Daniela Sinclair
Ingenting var så effektivt på att tömma huvudet på tankar som att ge sig ut på en löprunda. Dani kommer springandes längs den slingriga stigen. Det var en av många stigar som vek av ifrån de större stenlagda vägarna genom parken. Sprang man två varv på den rundan hade man gjort milen. Björkarnas tunna grenar var täckta av ljusgröna blad, små som musöron. Ett hav av lilablå krokusar bredde ut sig över backarna mellan träden. Staden hade börjat smyckas med blomsterarrangemang, uteserveringarna hade öppnat och ställt ut bord och stolar åt dem som vågade trotsa de kalla vårvindarna. Doften från havet blandades med färsk grönska och kaffe. Lekparken var städad, de löv som inte förmultnat under vintern hade krattats bort av någon kommunalarbetare.
Det långa, blonda håret vippade rytmiskt fram och tillbaka bakom henne. Hon var klädd i svarta, slimmade löparkläder vars detaljer antingen var grå, reflexer eller en skarp neonfärg. På fötterna löparskor av kvalité, troligen med sulor speciellt gjutna efter hennes fotsulor. Som fick det att kännas som om man sprang utan någon som helst friktion, som marshmallows. Såklart springer hon inte utan musik i sina öron, vita airpods vilade i hennes öron. Låten som spelades fick henne att känna sig som en actionhjälte, som befann i ett slags förberedande montage. Hennes kinder är rosiga, både från kyla och ansträngningen, inte för att hon var i dålig form. De snäva kläderna dolde egentligen inte mycket, tvärtom så framhävs hennes starka ben och vältränade kropp.
Men trots den eggande musiken började ett visst obehag gro i hennes mage och håren reste sig i hennes nacke. Flera gånger kastar hon en blick över sin axel, övertygad om att hon var förföljd. Men alla gångerna hon tog sig en titt så fanns ingen bakom henne. Hon slet ur hörlurarna och stoppade ner dem i jackans ficka. Utan att riktigt märka det själv så ökade hon takten. Hörde hon inte ett par andra steg där, i det korta mellanrummet mellan hennes egna? Hennes inre skenade och snart sprang hon som om hennes liv stod på spel. Hon vek plötsligt av från stigen. Genväg. När ett träd i hennes närhet exploderar i ett skvättande moln av träflis förstår hon att hon är förföljd. Illasinnat. Hon slår upp armarna och hukade sig reflex för att värja sig från en dusch av vassa träbitar. Svetten bröt fram, men hon stannade inte. Hon slänger en blick över sin axel och får syn på en mörka gestalt röra sig mellan träden på ett besynnerligt sätt. Ryckiga rörelser, som om den var en marionettdocka i händerna på någon som inte visste hur man kontrollerade trådarna.
Hennes kropp fryser till is. Det var uppenbarligen en mänsklig siluett. Men den saknade ett ansikte, där ansiktet borde fara fanns bara ett gapande svart hål. Dödsångesten knöt sig som en korsett om hennes liv och hon tappade andan. Kippande efter luft snubblar hon bakåt. Alla instinkter hon hade skrek åt henne att fly. Verkligheten tycktes böja sig runt figuren, vibrera. Skälvde och vek sig inför det som inte borde existera. Dani förstod att hon sett något som hon inte borde sett. Reptilhjärnan slår till och hon rusar, i blindo utan att egentligen förstå vart hon var på väg. Hennes fot fastar mellan några stenar. Hennes kropp faller handlöst ner över slänten, dunsar några gånger ner längs ett stenröse och världen slocknar tvärt när hennes huvud slår in i stenhällen...
