Daniela Sinclair
Ingenting var så effektivt på att tömma huvudet på tankar som att ge sig ut på en löprunda. Dani kommer springandes längs den slingriga stigen. Det var en av många stigar som vek av ifrån de större stenlagda vägarna genom parken. Sprang man två varv på den rundan hade man gjort milen. Björkarnas tunna grenar var täckta av ljusgröna blad, små som musöron. Ett hav av lilablå krokusar bredde ut sig över backarna mellan träden. Staden hade börjat smyckas med blomsterarrangemang, uteserveringarna hade öppnat och ställt ut bord och stolar åt dem som vågade trotsa de kalla vårvindarna. Doften från havet blandades med färsk grönska och kaffe. Lekparken var städad, de löv som inte förmultnat under vintern hade krattats bort av någon kommunalarbetare.
Det långa, blonda håret vippade rytmiskt fram och tillbaka bakom henne. Hon var klädd i svarta, slimmade löparkläder vars detaljer antingen var grå, reflexer eller en skarp neonfärg. På fötterna löparskor av kvalité, troligen med sulor speciellt gjutna efter hennes fotsulor. Som fick det att kännas som om man sprang utan någon som helst friktion, som marshmallows. Såklart springer hon inte utan musik i sina öron, vita airpods vilade i hennes öron. Låten som spelades fick henne att känna sig som en actionhjälte, som befann i ett slags förberedande montage. Hennes kinder är rosiga, både från kyla och ansträngningen, inte för att hon var i dålig form. De snäva kläderna dolde egentligen inte mycket, tvärtom så framhävs hennes starka ben och vältränade kropp.
Men trots den eggande musiken började ett visst obehag gro i hennes mage och håren reste sig i hennes nacke. Flera gånger kastar hon en blick över sin axel, övertygad om att hon var förföljd. Men alla gångerna hon tog sig en titt så fanns ingen bakom henne. Hon slet ur hörlurarna och stoppade ner dem i jackans ficka. Utan att riktigt märka det själv så ökade hon takten. Hörde hon inte ett par andra steg där, i det korta mellanrummet mellan hennes egna? Hennes inre skenade och snart sprang hon som om hennes liv stod på spel. Hon vek plötsligt av från stigen. Genväg. När ett träd i hennes närhet exploderar i ett skvättande moln av träflis förstår hon att hon är förföljd. Illasinnat. Hon slår upp armarna och hukade sig reflex för att värja sig från en dusch av vassa träbitar. Svetten bröt fram, men hon stannade inte. Hon slänger en blick över sin axel och får syn på en mörka gestalt röra sig mellan träden på ett besynnerligt sätt. Ryckiga rörelser, som om den var en marionettdocka i händerna på någon som inte visste hur man kontrollerade trådarna.
Hennes kropp fryser till is. Det var uppenbarligen en mänsklig siluett. Men den saknade ett ansikte, där ansiktet borde fara fanns bara ett gapande svart hål. Dödsångesten knöt sig som en korsett om hennes liv och hon tappade andan. Kippande efter luft snubblar hon bakåt. Alla instinkter hon hade skrek åt henne att fly. Verkligheten tycktes böja sig runt figuren, vibrera. Skälvde och vek sig inför det som inte borde existera. Dani förstod att hon sett något som hon inte borde sett. Reptilhjärnan slår till och hon rusar, i blindo utan att egentligen förstå vart hon var på väg. Hennes fot fastar mellan några stenar. Hennes kropp faller handlöst ner över slänten, dunsar några gånger ner längs ett stenröse och världen slocknar tvärt när hennes huvud slår in i stenhällen...
Mörkret, som ett nyckelhål förflyttar sig i sidled. Långsamt till en början, hackvis som om något tar emot. Det svävar men rörelserna är nästan de samma som en människa som går därifrån. Vibrerande och hackande, en glitch för verkligheten. Något tar form igen. Expanderar det svarta till något nästan genomskinligt, som gel. Flyter som vatten i rymden. Men det förflyttar sig ifrån dem, verkar nästan försöka försvinna bakom ett träd och buskar medan formen förändras. Former kan anas som lätta skuggor i dunklet, rynkor i kläder. Gömmer sig bland träd och buskar. Tills det svarta expanderar nog så mycket att släppa igenom formen fragment av en fullvuxen människa i skuggor, flytande siluett. Teknologi i dess väg kanske påverkas med displayer som plötsligt även de börjar vibrera i samton med mörkret, som en trasig tv. Och rörelserna som tar vid går fortare. Bort ifrån de två i parken. Det förvrängs i andra lösa former och återställs om och om, tills en verklig fot landar i gruset, knastrande under dess fötter. En mänsklig form med kläder och skor. Hår. Men när varelsen ser sig över axeln mot dem är ansiktet av människan ännu inte där. Som en mask eller hål in i evigheten. Eller monster i ett mänskligt tomt skal som försöker fly ifrån sina vittnen.