Höghuset - På säkert avstånd (Sluten)

Med böjt huvud lämnar hon rummet, sluter dörren försiktigt bakom sig. Osäker på om Jennie somnat eller inte men det kändes bäst att vara försiktig ändå. Hon hade suttit ett tag där på golvet, på den solkiga heltäckningsmattan. Utifall Jennie ville prata, ventilera eller bara veta att hon fanns där som skydd. Hjälpt till att bädda ner henne varmt i sängen och hållit om henne kanske lite längre än vad som kan vara bekvämt. För hon vet inte riktigt vad hon kunnat göra annars. Rana hade inte sagt så mycket alls. Vad ska hon säga? Det är ofattbart även för henne. Hur kunde det gått så fel? Det är nästan som om Martin också dött. Det känns så i luften, inte att någon tagit hans liv utan ännu värre, att han tagit det själv. Stackars Jennie. Det gör ont i hjärtat att hon inte vet hur hon bäst ska finnas där eller vad hon kan göra för att underlätta.

Persiennerna är fördragna i stora rummet när hon kommer ut men ljuset från staden skymmer ändå in i de små hålrummen och kastar långa smala skuggor över golvet. Som för att illustrera deras egenbygge av ett både fysiskt och mentalt fängelse. Hon sparkar av sig sina flipflops in mot ena väggen. Borde ha bytt om för längesen, om nu irmaos skulle komma vill hon inte bli ertappad med en pastellig pyjamas men luften har liksom gått ur henne. Även hon vill sova som en vanlig människa gör någon gång emellanåt. Men den här natten skulle visa sig särskilt sömnlös.

Rana ser mot Joona. Rynkar pannan och nickar instämmande. Det var Martins projekt. "Vi kan inte låta honom gå. Vi borde inte göra det." Så moraliskt fel som det är att ha ihjäl honom vore det kanske värre rent av att låta honom gå. Om de tyckte han var hemsk förut, hur skulle han inte bli efter det här? Tänk bara Rikardo.. Hon ryser. Rör sin in mot kokskåpet, drar långsamt ut låda efter låda tills hon hittar vad hon söker. Köksknivar. Hon stirrar på dem. Gillar inte tanken alls. Det är för kladdigt och intimt och tar för lång tid. De kunde bara skjuta honom men det.. skulle dra till sig uppmärksamhet. "Jennie ville att vi skulle döda honom." Rana väljer ut en kniv, en av de medelstora köttknivarna och vänder sig till Joona. Lutar sig mot köksbänken. Skakar lite på huvudet åt hans idé att lämna tillbaka Henning som en stympad. "Vi skulle ångra oss... eller hur?" Hon måste liksom försöka hitta ett sätt att motivera mordet. Henning var väldigt långt ifrån den värsta sorten av irmaos men han skulle otvivelaktigt skada andra om han fick chansen. "Jag.. jag borde ha dödat Rikardo när jag hade chansen. Jag.. hade kunnat göra det..." Men det hade hon inte. Hon hade fegat ur, blivit rädd för sig själv och precis allt som hon kanske är kapabel till.

Knivbladet blänker i hennes hand när hon vrider och vänder på kniven i sin hand. Hon gillar det inte. Men det måste göras. Det är trots allt vad hon sagt att hon skulle. Döda. Men det är så mycket lättare att skjuta någon än att....

Rana höjer blicken mot Joona där han står i dunklet av rummet. "Inte bra. Vi skulle kunna ge henne lugnande.. men jag vet inte om det är så smart nu.." Om något händer. Eller så kanske det var smart.. men Rana är orolig att Jennie inte skulle orka oavsett. De behöver inte mer nu. "Jävla Martin" Mumlar hon, mest för sig själv. Hon suckar och sänker blicken till kniven. Well, det är kanske bäst att få det överstökat. Hon sväljer lite. Men när hon passerar Joona sträcker sig andra handen ut efter honom men ångrar sig halvvägs. Det är kanske fel tillfälle att vilja hålla någon i handen. "Följer du med?..." Hon vill inte göra det här ensam. Istället vilar hon kniveggen mot sin hand, den är nog tillräckligt vass iallafall.

Hon passerar Joona till rummet som blivit Hennings och öppnar dörren. Blek ligger han på golvet. Hon sparkar till honom lite löst mot knäskålen för honom att vakna och långsamt lyfter han blicken. Med ett igensvullet öga och det andra omlindat i förband. Hon sjunker ner på knä. "Varför känns det här så orättvist..." Mumlar hon. Kanske för hon vet hur det känns att ligga där, maktlös. Det är inte en fråga riktad till Henning och han verkar inte intresserad av att svara, istället kisar han mot Joona. "J-jag skulle kunna vara till nytta för er.." Hans röst är mildare, svagare nu. Som ett sista försök till att förhandla om sitt liv. "Jag kan arbeta med er..mot irmaos..." Rana håller knivspetsen mot pekfingret tills en svidande obehagskänsla sprider sig i kroppen. Varför är det här så svårt. Hon vill inte göra det oavsett hur många anledningar hon borde ha. Hon öppnar munnen men ångrar sig. "Du är en patologisk lögnare. Det finns inte ett korn sanning i något du säger och du skulle förråda oss första bästa chans." Försöker hon intala sig det? Eller är det sant? Hon ser mot Joona. Som för vägledning. Gör de rätt? Det känns inte rätt. Men kniven viker sig långsamt fram, tvekande. Länge. Men hon hugger tillslut mot halsen. Det är långt ifrån vad hon föreställt sig. Om hon föreställt sig något alls.

I samma stund som Martin slår igen dörren och lämnar dem sjunker Jennie ihop med ett kvidande ljud på golvet. Hela hon darrar för ut genom dörren gick det som varit hela hennes styrka. Nu fanns inget kvar förutom den förlamande chocken över vad han gjort henne och huvudvärken efter att han dunkat hennes huvud in i dörrkarmen. Tomt stirrande framför sig hade hon sedan letts in i rummet och väl i sängen hade hon krupit ihop, inte gråtit eftersom sorgen och chocken varit för stor men stirrat in i väggen hårt kramandes Martins kudde där hans doft fortfarande dröjde sig kvar.

Joona hade överlåtit Jennie till Rana och Elias och själv satt i gång med att säkra det de kallade för hem. Lagt fram pistoler på strategiska ställen, vinklat persienner. Martin skulle inte komma tillbaka, han hade sett det i hans blick. Kväll blir till natt och mörkret sänker sig utanför fönstren även om gatorna fortfarande var upplysta av skenet från de få gatlyktorna som fortfarande inte var trasiga. Han kunde inte slappna av.. stod i fönstret och såg ut mot det hörn där gestalten som så misstänksamt bevakat något, dem eller någon annan vet han inte, stått. Mannen stod inte längre kvar och han hade heller inte sett vart Martin tagit vägen. Det kunde kvitta för stunden.

”Vad gör vi med Henning? ” Frågar han utan att se bort från fönstret när han kan höra steg bakom sig, han tror och hoppas att det var Rana som kom. Jennie hade slutligen somnat men hon kramade fortfarande kudden hårt intill sig. Hade med Martins sorti tappat den lilla livslust som funnits kvar, tappat styrkan som kanske funnits där. Elias hade gett henne lugnande och något att sova på och skulle stanna kvar i Jennies rum under natten för att vaka så att inget hände. Henning var kvar i förrådet, Elias hade hittat smärtstillande som förmodligen skulle hålla smärtan och därmed ljudnivån från Henning nere några timmar tillafall.” Vi kan inte ha honom kvar här, han vet förmodligen inget och det var Martin som ville ha honom hit.” Han vänder sig om för att se vem han talade med, om det ens var någon och blicken faller på Rana. Hans egen blick trött, spänd och redo. En kropp och ett sinne redo för strid – han skulle inte kunna sova något i natt” Släpper vi honom så kommer han röja oss, jag kan sticka ut hans andra öga också, ge honom som present till Irmao, då kommer han inte hitta tillbaka hit…men… jag vet inte…” Han orkar inte riktigt prata om det faktum att Martin förmodligen gått för att aldrig mer komma tillbaka, han hade inte nämnt Martins namn eller händelsen alls. ” Hur är det med Jennie?

Martin håller fast henne mot dörrlisten och med en tom blick verkar han stirra precis förbi henne. Det är som att allt fram till den här punkten är glömt och borta. Som den Martin hon känt har checkat ut och försvunnit. Han kan inte se hur skrämd hon är eller hur hon lider av vad han gör. Eller så är det precis det han gör och det förargar honom bara mer. Han har inte lidit som hon gjort. Han kan orimligen ens förstå en bråkdel av det. Och allt bubblar ner till en maktlös frustration.

Den enda anledningen att Jennie någonsin älskat honom alls.. är för han var den enda som brydde sig om henne när hon var i irmaos klor som någon leksak för medlemmarna. Hon älskar honom inte på riktigt, det är traumabonding, inget mer. Hon hade inget annat val, för att desperat att försöka komma därifrån och Martin var korkad nog att tro på det. Lögnen. Ilsket klämmer han till henne hårdare mot väggen och minen blir mer sammanbiten. Han stirrar på henne med svärta i ögonen som är så mörk att det plötsligt kan kännas vara någon helt annan som står där än den Martin en gång försökt vara. Han vill bara låta allting drabba henne. "Inte ett ord" Stämman ovanligt hård och låg. Han vill inte höra det, inte se hennes tårar eller bedjan om att han ska stanna eller att hon ska följa med. Det är försent nu. Hon hade redan ignorerat honom en gång och han är inte intresserad av att leka den här leken längre. Det är allt det är. Och det här är inte hans familj och det är inte här han hör hemma.

Ranas grepp lättar om Joona och blicken går undan. "Nej, det är det inte.." Rädsla är bara ett hinder, något som förlamar. Om hon inte hade haft det så hade hon kunnat stoppa så mycket innan det hänt. Nu är det bara ett tungt bagage hon måste släpa med sig av skuld för alla liv som hon förstör i sin väg som ett urspårat tåg. Kyssen i pannan är varm och kärleksfull. Förtjänar hon det? Hon låter leta fram hans hand och flätar samman den med sin när deras pannor möts. Hon stirrar ner mot vapnen. Jennie ville gå ut igen och hon kan inte sluta tänka på hur jävla illa det slutat sist. "De ska inte få någon.." Inte Joona. Inte Martin eller någon. Är det inte därför hon vill göra det här? Det är en sån kluven längtan att städa undan dem och inte ens våga börja. Hon tar vapnet Joona ger henne och vet inte exakt var hon ska göra av det med kläderna hon har på sig.

Det dunsar till och hon hör Jennie kvävt. Förvirrat kastar hon en blick mot Joona och rör sig långsamt efter ut i stora rummet. Det första hon ser är hur Martin har rest sin hand och håller Jennie över ansiktet intryckt mot en vägglist. Rana stannar upp och gapar över det ofattbara hon ser. Men hon sliter sig snabbt ur det och kommer fram liksom Joona och rycker i Martin för att få undan honom. "Vad fan håller du på med?! Låt henne vara! Vad är det för fel på dig?! Jävla psykopat!" Hon är allt för upprörd och chockad för att tänka på vad hon säger.

Martin gör sig medveten så snart han rest handen. Upplever skräcken i hennes ögon och känner sin alldeles egna. Det skrämmer honom men kanske inte lika mycket som det skrämmer henne. Det värsta är att han i stunden, med djävulen på axeln, fortfarande vill fortsätta som en berusning av makten han plötsligt har. För det känns inte som det finns någon väg ur det. Joona hänger på hans arm, sliter i honom liksom Rana tagit tag om hans överkropp. Han tvingas motvilligt släppa Jennie och försöker skaka av sig ur Joonas grepp och knuffa undan honom tillräckligt att han kan få tag i Ranas handled och vrider den runt så att hon kvidande tvingas släppa taget. "Låt mig gå.." Mumlar han mellan tänderna. Hans mål har inte förändrats. Han måste ut. Innan det eskalerar och blir värre än vad han har rimlighet att kontrollera.

