Erlendur Ingólfsson
Varmt och kvavt, det var många år sedan som ventilationen slutat fungera på vissa delar av polishusets lokaler och sommartid, om man hade otur att ha sin stationering på den sida av huset där solen låg på nästan hela dagen så var det en olidlig tid på året. Konferensrummet de nu samlats i var just ett sådant rum, varmt och kvavt trots öppna fönster och fördragna gardiner. I ett av fönstren stod en ledsen krukväxt som envist hängde sig kvar ihop om att någon skulle förbarma sig över den och ge den en skvätt vatten. På bordet stod en karaff med vatten, glas samt ett fat med bullar som någon av de yngre, troligen någon aspirant som ville visa sin goda vilja, köpt med sig.
Erlendur hade varit med länge nu. Cirkulerat mellan olika instanser under polisens flagg och hade nu hamnat här som utredare. Pappersvändare och hade han inte då och då hoppat in i sitt gamla turlag för att få arbeta på fältet så hade jobbet blivit alldeles för enahanda och trist. Visst längtade han tillbaka helt men han var inte ung längre så det var en gyllene medelväg som fungerade bra. I fält höll han oftast i de operativa delarna, med sin gedigna erfarenhet och kompetens så var hans insatser alltid välkomna. Men nu… gängkriget, skjutningen i parken och ett vittnet som varit mer än chockad och förtvivlad för att kunna få ur sig något vettigt alls. Vad hade de egentligen att gå på. Han och Patrik hade fått den (stora) äran att hålla i utredningen. Polismästaren så väldigt noga med att poängtera att de måste höja uppklarnandestatistiken, att det fanns press uppifrån såklart. Men med sviktande resurser var det inte lätt, dessutom fanns läckor inom poliskåren vilket försvårade utredningarna ytterligare, lät gängen få ett försprång.
Han biter lätt på toppen av en blyertspenna medan han studerar sin knappt läsliga anteckning. Höjer blicken och nickar hälsande till en kollega som kommer in och tar plats kring bordet. Erlendur var tidig, som så ofta när han var en av dem som skulle hålla i genomgången. Han och Patrik, det kändes fint, nästan som under gamla dagar. Pennan blir kvar men han lägger ner pappret på bordet framför sig, dubbelkollar så att datorn är påslagen, att projektorn fungerar som den ska innan han stoppar nästa polis som kommer in, en ung färsking vid namn Tobias. ” Är du snäll och hämtar en kopp kaffe? Starkt… ” Tobias nickar bekräftande, det var knappast en fråga, när en äldre kollega med högre rang bad om kaffe så hämtade man kaffe. Punkt." Förresten, ta två koppar, Patrik kan nog behöva något som håller honom vaken " Ler han godmodigt innan han återigen ser ner i sina anteckningar.
Patrik nickar betänksamt och låter blyertspennan vila mot tänderna. "Jaha, jaja." Säkert någon kvinnogrej. Avbryter sina tankar och kliar sig lite lätt över tinningen. "Bra" Lutar sig fram och ser ut över sin mischmasch av post-it lappar som ligger strödda över bordet i ett försök att komma vidare. Han borde verkligen börja arbeta lite mer strukturerat men ännu inte funnit anledning nog till att faktiskt plocka på sig ett anteckningsblock från förrådet även att det egentligen bara var två väggar intill där de nu satt.
Patrik suckar och skakar på huvudet. "Right." Ser ner i sina små noteringar och tycks fundera men tänker egentligen mest på sin egen systerdotter och vilket fruktansvärt öde det hade varit. Att det nu var en kollegas dotter eller för den delen helt okänd gjorde saken knappast mindre hemsk men med tidens gång var det lättare att stänga av sådant som var på längre avstånd. Patrik vänder sig till Nanette när hon reser sig och hennes opassande smil för situationen får Patriks ansiktsuttryck att te sig mer allvarsamt. "Nanette, hade något av vittnen sett flickan? I vilken riktning de kan ha försvunnit?"
