Det är egentligen bara tvärs över gatan från själva polishuset. Det viktorianska townhouse hotell där den årliga polismiddagen detta år huserar. Den stora salen som bokats har en röd heltäckningsmatta mönstrad med gula små diamanter. Väggarna är vitmålade och för de stora fönstren hänger tunga röda gardiner, uppbundna med guldtofsar. Taket är högt och rummet flertalet massiva kristallkronor. Salen är uppdukad med långbord och vita dukar med något enstaka blomsterarrangemang på varje. Längst in i rummet finns en scen. Där den årliga polisrevyn spelas upp med blandade skådespelarinsatser från deras kamrater.
Det sas att polisen hade en väldigt stram budget men det är inget som märks här. Som att den årliga budgeten orätt fördelades mer till dessa och liknande event och inte till deras faktiska arbete för staden. Det har utlovats ett känt band och en ståuppare som fortsatt underhållning för kvällen, ett bittert plåster på såren för allt bortfall av poliser under året.
Barskänken ligger i salongen i rummet strax intill medan en länga bord med överdådig buffé dukats upp i matsalen till gemene man. Folk rör sig kors och tvärs över rummet, från buffén till sina sittplatser eller andras allt medan den smått oinövade revyn pågår som får kämpa detta år för att behålla uppmärksamheten till scenen. I bakgrunden spelas något stillsamt och melodiskt typiskt för salongshäng. Patrik, en lång och vältränad man i sina bästa år med mörkt kortklippt hår, står vid en klunga folk vid andra raden bord med en ölflaska i handen och småskrattar lite med de andra över något alldeles internt. Civilklädd i men helt i svart. Efter en lång tids sjukfrånvaro har han nu återvänt till jobbet, första veckan på vad som känts som evigheter.
Rowan står på kortsidan av baren, medellång och kanske lite krokigare i kroppen än den mer rakryggade och väldresserade Patrik. Äldre också men inte mycket mer än tio år men folk har dock för vana att missta honom som äldre ändå med sina kråksparkar och påsar under ögonen. Han har svart ostyrigt lockigt hår och lite mer hängande kinder. Rowan sneglar mot polisintendenten och en av de yngre blonda servitriserna när de står och samspråkar mitt i gången mellan matsalen och salongen. Samtidigt försöker han vika en tunn servett i origamistil till att bli en svan. Mer eller mindre framgångsrikt. Han är i sin vanliga ordning klädd i en illasittande brun kostym med en smal svart slips över en lite pösiga vit skjorta.
Rowans servettvikning får nyfikna blickar från både höger och vänster. Han är inte mycket för dessa sociala tillställningar som dessa. Det är inte var mycket mer än en tävling i att mäta kuk mellan diverse avledningschefer. Sånt blev tröttsamt efter ett tag i tjänsten. Ett halvtomt glas konjak med svettande iskub motiverar honom att skynda på sitt arbete. Så snart han gjort två svanar har han nog visat sitt ansikte tillräckligt länge innan han kan ursäkta sig och gå. Revyn som spelades är så pass pinsam att han hellre håller sig utom höravstånd. Man får ju bara ont i magen. Ändå har han knappt jobbat i Griphamn knappt ett par månader för att ens förstå hälften av de interna skämt som försöker presenteras. Han möter ett ögonpar bredvid sig som redan vid första anblick känns bekant. Annars var han inte mycket för ansikten... eller något alls om man ska vara brutalt ärlig. Den färdigvikta svanen placeras framför henne på disken och han ler svalt men vänligt. Det såg ut som hon kunde behöva någon uppmuntran. "Elin va? Jag tror vi kommer jobba ihop framöver. Min förra kollega bestämde sig visst att sadla om till präst." Han var ganska avtrubbad inför det. "Verkar som den här stan behöver mer av den sorten än oss." Han sträcker sig efter sitt glas men gör ingen ansats för att komma närmre henne, vänder sig bara mer mot henne och förstås så att han kan fortsätta snegla mot intendenten som försöker flörta med den unga servitrisen. Det är som att se på när någon drar ut en tand.
Samtalen ebbar ut omkring Patrik i någonslags leende instämmande nickningar. Så Erlendur kommer precis i tid att rädda honom ifrån den obehagliga tystnaden. Ändå tar det honom med storm. "Wow..! Hey!" Inte beredd på armen som slås kring halsen men han skrattar gott. Inte så nervig mest positivt överraskand och några i folkklungan skingrar sig, hittar nya att mingla med eller återupptäcker bufféen. Han lägger armen i sin tur om Erlendur. "Fan det var längesen." Han lägger huvudet på sned och ler som det var igår och att deras uppdrag varit av en betydligt trevligare natur. "Det är bra!" Han är på glatt humör men det är ett standardsvar. Det här är vare sig tid eller plats att säga något annat. "Jag har inte hållit mig borta så länge. Var en släng som trafikpolis. Fan kämpigt alltså. MC på arbetstid stå och hänga i vårsolen i flera timmar. Utfärda någon böter här och där. Trodde vi hade det tufft." Det hade varit skönt egentligen även att de flesta från hans egen avdelning såg ner på trafikpolisen som om de vore aspiranter är det nästan något han skulle uppskatta. En enklare tillvaro som trängde bort den mer obehagliga verkligheten av hans riktiga jobb. De utbyter en blick och även Patrik inser sig kanske hålla kvar för länge. Men innan det hinner bli pinsamt för dem båda skrattar han till och kramar om Erlendur hårt med en obligatorisk ryggdunk. "Fan. Kul att se dig!" Han var peppad att vara tillbaka, kanske spänd men positiv. "Nae. Det har varit ganska lugnt." Ett mer sammanbitet leende. Inte helt nöjd men fanns det någon här som var det? Förutom Griphamns polischef som tyckte sig göra ett utomordentligt jobb. "Har jag missat något allvarligt?" Han ser sig om i rummet, på bara ett halvår var där en del nya ansikten. Unga dessutom. En oroande trend som får en bekymrad rynka att ta form i pannan. Det saknades den mer härjade typen som var van vid den andelen brott som Griphamn stod för. Det kunde få vem som helst att tappa fattningen. Turligt för Patrik hade hans avdelning varit väldigt förstående för hans egna situation. Men vem vet vad de säger bakom hans rygg efter att han fegat ur.
Erlendur Ingólfsson
Jaha, fest i år igen. Det är märkligt, varje år säger han till sig själv att han aldrig mer ska gå men ändå så står han här i år igen. Det slutade alltid på samma sätt. Fulla kollegor vilket han hade svårt för, därför stannade han sällan speciellt länge. Dök upp, minglade en stund, åt och sedan smet han helt enkelt därifrån. Då hade han i alla fall visat sig och behövde inte höra att han bangat av kollegorna dagen efter. Ledigt klädd och kanske inte helt enligt klädkoden men han var inte den enda som brutit den noterar han med ett litet nöjt leende. Några dagars skäggstubb som han inte orkat göra sig av med, tyckte själv i sin fåfänga att han såg bättre ut så och lät det ofta vara. En vit skjorta uppknäppt i halsen och ärmarna ledigt upprullade till armvecken, svarta byxor och lagom polerade finskor. I handen en flaska ljus lager, den enda han tänkte dricka i kväll och därför njöt han desto mer av den.
Banar sig väg genom kollegorna, en del mer kända än andra. Hälsar, nickar, byter några ord men det är när han får se Patrik som han ändrar riktning och blir mer fokuserad på honom och sällskapet kring honom. En arm om hans axlar i en vänskaplig gest och klirrar sin ölflaska mot kollegans” Patrik! Det var inte igår! Hur är det? ” Varma vänliga ögon, en genuint ställd fråga för han hade hört hela historien kring varför Patrik varit borta. Han hade till och med varit med när de gjort tillslag mot Irmao de Sangues lokal för vad som kändes som många, många år sedan nu. Tanken går till Jennie Granqvist, kollegan som varit spårlöst borta så länge nu utan att polisen kunnat hitta vare sig henne eller hennes dotter. En oerhört behaglig historia. Skakar av sig de tankarna och vänder uppmärksamheten mot Patrik och tar bort armen, kanske hade det varit lite för närgånget ändå, borde kanske ha stannat vid att räcka fram handen. Nå, nu var det försent. ” Fint att ha dig tillbaka, hur känns det? Svårt att komma in i det igen? ” Frågar han, dialekten han inte riktigt kan få bort trots 20 år som boende i Sverige, hörs tydligt men det var lättare att förstå vad han sa nu än för bara tio år sedan.
Låter blicken glida runt lite, där var Elin också… henne hade han haft lite samarbeten med men hade inte egentligen lärt känna varken som kollega eller privat, det sista inte aktuellt. Men han hade lite svårt att placera henne, få grepp om henne. Förmodligen var hon redan på lyset. Vänder sig tillbaka till Patrik, vill inte verka oartig trots allt.
Elin Cronstrand
Hon hade inte tänkt gå först. Hon visste att folk undrat varit hon varit, att det gick rykten om att hon hamnat på psyket. Elin ville inte vara i fokus ikväll för vare sig blickar eller viskningar. Hade ingen lust att svara på frågor, men likväl stod hon här, eftersom hon skulle återinföras i tjänst under våren och en kollega övertygat henne om att det var en bra idé att ta upp kontakten med gamla kollegor och hälsa på de nya.
Det störde henne att det var ett event med klädkod, inte för det faktum att hon hade gjort sig av med de flesta klänningar och smink hon använt under tiden som hon varit under cover... utan för att hon avskydde att klä upp sig. Hon hade dragit på sig det närmaste hon haft en semi-formell outfit... En svart tröja med långa ärmar och polokrage tillsammans med en en brun A-skuren kjol, som räckte henne till mitten av knäskålarna. Kjolen hade en högmidja och hennes smala midja framhävdes av ett enkelt läderbälte. Hennes blonda hår var åtminstone både tvättat och borstat, men hon hade inte bemödat att sätta upp det i någon slags frisyr. ((Bild))
Elin gick fram till baren, vore det inte för alkoholen skulle hon aldrig överleva den här kvällen. Hon beställde en öl av bartendern och tog omgående en klunk när hon fått flaskan i sin hand. Slängde ett getöga på mannen som satt och vek servetter.