mycket. Irriterad men aningen desorienterad från all smärtlindring är han inte helt med på noterna och håller mobilen farligt löst i sin andra hand. Sjuksköterskan drar mjukt undan hans arm och styr honom tillbaka att ligga mer tillrätta i sängen. Tar mobilen ur hans hand och lägger den på på sin plats på sängbordet bredvid där en låg glasvas är placerad med en liten smal bukett färgglada tulpaner står. Bredvid sitter lutad en grå liten nalle med ett hjärta och en röd, sliten plasttraktor. "Din mor och syskon var här medan du låg på uppvaket." Med glansig blick ser han på hur sjuksköterskan byter ut en tom droppåse med en ny och kopplar in det till hans venport. "De sa till mig att hälsa men din mamma behövde återvända till jobbet." Wilhelm grymtar till, vänder sig långsamt att lägga ner ryggen mot britsen. Han kan känna en slags obehag som inte är så våldsamt som det borde vara. Som att han ligger på något hårt men blir kvar, liggande med en svagt besvärad min när rummet känns snurra en aning.
Inte ens i situationer som dessa kan hans mamma ta sig tiden att sitta kvar eller överge sitt jobb och fragment av minnen börjar cirkulera runt, vad som hänt den kvällen. Några mer luddiga än andra.
"Men.. tjejen...? och..." Sjuksköterskan tycks stanna upp i vad hon gör ett ögonblick, lägger handen på den unga tonåringens och utbyter ett allt för hastigt ögonblick av ögonkontakt. "Vad för tjej?..." Wilhelms panna rynkas men hinner inte förklara för sjuksköterskan att få fortsätta "Polisen vill prata med dig, känner du dig redo att prata med dem?" Wilhelm suckar och vinklar huvudet en aning. Vare sig jakande eller nekande.
Det hade varit en konstig kväll. Med allt som hänt borde det skrämma honom. Men det hade tagit slut med en blinkning. Så snabbt och oväntat, högljutt av skotten som avfyrats och tydligen borrat sig igenom hans kropp. Men han känner sig inte skrämd, han är ju säker nu och inget fruktansvärt skett. Ja, kanske skjuten men att ligga omlindad såhär är egentligen inte så väldigt mycket värre än när han haft sin bmx och kört i de betongfundament som utgör skejtingramperna utanför parken innan cykeln blev stulen. Eller.. det är hans mammas teori iallafall. Han är bara glad att han inte förlorat en fot eller någonting annat väsentligt. Det enda jobbiga är att känna sig så dimmig av medicinerna, annars hade han lätt varit uppe på benen redan. Fuck vad coolt egentligen att han kan säga till folk att han blivit skjuten.. redan värsta John Wick i gymnasiet. Visa upp sina coola ärr.. under sin framtida jeansjacka med alla sina patches. Folk skulle dregla, helt säkert. Avundas honom. Men han vill inte hamna i trubbel med polisen och plötsligt finna sig framead för det här. Få leva på flykt och skjuta sig fri överallt. Hur orimligt det än verkade. Det gick ju såna historier överallt.... Han har ju sett på film om inte annat. Polisen får en skeptisk blick ur tonåringens ögon . Misstänksamt nästan. "Ja.." En misstänksamhet som liksom rinner av som minnet av en guldfisk. "Jag vet inte. fem?" Eller en mindre armé, hur skulle han veta. "Det var mörkt." Han vrider på Oscars leksakstraktor i sina händer. Fipplar med den en stund som ett annat flipperspel. "Jag tror en av dem hade en halloweenmask" Inte säker på att polisen skulle köpa hans teori så egentligen vill han inte säga så mycket alls. "Har inte jag rätt till en advokat?" Gillar inte att bli upptryckt mot väggen såhär. Viljan att vara eller verka vuxen är stark men emellanåt blir det mer tydligt att hjärnan inte växt färdigt på ynglingen.