"Jag sa precis att de inte ville prata med oss, du tror de ville berätta för mig om någon liten tjej de sett i samband med det?" Hon skrattar till och med sin raspiga röst låter det kanske mer som häftiga andetag eller att hon rent av kvävs. Hon sträcker sig nära inpå Erlendur så rent av bröst och axel kanske möts och hon drar till sig den flätade lilla korgen mitt på bordet med bullar och tar en iallafall. Tar tuggummit ur munnen och kastar det över Patriks huvud i riktning mot papperskorgen bakom. Snabbtänkt snurrar Patrik sig i stolen något undan och viker huvudet för att undkomma att själv får tuggummit i håret. En glödande irriterad blick skänks Nanette men han håller inne med sina ord.
"Ja, jag läste. Det var inte så mycket matnyttigt utan att jag kan behålla det i huvudet ändå. Jag är ingen pappskalle." Insinuerar hon och lägger huvudet lite på sned i ett väldigt oäkta leende med en kanske mer svårtolkad dröjande blick. "Jag tänkte göra det. Känns mer värt än att sitta här, boka hela konferensrummet för en dag och runk... förlåt, rulla tummarna."
Patrik följer samtalet mellan de två med en växande trötthetskänsla och tar pennan ur munnen, pekar mot Nanette och Erlendur "Äh men lägg av att snacka skit nu. Sitt ner. Mötet är inte över än.." Säger han tillslut då Nanette går över gränsen och börjar samla ihop sina post-its som sina tankar för vad han ville planera.
Nanette ger Patrik en matt blick och tar ett bett av sin bulle. "Som sagt, jag har saker jag behöver göra.." Om det var att samla ihop ett gäng för att knacka dörr igen eller bara ta en paus i rökrutan hade hon inte bestämt än. "Ugh.. torr." Hon spottar ut en del av bullen igen på bullen och placerar den framför Erlendur som en katt presenterar sin döda råtta för sin ägare, som en present. Hon lutar sig in lite igen. "Jag är inte det." viskar hon väsande och om Erlendur någon gång skulle nappa så fanns hon där men i stort sett kunde det kvitta. "Hon stryker Erlendur över håret igen. Bestämd i att hon ändå skulle gå. "Gulligt dock att du vill bestämma över mig men du rankar inte över mig tyvärr.." Nanette avlägsnar sig och låter glasdörren med nerdragna persienner glänta lite öppen men Erlendur får ingen mer blick.
Patrik sitter mer i sin stirra förvirring över vad han bevittnat och vet knappt vad han ska kommentera om saken eller Nanette heller för den delen. Osäker om han är arg eller bara helt förvirrad.. "Det.. kanske var lika bra.." Nanette verkade inte alltid ha alla hästar i stallet ändå. "Låt henne gå.. jag vet inte om hon kommer vara till stor nytta.." Han hade personligen aldrig gillat henne och tyvärr var hon inte den enda av den sorten inom poliskåren. Även i de egna leden behövdes det städas upp ordentligt men för nu får han bara vara glad att ha ett fulltaligt team. Vem vet hur länge det håller.
Långsamt försöker han samla sina tankar och post-its för han verkar trots allt inte sorterat dem helt rätt."Ja, Moreira, vi måste få bort dem från gatan. Det är det minsta vi kan göra." Det bittra i den lägsta av ansträngning ändå kändes som ett helt ouppnåligt mål. Därför var det skönt att de hade Sandra.. någon som iallafall höll hoppet lite mer levande. Han finner post-it lappen som han sökt och höjer blicken mot Erlendur. "Jag läste i de gamla akterna förresten.. att det fanns en informatör för irmaos innan Jennie försvann. Om man kan återknyta den kontakten kanske vi kan lyckas komma lite närmre och sen kanske titta över Irmaos de sangues fiender.. det ryska nätverket om man kan plocka in någon där att prata med, se om vi kan avskriva dem eller vad annars man kan titta på" Varför känns det som de bara greppar halmstrån?
Erlendur ger Patrik en lugnande blick” Nej, hon kommer in vid tio, var vist något läkarbesök som hon inte kunde flytta på ” säger han lite lägre för det var inte allmän kunskap för alla kring bordet att ta del av. ” ja, jag kan gå igenom uppgifterna med henne sedan när hon kommer. ” Säger han för att avlasta Patrik en smula.
