”Du har fått några beundrarbrev idag” Han stryker ner den mörkgröna regnkappans luva från huvudet medan han träder in genom dörren med ett inplastat kvadratiskt paket och flera förseglade handskrivna brev in under regnkappan. Han lägger ner den lilla högen brev och paketet på arbetsbänken bredvid medan han själv river av sig den regndrypande galonkappan och hänger upp den på en av hatthyllans många svarta krokar.
Några av breven har blivit vidarebefordrade via honom till Viktor som uppriktiga tackbrev, för beskydd och andra handlingar. De andra breven hade han personligen hämtat vid skuldindrivning och mer eller mindre …uppmuntrat dem till - bortsett från sin betalning - att i ett personligt handskrivet meddelande berätta om sin tacksamhet för Viktors ödmjukhet inför deras överträdelse, en fin touch som nog båda parter kunde finna fördelar i på längre sikt. Så länge betalningarna blev gjorda.
Christov rör sig in, förbi den repiga arbetsbänken med skruvstäd i den gamla fabrikslokalen och vidare mot det kylskåp som ställts där med många år på nacken, som säkert inte innehöll något han kunnat hoppas på. Det är bara av en gammal vana som han hänger med armen över kylskåpsdörren och kikar in i ljuset med en utdragen suck i förhoppningen om att hitta något ätbart. Han kan alltid äta och även om han aldrig la på sig någon betydande vikt så var hungern alltid ett faktum. Byggd som en lång men massiv rugbyspelare eller kanske frilansat skulpterad grekisk staty med blont hår och vänliga halvmåneformade ögon i en isblå blick. Men ett framskridet åldrande ansikte som närmade sig mer de 40 och över än 30 gav honom uttrycket av att ha levt ett mycket hårt liv.
Klädd i mörkgrå slacks och en tunt stickad marinblå pullover ovan en ljusgrå skjorta. Man kan nästan missta det blonda yrvädret för en kontorsnisse och gymråtta som måste ha tagit fel på dörren. Men med en synlig tatueringen av en genomgående dolk genom halsen förstod de som kunde tolka att så inte alls kunde vara fallet. Han tar ett halvtomt mjölkpaket som han säkert glömt kvar för mer än en vecka och tar obetänksamt en djup klunk innan han ställer det på bordet och breder ut sina tatuerade fingrar över bordet framför det inplastade paket han haft med sig. Höjer hakan något "Вы хотите, чтобы я открыл это?" En ihoptejpad låg kartong, kvadratisk i formen och bred, för storleken av kanske en LP-skiva. Viktors namn är inskrivet över kartongen med en tjock svart filtpenna. Felstavat dessutom. "Någon såg det kastas ur en vit skåpbil i förbifarten..."
Viktor bara skakar roat på huvudet åt kommentaren om konserver i Dibjuoti '' Har aldrig frågat'' han kanske borde göra det någon tänker samtidigt som han nickar åt idén med en inköpslista, ja det var en bra idé. '' vi borde köpa plast till samtalsrummet'' eller slaktrummet, lite beroende på vad man behövde göra med klienten ''eller så gör vi det offentligt'' han refererar till Simon ''du vet som i gamla goda tider, meja ner honom på öppen gata '' Han måste komma ut och göra någon inser han när han säger det för tanken är väldigt lockande. Han ville ju inte bli någon jävla byråkrat som översåg skyddspengs inbetalningar som om det vore fakturor. Viktor plockar upp flaskan som Christov ställer ner och slår upp ett glas åt sig själv och visst var drycken fylld med minnen från gamla tider. Hur han hade överlevt i den gamla sovjetiska fängelsekolonin som han hade växt upp i med diverse småbrott och hur han hade lärt sig själv att bränna skiten när han väl hamnade i fängelset han med ''ägg låter bra'' säger Viktor medan han häller upp åt Christov med '' Tänk på att han inte är en av oss, de som säljer, äger klubbarna och använder våra smugglingsrutter de är ett pack'' inte som han och Christov som var hederliga tjuvar, rånare och mördare '' formellt sett står vi inte ens över de i rang, de är våra klienter'' Säger viktor och sveper sitt glass '' sen att de har ett sämre förhandlingsläge och vi kommer med krav för att ge någon beskydd'' Viktor rykte på axlarna åt det, inte hans problem. Han erbjöd de ett avtal och de accepterade det, de eller de kunde räkna med att bli rånade av Viktor istället ''Nej vi håller avstånd, tar vår beskärda del för beskyddet och fokuserar på våra kärnverksamheter'' Det som Viktor alltid hade sysslat med nere i hamnen, över se smugglings gods som kom och gick där, råna containrar och andra intresanta objekt samt skaffa fler verksamheter att skydda sen kanske mörda dåd och då... de gamla vanliga.
''det är därför vi måste göra något drastiskt efter irmaos lilla present '' Han kastade en blick på skärmen som rullade han kände igen Jennie som fick honom att rynka på pannan åt hennes midja. För att sen skaka på huvudet, de var bara sinnessjuka med sina idéer. '' Vi måste göra något som vissar att vårt beskydd är värt något, något hög ljut, som ett rån kanske eller en bomb'' Sen såg han Rana skymta till i bakgrunden och han la handen på datorn och stängde skärmen. Suckade lite och drack ett till glas, han hade haft rätt, hon hade inte klarat sig denna gång heller utan honom. Hon var så gott som död denna gång misstänkte han och han insåg att han inte ens sörjde det. Ett viss styng av saknad flämtade till visserligen i hans hjärta men det var mer som en sista ansträngning. En sista ansträngning att känna något för någon annan men i slutändan var det enda som grämde honom att irmao skulle se detta som en seger '' Om de vill se mig, kanske jag borde göra ett besök'' visst skulle det innebära krig men kriga var något Viktor nästan alltid hade gjort och han trivdes med det. Krig gav ny energi åt honom, ett skäl till att leva.
''Du har nog rätt om krig'' Sa Viktor till Christov ändå., även om han själv ville ha krig '' Vi borde hitta något hög intressant objekt för irmao där vi med säkerhet kan få tag på något de inte kan vara utan eller någon som kan berätta vad det skulle kunna vara för oss'' Viktors tankar for lite i huvudet efter de och han kom och tänka på Wilhelm ''vi Behöver spanare'' Wilhelm skulle minsann få behöva betala för den där kvällen då han hade räddat Wilhelm och hans flickväns, grabben verkade ju inte ha snackat för polisen heller så han borde vara pålitlig '' Nej vi får priotera Simon först, kanske borde vi ge oss ut redan imorgon'' Funderade Viktor högt och undrade lite vad Christov tyckte om det '' Det enda vi gör med Irmaos tills dess är att vi sätter ett pris på Rana sicarios huvud med, låt oss säga 50 000'' Hon hade blivit en säkerhetsrisk och Viktor hade inte råd med sådana. Om hon ens kom ut vill säga men det fyllde också som funktion att tala om för irmao att Rana inte betydde något längre för honom, de hade inte segrat denna gång '' De får väl ingen att försöka mörda henne aktivt i detta land men finns alltid någon urblåst pundar med skulder'' han mindes själv, med en lite kall dragning på munnen hur han första gången hade erbjudit att mörda någon i hemlandet för 10 000 och hans klient hade svarat att de var dyrt...
''Och Maria, jag bara undrar vem fan vill knulla en hora med gipsad fot'' han log lite kort och kallt, han brydde sig inte det minsta om Marias fot men han såg det lite som kontra produktivt '' äsch vet du Christov, ta och prova henne, gillar du henna kan du ta henne '' Viktor reste sig upp ''och då han du bryta så många fötter du vill '' sa han och ställde ner glaset rynkade lite på pannan medan han såg att fundera över något ''Vi borde nog roa oss oftare och begå lite mer rån igen'' så de slapp vara beroende av skydds pengar från andra aktörer som uppenbarligen bara verkade krångla hela jävla tiden.