Den röda traktorn i hans händer stannar upp när Erlendur berättar att han inte gjort något fel. Situationen känns plötsligt kanske några grader allvarligare än stunden innan. Traktorn sänks och handen med den infästa kanylen höjs till hans öra. En omedveten ticks han inte riktigt lärt sig kontrollera. "Jag vet inte..." Själva talet får nog en mer omvänd effekt och gör honom mer osäker. Påtvingar en längre tystnad. Måste han vittna på det här? Vad skulle det innebära? Stöta på dem i rättsalen i dagsljus? Den stora mannen som i princip försökt strypa honom till döds? Minnen kryper tillbaka. De andra han knappt såg mer av än skuggor? Förutom.. den andra främlingen som startat ordfighten. Det tar honom ur fantasin och in i verkligheten som är mer grå och allvarlig än den han lever i sitt huvud. Han vet inte om han vill göra det. I all ärlighet hade det hela nog varit lite obehagligt. "Jag vet jag inte gjorde något fel.! Pff.."Han vill inte visa att det skrämmer honom. För det är dit hans tankar för honom. Lägger ner huvudet mot den mjuka kudden och försöker lägga armarna i kors.. men trycket blir obehagligt över den ömma bröstkorgen. Hans mamma borde sitta med honom här i detta. Varför måste han göra det här ensam. "Vet du var Freya är? Jag vill prata med henne." Prata med någon som var där. Wilhelm sneglar åt polismannen där han sitter och kugghjulen verkar snurra ett ögonblick. Men sen nickar han lite. "Sure."
Erlendur Ingólfsson
Polisen som sitter så lugnt där på stolen en bit från sängen väntar medan Wilhelm gör sig redo. De har inte bråttom på något vis och av erfarenhet vet han att det bara blev sämre om han som förhörare visade otålighet. Offer var i mångt och mycket fortfarande chockade även om de nog kanske inte visste det själva. Betraktar traktorn och de något nervösa rörelserna med den. Den nervösa blicken möts med lugn och värme medan han lyssnar till en berättelse som egentligen inte hade så mycket värde men… det var ynglingens sätt att berätta och minnas händelsen på.
”Ta det lugnt Wilhelm… jag hjälper dig genom att ställa lite frågor.” Ser forskande på ynglingen. Han verkade inte veta att flickan inte hade hittats men man hade hittat och säkrat en del spår på platsen. Iallfall om han skulle tro den tidigare rapporten han läst, läget hade kanske ändrats nu medan han varit utanför polishuset. Han skulle vänta med att fråga om flickan en stund. ” Hann du se hur många de var? De som sköt? ” De hade, enligt teknikerna, fått det till minst tre med vapen men allt bevis hade inte hunnit samlas in ännu. Det hade varit mycket blod och många kulor på platsen. Man hade säkrat en hel massa DNA som om de på platsen inte alls brytt sig om ifall de lämnade spår. Det hade förstärkt teorin om att det var en gängrelaterad skjutning. Trots avspärrningar hade man dock inte kunnat hitta någon misstänkt, sjukhusen runtomkring stan hade heller inte fått in någon skottskada senaste dygnet, ja förutom ynglingen som låg här i sängen intill det vill säga. Studerar ynglingen, lutar sig lite tillbaka” Du behöver inte vara orolig Wilhelm. Du har inte gjort något fel, du råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Men du är viktig för oss och för vårt arbete i att ta fast dem som sköt dig. Alla detaljer du kan minnas är viktiga så var inte rädd för att säga det du tror dig komma ihåg, även om det är småsaker eller större. Okej?”
Ser lugnt på ynglingen en kort stund innan han ur sin ficka får fram en liten inspelningsapparat.” Är det okej om jag spelar in det du säger istället för att ta anteckningar. Jag har en förfärlig handstil och ser knappt vad jag själv skrivit” Ler han, för att försöka lätta stämningen lite, få ynglingen att slappna av.
Det är ett leende, slött och kanske osäkert när Wilhelm med lite dimmig blick får syn på mannen som entrar rummet. Det finns inte en tanke i huvuet, vare sig bu eller bä när han ser honom men kan inte hjälpas att känna sig aningen illamående och konstig. Sjuksköterskan lämnar rummet liksom undersköterskan som presenterat att polisen var där. Wilhelm sträcker sig efter den slitna röda lilla plasttraktor som hans yngsta lillebror lämnat efter sig under tiden som han sovit. Den här bitmärken över de svarta plastdäcken men hjulen kan fortfarande snurra.
Ansträngt vänder sig Wilhelm något på sidan då det känns märkligt att ligga helt på rygg. Han rullar traktorhjulen mot sin andra hand och verkar inte låtsas om att han hört det första. Det är inte så mycket att tänka på, det hade hänt men nu vill han mest komma upp på fötter igen. Han lägger traktorn bredvid sig i sängen och handen går långsamt upp till örat ett ögonblick innan han återvänder till Oscars leksak att vrida och vända på i sina händer. "Jag vet inte vad jag ska säga." Det är ganska luddigt alltihop så frågan är om han själv ens har koll.
"Det var en kille.. och han stirrade.. och jag sa.. stirra inte gubbfan.." Inte ordagrant men relativt nära. "Och.. jag höll på med en grej. Och jag kunde göra det då för han stirrade.. och jag kände typ att jag måste typ....." Han stryker sin hand med kanylen fortfarande kvar instucken i handryggen under näsan. Och helt plötsligt känns det mer som ett förhör där han erkänner sin skuld under en stark lampa istället för vittnesmål och antagligen kommer åka dit. Vilket ger en sjuk ångest och gör honom bara mer stressad och jäktad när han pratar. Det märks lite i ögonen när de nervöst möter polisens. "Och jag, du vet.... Och sen ville han bjuda oss på en fest och jag bara 'nej fan heller' du vet, för hon var med och jag ville skydda henne...." Den blå blicken far iväg. Var är hon egentligen...? Var hon här på sjukhuset också? "......Har hon sagt något...?" Han måste försäkra sig om att de ger samma version. Vid tillfället kan han inte minnas riktigt hur mycket karate han faktiskt använt sig av.
Erlendur Ingólfsson
Bildörren slår igen, civilbil den här gången för att inte väcka uppmärksamhet. Han tyckte om att ha det så och efter så många år inom polisen så hade han vissa förmåner. Eller ja, hade väl kanske själv sett till så att han fick dem men… dessa förmåner hade alltid varit av en sådan art att de gynnade hans arbete och inte för egen del så som många andra kanske gjorde inom kåren. Det var något han verkligen tyckte illa om. Trots civilbilen är han klädd i uniform och för de som kan gradbeteckningarna kan man utläsa att han inte är någon vanlig patrullerande polis utan kommit upp sig lite, kanske rentav kommissarie. Det en gång mörka håret har grånat som på en man som börjar närma sig de 50 men han är fortfarande muskulös och ser stark ut. Noga med sin träning och att hålla sig i form även om det under senaste året blivit mycket skrivbordsarbete.
Medan han tar hissen upp till rätt våning går han igenom det han redan vet om det här fallet. Det som han fått tilldelat sig på skrivbord under morgonen. Ännu en skjutning, en ungdom den här gången. Wilhelm. Det tog verkligen aldrig slut. Gängkriget, för han var ganska så säker på att det här var ett sådant fall, ett av många, blev bara fler och fler. Den här pojken hade säkert varit på fel plats vid fel tillfälle. Hissen plingar till på rätt våning och han stiger ur. Hälsar på mannen i receptionen och visar polisleg och förklarar kortfattat sitt ärende. Mannen bakom glaset reser sig för att visa honom till rätt sal och väl där följer han med in för att kontroller så att Wilhelm såg okej ut för att kunna ta emot besök. ”Polisen är här för att tala med dig ” Meddelar han den skottskadade ynglingen i sjukhussängen innan han vänder sig mot polisen och nickar att det är okej.
Erlendur väntar tills det att mannen gått innan han tar några steg in i rummet och stannar till vid sängen, drar till sig en stol och slår sig ned på lagom avstånd från sängen men ändå tillräckligt nära. Lagom som det hette här i Sverige” Jag ser att du haft otur grabben ” Säger han med ett vänligt leende, talar med brytning som trots hans 20 år i Sverige inte försvunnit helt, han ville det inte heller, stolt över sitt ursprung trots allt. ” Erlandur heter jag och kommer från polisen här i Griphamn. Vad jag har förstått så hamnade du i mitten av en skottlossning. Vi har en ganska så klar bild av vad som skedde men det skulle vara till stor hjälp om vi fick höra så många detaljer från dig som du kan minnas” Blicken vänlig och hela tiden fokuserad på ynglingen. Han hade varit i kontakt med dennes föräldrar och fått klartecken från dem om att hålla förhöret.