”Ja, flickan är identifierad. Hon heter Freja, dotter till en av poliserna här i huset. Vilket gör det hela än mer viktigt att vi löser det här fallet. De hade just träffats så Wilhelm kunde inte säga så mycket mer än hennes namn och beskriva hur hon såg ut, så pass att vi kunde identifiera henne med hjälp av ett foto.”
Vid Nanettes fnysande vänder Erlendur blicken mot henne” Nej, men det är det bästa vi har att gå på just nu. Det kommer att hållas fler förhör när han har fått återhämta sig lite och kommit hem. Kanske kan det göra att han minns mer. Har du ens läst rapporten? ” Frågar han lite syrligt, negativa tankar som hennes behövdes verkligen inte i en sådan här grupp. Vänder sig mot Patrik igen, om han inte höll sig i skinnet skulle det nog inte gå länge förrän han och Nanette rök ihop. Erlendur var oftast lugn men var det något han hade svårt för så var det personer som Nanette som inte tillförde annat än dålig stämning till gruppen” Moreira och Vargas alltså… ”Erlendur skriver upp namnen på whiteboardtavlan bakom sig för att hålla koll på namnen, nickar tankfullt när han vänder sig tillbaka mot Patrik” Ja.. det är ett bra förstasteg. Ta in dem båda och förhöra dem och se om vi kan hitta något som binder dem tillräckligt för att få ett åklagarbeslut om häktning. Är de inte dem så har vi i alla fall fått bort dem från gatan ett tag, lite arbetsro.” Så lyssnar han till Nanette, en rapport som var väntad. Han avhåller sig från att sucka” Ta med dig några från patrullerande och gå ett andra varv i husen kring parken. Kanske är det också ide att gå ut i medierna och be allmänheten göra av sig om de har något spår, vi får tala med chefen om det.” När hon reser sig ser han frågande på henne” Nej, sätt dig ner” Säger han lite skarpare i tonen nu” Här arbetar vi som en grupp, inte som individ och mötet är inte slut ännu. ” Han avbryts av klappen på huvudet, något han inte alls tycker om och ser henne försvinna ut genom dörren.” Men va fan!? ” Vänder sig till Patrik med en frågande blick.. Nanette hörde inte hemma i gruppen och hans blick säger tydligt att det är något de ska ta upp och prata om vid senare tillfälle när de var ensamma. Han kommer av sig en aning och nickar åt Patrik att fortsätta…
"Inte?" Patrik slänger en dröjande, frågande blick mot Erlendur när små inre impulser i bara ett ögonblick slår larm för det allra värsta tänkbara scenariot utan att alls lyssna färdigt. Nanette ägnar honom en sylvass smal blick i sin tur och det tvingar honom tillbaka till rummet där de sitter. Det är svårt att sluta tänka på bilfärden, hur den hade känts så definitiv för alla som suttit i den. Sista gången han sett Jennie vid liv. Som tankarna cirkulerat om hon alls var vid liv längre och vad oddsen skulle vara för det. Men han slår undan tanken med ett våldsamt vågat leende. "Vi får försöka briefa henne senare." Patrik lutar sig tillbaka i sin snurrstol, klädd i en skrikig färg som säkerligen kunde framana huvudvärk om man stirrade för länge. Ägnar Erlendur all sin uppmärksamhet och lutar armen på den rundade stolformens armstöd samtidigt som han fundersamt tuggar lite på den gula lacken av en blyertspenna.
Det är en våghalsig affär att ge sig in i att försöka städa upp efter gängens blodiga framfart men de har inte mycket val. Det enda vore att lämna tjänstevapnet och id:n vid receptionen påvägen ut.
Han slutar bita på pennan när flickan omnämns som försvunnen. "Har pojken kunnat identifiera flickan?" Utan en anmälan om flickans försvinnande eller något mer basalt att gå på skulle det vara ännu ett hopplöst fall i hopen av många. Somliga utanför kåren som tröttnat på polisen ineffektivitet skämtade mörkt om att fallen av försvinnande barn och vuxna slussades direkt genom avdelningen "papperstugg". Om han kunde hjälpa det, vore det fint om de iallafall kunde lösa ett sånt fall den här sommaren. Det är skamligt låga trösklar men kanske med polismästarens plötsliga eld i baken skulle det bli något annat det här året än bara drömska, ihåliga visioner.