Mörkret, som ett nyckelhål förflyttar sig i sidled. Långsamt till en början, hackvis som om något tar emot. Det svävar men rörelserna är nästan de samma som en människa som går därifrån. Vibrerande och hackande, en glitch för verkligheten. Något tar form igen. Expanderar det svarta till något nästan genomskinligt, som gel. Flyter som vatten i rymden. Men det förflyttar sig ifrån dem, verkar nästan försöka försvinna bakom ett träd och buskar medan formen förändras. Former kan anas som lätta skuggor i dunklet, rynkor i kläder. Gömmer sig bland träd och buskar. Tills det svarta expanderar nog så mycket att släppa igenom formen fragment av en fullvuxen människa i skuggor, flytande siluett. Teknologi i dess väg kanske påverkas med displayer som plötsligt även de börjar vibrera i samton med mörkret, som en trasig tv. Och rörelserna som tar vid går fortare. Bort ifrån de två i parken. Det förvrängs i andra lösa former och återställs om och om, tills en verklig fot landar i gruset, knastrande under dess fötter. En mänsklig form med kläder och skor. Hår. Men när varelsen ser sig över axeln mot dem är ansiktet av människan ännu inte där. Som en mask eller hål in i evigheten. Eller monster i ett mänskligt tomt skal som försöker fly ifrån sina vittnen.
*Han ignorerade den ihärdigt pipande signalen i vänsterörat och gjord vad han kunde för att inte stirra på hennes blödande skada, men när kvinnans andetag plötsligt blev ojämna så fick det slutligen hans.. ruskade att stanna upp, medan han kastade en orolig blick över axeln.. Kanske vore det bäst att helt enkelt ge sig av, se till att ingen såg honom här.. Skaffa alibi i och.. Tankar som plötsligt avbröts när hans blick återvände till kvinnan, och överasskat mötte hennes öppna, stirrande ögon.*
Ehm.. Jag är Tom.. Du föll.. *Hans hand lyftes i en snabb rörelse, för att menande peka mot krönet hon fallit över för att åtminstone börja förklara vad som faktiskt hänt.. Tankar, och ord, som lika plötsligt som tidigare avbröts när hans blick i vad som ursprungligen var tänkt som en kort blick följde det egna, pekande fingret och landade på.. något.* ..Vad fan..? *En distraktion, som tillsammans med den redan bristande balansen i den hukande ställningen, resulterade i att hennes knuff skulle bli nog för att han skulle väga över bakåt.. I ett fall som snart fick en hand att fara ut bakom honom. för att desperat och överreagerande försöka ta emot och stanna upp fallet mot den grova marken medan den andre tog ett krampaktigt, skyddande grepp om telefonen.. Bara för att ögonblicket senare finna sig själv sittandes med sin rumpa mot underlaget.*
..Vad är..? *Hans blick snuddade som kortast vid kvinnan innan den återvände upp för krönet, för att snart följas av telefonens kameralins medan hans fingrar desperat zoomade in så mycket den bara tillät medan några första, antagligen värdelösa, bilder började knäppas av.* Vad har du gjort..!? *Hans, efter det i jämförelse ganska obetydliga fallet, smärtande hand gjorde vad den kunde för att svepa under hennes ryckande händer för att låta honom komma på fötter, närma sig.. anomalin med sin kamera innan det skulle vara försent.. Påhejad av en plötsligt insikt om att signalstyrkan i hörluren raskt börjat avta.*
Daniela Sinclair
Det blödde ymnigt från ett jack vid hennes hårfäste, ovanför det vänstra ögonbrynet. Hon kvicknade långsamt till, både av sig själv men också med hjälp av hans milda ruskningar. Det börjar med att man ser att ögonen rör sig under ögonblocken och andetagen blir betydligt djupare, men också oregelbundna. Några låga mumlande och besvärade stön lämnade henne. Innan hon slog upp ögonen vibrerade ögonlocken, skälvde av den ansträngning som fanns när man lämnade ett skönt mörker till en ljus verklighet.
Men snart låg hon med öppna ögon och stirrade på honom, då och då blinkar hon långsamt. Den tunga känslan som kom efter ett slag mot huvudet var sövande och hon fick tvinga sig att hålla sig vaken. Kisade mot dagsljuset som brutalt stack i hennes ögon. "Uhh...! Va--V..Vem är du?" När hon kom på var hon befann sig, vad som hänt, rätade hon på sig snabbt. Knuffade bort mannen för att inte krocka med honom. Hon stirrade upp för den slänt hon ramlat ner ifrån.
Där varelsen stått fanns bara ett hål kvar. Den hade krympt, krympt och krympt... tills den gått in i sig själv och lämnat ett tomrum kvar. Bokstavligen. Men hålet låg inte på marken, det svävade i luften. Precis som om Verkligheten var en vägg och nu hade någon slagit hål i den. Kanske om man ställde sig nära och pillade på kanterna skulle en helt annan värld öppna upp sig? Hålet var helt svart och det syntes ingen botten, i alla fall inte därifrån Dani och den unge mannen befann sig. Hålet började så sakteliga att krympa, från att varit så stort som en 2 liters PET flaska till mindre o mindre. Snart skulle hålet försvinna, slutas helt. "He..he-erre gud... ser du det där?!" Hon ryckte tag i honom och pekade mot det svävande, krympande hålet.
Tom Eriksson
*I grund och botten var hans ärende nog egentligen inte speciellt annorlunda från de flesta andra av parkens öra, med hög, dunkande musik i högerörat som gjorde vad det kunde för att skingra dystra tankar medan han rörde sig fram, då och då med en kort blick ner mot mobiltelefonen som låg redo i handen, och kartan på dess skärm.* “Gå inte ensam” .. *De varnande orden upprepas lågt med en kanske något överspelat föraktfull ton, innan han stannade till för att sparka bort en sten från den grusade gången.* “Det kan vara..” *Hans blick hade redan funnit en ny sten när en plötslig signal i vänsterörat fick honom att stelna till, innan hans vänsterhand följde en tunn kabel som gick från örat och ner mot den svarta huvtröjans magficka, ur vilken han snart fått fram en liten apparat med små, rytmiskt blinkande lampor* “..farligt”..
*För några sekunder blev han ståendes, svepandes med apparaten framför sig tills dess en vag riktning indikerats, varpå han än en gång började röra sig. Nu med både snabbare och betydligt mer bestämda steg än tidigare* ..Ehm.. *Under några minuter följde han den långsamt allt starkare signalen, bort från stigar och upp för en allt mer brant och besvärlig backe.. När han så plötsligt såg kvinnan fara över krönet, och falla tills dess att hon stannat upp inte alls långt ifrån honom.* ..Är du okej?..! *För några ögonblick blev han stående medan en blick som inte riktigt tycktes kunna förstå vad som hänt vandrade från kvinnan och tillbaka upp mot krönet hon just kommit ifrån.. Innan en plötsligt insikt fick honom att stoppa tillbaks apparaten i magfickan vartefter han började röra sig fram, med klumpigt springande steg, till den blödande, livlös kvinnan.*
..Dö inte. *Hörluren med sin tunga musik drogs ur hans öra medan han hukade sig ner för att se närmare på henne, medan hans tumme velade fram och tillbaks över telefonens skärm.. Mellan larmnummer och kamerafunktion, medan hans blick lät sig lugnas något litet av att den tyckte sig kunna se hennes andetag* ..Vad fan gör jag nu? *Han satt kvar på huk medan en villrådig blick sökte sig runt, och dröjde sig kvar något extra vid krönet.. Bortom vilket han fortfarande kunde höra signalen i sitt vänsteröra. Innan en något mer bestämd blick landade på kvinnan, följt av några första, försiktiga skakningar.* Vakna..! *Även om hans ansikte fortfarande dolde i skuggan av den mörka huvan så var hans drag ändå uppenbart ungdomliga, åtminstone inte mycket mer än tonåring. Vid sidan av huvtröjan var han dessutom klädd i en gammal, sliten ärmlös jeansjacka vars kvarvarande nitar och sedan länge urtvättade färgtryck nog antydde att den en gång i tiden burit bandnamn, tillsammans med ett par nötta jeans och ett par mörka, grova skor.*