Rana tvingar sig att backa men försöker dra med Jennie ifrån Martin för att skydda henne. Oroligt flackar blicken över Jennie och vill fråga vad som hänt men det är liksom inte läge. Det är inte hon som ska behöva förklara. "Martin vad i helvete..?! Vad menar du gå?" Ska han bara lämna dem? Var ska han ta vägen...?

Martin markerar mot Joona och lägger handen på vapnet i byxlinningen bara för att få chansen att bli lämnad ifred och rör sig mot dörren. Det verkar bara som det slagit slint och det är inte logiskt någonstans. Tar tag i dörrhandtaget och öppnar den och om ingen hindrar honom så beger han sig ut i korridoren.

Rana är allt för tagen av det hela för att förstå vad det är som hänt och händer. Hon kastar oroliga blickar mellan Martin och Jennie. Varför skulle han ge sig på Jennie sådär? Varför... Vad..Var ska han? Till irmaos...? De kan inte bara låta honom gå.. Inte nu. Inte om irmaos kanske visste om deras position.. de behöver hålla ihop. Men vad är det värt när han diskret och egentligen direkt.. ofattbart hotar dem med vapen.. med att försöka slå Jennie. Ville de verkligen behålla ett sånt monster hos dem. Hon kan inte fatta det. Till och med Henning var tamare än så.

I rummet bland alla vapen och med Rana i sin famn hör han henne upprepa gång på gång att hon inte vill dö. Det gör så ont långt in i själen att höra henne. Hans starka Rana… de orkade inte mer någon av dem och ändå så måste de fortsätta. ” Att vara rädd kan också vara en styrka ” Viskar han tillbaka mot henne, Det låter som en klyscha men han säger det ändå” Vi hade varit döda för länge sedan om vi inte varit rädda” Han kysser mjukt hennes panna, smeker över hennes nacke med sin grova hand, stryker över de darrande läpparna med den andra handens fingrar. Pannan mot hennes” Nu tar vi upp vapen… ser till att vara beredda om och när de kommer.. vi ska inte lägga oss platt, vi ska slå tillbaka och vi ska kämpa.. med eller utan Martin. ”Ser allvarligt in i hennes ögon” Jag tänker inte låta dem döda dig, de ska inte få ta dig eller Jennie, inte heller Elias. ” Det är som om hans egen styrka och vilja föds eller snarare återuppstår ur hennes rädsla och svaghet. Han kunde inte lämna henne, kunde inte lägga sig platt när hon fanns där hos honom. Släpper henne sakta ifrån sig, händerna över hennes ansikte, kring hennes kinder, varsamt innan han böjer sig ned för att plocka upp en pistol som han räcker till henne och tar sedan tag i en egen. Så hörs en kraftig dunk som får Joona att skärpa blicken och sedan Jennies plågade kvävda skrik” Vad fan?! ” Joona ser på Rana, frågande innan han tar hennes hand och lämnar rummet för att se vad som hänt.

Jennies blick är glasartad och chockad där hon står med Martins hårda grepp kring sin haka. Smällen in i dörrkarmen fick huvudet att blixtra men smärtan var sekundär. Det är chocken över det hon ser i hans blick, det där tomma stirrandet som gör henne kall inombords av fasa. Hon vet inte ens att hon skrikit till när han dunkade in hennes huvud i dörrkarmen, minns inte alls… kan inte ta blicken ifrån hans skrämmande ögon. Hennes egna uppspärrade, skräckslagna och så fulla av förtvivlan och ensamhet. Hon gör inget, säger inget… bara ser på honom. Han hade på bara en sekund förvandlats från den man hon älskade till en Irmao som skulle skada henne lika illa som Salvidar hade gjort. I samma stund kommer Joona in i rummet, ser på vad som händer, på det tomma i Martins blick, hans grepp, försöker förstå vad det är som händer” Martin… Vad fan gör du? Släpp Jennie, du gör henne illa! ” En hand skjuts fram för att greppa tag om Martins, få honom att släppa greppet om den chockade Jennie” Vad fan Martin, du håller på att tappa greppet helt! Det är för fan Jennie du har lämpat för hela tiden, ska du slänga bort det nu?!"

Jennie snyftar till när hon märker att hon inte är ensam längre men det är som om hon frusit fast i Martins grepp och blick, kan inte röra sig.. kan inte förmå sig att ta sig fri. Förlamad av skräck inför Martins förvandling. Han hade verkligen gått in för att skada henne…det… hon kan inte förstå det, kan inte ta in det

Han är redan förlorad. Kanske försvann han samma dag som Angelo gjorde det. Kanske kan inte ens Jennies kärlek rädda honom ifrån sig själv och vad han verkligen är. Han är bara arg för allt han och Angelo uppoffrat för gruppens skull med livet som sin verkliga insats. De hade förlorat allt. Martin har förlorat sin bästa vän. Sin.. bror. Det gör honom bara arg på världen. Denna virvelvind av skit. Det kan inte betalas tillbaka i någon form. Det kan inte göras ogjort med ord och ursäkter. Han vill inte känna någonting när han knuffar Jennie ifrån sig men det gör han. För att hålla kvar i den här fantasin är att leka med döden. Han vänder sig aldrig efter henne när han går in i rummet de kallat sovrum och spenderat sina nätter. Martin är bara färdig. Känslorna och frustrationen, ilskan som aldrig får någonstans att ta vägen. Känner sig så fångad i sin kropp, i sammanhanget. Han kan aldrig bli den man som Jennie älskade. Han har antagligen aldrig varit. Det är bättre att stänga av och stänga dörrar. Och behålla henne som ett dåligt minne för allt som kan gå fel om man en dag bestämmer sig att bry sig.

Rana håller om Joona. Hon hade inte gjort det så innerligt säkerligen sedan återföreningen emellan dem. Rädd för vad som händer om hon släpper taget. Som att han skulle upphöra att existera i ett moln av stoft. Hon suckar högt och olyckligt. Försöker trösta sig i kramen men hålrummet inombords bara växer inombords. Det känns inte bättre att erkänna sina skulder. Hon skäms bara ännu mer. "Jag vill inte dö.." Och ändå har hon dött så många gånger förr. Hon drar för andan. Joona kan inte skydda henne. Han kan inte skydda sig själv. De kan inte skydda någon. Hon vill inte återuppleva det igen. När de begraver Joona. När de släpar Jennie utom synhåll bara för att höra hennes skrik i vetskap vad de gör. Hon kan inte. Hon kommer gå sönder och det kommer inte vara något kvar att sätta ihop igen. "Jag är rädd" Orden viskas tyst och skamset. Att förlika sig med det är fruktansvärt för hon vill inte att någon ska tro att hon är precis så svag som hon är. Mänsklig. Fingrarna knyter sig in i Joonas kläder. Kan de inte bara stanna här och låtsas att inget kommer hända mer. Eller dricka tillräckligt att hon inte kommer bry sig vad som än händer. Hennes läppar darrar när de ser på varandra. Hon kan inte hjälpa det. Men han har rätt. Så hon nickar långsamt. De kan inte göra mer. Det hjälper inte att gråta över det.

Om det händer så kommer det hända vare sig hon vill eller inte. Deras läppar möts och hennes darrar fortfarande. Sluter ögonen och den varma kyssen blir djupare desto ledsnare hon blir. Vill inte det ska ta slut. Men lutar pannan mot hans och öppnar ögonen ner mot vapnen vid deras fötter. De kommer överleva ett tag men hur länge?

Pistolen finner sig i byxlinningen. Precis så som alltid förr. Och på ett märkligt sätt, så är det bara det i ögonblicket som gör Martin lycklig. Ger honom ett syfte. Irmaos var antagligen ett såpass rubbat hjärndött gäng man kunde infinna sig i. Men det var hans familj, den enda han haft.

Martin har ett mål i sikte när han rör sig mot dörren ut till korridoren men Jennie bryter hans plan och än en gång kommer i hans väg. Han ser hennes tårar med nyfunnen ilska och kan inte förstå det. Eller vill inte. Detta efterhängsna... Det går på en sekund och det är som han förflyttar sig utom sin kropp. Och tar tag med handen över hennes ansikte när han dunkar in henne mot dörrlisten. Klämmer till om hennes kinder och stirrar tomt in i hennes ansikte som en maskin men släpper inte genast.

Jennie ryggar tillbaka inför tomheten i Martins blick. Det skrämmer henne mer än vad Salvidar någonsin gjort. Höll hon på att förlora honom? Höll hon på att förlora sin klippa, det enda som gjorde att hon orkade ta sig upp varje morgon istället för att ligga kvar i sängen och sova bort dagen. Han backar bort och vilset vilar handen i luften innan hon sträcker sig efter honom. Tårar i ögonen, känner sig alldeles iskall inombords, skräckslagen. Inte en enda gång under den här tiden hade han betraktat henne med en sådan blick. Var fanns värmen och kärleken. Och där… där kom mörkret som får henne att ofrivilligt ta ett steg bakåt, slå armarna om sig själv. Aldrig förr har hon känt sig så ensam och vilsen. Knuffen får henne att vackla till och hon måste ta emot sig med ena handen mot dörrkarmen. Förvånad ser hon på honom, förvånad och sårad… så… så ledsen. Hon vill ropa efter honom men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Hon stirrar på hans ryggtavla. Var det nu han lämnade henne? En halvkvävd snyftning kommer från henne och hon orkar inte riktigt hålla sig på benen längre. Hon har svårt att andas och när hon sjunker ihop på golvet kommer gråten fram i kvävda snyftningar. Hon förlorade honom… han var på väg bort dit hon inte kunde följa honom och den smärta hon kände inför den vetskapen kändes tusen gånger värre än den smärta Salvidar orsakat henne” Gå inte… ” Viskar hon kvävt, knappt hörbart alls och hon vet inte om det är något hon tänker eller verkligen försöker viska fram. ”G…gå inte! ” Försöker få fram orden högre men de dränks i den ansträngda andningen och i den smärtsamma gråten.

Med armarna om Rana inser Joona hur mycket det betyder att ha någon att kunna vara nära. Det handlade inte om sex, det handlade om att få vara nära, få känna att någon brydde sig om och att ha någon att bry sig om. Han vet att han och Rana skulle klara sig på egen hand om det behövdes men han såg fortfarande styrkan i att vara flera. Men vara vetskapen om att om gruppen splittrades så skulle det inte innebära slutet, gjorde honom lugnare.” nej… inte sen Angelo sköts har han varit sig själv. Han har tappat fotfästet.” Håller fortfarande om henne, tätt intill sig, vill heller inte släppa sitt grepp om henne. Det gör ont i honom att höra hennes viskande ord, smeker henne över ryggen lugnande” Du ska inte dö… vi ska inte dö.” Svarar han henne tyst även om han aldrig kunde lova henne något så ville han ändå ge henne någon form av försäkran. Han skulle se till så att hon klarade sig. Vad som hände med honom själv var inte viktigt. Om han kunde läsa hennes tankar så hade han funnit att hennes tankar var desamma som hans egna. En vända till hos Irmao skulle de inte klara. Det skulle vara döden för dem alla, inte minst för Jennie. Men det var också märkligt för när man väl var uppe i det så kämpade man trots att allt annat omkring kändes nattsvart. Han mindes uthuset, skräcken och ångesten han känt, mindes tiden i ladan… och tiden efter den hos Esteban. Han hade trott att han inte skulle klara det men… här stod han. Trasig förvisso men han levde fortfarande. Ingen av dem var någon som gav upp, det fanns inte i någon av dem men vägarna man valde skiljde sig åt.” Vi gör det vi kan… mer än så kan vi inte göra. ” De fick bra hoppas att det var tillräckligt den här gången. Kysser henne, djupt… andas in mot hennes läppar när han slutligen bryter kyssen, böjer sig ned och vilar pannan mot hennes” Vi klarar det här…

Jennie tar sig upp på darrande ben, de känns som spagetti. Sakta närmar hon sig rummet hon delat med Marin. Tårarna rinner nedför hennes kinder när hon stannar i dörren och ser vad han gör. Pistolen i byxlinningen” Jag följer med… ” Viskar hon tyst. Om hon skulle förlora honom så ville hon inte längre leva. Då var det lika bra att hon följde med för om det var Irmaos som stod därute och spanade kunde de lika gärna ta henne. Då spelade inget någon roll längre, inget… då kunde de döda henne, utnyttja henne… vadsomhelst… inget spelade längre någon roll. Och det är de känslorna av djupaste förtvivlan som speglas i hennes havsblå ögon där hon ser på Martin. En bottenlös förtvivlan.