Nanette kisar lite när hon ser fantombilderna som för hennes ögon liknar mer illmariga karikatyrer. Hon fnyser till i ett raspigt skrattande som det, av en kedjerökare. Kan inte riktigt hålla det inne. "Chockad ja, det där är inte tillförlitligt om jag ska tro din rapport..." Men hon hade inget material framför sig nu.
Patrik snurrar runt med stolen i hennes riktning, där hon sitter så långt ifrån vid andra kortändan av det långa konferensbordet. "Det är så de ser ut." Och plötsligt känns den åldrade kvinnan i gruppen nästan ovanligt naiv eller besittande en mer udda form av humor. Nanette var ett annorlunda tillskott till gruppen. Från att ha varit en mer patrullerande polis verkade hon på senare dagar lyckats klättra upp sig. Patrik vänder sig tillbaka mot bilderna och granskar dem. Stryker pennan mot läpparna och tillåter Erlendur att tala till punkt.
"Provsvaren har också kommit för fingeravtrycken som hittades på den Beretta 92FS som vi fann i parken. Och det kan ganska säkert fastställas att det är Vargas som brukat den, också en medlem i Irmaos de sangue och som liksom Morales har ganska långt brottsregister." Patrik tar en kort konstpaus i en alldeles tyst suck och kan kanske inte riktigt tro att han säger det men. "Det vore rimligt om man ska rikta fokus någonstans lägga mest krut på de två för ett gripande." Hela rättssystemet har börjat kännas som ett politiskt spel där allt för hårda tag även får konsekvenser här. Vilket inte minst han fått erfara first-hand. "Men vi fann också vid brottsplatsen andra dna-spår som håller på att analyseras just nu. Det har inte gett någon matchning än men det antas kunna vara motståndarsidan eller kanske ytterligare en okänd part med tanke på avståndet." Om man i förhoppningen ville tro att det inte kunde vara flickan som pojken pratat om. Patrik biter lite betänksamt på sin blyertspenna och riktar fokus till Nanette.
Nanette knäpper händerna vid bordskanten och lutar sig fram något. Studerar ansikten på duken och vänder sig till Erlendur. Tuggar sitt tuggimmi men stannar då och då upp som en idisslande ko. "Inte bra. Det är inte många som velat prata med oss. Någon tror sig ha sett en bil vrålköra en bit därifrån men tidpunkten och platsen stämmer inte överens. Ett annat vittne hörde skottlossning senare än vad vi utgått ifrån. Det är svårt när de är hysteriska." Hon ler lite men reser sig från sin sits. "Jag har inte tid längre, så ni får snaska bullarna själva. Jag har ett jobb att sköta." Fortsätter tugga sitt tuggummi och klappar Erlendur lite på huvudet när hon passerar för att försvinna ut ur konferensrummet. Bara intresserad av de viktigaste detaljerna i ärendet.
Erlendur Ingólfsson
När han ser bort mot Nanette så undrar han i sitt stilla sinne hur i hela friden de skulle lyckas. Hon är gammal i gänget men har vad det ser ut som tappat allt driv och engagemang. Hur skulle de lyckas få tillbaka det? Hur skulle man kunna få gruppen mer sammansvetsat? Det låg väl egentligen på Patriks bord men kanske var det värt att påpeka det. När Patrik så äntligen kommer in till dem i rummet hälsar Erlendur med en nick innan han slår sig ned vid bordets kortända, längst upp mot vita tavlan.” Ja, jag tror att vi är alla… Sandra kommer inte, hon fick förhinder. ” Säger han med en snabb blick mot Patrik, Sandra var en vass utredare som ganska så nyligen kommit till gruppen efter att ha arbetat utomlands i några år. Hon hade redan gjort avtryck, en färgstark individ med rejäl tåga i sig. Erlendur hade mot sin vilja imponerats.
