Hamnen: The hard way back.

”yes Sir, you are… ”på frågan om han inte behandlade honom och bröderna tillräckligt väl. Det kunde vara värre, betydligt värre trots allt. Men något pris behövde han inte, inte egentligen men han nickar, en sådan sak skulle vara bra att kunna ha i byxfickan om något skulle hända framöver. En tjänst från Esteban var ett bra sak att ha. Så han nickar igen, greppar moroten som sträcks fram mot honom. Något annat arbete var han inte ett dugg intresserad av så det är något han inte ens svarar på.

”I never run… but sometimes the leader needs to work to… Im a butcher after all. “ Djevan kan inte låta bli att le lite, ett ganska så otäckt leende samtidigt som han öppnar dörren till bilen med det trasiga sätet. Han sätter en fot utanför men stannar upp och låter blicken glida tillbaka mot Esteban, mot de mörka glasögonen” Thank you Sir.. but this wont be the last time you need to find me more foot soldiers. Its not going to be easier out there and, vain or not, more life will be spilled, others and among our own. “ Ser kort på honom innan hank liver ur bilen helt” I call you Sir ” Sedan stänger han dörren och backar undan några steg för att låta den köra i väg. Betraktar den med en kall glimt i blicken som inte riktigt gick att tolka innan han vänder sig om och försvinner upp längs gatan för att leta sig tillbaka till hamnen där den här lilla bilfärden började.

"Are you sure." Frågan kan inte vänta på sig. Den gnager hela tiden. Denna otacksamhet för vilka friheter Esteban gav Djevan. För allt de kunde göra utan att ens höra med honom först. Men. Han är kanske inte tacksam för friheterna innan han förlorar dem. Det är en sannolikhet. Esteban dröjer med blicken riktad mot Djevan, granskande. Om ett kortvarigt fängelsestraff måhända skulle göra lite skillnad. En svag rynka i pannan och han letar fram sina solglasögon igen. "Am I not treating you and your brothers well enough?" En svag grymtning lämnar kroppen. "You will. Andd you will find those who have taken it from you, if you so have to turn this city upside down. You will do it. And when you have succeeded. You will be rewarded and you will name your prize." En morot om den så behövdes och Esteban kunde antagligen leva med en sådan uppoffring om det kunde sporra gängets ledare på gatorna att verkligen försöka göra sitt jobb. Ordentligt. "And If disaster strikes and you don't succeed, we will have a talk again and I will find you a more ....suitible job." Han ler svagt för att understryka det och det var inte att städa några toaletter.

"Good" Solglasögonen åker på och genom det mörka glaset kan han ana Djevans onda glimt i ögonen. Det är nära att han kan läsa vad han tänker. Det är inte helt utan att det gör honom en aning obekväm, så som Chavez gjort honom obekväm. Den där oberäkneligheten, galenskapen i hans blick som ett avgrundsdjup. Esteban ser bort i nonchallans. Tänker på bilens förstörda sits och önskar att han åtminstone huggit Djevan i handen för att driva fram sin poäng i lektionen då hade det känts lite mer värt det. "Well." Avbryter han när han tyckeer sig hört tillräckligt. "You are a leader. It's not your job to run." Säger han kort. Om Djevan ägnade sig mer åt stratergi behövde han inte springa runt som en fotsoldat. Det vore inte värdigt en ledare, ens med irmaos mått mätt. "You should have other skills to make use of, knife-skills for one." Butchers som vissa i gänget kallades, gjorde ju inte det för intet. Djevan är en butcher. "I'll find you some foot soliders.. but Djevan. This is not the first time I provide your group with new blood and have it spilled in vain. Don't disappoint me again. Now.. you should get going. I believe you have quite the schedule I wouldn't want to disrupt it."