Det är bara mörkt, som om någon dragit ner en rullgardin för hans inre och han är ensam i det. Det är avskalat och uppgivet svart. Trött på att känna efter. Trött på att försöka. Det här är inte hans liv, det är bara något dockhusspel som han leker. Han låtsas vara någon han inte är. Med människor han inte känner och inte har mycket gemensamt med. Och hur mycket han än vill ändra på det kommer det alltid finnas kvar. Fragmenten av den han alltid varit. När han står bredvid Jennie vid balkongen, gör han det en bit ifrån. Som distansen formas inombords. Han stirrar ut efter figuren som Jennie sett. Håller koll där för att inte tappa bort honom. Martin ser ner på handen som Jennie lägger på hans arm. En lång blick och ett tomt uttryck. Pannan rynkas irriterat och lutar sig så att han lugnt och långsamt kan komma ifrån hennes beröring. Ibland är det bättre att inte säga något alls. Bara gå. Han kan inte titta på henne men oron och ångesten i hennes röst berör ändå. Ett ögonblick slutar han ögonen och suckar. Han hatar det. Dessa ting som hon väcker i honom som han inte verkar kunna parera. En del av honom vill kyssa hennes panna, säga att allting blir okej, som han alltid gjort. Men det är inte vad han gör när han vänder sig. Istället greppar han tag i hennes överarm och spänner ögonen i henne. Ilska som han sparat för Joona eller Rana. Som inte var planerad eller illvillig. Men det blir så av bara farten. Och han stirrar på henne med intensitet, med mörker i blicken. Som aldrig någonsin tidigare varit avsedd för henne. "Sluta." Blicken spänner utan att ens se henne. Blind i undantryckt frustration. "Var inte dum" Han släpper henne och knuffar henne i detsamma lite ifrån sig. Arg på sig själv och hon har bara oturen att vara ivägen. Arg för att han alls gjort tilltaget. Mot henne. Den enda som borde betyda något. Det har varit så mycket känslor innan i rummet som hänger kvar som något smittsamt, sjukligt i luften. För honom är det nästan lika illa som om han slagit till henne. Han önskar att han hade valt det andra alternativet. Men det är försent. Han har redan bestämt sig. Han vänder sig ifrån henne och börjar gå mot sovrummet. För att hämta sitt vapen och se om han inte kan se vem det var Jennie sett. Han hoppades att det inte var något för om det var.. skulle han inte stanna i huset.

Rana känner nästan hur hon vill bryta ihop redan i omfamningen. Hon är rädd. Och Joona darrar i hennes armar. Hon kramar hårdare och ställer sig kanske lite på tå så att hon kan lägga hakan på hans axel. Hon vill aldrig släppa taget. "Jag vet.. det spelar ingen roll." Det är inte viktigt. De var alla rädda, trötta, ledsna, uppgivna. De kunde aldrig riktigt slappna av. De behövde den där fristen, en fika tillsammas på stan. Våga visa sig öppet. Leva. "Martin.. är inte sig själv.." Hennes sätt att förklara att han sörjde fortfarande. Det ursäktade ingenting men även hon kunde se hur Martin led i det tysta. Han var inte som dem som kunde släppa fram sorgen istället för ilskan. Rana sväljer hårt och känner hur det tar emot i halsen. Som en klump som bara fortsätter växa. "Jag vill inte dö.." Viskar hon, som en skamset ångerfull bekännelse. Och tårarna väller upp i ögonen. Hon är livrädd. Vill inte genomgå allting igen. Irmaos kommer inte döda dem men det kommer definitivt att kännas så, om och om igen. Hon är inte modig, bara trasig. Men hon vill vara så mycket mer. Kyssen gör ont men är behövlig. Hon sluter ögonen och blinkar bort tårarna. Något att hämta kraft ifrån för hon vet inte hur de ska orka. Eller klara sig en gång till.

Martin osäkrar sitt vapen i det lilla kontorsrum som de kallat sitt sovrum. Kontrollerar magasinet och sätter vapnet i byxlinningen. Som förr i tiden.

Situationen känns så hopplös, allt känns så pressat och så fruktansvärt maktlöst. Men de sitter i samma båt trots allt och även om de inte alltid varit på samma sida alltid så har de ändå krigat tillsammans. Elias är den som varit med kortast tid, den som ännu inte är förstörd och som förmodligen är den i gruppen som är mest stabil, inget trauma ligger bakom honom även om skjutningen av Angelo i stugan satt sina spår i honom. Och det var någonstans där som han förändrades på allvar. Nu har det gått för långt, nu kan han inte ta sig ur det här även om han velat och på något underligt sätt har han accepterat det med någorlunda lugn. Han har nog aldrig ens ifrågasatt dem och deras metoder att klara sig, aldrig ifrågasatt våldet, vapnen. Bara sett till så att det praktiska fungerat, fyllt på kylskåpet när pengar funnits, sett till så att deras medicinförråd varit fullt om något skulle hända. Han koncentrerar sig, fokuserar på det han kan och i det finner han någon form av trygghet, någon form av kontroll i en vardag där kontrollen helt tagits ifrån honom, tagits ifrån dem alla. Och även med Henning finns en viss tillfredställelse i att kunna göra något han behärskar så han är noggrann i sin bandagering av Henning. Det skulle behöva bytas om några timmar inser han men hinner knappt tänka tanken till punkt förrän Hennings hand kring hans handled. Ser på Henning, det enda seende ögat dimmigt av smärta” Du kommer inte överleva länge…släpp mig. ” Säger han lugnt men hjärtat slår hårt i bröstet på honom och drar åt sig handen, möter blicken för en kort stund innan han vänder sig bort, går mot dörren.

Joona hör Martins ord. Han kan hålla med. Ja det var korkat, de hade ingen stans att fly men samtidigt fanns det bara en väg in och kunde de möta Iramo där i dörren om de fick för sig att faktiskt komma upp till dem så hade de ett övertag. Plockar isär de få vapen de har, synar, ser till så att de är laddade men stannar upp när han känner Ranas hand på sin rygg. Långsamt sänker han pistolen och lägger den ifrån sig, axlarna sjunker. Stirrar ner i golvet kort innan han reser sig upp och lägger armarna om henne och drar in henne i sin famn. Hon kan känna hur han darrar i hela kroppen som om allt bråk med Martin och stressen som just nu finns i hans kropp på grund av mobilen han just slagit sönder, möjligheten att de är spårade, måste ut någonstans, få utlopp. Han drar ett djupt andetag, sluter ögonen och tillåter sig att vila i ögonblicken, drar in hennes doft” Jag kunde inte hejda mig… ” Säger han tillslut efter en kort stunds tystnad” Förlåt… jag borde försonas med Martin, det är inte hans fel att jag… tappar det. ” Säger han lågt, kramar om henne hårdare, behöver henne. ” Och han har rätt, stanna här om de vet var vi är, är vansinne… men jag orkar inte fly mer. ” Smeker handen över hennes nacke innan han släpper henne ifrån sig lite så att han kan se ner i hennes ansikte. Behöver henne… böjer sig ner och kysser henne. Inte ömt och varligt utan en kyss för att både ge och ta styrka.

Jennie känner hans kyla, tycker inte om att se och känna den. Och det är nästan som om hon känner instinktivt att han inte bör gå, lämna henne, våningen de befinner sig på och handen sträcks ut för att läggas på hans arm, stanna honom” Nej… ” Säger hon snabbt, rädslan lyser i hennes havsblå ögon.” tänker du… lämna mig? ” Frågar hon tyst men tar honom inte med blicken” Du får inte lämna mig… Förlåt Martin… jag ska … jag ska resa mig på något sätt, jag ska hjälpa till, jag ska vara med ut… jag gör vadsomhelst men snälla… lämna mig inte ” Tårar i ögonen som får det blå att glittra som om det vore havet i solsken. Griper tag om honom med den andra handen också” Jag älskar dig… lämna mig inte… ” Det sista viskas fram…

Om han inte kunnat kontrollera sig i stunden skulle han trycka till Joona och inte sluta förän han ströp fanskapet. Han kan inte göra det här längre. Det förgör honom. Det finns ingen mening med något. Att hålla kvar eller släppa taget. Ingen mening. Han kunde fly med Jennie men att se henne lida.. gör honom så arg. Så maktlös. Det spelar ingen roll vad han gör. Det finns ingen.. som helst mening med något. Han kan inte hjälpa henne. Och han vet inte vad för helvete det skulle bli om han stack iväg på egen hand. Eller om han försökte övertala irmaos att ta tillbaka honom. Priset skulle vara högt och att ställas inför att sälja ut dem.. för sin egen sinnesro och säkerhet... är en tanke för komplicerad att greppa i sin helhet. "Jag klantade mig, okej? Men jag trodde ni skulle vara med mig" När han säger det inser han bara hur frånkopplad dem han är. Han hör inte hemma här. Det här är inte hans värld. Den enda räddningen var Angelo. För det bevisade att alla kan ändra sig. Det fick honom att hoppas på en framtid med Jennie. Men det förflutna kommer inte alltid sova. Det följde efter Angelo med en avrättning och det kommer göra likadant för honom. Han lutar sig mot köksbänken och vet inte vad det finns för mening i att ens besvara hatet eller den pinande tysta ignoransen från Jennie. Han böjer huvudet. Medan demonerna i hans huvud verkar slåss för hans själ.

"Kan ni inte bara hålla käften! Det hjälper inte!" Hon försvarar inte Martin men allt tjafs är så jävla onödigt. Hon stryker sina händer över ansiktet. Hon vill bara fly. Vara så rädd som hon känner sig innerst inne. Hon vill bara göra det som är rätt. Och vad som är rätt är att bekämpa det till slutet. Men hon kan inte. Vilset möter hon Jennies blick med sin flackande mörka. "Jag vet inte..! Hur skulle de veta? Om vi ska vara paranoida kan vi väl lika gärna lämna över oss?!" Att ge upp är inget val. Det knyter sig i bröstet, i magen. Påminnelsen att irmaos letar efter dem. Hon sjunker ner intill väggen och finner sig sittande på golvet med uppdragna ben. Stryker fingrarna över ena ögonbrynet. De kommer dö. Möjligtvis redan ikväll. Det hade varit en sån bra dag.. Fan. Det hade känts bra. Det måste fortfarande kunna bli bra. Rana är inte redo än. Inte färdig. Hon ser på hur Jennie lämnar dem för balkongen och vänder sig efter de andra. Hon kan se in i rummet med Henning där Elias plåstrar om monstret. En sorglig syn. Hur kunde Elias bli insyltat i allt det här. Hon måste kämpa för honom. Det är det minsta hon kan göra.

Ett ögonkast utbyts mellan Henning för hans enda seende öga och Rana där hon sitter precis utanför. Rana grimaserar ogillande och Henning är allt för yr och tagen egentligen för att ge henne en reaktion annat än ett stint stirrande så länge som han nu orkar medan Elias sköter om honom. Förbandet viras kring hans huvud och över ögat med en tjock kompress. Men det hindrar inte blodet från blöda igenom. Med ett stön vänder han kroppen nog så att han kanske kan få fatt i Elias handled innan han går med sina bakbundna händer. "Du kommer inte överleva länge om du inte gör det" Med tanke på konversationen de andra haft och irmaos var på sin väg dit.

Rana slår undan blicken från Hennings stirrande. Han skulle dö långt innan dem. Om Henning varit lite mer av värde för irmaos hade de kunnat använda honom som försvar i sitt eget gisslantagande. Men det är så sjukt att ens tänka tanken. Det gör henne trött, orkar inte tänka på det. Bekymrat ser hon Joona när han kommer tillbaka med den trasiga telefonen och nickar stilla. Suckar och kämpar sig upp från golvet. Ingen mening i att sitta och deppa ihop. De är inte döda än. Och hon borde hjälpa till. Men hon stannar vid bordet och den söndertrasade mobilen. Petar med delarna med sina fingrar och letar efter chippet. Kontrollerar att det verkligen är trasigt det med.

"Det här är korkat. Om de kommer hit har vi ingen flyktväg. Vi är fångade " Martin håller händerna nedtryckta mot köksbänken, lutar sig ifrån men håller kvar. Som att han är i valet och kvalet av ett beslut som bubblar inombords. "Vi måste försöka..." Rana vill egentligen inte ens se åt Martin. Än mindre tilltala honom så orden flyter ut lågt. Som för att övertala sig själv mer än honom. Men han har rätt. Hon söker sig efter Joona och lägger en hand på hans rygg medan han plockar upp vapnen och kontrollerar dem.

Martin ser efter Rana när hon försvinner ut ur rummet. Spänner käken hårt. Lutar sig ifrån köksbänken och vänder sig efter var Jennie ropar åt honom. Med en blick åt Henning in i rummet så rör han sig efter Jennie till balkongdörren. Rynkar pannan irriterat men försöker se vad det är hon tittar efter. "Jag är inte säker..Går inte se härifrån." Han låter nästan ointresserad. Kyligt avslagen. Men han kunde se att personen inte var där bara för att strosa vidare. "Jag kan gå och se efter några våningar ner.." Men en del av honom vet inte om han kommer vilja komma tillbaka.

Martins pik om att hålla nere volymen går Joona förbi. Han är för arg” Ska du säga något om att dra uppmärksamhet till oss? ”Frågar han arg och håller upp mobiltelefonen framför Martins ögon medan även Joonas blick blixtrar till” Du gjorde det här på eget bevåg utan att ens diskutera det med oss! Hur i helvete skulle vi då kunnat ha hjälpt till? Så bara håll käften Martin! ”Han håller kvar blicken vid Martin tills det att Rana ber dem båda att hålla käften och det är först då som han med telefonen i handen, som om den vore en bomb går ut i köket för att förstöra den.

Jennie möter Ranas blick kort innan hon pratar, armarna kramandes kring den egna kroppen” Hur kan du vara så säker? De kanske vet, de kanske står utanför och bevakar oss nu… vi vet inget alls! Och vi vet inte om de kommer med en eller alla. De vill ha oss, tror ni verkligen att de slutat leta? ” Hon ser hela tiden på Rana, Martin skrämde henne just nu så honom vill hon inte se åt. Han kändes som en Irmao… just nu kändes han som den butcher han varit då hon först sett honom. Lutar sig lite mot väggen när Elias försvinner in i förrådet för att se till Henning. Jennie hör vad han säger, besviken, ledsen och rädd ser hon upp på honom när han kommer ut från förrådet igen, vänder sig om för att gå en bit bort… mot balkongen igen även om det var idiotiskt. Om Irmao visste var de fanns så skulle de förmodligen finnas därute och bevaka höghuset som just nu var deras… tillhåll… för hem var det inte, inte på något vis. Bara en förvaring. Stannar upp vid dörren och lutar pannan mot det kalla fönsterglaset. Hon ville inte att de skulle splittras, men det här bråket klarade hon heller inte av, det gjorde henne nervös.

Inne i förrådet Gör Elias så gott han kan med Hennigns öga utan bedövning och ordentligt ljus. Tvättar rent med sterila kompresser innan han förbinder ordentligt. Om han haft svart tyg skulle Henning se ut som en pirat, nu blev det mer någon forma v grotesk halvmumie där blod och linsvätska inte helt tvättas bort från kind och hals. Plockar ihop när han är färdig. Henning skulle förmodligen få en infektion men nu kanske han höll sig vid liv ett tag” Jag ska se om jag kan hitta något smärtstillande att avvara. Du kommer ha helvetiskt ont ” Säger han kort till Henning innan han lämnar rummet.

Han kommer ut samtidigt som Joona kommer tillbaka från köket. I de kupade händerna håller han resterna av mobilen som nu är i småbitar och skulle inte gå att spåra. Han är lugnare nu, som om det hjälpt honom att bli av med en del av ilskan han haft inom sig genom att slå sönder telefonen. Han ser på dem, ser på Rana, ögonen vanliga igen, inte som tidigare då han haft något kallt och obestämbart i blicken. Ser över mot Martin” Jag plockar fram alla vapen vi har. Om de hunnit spåra Henning hit så är vi redo att möta dem. Jag orkar inte fly mer ” Lägger den trasiga telefonen på bordet i korridoren och går förbi dem till det förråd, eller rum snarare där de förvarade vapen och andra saker som de kunde behöva i sitt krig mot Irmao, i sitt krig för att överleva. Öppnar en svart bag och börjar ta fram de vapen de har till hands. Kontrollerar dem noga en efter en med tillsynes lugna rörelser. Måste sysselsätta sig med något för att inte brusa upp igen.. men be om ursäkt, det satt långt, långt inne just nu.

”Martin… kom hit. ” Jennies röst är spänd där hon står vid balkongdörren, stirrar ut. En skugggestalt nere på gatan vid ett hörn av huset på andra sidan” Känner du igen honom? ” Frågar hon lågt, hon 0ahr svårt att se men visst var det FCF på halsen?

Hennings skrik förvandlas till ett otäckt bakgrundsbrus. Martin är så pass van vid att höra ropen på hjälp sedan innan att det inte bekommer honom längre. Han kan i viss mån stänga av det och för en individ som Henning har han inte särskilt mycket empati kvar. Han möter Joonas ilskna blick och påståenden med ett lugnt uttryck. Det inte stämde väl med situationen men att komma ut därifrån för bara ett ögonblick hade fått honom att kunna lugna ner sig. "Du måste hålla nere volymen" En pik om den höga ljudnivån. Höghuset var trots allt inte helt övergivet. Det fanns andra som hyrde lokaler här. Andra i samma cirkel av helvetet som de själva. Och det enda sätt han vet att försvara sig är att leda bort från faktumet att han inte hade tänkt. Inte på det. Som att leda Henning iväg från gatan relativt obemärkt. "Vi drar för mycket uppmärksamhet till oss.." Försöker han avleda och avväpna bråket han mycket väl känner är påväg. Han pressar samman käkarna när Joona knuffar honom. En frustrerad suck för att inte bemöta med samma mynt även att det sliter i honom. Martin blundar kort försöker räkna för sitt inre för att inte brusa upp igen. Men det funkar inte denna gång. "Jag var fokuserad på annat! ....Det är inte som jag fick någon hjälp av någon av er!" Ilskan lyser i Martins ögon som han mer och mer övertygar sig själv om att han inte fått mycket ut av det här sällskapet. Jennie hade han hjälpt försent och misslyckats att frigöra hennes dotter. Allt är förlorat. Det är som att han stirrar ner i en abyss och tomheten stirrar tillbaka. Den enda vägen kvar är tillbaka.

Rana ser på med utbytet mellan Joona och Martin och sneglar vidare till Jennie, besvärat och olyckligt. Vad har irmaos gjort med dem. Att konstant vara såhär bräckliga. Det söndrar dem både inifrån och utanpå. Den här konstanta ångesten för sitt liv. "Håll käften...! Båda två...!" Det är lika mycket bön som irritation. Telefonen finns fortfarande kvar och det hjälpte inte mycket att skälla på varandra. Hon förväntade sig inte att de skulle bli sams, det... räknar hon inte med men de behöver inte det här just nu. Joona försvinner iväg med telefonen och hon följer honom med blicken utan att ens få ett ögonkast tillbaka och blinkar till när hon hör en hammare våldsamt slå sönder telefonen mot det mattäckta golvet. Rana knyter händerna och lägger armarna om sig igen. Vill i ögonblicket bara att någon ska hålla om henne att inget ont mer ska hända dem men hur kan de veta? Och hur skulle det vara möjligt?

Martin spänner käken och drar upp kartonger och filten från golvet och ger Rana en hård blick för att följa efter Elias till rummet Henning hålls.

Rana sänker blicken när hon hör Jennie. Uppgiven och besviken. Inte över Jennie men att behöva flytta igen för det är en helt egen risk i sig självt. "De vet inte att vi är här än... de kommer inte skicka alla.." Om de visste.. om att Hennings position var här.. kanske de skickade en..troligare två. Tre max. "Vi.. .är fem.. vi kan ta dem." Men hon hatar idéen redan när den faller över läpparna. De har inte vapen att egentligen kunna mäta sig om irmaos mot förmodan beväpnade sig tyngre. De är inte heller alla i den fysiska form eller psykiska för den delen att orka med det. Men någon gång måste de sluta rymma och försöka kämpa för den bit mark de har.

"Det där är en jävla korkad idé så länge du inte har aktiv dödslängtan" Martin ägnar inte Henning någon blick vare sig i omtanke eller avsky utan fokuserar bara till att försöka fästa upp filten och kartongerna på de krokar och skruvar som redan sitter i väggen. Men en bit in i arbetet ger han upp. Vad finns det för mening? Det är bara ännu ett hopplöst projekt som de andra lär bli missnöjda över. Han kastar resten i golvet när ilskan igen vill skölja över. "Vi kanske bättre borde dela på oss. Det här funkar uppenbarligen inte." Och när Martin kommer ut ur rummet söker han Jennies blick. De kunde säkerligen klara sig bättre på egen hand.

Allting gör bara ont. Sättet som Martin tilltalat henne efter Angelos död, att han bara vill att de ska dela på sig. Göra slut på den här gruppen som de varit, som genomlidit allt. Sättet som det känns som de faller sönder mer och mer för varje stund som går. Att hon vet att Joona inte orkar längre.. och kanske inte Jennie heller. Vad har de för valmöjligheter kvar? Vad har hon? Vad är värt att kämpa för.

Henning tystnar något. Smärtan är konstant men kroppen vänjer sig på ett obehagligt vis, liksom när han sist förlorat sin hand. Men han andas högt och ger ifrån sig ljud när hans stol dras upp igen. Det igensvullna seende ögat kisar i korta ofokuserade ögonblick mot Elias. Även att rösten som brukas mot honom är vass.. är Elias kanske den i gruppen.. som lättast kunde utnyttjas, Henning måste bara ta reda på hur ...och hålla sig vaken.

"Varför säger du det Martin." Säger Rana lågt. Uppgivet modfällt. "Det hjälper inte.." De kan inte falla sönder mer nu och det värsta tänkbara scenariot att tappa dem nu. Att lämnas ensam att överleva på egen hand. "De kommer inte spränga sig in. Inte för Henning". Rana söker Jennies blick. Hon vet att hon inte kan lova henne något.. men hon försöker ändå försäkra. De måste försöka. Men.. vad händer om... Visst hon kan återvända till sitt tält på ett av hustaken i hamnen.. men sen..? Alla kan inte bo där. Eller om de försöker försvara sig här.. och veta att enda flyktvägen de har annars är att kasta sig över balkongen. Det är pest eller kolera vid det här laget.

När Joona lämnade rummet, eller förrådet, med den plågade Henning så är han döv för Hennings skrik och böner om att inte lämnas. Som om det vore bättre om Joona blev kvar där inne? Knappast… även om det mesta av Joonas frustration hade försvunnit i och med att kniven letat sig in i hud och blodet runnit så var han fortfarande full av adrenalin och uppe i varv så hade det knappast gynnat Henning om Joona stannat kvar. Men Hennings kvidande följer honom ut i korridoren där han stöter ihop med Rana och Jennie. Han märker på Rana att något är fel och sinnena är på helspänn när han hör hennes kota ord. Hennings mobil? Han kliver åt sidan för att släppa in Rana och följer själv efter henne in. Henning bortglömd i samma stund han ser Rana plocka fram mobilen. ”Men för i HELVETE! ”Ryter joona i samma stund som han hör Martin komma tillbaka tillsammans med Elias, blicken stint mot Martin när han tar mobilen från Rana och med långa steg går förbi fram till Martin och knuffar till honom” Hur i helvete har du kunnat vara så jävla tanklös och korkad?! ”Puttar till honom i bröstet” Va?! ” Ser argt på honom, misstro i blicken och tanken på att försonas känns oändligt långt borta. Fortfarande med telefonen i handen letar han sig ut i köket där han vet att han sett verktygsväskan senast och jodå.. där på golvet står den. Öppnar den och letar fram en rostig hammare innan han plockar isär mobilen. Hittar simkortet och slår några hårda slag mot den där det lilla kortet ligger på bordet innan han går lös på resten av mobiltelefonen. Slår och slår med hammaren tills det att det bara är småbitar kvar av den. Ilska utav rädsla… för han ville inte, lika lite som någon annan av dem, ha Irmao här i det som för dem var det närmsta trygghet de kunde komma.

Hela tiden har Jennie stått tyst med blicken riktad in i förrådet, på Henning och på hans blödande och förstörda öga. Hennes ansikte är slutet och det är svårt att se vad som rör sig i henne, vad som cirkulerar i hennes tankar. Det känns som om hon frusit fast, vill fly därifrån och än mer så när Ranas farhågor om mobilen besannades men hon kan inte röra sig, kan inte förmå sig att flytta fötterna. Hon är ledsen, rädd och kanske även besviken på Martin som satt dem i den här situationen. Skulle Irmao komma till dem nu? Skulle de stå utanför dörren senare under natten och bara vänta… eller skulle de spränga sig in, fånga dem alla och släpa dem tillbaka till högkvarteret? Hon kan höra hur Joona slår med något mot vad hon hoppas och tror är Hennings mobil men det ger henne ingen tröst. Tvingar sig själv att komma ur sin trans, vänder sin tomma, glansiga blick mot Martin” Vi… vi kan inte vara kvar ” Säger hon lågt” Tänk… tänk om de vet… om de kommer hit, spränger sig in och … och… ” Hon kan inte fortsätta meningen, klarar inte av att säga vad som skulle ske om de hittades av Irmao. Men det behövdes nog heller inte för hon vet att de andra vet..

Elias tar sig förbi och in i förrådet, ser Henning på golvet, ser att Joona gett honom mer adrenalin och svär till tyst innan han hämtar sin läkarväska där han förvarar allt som tillhört hans gamla liv. Väl tillbaka så reser han den trasiga plaststolen upp med Henning på, fortfarande fastspänd, det ville han inte ändra på men han tänkte heller inte se på medan Henning blödde till döds. Då skulle allt det här vara förgäves. ”Sitt stilla ” Säger han lugnt men också med viss skärpa i rösten till Henning innan han får fram material ur väskan och börjar sedan med att tvätta runt Hennings trasiga öga. Han skulle egentligen behöva opereras men den möjligheten fanns inte här så han fick göra så gott han kunde. Koncentrerar sig, stänger allt annat ute. Överlämnar det till de andra.

Henning spottar, fräser och gnäller där han halvt hänger i repen från elementet."Jag kan inte se!" Skriker han ovanligt ynkligt. Smärtan är så skarp och pulserande att han kan tycka sig höra blodet pumpas runt i huvudet som ett lock för öronen. Blodet bara rinner om honom. Henning rycker aggressivt ifrån sprutans nål som tvingas in i halsen och river med nålens spets upp ett kort sår över en del av halsen, otacksamt ytligt. Stönar till när han tvingas till mer vakenhet än vad kroppen känner sig klara av för smärtan. Tvingar honom att spänna kroppen och han skriker när han med dimmig blick av ena ögat anar hur Joona är på väg därifrån. "Lämna ...mig inte! Jag ....kommer dö!" Det krävs ingen expert att veta att han mycket väl kan förblöda.. men om så.. kanske oändligt långsamt.

Rana rusar i blindo rakt in i Joona och med något vilt i de mörka ögonen möter hon honom nästan för stressad för att stannas upp av hans kropp som kommer i hennes väg. Men han är blöt.. och hon tvingas ta ett steg tillbaka, växla om och försöka tolka den nya situationen. Blod. Hennings. Blicken flackar från hans bröstkorg upp till ögonen. Hon hade väntat sig det men något.. stämmer inte. Något med hans ögon eller något annat? Som en annan kyla sprider sig i kroppen. "Henning..." får hon fram chockad som hon sett ett spöke ute på balkongen. "..hans mobil.." Men hon låter mest förvirrad som att hon ångrat sig i sin framfart. Joona förvirrar henne men hon har inte tiden att undersöka egentligen varför. Hon försöker putta honom åt sidan och rycker upp dörren till Henning.

Bara för att se honom ligga där.. i en pöl av sitt eget blod. Gnällande som ett skadat barn. Hon gör en grimas och över bråkdelen av en sekund överväger hon att bara stänga dörren igen. Låtsas att hon inget sett. Som det inte hände. Bara veta att han ändå skulle dö till natten. Men hon kan inte. Deras säkerhet. Försöker att undvika att möta hans enda seende öga samtidigt som hon tvingas muddra honom efter någon telefon. En tjock plånbok fiskas fram men släpps som något ointressant åt sidan. Och där.. i andra bakfickan... Hon gräver fram det med skakande händer som att hon hittat en mobil. Hjärtat känns som det sjunker som ett ankare, river sin väg genom kroppen. Långsamt kraftlöst reser hon sig upp med fyndet. Men det är inget fynd. Det är en bomb. Eller likvärdigt med en. Vänder sig om till Joona och Jennie i rummet och håller upp den. Drar tummen över skärmen och trots att det är pinkodslås dyker ett missat meddelande och samtal efter det andra. Och hon vet inte vad hon ska göra. Kasta telefonen över balkongräcket? Stänga av den. Vad händer om det är försent? Om de redan vet. De kan inte ta risken och stanna här. Kan de?

Ytterdörren ut i den allmänna korridoren öppnas och Martin kommer tillbaka i sällskap med Elias, har hittat en nedsolkad filt och lite äggkartonger. Det är inte mycket, men det är mer än inget. Han går in i rummet och ser mellan de tre andra som av någon anledning verkar stå i ett tyst möte. Joona som är blodig och Rana som håller upp en telefon, Jennie som verkar skrämd. Vill fråga vad som händer men innan orden når tungan gör insikten det istället. "Jag..." Han skakar huvudet långsamt i misstro och kastar ifrån sig både filt och kartongen på golvet.. "Jag trodde att jag.. " Men han hade inte. Han hade inte kontrollerat. Han hade inte ens tänkt tanken.

"Hjääälp...!" Ett smärtat skrik från det lilla förrådet de placerat Henning. Vad ska de göra? Rana väcks som ur en dröm av Hennings skrik och sänker telefonen. Trycker igång displayen igen. Hon kan inte komma förbi lösenordet.. men telefonen har gps aktiverat.

Rana lägger ifrån sig mobilen på bordet. För lamslagen för att veta vad hon ska göra, tänka eller reagera.

Joona är inte på humör alls att lyssna på Hennings ord. Arbeta med dem? Aldrig… de skulle inte kunna lita på honom. Större kappvändare än Henning fanns inte och allt för att klara sitt eget skinn. Nej, att ha honom kvar var uteslutet. Och jo, nog hade Joona det i sig men han hade inte släppt fram det förut. Men nu känns det som om alla hans spärrar försvunnit, borta… all världens väg har de flugit. Kniven tar sig igenom huden, det går så lätt, kniven är vass och det blir knappt något motstånd alls. Skriket är som musik i hans öron. Henning, den mannen som gjort honom till den han var i dag. Som låtit honom lida medan han var en Irmao undercover alldeles i början. Det är med tillfredställelse han ser blodet som spottas ut på golvet. När Henning så hänger i repen halvt liggandes och glaskroppen förstörs, synen försvinner böjer han sig ned så att han kan se på Henning, ansiktet nära, nära. Greppar flaskan med adrenalin och drar upp mer i sprutan och injicerar i hans hals än en gång” Vi är inte färdiga än ” Säger han lågt, ögonen mörka men glittrar också av tillfredställelse innan han med viss tvingad behärskning reser sig upp och lämnar rummet utan att hjälpa Henning upp eller ge honom något för smärtan, blodet. Han själv behövde en paus, lugna ner sig för att inte sticka kniven I Henning igen och långsamt se honom dö.

Väl ute ur rummet letar han efter Martin, kanske var det läge att be om ursäkt trots allt.

Jennie har greppat flaskan igen men hejdar sig direkt när Rana reser sig med sin onda föraning. Hon känner hur hon blir alldeles kall, hur blodet nästan fryser till is inom henne och inte långt efter det att Rana tagit sig upp på fötter har även Jenny gjort det. Inte lika fort, det stramar kring midja som deformerats av Salvidar och hon måste ta stöd av balkongräcket men snart syndar hon efter in. Blek och orolig. Tänk om Irmao redan var påväg hit!

Joona möter dem i den långa smala korridoren. Han har blod på skjortan och blicken är mörkt” Rana… ” Säger han mörkt, stoppar henne” Vad är det? ” Han ser på henne, på dem båda att något är fel. Han vill egentligen inte att de ska gå in till Henning och på något sätt känner han att det är dit de är påväg. Han vill inte visa för Rana vad han just gjort, känner skuld… han är en butcher… Irmao och Esteban hade effetivt förvandlat honom till en butcher. Rana vet det men han har försökt att inte visa det, låtsas om det. Inför henne levt i förnekelse på samma sätt som Martin gjorde också. Fan… han har ingen lust att vara osams med Martin, alls. De behövde inte slitningar mellan sig. Ser forskande på Rana, inser att han inte hört om hon sagt något” Sa du något? ”Frågar han nästan lite förvirrat.

"Visst, jag hjälper er.. om du låter mig leva. Jag kan arbeta med er. " Som den fega kappvändare han är måste han alltid försöka hitta vinden i ryggen. Trots de tidigare hårda orden. Han kunde hjälpa dem skaffa fram pengar. Bygga upp något eget. Det hade ändå inte fungerat särskilt bra hos irmaos de senare åren. Det var ändå dags för honom att ta sig vidare, och avsaknaden av ena handen är säkerligen ett starkt bevis för det. Han kan inte förlika sig med rollen som de uppfattar honom, en misslyckad ledare enbart duglig för det grova arbetet. Något som inte alls passar honom.

Henning tror inte Joona har det i sig, våldet, inte på riktigt. Inte som andra irmaos hade. Han hade aldrig visat sig särskilt imponerade. Så utfallet är oväntat. Kniven borrar sig in genom huden under ögat i ett hastigt hugg och skrapar mot ögonvitan medan den beger sig in i tomrummet av bihålorna. Blod rinner från kniven, från tårkanalen och från bihålorna in i och svalget. Han skriker till för smärtan men tystas tvärt när blodet börjar rinna ner i halsen. Han spottar rakt ut. Blod rinner ur ögat och ljuset ute ifrån rummet skär sig som blixtar för hans öga innan något ljusrött tjockt börjar rinna ut. Han hostar upp blod som hela tiden vill rinna ner i halsen och det blöder kraftigt från ansiktet.

Han hinner dra för andan, men kan inget säga, inget, innan han blir omkullknuffad från den trasiga stolen till golvet och blir halvt om halvt hängande i repen som är fästa till väggen. Henning skriker medan det för ena ögat blir mer grumligt, suddigt tills han inte kan se något alls på det ögat. Glaskroppen rinner långsamt ut genom såret med blodet ut på golvet. Med en spark tappar han luft, stönar till och kippar för andan. Medan smärtan sprider sig i kroppen. Darrar. Jämrar sig på golvet och får inte fram något överhuvudtaget. Men han skulle inte ge någon information om han kunde hjälpa det.

Rana sneglar försiktigt över mot Jennie. Hon kunde förstå henne. Hon har känt detsamma. Men hittar inga ord för det. Vet nog inte alls vad hon känner nu. Känner hon något alls? Vad har hon för hopp mer än de andra att hänga upp sig på? Som inte får henne att vilja kasta sig över räcket? Inget egentligen mer än.. att hon inte vill att det ska sluta såhär. Det finns så mycket kvar hon vill hinna göra om modet bara infann sig. Kan inte ge upp, det är nästan en obekväm stolthet i det att inte låta sig besegras oavsett hur hopplöst det är. Men den överhängande skulden.. och situationens desperata läge utan flyktvägar hänger hela tiden som tunga moln och släpas med tunga kättingar för fötterna när hon går. Och frågorna äter av henne. Vad ska de göra? Vad kan de göra? Gå till polisen igen? Leta upp ett annat gäng? Skapa ett annat gäng. Vad för liv är det, är det ett liv?

Hon sitter tyst. Besvärad över att inte ha något svar på tal. Eller ens några välvilliga ord. Hon kan inte neka Jennie vad hon känner och hon kan inte lova att Salvidar kommer dö, vare sig för deras händer eller under deras livstid. Även om hon inte vill något hellre. Det finns bara ånger i chanser hon inte tagit. Broar hon bränt åt vägar hon inte velat ta. Hon sänker huvudet. "Vi.... " Hon vill säga något inspirerande. Något med kraft men... luften går halvvägs ur. Rynkar pannan men höjer inte sin blick. Kan höra Hennings skrik som rop på hjälp men hon slår dövöra till. "Ja.. vi måste döda honom." Oavsett vad de andra sa. Hon tog hellre information någon annanstans ifrån än att ha en levande irmaos i sitt hem och tro sig kunna sova säkert. Som....

Och en tanke slår henne. Som chockar liv i kroppen med förvånande kraft. Hon river sig själv på fötter och ger Jennie en stressad, nästan likblek blick utan att riktigt ta in hennes förfrågan. "Henning har kanske en telefon. De kan spåra honom hit... Helvete!" Martin måste väl ha kollat det? Snälla säg att han har kollat det.

Joona hindrar inte Martin från att gå men den sista meningen ligger kvar som en tung viskning över rummet. Han svär inombords. Martin var en butcher men om Martin nu lyssnat ordentligt så skulle han ha märkt att Joona refererat sig själv till det också. Han blundar inte för verkligheten, tvärtom så är han mitt i den. Han är vad Irmao gjort honom till. En butcher och han skulle inte tveka att döda. Den delen av honom som en gång verkat för rättvisan fanns inte längre kvar.

Hennings ord om trubbel i paradiset får Joonas blick att bli mörk. Han är inte glad och Hennings ord gör det knappast bättre. Kniven som vilar mot Henings undre ögonlock rister till när handen spänner om knivens skaft och skär ett litet märke i huden” Så sätt fart och börja tala… innan jag tappar det lilla tålamodet jag har kvar ” Morrar han till Henning, blod rinner ätt nedför Hennings kind från såret som kniven orsakat. Han biter ihop men när den sista meningen lämnar hans läppar kan han inte hålla tillbaka längre och utan att tveka en sekund låter han kniven glida in djupt i de undre ögonlocket på den vedervärdiga Henning. Den är så vass, det går så lätt att han inte ens behöver trycka särskilt hårt för att den ska glida in” Du är död! ”Väser han och drar i samma andetag ut kniven igen innan han slänger de ifrån sig. Händer mot Hennings bröstkorg och med ett kraftigt tag knuffar han omkull den vedervärdiga före detta ledaren för Irmao med stol och allt. En spark mot hans mellangärde innan han backar” Ge mig information! ”Morrar han ilsket, vet att han gått för långt, släppt fram butchern som bott i honom men han kan inte hålla inne vreden.

Nej, jennie vill inte hoppa. Men hon har inte mycket ork kvar, hon vet inte vad hon vill egentligen. Ser Ranas tårar men kommenterar dem inte. Hennes egna tårar känns förtorkade för länge sedan. Hon tar emot flaskan och för den till munnen men vid Ranas uppmaning och att hon tydligt visar att hon inte tänker dricka stannar hon upp i rörelsen när flaskan når hennes läppar. Hon dricker inte, sänker flaskan med en suck. Nej, det löste inga problem, hon vet det innerst inne vet hon det. Ställer ifrån sig flaskan på golvet. ” dödar vi honom i natt? ” Frågar hon lågt efter vad som känns som en evighet av tystnad. Hon gick emot Martin med de orden men hon klarar inte av tanken på att ha Henning där. ” Rana… i morgon… följer du med mig ut? ” Det är första gången sedan hon återvänder till dem från Salvidar som hon frågar” Hjälp mig att ta steget ” Ber hon, hon måste tvinga sig, vet det men det är så mycket enklare att gömma sig i rummet där hon kunde stänga dörren ut mot omvärlden, få allt att försvinna. Fast det försvann inte, tankarna var alltid där och dem kunde hon inte komma undan. Orolig och rädd att Rana ska neka, säga nej kramar hon de nu tomma händerna i knäet och ser ner på dem

Martin vill inte fokusera på det. Det spelar ingen roll vad de känner. "Det kommer inte förändra någonting." Säger han torrt. Och vem frågar Martin om vad han känner. Eller vad han vill. Han ville lämna stan, leva ett nästintill normalt liv, off-grid. De hade kunnat göra det men det går inte. Det finns ingen lycka att hämta någonstans. Saga är fortfarande försvunnen och så länge som det är ett faktum och att inte hon också är död så kan de inte ta sig någonstans, hur kan han ta med sig Jennie någonstans när hon fortfarande är uppriven över det, det är hennes barn. Det skulle inte gå över och även om Saga var död.. . så ville inte alla heller lämna. Han hade ett bättre liv med irmaos, det går aldrig förneka. Han behövde sällan oroa sig för sin egen säkerhet. Det fanns alltid backup och ett brödraskap trots all fruktansvärd skit han behövde göra. I gruppen som de är gör han samma jobb men får inget tack för det, med noll säkerhet och är ännu mer utsatt. Han borde inte alls ha nämnt det. Men det är en hemlighet han burit på. Det bara är vad det är. Allting. Inget mer och inget mindre. Martin vill inte fokusera på det för tänker han för mycket så kommer han börja ifrågasätta den här verkligheten oavsett djupet av hans känslor.

Martin biter ihop med de kindtänder han har kvar. "Jag har inte tappat något, det är ni som inte är ifatt med verkligheten" Och i denna stund har han inga avsikter att ta tillbaks några ord. Han fortsätter ut vidare genom dörren som leder ut i den allmänna korridoren. Kommer inte vara Joona till hjälp med Henning, kan inte sansa sig och rikta ilskan rätt. Det bara flyger åt alla håll. Rana och Joona verkade tycka att han är ett monster, en butcher..och... kanske orkar han inte fortsätta låtsas vara något annat heller.

Henning följer händelserna medan allting mer och mer klarnar men han gör ingen min bara följer Martin med blicken när han försvinner ut och lämnar honom ensam med vad som varit och fortfarande är en ärkefiende av rang. "Trubbel i paradiset?" Näsblod har runnit över läpparna och ner över skjortan efter en ordentlig smäll mot näsan och kindbenet. Han ser kniven som kommer fram och omedvetet sväljer han lite. Lutar sig något bakåt varefter kniven börjar petas in mot undre ögonlocket. Men försöker inte visa något av känslor."Att börja med ögat är en dålig idé, Joona. Om du hade varit lite mer erfaren hade du vetat det. Och om du skadar mig.. så kommer du inte veta en lögn från sanning. Du är smartare än Martin..." Det går inte förneka att han är rädd och stundtals lyser det igenom masken men tyvärr är det inte heller första gången han hotas med kniv. Trots att han vill förhandla kan han inte hjälpas från att försöka trycka till Joona en gång till. Som ett sista triumferande."Men kanske var du en bättre stjärtgosse än irmaos"

Ranas gungande avstannar vid Jennies ord. Inte mer. Inte mer nu. Hon vet inte hur mycket hon orkar av att bära. Joona ville hoppa. Jennie också? Och det gör henne så ledsen att det känns som att hon drunknar. Som att hon kippar för luft men kan inte, strupen stänger tätt. Tårar väller upp i ögonen och hon stirrar in i vägger över Jennies axel. Det finns så mycket skuld i det. Rana sitter tyst i omfamningen medan Jennie förklarar. Och vad som är sorg avdunstar i en slags evighetsdjup tomhet, medan tårarna fortfarande vibrerar kvar i ögonvrån. Hon vill bara göra det bra igen. Vara stark och modig nog att rädda dem alla men när det verkligen gäller faller hon som ett förbannat jävla korthus.

Hon kan inte hjälpa någon, inte ens sig själv. Hon är.. värdelös. Det finns inget hon kan göra. Hon kan inte ens hitta orden att säga något. Inte ens bli arg och fyllas av kamplust för de allas skull. Det bara rinner av, som de få tårar som kommer. Smärtsamt. Omfamningen bryts och hon lutar ryggen in mot väggen, sträcker sig efter flaskan och torkar diskret sina ögon. Räcker Jennie flaskan igen men låter inte blicken stanna där. Kan inte. Det kan inte få sluta såhär. Det får det bara inte.

Efter en lång tystnad. Och en nästan lika utdragen suck öppnar hon munnen. "Drick du." Hon vill inte missunna Jennie stunden att dränka sina sorger, det är mer en uppgiven uppmuntran än något annat men kan säkert vridas till det, som något martyrförklarande. "Vi... ..jag .. ..borde vara nykter. Hålla koll." Kan inte tillåta sig slappna av riktigt. Om något gick fel med Henning ville hon vara tillräckligt närvarande att göra något åt det. Hon försöker le men det är så brutet att mungiporna inte kämpar sig upp alls. Cigaretten hon rökt har brunnit upp, kvar är bara askan och blicken faller på det innan hon knäpper iväg stumpen genom räcket.

”Nej, jag säger inte att vi ska släppa den jäveln. Jag vill ha informationen lika mycket som du men för i helvete Martin se till att lyssna och ta in vad de andra känner och tycker. Jennie är rädd, Rana också egentligen. Kan du klandra dem efter allt helvete som Irmao utsatt dem för? ” Martins hårdhänta behandling av Henning är inget han bryr sig om. Kanske bra om Henning fick ta Martins ilska för något skavde i Martin, det hade han känt en lång tid nu, kanske ända sedan Angelo lämnade dem där på golvet i stugan i för vad som känns som en evighet sedan. ” Jag bråkar inte ” Svarar han mer lugnt, sammanbitet. Ville inte bråka men samtidigt måste kanske någon öppna ögonen för Martin också.

Så står de där med en hylla som rasat och som nästan vält Henning där på stolen men som missat honom med en hårsmån. Joona knuffas tillbaka, ett steg för att finna balansen igen men han går inte nära igen utan står där med ett litet mellanrum mellan sig och Martin. Blicken stadigt fäst i Martins utan att vilja backa” Jag tror ingenting! Men du håller på att tappa greppet Martin, DET är något jag vet. Men jag hoppas att det du sa nyss inte var något du menade. ” Han backar undan när Martin slår handen rakt igenom väggen, men låter honom rasa ur sig men är hela tiden beredd på att gå till försvar om ilskan skulle riktas mot honom istället för gipsväggen som nu sprider sitt damm över det lilla rummet. Joona hindrar honom inte, låter honom gå. Argt vänder han sin frustration mot Henning och får fram en kniv som han burit med sig i fickan. Leker med den lite innan han hukar framför Henning och låter den sylvassa eggen vidröra platsen precis under Hennings öga” Så.. börja prata din jävel ” morrar han argt” Du vill inte reta mig just nu.

Jennie ser inte mot Rana, ser inte att hon blir överraskad. Kanske var det mer tillfredställelse i att sticka kniven i någon än att skjuta men en pistol. Salvidar… det förbannade aset som gjort hennes liv till ett helvete. Känner spriten bränna, egentligen vill hon ha mer, dricka så mycket att hon fick glömma allt för en stund, slappna av. Hon har inga tårar kvar, det finns inga tårar kvar. Hon har gråtit så mycket, skrikit, förbannat Irmaos men till vilken nytta? Nu kände hon sig bara tom… som ett skal som hon inte längre kände igen. För den opererade midjan var hon, hon kunde inte förlika sig med det. Korsetten som hon alltid måste bära för att stabilisera sig, för att inte få ont. Hon hatar det, hatar sig själv… kan inte förstå vad Martin ser hos henne längre och är samtidigt livrädd för att han ska tröttna på henne och lämna henne. Låter sig omfamnas av Rana men några tårar kommer inte. Låter sig vaggas…” Jag orkar inte mer Rana ” Säger hon efter en stund” Det finns inget kvar… jag hatar den jag blivit… den … Salvidar gjort mig till. Det är inte jag ”Hon talar lågt, aldrig pratat om hur hon känner för någon annan än möjligen Martin förut.” Och Saga är borta…Det finns inget kvar… jag har ont hela tiden efter… ingreppet… jag äcklas av mig själv…” Ser tyst ut över balkongens räcke en stund” Ge mig flaskan… ” Säger hon tyst” Jag behöver få döva smärtan. ” Vad Elias skulle säga sket hon fullständigt i just nu. Ledsen över Martins hårda ord och brist på förståelse, ledsen över tankarna inom sig.” bli full med mig?

Martin suckar bara när han hör Joonas försvar av Rana "Ja, visst. Vi säger så." Han vill bara undvika situationen och fokusera på den de är i nu. En del av honom kan gå med på att det visst var annorlunda med Rikardo, men hur mycket egentligen? Den sidan fanns där, det är allt han säger och att hon nu ska överdriva och förstora upp det här till något enormt är bara irriterande. Hade de inte haft Henning att tänka på hade han inte accepterat det snacket ifrån Joona. "Vad vill du jag ska göra, släpa ut honom igen? Vad fan är det för fel på er?!" Det går liksom inte göra något åt nu. Och de behöver informationen. Här gör han något för gruppen, riskerar sitt liv och vad får han för tack för det? Han biter ihop hårt och är mer hårdhänt med Henning än vad som krävs av honom. Irriterat skakar han på huvudet. "Varför bråkar du med mig?!" Höjer han rösten. Alla håller på att bli galna. Kanske är det den enda responsen han kan få fram för att han vet att Joona har rätt. Han är en butcher och den enda anledningen att han skäms för det är Jennie. Han ville vara en normal, schysst kille som gör rätt för sig men frågan är om han alls kan det längre. Allt för färgad av sitt förflutna och att ha förlorat sin bästa vän. Det har blivit en slags identitetskris. Viljan att gå tillbaka fast den bron har brunnit ut redan.

Martin är inte alls beredd när Joona hugger tag i honom och skyfflar in honom mot hyllorna som sitter löst, lossnar från sin plats och ramlar ner i golvet med ett brak. Joona får en överraskat chockad blick men det rinner av lika fort Han tar för Joonas händer och försöker lösgöra sig så han kan knuffa honom ifrån sig. "Gör inget du kommer ångra nu. Joona." Stämman biter kyligt kall när han varnar honom för även om tilltaget till en början överraskat och skrämt honom så var han inte rädd för att fortsätta om det krävdes. Men då vet han inte om han kan sluta riktigt. Förr hade Martin kunnat slå sönder en näsa över det där och dra armar ur led. Men här måste han sansa sig. Jennie är här, han måste tänka på henne och Joona skulle föreställa att vara en vän. Väl fri stryker han rätt sina kläder och ser mot Joona. "Tror du inte jag hade gått tillbaka om jag hade velat? Är det sån du tror jag är? Att jag skulle sälja ut er för min egen skull?! Jennie, med all skit jävla som redan hänt?!" Han är lugn till en början. Gör ett försök att resonera. Han måste trots allt öva på det. Men medan besvikelsen i rösten stiger gör även ilskan det. Han slår in i gipsväggen för det bara måste ut. "Era otacksamma jävla psykfall! Jag har offrat allt för er!" Och där kommer det igen. Angelo är död. Som en illasinnad blixt från klar himmel för hans inre. Hur kan han släppa det? Kanske är det Martin som håller på att förlora förståndet. All skit började när han börjat bry sig om dem sen har det bara gått utför. I Ett bittert ögonblick vill han ta allt tillbaka. All hjälp. De kanske inte ens förtjänat den. Men Jennie... För arg för att tänka klart och när knytnäven slagit ut ett märke i väggen och gipssmulor dansar ner på golvet stillar han sig. Han måste lugna ner sig för stannar han kvar här kommer han smälla till Joona och inte Henning. Knuffar Joona ur vägen. "Flytta på dig. Jag ska gå och hjälpa Elias...."

Henning tystnar när dramat utspelar sig framför honom. Trycket är hårt över bröstet från adrenalinet och trots det känner han sig fortfande lite desorienterad. Huvudet gungar lite där han sitter och det är svårt att faktiskt sitta helt still i den trasiga stolen. Han väljer att inte svara och vänder bort blicken. Det finns ingen anledning att tro att han ska komma lättare undan för att han ger dem någon information.

Rana rynkar pannan. Vänder blicken hastigt mot Jennie. Överraskas av vad hon säger. Stirrar en stund men nickar sedan långsamt. Tar ett bloss på cigaretten och låter den mörka blicken vandra undan till en annan plats långt, långt bort. Hon har tänkt samma tanke. Men att skjuta honom istället. Det skulle väcka alla i huset så.. Jennies idé var uppenbarligen smartare. Man kan önska att de inte ens behövde ta det beslutet men det är det enda vettiga. Det känns bara fel även om de förtjänade det. Rana drar upp sina ben närmre till sig och lutar armbågen mot knäskålen. Gnider ena ögonbrynet i det tatuerade ansiktet. Hon är så trött på det här. Hela deras situation. Vem fan vill döda folk på det här sättet, det äter upp henne inifrån. När Rana återvänder från sin lyckliga plats och Jennie ger tillbaka flaskan ser hon Jennies min när hon reagerar på namnen. Rana grimaserar ångerfullt. "Förlåt...." Hon vill inte skrämma bort henne, nu när de faktiskt sitter tillsammans. Vill inte att Jennie sitter ensam, instängd på sitt rum. Hon ställer ifrån sig flaskan. Känslorna bara väller över när hon ser hur liksom Jennie fryser fast. Precis så som hon själv gjort en gång. Och hon vill bara ställa allt tillrätta igen. Hon drar sig närmre över balkongens betonggolv och sträcker ut armarna mot Jennie. Bjuder in henne till en kram och håller henne hårt. "Förlåt..." För det finns inga löften i världen som kan garantera Jennies säkerhet och hon vill bara be om ursäkt för det. Hon vet det allt för väl och det krossar hennes hjärta helt fullständigt att se Jennie såhär. Rana gungar lätt med henne i sin omfamning som för att vagga de båda till ro men känner bara hur hon själv faller allt mer isär. Det borde vara hon som ska kasta sig över balkongräcket.

Joona håller sig från att kommentera Martins sätt att prata med Jennie. Plötsligt kändes Martin som en ledare som inte tog in det de andra sa i gruppen och det är en känsla Joona inte alls tycker om. Kanske var han bara stressad, det var svårt att avgöra men det ursäktade inte beteendet. Blicken han ger Martin är varnande” Situationen med Rikardo går inte att jämföra med det här Martin… knip käft innan jag täpper till den på dig. ” Hon har rätt, det är en jävla risk att släpa hit Henning, samtidigt som vi behöver det, informationen så ge fan i att döma och vara så jävla hård ” Han höjer inte rösten men det finns en varning i den som tydligt och klart betyder att han menar allvar. Hjälper Martin att få upp Henning på stolen, eller pall var det kanske snarare.

”Vad är skillnaden? Om du ska resonera så är det väl presidet som Irmaos också gör – försöker överleva.. Så fort vi börjar skära i den här jäveln så är vi monster Martin, kanske har vi alltid varit det.” Orden hårda men han menar det. Vad fan hjälpte det att leva i förnekelse? Inte alls. Möter stadigt Martins blick” Jo det är du. Du är en Butcher, det sitter i ryggmärgen… och hur vet jag det? Jo för att det är samma sak med mig. ” Trots att Marint mumlar fram det senare med att det var lättare då så hör Joona det. Reser sig och pressar in Martin med en bestämd knuff med ena handen mot väggen” Men gå tillbaka dit då? Är det vad du vill? Va?! ” Knuffar till honom igen, tornar upp sig framför honom. Var Martin en svikare? Blicken är värderande och spänningen dem emellan går nästan att ta på. Han släpper Martin med blicken när han hör Hennings väsande andning. Vaken… en ilsket besviken blick på Martin innan han vänder sig mot Henning som desperat sliter i repen för att komma fri.” det är ingen idé, du kommer inte härifrån levande ” Säger han torrt, håller inne sin irritation och sin ilska som han känner mot Martin för stunden, kanske är det inte enbart mot Martin utan hela situationen i sig” Men du väljer om du vill dö snabbt och smärtfritt eller under plåga… men du ska ge oss det vi behöver.” Han biter ihop, vill egentligen bara sätta pistolen mot Hennings tinning och trycka av, döda den jäveln. Men han håller tillbaka, information… de behövde den.

När Ranas cigarett är tänd låter hon tändaren falla ner i knäet och ser bort igen. ” Vi skär halsen av honom… ” Säger hon tyst, syftar på Henning” När de somnat…Jag vill inte ha honom här. ” det kryper fortfarande i henne av obehag, skräck nästan eller nej… skräcken var endast för Salvidar, ren och skär isande skräck för mannen som gjort hennes liv till ett helvete, som fått henne att hata sig själv, äcklas av sin egen kropp som blivit så vanställd genom den operation Salvidar utfört i ett omänskligt experiment att göra henne attraktiv. Så nämner hon namnet… Salvidar… Jennie biter ihop, huden på hennes bara armar knottras och hon skrapar oroligt med foten mot gallret under sig. Hon svarar inte, tar bara emot spritflaskan, skruvar upp korken och halsar några djupa rejäla klunkar ur den, sväljer. Det bränner i halsen, torkar av munnen med baksidan av handen och räcker sedan över flaskan till Rana utan att säga något. Hon var så rädd för Salvidar… det var han som gjort att hon isolerat sig, inte gick ut, inte följde med på uppdrag. Hon var skräckslagen… tanken på att kanske bli fångad igen, att Salvidar skulle ta vid där han slutade. Hon kniper ihop ögonen, hårt” Jag… jag vill inte… ” Säger hon lågt, ville inte höra hans namn… aldrig någonsin mer. Hennes liv hade slagits i spillror, Saga skulle hon aldrig mer få tillbaka… det gjorde så fruktansvärt ont inom henne, så ont… smärtan måste få utlopp och hon kvider till där hon sitter, greppar ett hårt tag om tändaren, kramar den så att fingrarna vitnar.

Martin spänner käken men vänder sig inte om för att möta hennes blick. Nu hade han tagit hit Henning, det är lite sent att göra något åt nu oavsett vad hon säger och han vill inte se henne i ögonen för det... kommer bara påverka honom negativt. Han kan förstå hennes invändning men de har ingen annanstans att flytta honom. De har inte råd med två tillhåll. Och att försöka ockupera ett annat rum i höghuset skulle bara innebära en större säkerhetsrisk om Henning mot förmodan tog sig fri eller i ett obevakat ögonblick fick hjälp. "Det är inte att diskutera just nu." Säger han hårt fortfarande utan att se åt henne. Han kan inte det, det skulle kunna få honom att smälta och han måste tänka på gruppens bästa. Joonas inflikande gör honom bara mer irriterad.

"Varför är det onödigt, hon ger mig skit för det här..? När hon inte alls hade några problem att hantera situationen med Rikardo. Hon är helt jävla otacksam." Det var å andra sidan länge sedan nu. En helt annan tid. En tid då saker och ting hade varit så mycket enklare med Angelo som ledare. Han saknar den tiden mer än han skulle kunna erkänna högt för någon här. Han hjälper Joona att surra fast Henning till elementet men ser till att repet är tillräckligt långt nog för Henning att kunna placeras på en plaststol utan ryggstöd som han drar fram ur kontorslokalens öppna yta. Han muttrar för sig själv medan han gör det. Känner hur irritationen bara växer inombords. Sådär så att han nästan kan bli våldsam. Och Angelo finns inte kvar att stoppa honom. Den rollen får Joona ta, vare sig han vill eller inte.

Martin sansar sig något vid Joonas fråga. "Om du jämför oss... med han. Vem är värst? Vi är inga monster. Vi försöker väl för fan bara överleva." Det är så han rättfärdigar det hela. Martin har aldrig sett sig själv som ett monster utan varje situation hade krävt sitt våld. Ibland är det bara nödvändigt för att få rätt information eller att få information att gå fram till den våldsutsatte. Han har levt för länge i de här kretsarna för att veta att allt inte går att förhandla fram utan inslaget av våld.

Han fäster blicken vid Joona. Först forskande sedan allt mer ogillande. "Jag är inte en butcher längre." Ser på hur sprutan sätts i halsen av alla ställen på den halvt om halvt medvetslösa Henning. "Men det var lättare då... " Mumlar hanHan hade inte haft Jennie att tänka på. Han hade inte behövt vara rädd för sitt liv. Nu hade han ett par fingrar kortare, ett par tänder, ett otaligt gäng fiender och ärr till följd. Han viker blicken ifrån Joona och inväntar att Henning ska vakna. Det har funnits stunder där han ångrat att han lämnat irmaos. Hans liv hade varit bättre med dem...

Henning vaknar till med en väsande djup inandning. Han spärrar upp ögonen hastigt, trots att det ena nästan helt svullnat igen. Adrenalinet drar som en chock genom kroppen. Han spänner sig mot repen innan han inser sig fastbunden. "Var i helvete är jag?!" Chock är bara förnamnet. Han sliter mot repen mer desperat när han ser Martin och Joona stirra på honom. "Vad i helvete vill ni?!" Han försöker räta sig själv så att han kan sitta mer rak men sättet som han är bunden gör det svårt. Ilsket rycker han i repet och försöker frigöra den stump där han inte längre har någon hand. Kan inte föreställa sig en mycket värre situation och skräckblandad ilska lyser genom de grå ögonen.

Jennie sliter tändaren ur hennes händer och handfallen följer blicken för att se på medan hon skakar den och får fyr på elden. Rana lutar sig fram in mot lågan och låter sin cigg tändas. Lutar sig tillbaka in mot husväggen, sväljer innan hon tar ett bloss. Kan höra Hennings upprörda röst genom väggen. Tomt stirrar hon ut genom balkongens galler. "Jag med." Hon tar ett bloss och rynkar pannan i koncentrationen som att hon i det andetaget drar i sig alkohol eller annat starkare bara för att glömma. "Det är inte okej att ha honom här. Om de inte vakar på honom inatt kommer jag göra det" Hon kan inte för det minsta begära att Jennie skulle klara det. Men tanken är sorglig. Rana sneglar över till Jennie. Hon brukade vara så stark. Så imponerade när de mötts på polishuset och själv hade hon bara varit ett darrande asplöv som knappt kunnat få fram ett ord. Hur saker och ting kan förändras så fort. ...och långsamt. .. Och inte alls. Med hela deras situation. Hon suckar. "Kanske." Säger hon lågt och blicken vandrar undan. Har aldrig riktigt förstått vad Jennie sett i Martin. För henne är han bara en av dem. Han var definitivt inte en av de värre men absolut inte heller någon ängel. Irmaos hade kastat ut honom långt innan om så var fallet. Hon biter samman lite, försöker inte säga precis allt hon tänker, ser ut genom metallgallret av balkongräcket där de sitter på golvet och sneglar sedan över till Jennie igen. "Jag kan bara inte fatta att han tog hit Henning....Vi borde ha tagit Salvidar istället" Vill liksom se hur Jennie reagerar. Om hon vill prata om det. För hon hade varit tyst och inåtsluten. Instängd ifrån de andra rent av. Hon tar ett till bloss. Vänder sig drar undan en vit fläckig plaststol och en kasse på golvet ytterligare något bakom. Hon hade en stash här med sprit. För ögonblick som det här. Får fram en flaska utan etikett, halvfull med genomskinligt innehåll och räcker över den till Jennie. Som någonslags fredsgåva.

Det gör ont inuti när Martin ignorerar henne och hon slår ner blicken. Hur kunde han stå där och lova att allt kunde bli bra? Ingen kunde lova det, ingen kunde skydda, ge säkerhet. Det fanns inte längre. Hon skulle aldrig mer få se sin dotter, aldrig mer få hålla henne i sin famn. Hennes ögon tåras och hon måste se bort. Saga… en hand mot ögonen, torkar bort tårar som rinner och biter ihop” Men förstår du inte?! Det spelar ingen roll om det är isolerat, jag vet att han är här! ” säger hon, upprörd nu, ledsen innan hon tar sig förbi.

Joona biter ihop. Han tycker inte om när det bråkas inom den egna gruppen. De behövde hålla ihop. Martin hade tagit Angelos plats och efter Angelos död hade Martin känts vilsen som om han hängt upp alldeles för mycket av sitt liv och sin tillvaro på just Angelo och nu inte riktigt kunde få fotfäste utan honom. Det var inte bra för gruppen. Han vänder blicken från Henning upp mot Rana och skakar på huvudet” Den boken är snart inte mycket att använda eftersom datumen snart är slut. Och då har vi ingenting. Och hittils har vi inte haft mycket nytta av den. Vi behöver information Rana, du vet det också om du tänker efter ” Säger han i ett mildare tonfall och ger Martin en skarp blick att tagga ner lite. Men bråket är ett faktum och han ser efter Rana när hon stormar ut på balkongen. Kanske bäst så men blicken är varnande när han vänder den mot Martin” Det där var förbannat onödigt Martin ” Säger han dovt men hjälper till att dra kroppen in i förrådet. Väl där surrar han fast honom med repeändarna vid elementet som en säkerhetsåtgärd om Henning skulle få för sig något. Han vill inte ha Henning fri, verkligen inte. ” Fast är det inte det vi är då? Monster… ” Frågar han Martin. ” Vad skiljer oss från dem när vi gör såhär? Inget… ” Det var sant, ändåmålen helgade medlen och i det här fallet hade han inte dåligt samvete över att han höll Henning fångad i ett förråd. Men han kunde samtidigt förstå Rana, det var en svår sits.” Du är fortfarande en butcher Martin, jag med på sätt och vis. ” Han sträcker ut handen för att få kanylen med adrenalin och sätter spetsen mot Hennings hals, sprutar in innehållet rakt i blodet. Henning skulle snart vakna upp.” Om Irmao hunnit först hade det varit du eller jag i Hennings ställe, i samma situation… du vet det.”

Jennie ser på Rana, tyst medan Rana försöker få fyr på cigaretten. Tillslut, efter svordomen tar Jennie med en smal hand tändaren ifrån henne och skakar den lite, knäpper till och lyckas få fart på den, tänder Ranas cigarett” Jag vill bara glömma.. ” Säger hon som svar på det Rana säger” Nu är han här… jag vill inte det.. det gör mig… iskall inombords. Jag kommer inte våga sova… slappna av… ” Hon suckar lite, ser ut mellan spjälorna i balkongräcket” Martin… saknar Angelo ” Säger hon tyst, det var inte riktigt en ursäkt för hans beteende men kanske en förklaring” Han… är stressad, ledsen… har tappat fotfästet. Jag tycker inte om när ni bråkar. ” inte anklagande, bara konstaterande. Det gjorde henne mer nervös, orolig och den där klumpen i magen som hela tiden fanns där växte sig starkare då.

Martin kan höra Jennies protester bakom sig men den här gången väljer han att ignorera det. Hon skulle förstå senare. Det här är vad de behöver göra, för gruppens bästa. Det är ett oväntat övertag. De kunde pressa ut allt från Henning tills det inte fanns några hemligheter kvar och det skulle göra dem säkrare. "Det kommer bli bra." Säger han kort och kanske med hårdare ton än vad han vill emot Jennie. Som att det inte ens är att diskutera. Men ljudet skulle bli ett problem. Väggarna här kändes papperstunnaoch de skulle behöva ljudisolera med något. "Vi kanske kan hitta lite grejer här i huset att ljudisolera med. Elias du kanske kunde gå en runda?" Eller Rana för den delen men det där orkar han inte ge sig in i just nu. Det kanske går att hitta i höghuset om de letade efter andra ockupanters uppehälle. Det kommer lösa sig. De behöver det här.

Rana vrider kroppen lite ifrån Joona. Det är det. Eller. Fan.. Varför. Men innan hon får chans att svara fyller Martin i. "Det där är sån jävla bullshit...." Muttrar han. Plötsligt på lite sämre humör. Rana kastar honom en hastig blick, varför är han så konstant jävla otrevlig och håller löst sin arm om Joona. Halvhjärtat i situationen. Lite ställd av Martins kommentar. Ser på hur Joona binder Henning och suckar högljutt det här är inte okej. "Ja. Men nu. Skjut honom nu." Visst informationen men är den så värdefull? De hade klarat sig hittills utan dem. För lika mycket som Irmaos kanske försökte hålla utsikt för dem så hade de försökt hålla koll på de. "Vi har den där boken.. med transporter.. det räcker." Martin rör sig fram till Joona där han redan säkrat kroppen och tar tag om benen så att de kan gemensamt flytta honom. "Du har fan inga problem att hälla batterisyra på Rikardo men det här är att gå för långt? Ursäkta ers höghet."

Rana har nästan hunnit ut på balkongen, ska till att stänga dörren när hon hör vad Martin säger och känner hur det svider till i ögonen. Hon känner liksom hur ögonlocken börjar darra och drar upp dörren hårt. "Det är fan skillnad....! Om du ens hade hälften av en hjärna skulle du förstå! DU är fortfarande precis som dem!" Rana ryter ursinnigt till sitt försvar. Hon hade handlat i affekt inte något utstuderat försök att vara likadan. Hon smäller igen balkongdörren så hårt att hela glasväggen vibrerar lite. När Jennie kommer ut sitter även hon på golvet. Fortfarande lite uppjagad får hon upp sitt cigarettpaket och sätter cigaretten mellan sina torra läppar. Hon ville inte tänka på det. Det är inte den hon vill vara eller minnas som. Rullhljulet på tändaren bara skrapar runt utan få till någon eld. "Fan."

När Rana stormat iväg och Jennie smugit efter. Ger Martin Joona en blick. "Hon vill måla upp mig som något jävla monster. Men hon är en hycklare." På hennes villkor gick det bra men inte annars. Han blir bara så trött på det. Han går och hämtar den kanyl med adrenalin som Elias förberett och testar sprutan lite i luften. " Jag lovar.. att när han väl vaknar kommer de båda säkert vilja vara med." Monstret här var Henning om någon.

Rana lutar huvudet tungt mot betongväggen och sneglar över till Jennie. "Jag vet... det känns inte som de förstår... som om de fortfarande.. " Hon tystnar lite och försöker tända sin cigarett igen. "Jag vill att de ska dö.. men vi behöver inte vara barbarer."

Jennie håller med Rana, det var inte värt det och förr hade hon nog tagit strid mot Martin och förmodligen vunnit men hon orkar helt enkelt inte just nu. Men det kryper i hela henens kropp av att se Henning, ha honom så nära. Söker upprepade gånger Ranas blick… säg något… ta honom härifrån. Men det sker inte. Hon backar ytterligare något steg medan Joona ser upp mot Rana. Hon som låtit så säker därute på balkongen nyss, en rynka i pannan för han förstår inte riktigt. Martin sätter ord på hans fråga, Rana ville ha hämnd och det här var en början. Kunde de få ur information från Henning skulle de vinna mycket det måste väl ändå Rana också inse?

”Martin… ”Jennies sköra röst avbryter Joonas funderingar” