Erlendur Ingólfsson
Varmt och kvavt, det var många år sedan som ventilationen slutat fungera på vissa delar av polishusets lokaler och sommartid, om man hade otur att ha sin stationering på den sida av huset där solen låg på nästan hela dagen så var det en olidlig tid på året. Konferensrummet de nu samlats i var just ett sådant rum, varmt och kvavt trots öppna fönster och fördragna gardiner. I ett av fönstren stod en ledsen krukväxt som envist hängde sig kvar ihop om att någon skulle förbarma sig över den och ge den en skvätt vatten. På bordet stod en karaff med vatten, glas samt ett fat med bullar som någon av de yngre, troligen någon aspirant som ville visa sin goda vilja, köpt med sig.
Erlendur hade varit med länge nu. Cirkulerat mellan olika instanser under polisens flagg och hade nu hamnat här som utredare. Pappersvändare och hade han inte då och då hoppat in i sitt gamla turlag för att få arbeta på fältet så hade jobbet blivit alldeles för enahanda och trist. Visst längtade han tillbaka helt men han var inte ung längre så det var en gyllene medelväg som fungerade bra. I fält höll han oftast i de operativa delarna, med sin gedigna erfarenhet och kompetens så var hans insatser alltid välkomna. Men nu… gängkriget, skjutningen i parken och ett vittnet som varit mer än chockad och förtvivlad för att kunna få ur sig något vettigt alls. Vad hade de egentligen att gå på. Han och Patrik hade fått den (stora) äran att hålla i utredningen. Polismästaren så väldigt noga med att poängtera att de måste höja uppklarnandestatistiken, att det fanns press uppifrån såklart. Men med sviktande resurser var det inte lätt, dessutom fanns läckor inom poliskåren vilket försvårade utredningarna ytterligare, lät gängen få ett försprång.
Han biter lätt på toppen av en blyertspenna medan han studerar sin knappt läsliga anteckning. Höjer blicken och nickar hälsande till en kollega som kommer in och tar plats kring bordet. Erlendur var tidig, som så ofta när han var en av dem som skulle hålla i genomgången. Han och Patrik, det kändes fint, nästan som under gamla dagar. Pennan blir kvar men han lägger ner pappret på bordet framför sig, dubbelkollar så att datorn är påslagen, att projektorn fungerar som den ska innan han stoppar nästa polis som kommer in, en ung färsking vid namn Tobias. ” Är du snäll och hämtar en kopp kaffe? Starkt… ” Tobias nickar bekräftande, det var knappast en fråga, när en äldre kollega med högre rang bad om kaffe så hämtade man kaffe. Punkt." Förresten, ta två koppar, Patrik kan nog behöva något som håller honom vaken " Ler han godmodigt innan han återigen ser ner i sina anteckningar.
Patrik nickar betänksamt och låter blyertspennan vila mot tänderna. "Jaha, jaja." Säkert någon kvinnogrej. Avbryter sina tankar och kliar sig lite lätt över tinningen. "Bra" Lutar sig fram och ser ut över sin mischmasch av post-it lappar som ligger strödda över bordet i ett försök att komma vidare. Han borde verkligen börja arbeta lite mer strukturerat men ännu inte funnit anledning nog till att faktiskt plocka på sig ett anteckningsblock från förrådet även att det egentligen bara var två väggar intill där de nu satt.
Patrik suckar och skakar på huvudet. "Right." Ser ner i sina små noteringar och tycks fundera men tänker egentligen mest på sin egen systerdotter och vilket fruktansvärt öde det hade varit. Att det nu var en kollegas dotter eller för den delen helt okänd gjorde saken knappast mindre hemsk men med tidens gång var det lättare att stänga av sådant som var på längre avstånd. Patrik vänder sig till Nanette när hon reser sig och hennes opassande smil för situationen får Patriks ansiktsuttryck att te sig mer allvarsamt. "Nanette, hade något av vittnen sett flickan? I vilken riktning de kan ha försvunnit?"