Det var inte svårt att bli till ett darrande asplöv i baksätet på Estebans bil. Visst skulle Djevan kunna, och ganska så enkelt, övermanna mannen men priset skulle bli alldeles för högt. Att svara Esteban kunde även det innebära svårigheter och ibland kändes det som om det aldrig gick att svara helt rätt på något av det Esteban ville ha svar på. Djevan biter ihop. Semester, nej det skulle gudarna veta att de aldrig fick, till skillnad från Esteban som mellan varven levde ett rätt så behagligt liv – trodde han i alla fall. ”Of coruse the reward is worth it, otherwise I would not be here. ” Svarar han, ett första svar på en lång stund av tystnad där det ser ut som om han i alla fall lyckats samla ihop sig en aning. ” They have taken the streets.. temporarly. Im going to take it back “ Svarar han sammanbiten men fast i övertygelsen om att han kommer att lyckas med det. För det fanns inget annat alternativ egentligen och han skulle visa Esteban att han kunde klara det. Han var inte heller glad åt utvecklingen som blivit, snarare tvärtom.

Djevan rätar en aning på sig, drar handen över benet där det nyss rispats av en kniv och vänder blicken mot Esteban. Nej… Djevan biter ihop igen. Det var inte lätt att vara den som tog första steget när det ständigt kändes som om gänget saknade folk. De var inte en stor skara längre. Baptista, Rikardo, Salvidar som var järngänget i gänget, de som hängt med längst tid. Nu fanns inte Martin längre, inte Angelo… den senare ingen som Djevan saknade, men Martin hade varit en tillgång, en stor tillgång. Det stör honom att Martin glidit dem ur händerna, kanske skulle det behöva göras något åt det, med rätt medel gick det att tvinga vem som helst tillbaka till rätt sida, rätta in sig i ledet igen.

Han vill protestera, säga återigen att de inte haft tillräckligt med folk men gör det inte” No… You dont need to tell me that. ” Även Djevan betraktar det säte som tills för en liten stund sedan varit helt men som nu hade en ful rispa. Han fick vara tacksam för att det var sätet och inte hans lår som kniven borrat sig in i. Men det var en klen tröst. Möter Estebans blick, som om det värsta paralyseringen lättat en aning nu och han börjat återfå en del av sin säkerhet. Som att han kommit på insikten att han närsomhelst kunde övermanna Esteban, ta kniven han håller i sin hand och döda mannen. De bruna ögonen vassare, glimmar nästan till. Planen han hasplat ur sig var inte bra, han vet det själv men att på fem sekunder, knappt det, lägga fram en bra plan var knappast lätt eller ens bra. Utan att ta blicken från Esteband, läromästaren och mentorn, hans Boss och värsta mardröm lyssnar han till lektionen. Som om det inte redan var så? Att han redan såg sig över axeln varje gång han lämnade gängets högkvarter… det skulle knappast bli någon skillnad” Yes Sir ” Säger han när Esteban slutligen tystnar” I decided a long time ago that it will be by your side. And Im a proud man, Im not he man begging for little things when I still don’t have got the chanse to sort things out first. That’s why I haven´t called you yet, not because I don’t se you as family. You are family, my leader and mentor… and the gangmembers are my brothers. It has always been and will always be family, brothers…” Ser Esteban i ögonen” Im sorry for the damage of your car Sir. But if you have put that knife in my leg It had been hard for me doing something about the other gangs, the parasites who have invided the streets like rats.. don´t you think?"

Djevan är en skräckinjagande massiv man som med bara sin fysikalitet utgör ett klart hot på gatorna. Inte ens Esteban ville hamna på hans dåliga sida och det är bara Estebans respekterade titel som behåller balansen i världen. Men här, här i baksätet på bilen så är den mannen inte mer än ett barn. Ett darrande asplöv. Esteban andas in och lättar kniven från Djevans lår. Mannen svarar honom inte de retoriska frågorna vilket har både positiva och negativa sidor. Han lyssnar och det är en mycket sällsyn egenskap. Angelo hade varit ifrågasättande liksom Joona. Vilket gjorde att Esteban inte riktigt nådde fram. Tråkigt men livet har sin gilla gång. Att Djevan lyssnar gör att han åtminstonde försöker förstå innebörden i hans ord och att Esteban får fortsätta sin lektion mer eller mindre oavbrutet. Men samtidigt tolkas tystnaden som en form av chock eller lamslagning som inte är särskilt bra. Han är inte hungrig längre. Ett tydligt tecken på en åldrande ledare, vare sig det är psykologiskt eller fysiskt.