”Ja… ” Han reser sig upp, den isländska brytningen hörs tydligt i rummet” Jag var till sjukhuset för att tala med pojken Wilhelm. Han är chockad vilket man kan förstå och jag tror att det är bra om vi hör honom igen. Men det vi kunde komma fram till var att det var fyra andra män på plats förutom han själv och flickan som fortfarande är försvunnen. Tre av männen tycktes tillhöra samma gruppering och vi har lått en fantomtecknare göra bilder utifrån Wilhelms beskrivning. Ni kan se dem där. ” Han trycker till på datorn och på witeboardtavlan syns tre ansiktet där den ena mer ser ut som ett monster från en dålig skräckfilm. Det är honom Erlendur pekar på i första hand” Han där… är med all sannolikhet Rikardo Moreira från Irmao de Sangue. ” här sneglar han kort mot Patrik innan han fortsätter” Det får mig att tro att de andra två som vi än inte har namnet på också tillhör Iramo de Sange. De fjärde mannen har vi inget signalement på förutom att Wilhelm nämnt ett anta tatueringar.” Han låter bilderna ligga kvar på Whiteboarden så att de andra ska kunna se bilderna ordentligt” I övrigt stärker vittnets berättelse det som teknikerna har kommit fram till. En skottlossning mellan två parter. Den här mannen ” Pekar mot den som är mest lik Djevan” Är enligt vittnet den man som kom fram till dem och började tala, som ni läst i min vittnesrapport ”Ser bort mot Nanette, förutsatte att alla satt sig in i materialet” Bjöd dem in till en fest och så vidare… han verkar också vara den som var ledare över de andra men det är spekulationer från min sida utan några bevis”
Han nickar mot Patrik, det var allt han hade för stunden” Hur gick det för er andra med att söka vittnen i närområdet? ” vänder sig sökande mot Nanette som varit den som haft ansvaret för den delen. Tar en klunk av sitt kaffe innan han sätter sig ned vid bordet, lutar sig tillbaka lite med ena foten över knäet.
Nanette Holbek
Längst in i det kvalmigt instängda konferensrummet, vid långbordets kortsida sitter en kvinna i 50 års åldern, lite kraftigare byggd med kort lockigt svart hår som hon satt upp i hästsvans fastän flertalet lockar lösgjort sig och ramar in det åldrande ansiktet av en kedjerökare. Nanette Holbek tuggar sitt tuggummi högljutt medan det väntas att resten ska samla sig. Drar undan en gardin för fönstret och kisar ut i solskenet på parkeringen utanför och dess blommande små träd med planterade tulpaner längs trottoaren.
Patrik Valdensjö
Patrik sitter fortfarande vid skrivbordet när tiden rinner in för möte. Med en telefonlur fastklämd mellan axel och öra scrollar han igenom ett register för att följa med i konversationen med koncentrerad blick mot skärmen. Otåligt trummas en sönderbiten blyertspenna mot skrivbordskanten. "Ja.. okej. Jaha.. Det vore knappast överraskande." Han spanar mot nedre högerkanten av skärmen med klockvisaren och fundersamt kastar han sedan en lång blick tvärs över kontorslandskapet och bort mot det inglasade konferensrummet och tycker sig ana Erlendur där inne när han lutar sig lite mer tillbaka. En aspirant passerar med en laptop under armen, ett stort kollegieblock och en necessär med pennor in till konferensrummet och inser att det borde vara hans que att avrunda. "Men du, det är bra att veta. Kan hända att jag ringer tillbaka senare men vi hörs." Luren läggs på och Patrik skyfflar ihop sina post-its och sin sönderbitna pennar från bordet.
Att passera genom kontorslandskapet får det ändå att kännas som förr eller faktiskt bättre. Antalet nya ansikten, aspiranter med sprudlande energi och godtro av att kunna lösa alla brott sprider positiva vibbar i huset. Trots att de egentligen inte är mer än inkastade i kåren som ett gäng hundvalpar. De skulle de säkerligen inte vara mycket till nytta men faktumet att de finns där ibland dem, unga och i tanken fortfarande oövervinnerliga är likadelar inspirerade som skrämmande.
När han kommer in i rummet tar han sig runt bordet och sätter sig med en liten snurr på de påkostade stolarna och firar av ett ofelaktigt leende mot Erlandur men slänger en frågande blick mot Nanette som satt sig så avståndstagande långt bort. "Så ska vi börja? Fastnade i samtal..."
Nanette vänder sig med en själlöst ointresserad blick och har vare sig penna eller papper med sig medan Patrik fumlar med sina slarviga anteckningar för att förstå vilken postit han borde ägna sig åt först. "Ska vi ta de olika vittnesredogörelserna först?"