"Jag sa precis att de inte ville prata med oss, du tror de ville berätta för mig om någon liten tjej de sett i samband med det?" Hon skrattar till och med sin raspiga röst låter det kanske mer som häftiga andetag eller att hon rent av kvävs. Hon sträcker sig nära inpå Erlendur så rent av bröst och axel kanske möts och hon drar till sig den flätade lilla korgen mitt på bordet med bullar och tar en iallafall. Tar tuggummit ur munnen och kastar det över Patriks huvud i riktning mot papperskorgen bakom. Snabbtänkt snurrar Patrik sig i stolen något undan och viker huvudet för att undkomma att själv får tuggummit i håret. En glödande irriterad blick skänks Nanette men han håller inne med sina ord.
"Ja, jag läste. Det var inte så mycket matnyttigt utan att jag kan behålla det i huvudet ändå. Jag är ingen pappskalle." Insinuerar hon och lägger huvudet lite på sned i ett väldigt oäkta leende med en kanske mer svårtolkad dröjande blick. "Jag tänkte göra det. Känns mer värt än att sitta här, boka hela konferensrummet för en dag och runk... förlåt, rulla tummarna."
Patrik följer samtalet mellan de två med en växande trötthetskänsla och tar pennan ur munnen, pekar mot Nanette och Erlendur "Äh men lägg av att snacka skit nu. Sitt ner. Mötet är inte över än.." Säger han tillslut då Nanette går över gränsen och börjar samla ihop sina post-its som sina tankar för vad han ville planera.
Nanette ger Patrik en matt blick och tar ett bett av sin bulle. "Som sagt, jag har saker jag behöver göra.." Om det var att samla ihop ett gäng för att knacka dörr igen eller bara ta en paus i rökrutan hade hon inte bestämt än. "Ugh.. torr." Hon spottar ut en del av bullen igen på bullen och placerar den framför Erlendur som en katt presenterar sin döda råtta för sin ägare, som en present. Hon lutar sig in lite igen. "Jag är inte det." viskar hon väsande och om Erlendur någon gång skulle nappa så fanns hon där men i stort sett kunde det kvitta. "Hon stryker Erlendur över håret igen. Bestämd i att hon ändå skulle gå. "Gulligt dock att du vill bestämma över mig men du rankar inte över mig tyvärr.." Nanette avlägsnar sig och låter glasdörren med nerdragna persienner glänta lite öppen men Erlendur får ingen mer blick.
Patrik sitter mer i sin stirra förvirring över vad han bevittnat och vet knappt vad han ska kommentera om saken eller Nanette heller för den delen. Osäker om han är arg eller bara helt förvirrad.. "Det.. kanske var lika bra.." Nanette verkade inte alltid ha alla hästar i stallet ändå. "Låt henne gå.. jag vet inte om hon kommer vara till stor nytta.." Han hade personligen aldrig gillat henne och tyvärr var hon inte den enda av den sorten inom poliskåren. Även i de egna leden behövdes det städas upp ordentligt men för nu får han bara vara glad att ha ett fulltaligt team. Vem vet hur länge det håller.
Långsamt försöker han samla sina tankar och post-its för han verkar trots allt inte sorterat dem helt rätt."Ja, Moreira, vi måste få bort dem från gatan. Det är det minsta vi kan göra." Det bittra i den lägsta av ansträngning ändå kändes som ett helt ouppnåligt mål. Därför var det skönt att de hade Sandra.. någon som iallafall höll hoppet lite mer levande. Han finner post-it lappen som han sökt och höjer blicken mot Erlendur. "Jag läste i de gamla akterna förresten.. att det fanns en informatör för irmaos innan Jennie försvann. Om man kan återknyta den kontakten kanske vi kan lyckas komma lite närmre och sen kanske titta över Irmaos de sangues fiender.. det ryska nätverket om man kan plocka in någon där att prata med, se om vi kan avskriva dem eller vad annars man kan titta på" Varför känns det som de bara greppar halmstrån?