Esteban leker med kniven i handen som inte är speciell på något vis, mycket lik en sådan hantverkare köper i affärerna trots att han har nog med pengar att göra onödiga utsmyckningar för synsskull. Men det är en del av det hela. Att vara något oväntat. Allt och inget. Han suger på en av sina framtänder "You´re stressed?.." Vad är det han försöker säga, om det inte är för mycket med ledarskapet, om det tynger honom. Esteban skrattar till medan han håller knivspetsen vilande mot ena pekfingret. "This life is not for everyone. We can't take a vacation in the same way other people do. Our lives aren't as simple. We can't let our guards down. Not even once. What you have to ask yourself is if the reward of it still.. is worth it. Or you have to let me know, yes?" Esteban pekar med knivspetsen mot Djevans ansikte. Inte medvetet att försöka skrämma, allt han vill är att få Djevan att tänka till. "Our organisation is our family. The only ones we can trust is eachother. Have someone take your place out in the streets. Maybe that is not the place for you."...längre.

"The only reasons these things keep happening right now is that you are not proactive." Han är lugn när han försöker förmedla sitt budskap men att höra om dessa konstanta snedsted och om andra gruppers plötsliga frammarsch bringar fram en annan sida av Esteban. "It cannot survive only being in defensive mode it makes us seem weak!" Han hugger med kniven i sätet dem emellan, i närhet till Djevans hand. "Our organisation is... at its best when we are proactive. Out and about. Making examples. Yes? Make examples. Leave notes. Leave bodies. Make us known. Every dealer on our corners.... take them out. But don't take the easy road. Everyone wants to be a gangster... shooting people won't scare anyone. Not here. Hang them up, be creative...... That I even have to tell you this is.. after all this time...." Det är inte bara upprörande, det är skrämmande, det här är grundstenar i deras organisation. Han betraktar sätet nu upprivet av knivens framfart och han lösgör den från tyget. "Look at this.. what you made me do.... now it is ruined." Han låter besviken men sanningen närmare sorgsen. Över bilen. Han lyfter kniven för att lägga undan den men stannar upp i rörelsen och pekar mot Djevan denna gången med pekfingret istället för kniven. "I don't want to hear it. If you cant make the problem disappear or convert it, you kill it. Understand?" Säger han skarpt och forsätter hålla pekfingret i luften som om han lydnadstränar en hund. För nu börjar han tappa tålamodet på riktigt.

Men efter en stund lyckas han samla sig och stoppar undan kniven igen innanför kavajen. "No. It is not too much for you. You just have to stratergise better." Esteban lyssnar till planen med lugn. Hur Djevan tycks greppa efter halmstrån i något som ska likna en plan och besvikelsen målas över hans ansikte än en gång.

"Sometimes, Djevan. The worst punishment is not death or turture. It is mercy." Med ett svagt leende som sakta växer till det där vänligt bekanta, klappar han på Djevans axel. "Because it is a rare thing. Because you won't know how long it lasts. And it will burn itself into your memory for eternity. Always having you look over your shoulder...Always being prepared. Always a solider. I might not stab you in the back tomorrow. I might not stab your friends, because of your mistake, but how will you know... for sure? We could be friends for many years, I want us to be friends, I want us to be family. That is forgiveness, that is family. And one day you will pay it back." Det är inte säkert att Djevan alls kan ta till sig Estebans försök att undervisa honom. Att anpassa sig, att se när man ska använda kniven och när man bör låta bli. När nåd är ett vapen och när döden är ett måste. Han kan bara hoppas att det förmedlas väl. "It won't be swift. Death, you know, when it takes you. Our lives seldom gives us that. But you decide whether it will be by my side or in a godforsaken room somewhere. Yes?"

"Clearly not." Svarar han kort och leendet som varit är långt försvunnet. Blicken vandrar iväg ut genom fönstret. Vilket säkerligen inte kan tolkas som så mycket annat än besvikelse. Även om en lös hängande tråd nu blivit ett avslutat kapitel fanns det fler av den sorten och att inbilla sig någon perfekt hållning är inte gynnsam för någon. Det är inte bra heller att bli för bekväm eller avslappnad det är då misstagen börjar ske och deras slappa förhållningsätt gav deras fiender nya ingångar. Kopplet måste hållas hårt.

Med blicken fixerad mot utsikten medan bilen långsamt cirkulerar snirklande kring hamnens kvarter lyssnar han till Djevans bristfälliga förklaring om läget. Han nickar inlyssnande. Det är han jobb trots allt att vagga in trygghet samtidigt som han håller sina män i leden. Men han stannar upp och rätar ryggen. Gör ett grymtande läte över nyheterna som når honom. Försöker till återhållsamhet inte göra sin irritation allt för synlig. Dessa konkurrerande gäng var en konstant återkommande huvudvärk men inte det huvudsakliga problemet. "José? I liked José..." Men sedan när han tänker på det kan han faktiskt inte komma på en enda anledning egentligen varför eller ens hur mannen ser ut. Han har alldeles för många att hålla reda på. Han får bara hoppas att det inte märks för mycket. Esteban justerar halsduken och kavajen när han lutar sig tillbaka mot ryggstödet. "He must have been weak, don't you think? Poorly prepared. This is not kindergarden after all. We should not be playing around." Som en liten pik mot Djevan och deras lössläppta slöa sätt senaste tiden. Dåligt förberedda, dåligt bevakande av irmaos lokaler och tillhåll.

Esteban studerar Djevan bakom solglasögonens mörker med en spänd min. Han suckar lite. "You seem nervous Djevan. Am I making you nervous? Are there things you´re not telling me?" Antagligen för mycket sprit fest och droger för att alls fokusera på verksamheten. Är Djevan fortfarande en stark ledare eller bara en förklädd clown. "...I am growing tired of your constant excuses." Att de fick jobba dag och natt är inte Estebans problem. Det är en del av verksamheten, det är så den ska fungera som ett fint maskineri. Djevans ursäkter är bara osmakligt lata i sammanhanget.

Han ler lite. Kanske konstlat men mest av allt irriterat. "If you need more men... why don't you call me and tell me that. Before someone like poor José got killed. I am only a call away and we are family." Esteban sträcker ut sin arm och lägger den bakom Djevans axlar och kramar till. För en ganska kort och äldre man har han ändå en ganska imponerade armstyrka när han tvingar ner Djevans huvud i armgreppet och håller honom till sig samtidigt som han gör ett halvhjärtat försök till en luggning. "I could help you. You know I am here for you" Lite som djävulen viftar med pergamentet om det lite missunnande erbjudandet att sälja sin själ. Esteban släpper Djevan ur sitt grepp och låter honom räta på sig.

Esteban tar under tiden fram sin padda efter att en notifikation gjort sig till känna med ett pling.

"Set on fire.." upprepar han Djevans ord i misstro. "I heard of the fire" Det är svårt att missa en sådan händelse, reportagen på tv och likaväl de kvittrande fåglar som ville skvallra. Var är Djevans engagemang i det hela? Hur är det ens möjligt att ske under hans styre. "It reminds me, Djevan, to tell you, there are people who dream of your position and would do anyting. Anything. To get it. If all of this is becoming to much of a nuisance, you would let me know, yes? And we could make some kind of arrangement." Djevan visste nog mycket väl vad det betydde. Ingen lämnade irmaos i ett stycke.

Han suckar och viftar avfärdande när Djevan upprepar namnen han hört för mycket. Sett för mycket. De som förstört så mycket och ändå inte lärt sig, någonting. Vad som nu hade känts som en relativt bra dag förvandlas till något helt annat. "Ill stop you right there. It is clear to me. That you do not have enough resepct for our organisation to make our problems dissapear. Or even drive to maintain our position as a powerful threat. Im afraid this feels like it should be our very last conversation." Esteban knackar på rutan till avdelaren och gör en gest för att få honom att stanna bilen i gränden de kört in på. Han vrider sig och tar långsamt av sig solglasögonen, viker ihop dem och låter de slinka ner i bröstfickan. Kör in handen innanför kavajen. "You know, I knew I was going to have this conversation with you one way or another. You keep proving to me that you are not the right man for the job. And even worse, you dont even know what you're doing."

Esteban får fram en kniv ur bröstfickan, inte mycket mer imponerande än en morakniv. Han håller den upprätt för att demonstrera. "This. Is a knife. Youve seen it and used it before. Yes? Are you afraid of the knife? How would you imagine me hurting you with this? Could I hurt you with this? What happens if you resist? There are probably a million questions going through your head." Han vrider på kniven lite, låter den cirkulera i handen så att spetsen pekar nedåt och håller tummen ovanpå kanten. "The problem is. If I stab you with this. Your fear goes down. Yes, it does. I have already stabbed you. What else can I do? Kill you? Or what else? How will I make you fear me more? What is worse? And if I dont hurt you, you'll learn that I might actually be somewhat soft-hearted." Han väger handen lite låter kniven sväva ovan Djevans lår.

"It is a problem, what is too much and what would be laughable" Tycks avväga sina möjligheter och låter med det kniven långsamt sänkas tills kniveggen skrapar lätt mot Djevans byxben. "I have to decide and adapt to your levels of fear. Fortunately for you. I do not want to have to replace the interiors of this car, today, it is my baby." Han ler ursäktande för det

"But we will have our moment when the time has come."

Esteban lägger bara lite tryck på kniven så att den smala spetsen ska kännas på huden som ett stick "And this is a lesson Djevan. Take some mental notes of it. You have to adapt. And I want you to give me a plan, right here, right now how you are planning to take care of our troubles to make them... disappear "

Esteban skrattar hjärtligt roat åt svaret som möter honom. 'Always at your service' Något han inte finner riktigt sanningsenligt. Men låt gå, han är trots allt på ett gott humör. "always a solider, I like that." Han för ner solglasögonen över näsroten så han kan möta Djevans stela mörka blick i sin över solglasögonens kant. Det känns förstås personligare så och några glimtar kan han bjuda på ett äkta ögonkast innan de går in på de lite mer allvarliga affärer. Medan Djevan går runt passar Esteban på att stoppa undan sin Ipad i en ficka på framsätets ryggbeklädnad. Det här är en mindre bil än de han annars brukade i hemlandet men den går, skapar lite mer intima möten och det kan för all del vara nödvändigt ibland. Särskilt i detta kalla land. Så snart Djevan satt sig och stängt dörren knackar Esteban lätt mot avdelarens glas och gör en cirkulerande gest med handen. Bilen startar och börjar rulla in på de lite tråkigare delarna av hamnen. De har sin charm visst, och sina syften men att se byggnader förfalla såhär är alltid en aning ledsamt för en byggnadsmogul som han själv. Den här staden har så mycket potential men så mycket ledsamt motstånd och konservativa idéer.

Han släpper tanken och utsikten efter en stunds tystnad och vänder sig till Djevan med solglasögonen på, han lägger samman händerna i knät. "You've been busy." Säger han kort och låter betrakta tegelhusen de passerar "I haven't heard from you in a while...I actually started to fear the worst" Och det är inte döden i detta fall som faktiskt vore det värsta utan något betydligt värre. Bristande engagemang. Han harklar sig och kramar sina händer i knät i väntan på något svar. Det sårar honom lite inombords att inte involveras mer i det dagliga, visst har han väl alltid sagt att han finns där? Som stöd? Visst? Allt han vill ha är ett samtal i veckan, är det helt plötsligt för mycket begärt? "Mhm is that so? No.. I haven't heard. That is unfortunate. But. We both know the path he chose.. is the most likely cause, yes?" Han klappar Djevan över låret. "Thank you for telling me and.. finishing that lost chapter. Now we can move on..."

Bentlyn, skinande och blankpolerad som det anstod en hög man som Esteban del Santos var välkänd för alla inom Irmaõ och Djevan märker den redan på håll när den närmar sig honom. Trots de tonade rutorna vet han vem som sitter i den. Esteban, den man som hade kontrollen och makten i stor delar av världen men kanske främst nu i Sverige förknippades med stor del respekt men kanske även lika stor del skräck. För trots mannens förbindliga sätt och vänliga leende så kunde mannen på fem sekunder, nej, inte ens det.. på en sekund ändras till att bli hård som sten och kall som Griphamns isande vindar.

Bilen stannar och rutan vevas ner. Djevans mörka ögon möter Estebans ljusare, allvar i Djevans ansikte när han med en nick, respektfull sådan, hälsar sin boss” Sir, Yes of course. Always at your service. ” Säger han och är nästa på väg att göra en honnör men hejdar sig och går med långa stadiga steg runt bilen, öppnar dörren och sätter sig, stänger dörren tyst och försiktigt efter sig. Blicken rakt fram en kort stund, mot avskiljaren som gjorde att privata samtal kunde föras i baksätet på bilen utan att chauffören lyssnade.

”Sir? ” Ger Esteban en respektfullt frågande blick eftersom han inte hade en aning om vad det här samtalet skulle innehålla eller åt vilket håll det skulle ta vägen. Senaste tiden hade varit tuff för Irmaõ och många av deras områden hade blivit förminskade när andra gäng tagit allt större plats. De var för få helt enkelt och hade inte resurser nog att bevaka dem. Det var ett problem och trots att de alla hade slitit som djur så verkade det svårt att se en vändning eller ens en ljusning. Djevan var, liksom alla andra i gruppen, trött och sliten men fortsatt beslutsam att vända den här nedgående spiralen. De hade dessutom fortfarande det lilla kriget mot Martin och hans anhang på halsen även om det var nedprioriterat just nu” Sir… have you heard that Angelo is dead?” börjar han lågt som för att ha något att säga.

Esteban Santos

En vackert missvisande solig dag med kyliga vindar, passande för en figursydd nedtonad kostym och en lite mer färgglad haslduk. I baksätet sitter han med solglasögon, det vita kortklippta håret mer snaggat med några milimeter på sidorna. Klädd i en ljusgrå kostym och en blå tunnare halsduk med inslag av röda och gula partier i sina mönster. Avdelaren mellan framsäte och baksäte firas ned med en knapptryckning och ett elektroniskt lågmält läte.

"Take me to the harbour, Im picking up a friend." Han ler som att han sitter på en hemlighet eller en god nyhet. Något chauffören förstås inte registrerar. Avdelaren åker upp igen, lika långsamt och Estebans blick landar i Ipaden han håller i knät. Bentlyn rullar långsamt från sin plats vid parkeringen utanför ett av hamnens mer nybyggda hotell med stora glaspartier tintande även dem som som mörka solglas. Det sträcker sig upp i skyn som något lika illabådande som han i bilen. Han gör några svepande rörelser angående nyheter som inte känns relevanta i sin padda och tittar då och då upp ut över parken och vattnet i hamnkanalen de passerar. Det är en kort biltur men han föredrar det framför en kort promenad. Området är trots allt inte alldeles säkert och det har blivit allt för många gäng för att kunna samsas om samma plats. Ett växande problem. Griphamn har en växtvärk och det verkar inga rådande partier finna bot på. När han ser personen som står där, duktigt följsam för hans instruktioner knackar han på avdelningsglaset och pekar att svänga förbi. En drive-by av sort. Bilens rutor är förstås också tonade, lite mer än vad som anses kunna vara nödvändigt. Bilrutan vevas ner när bentlyn sveper förbi ganska nära och långsamt. När rutan vevats ner långt nog lutar Esteban ut armbågen och sträcker ut armen i en hälsande gest "Djevan, my friend. You are keeping busy. Lets talk for a minute shall we?" Han vinkar åt Djevan att gå runt bilen och sätta sig på andra sidan. "Come come, don't be shy"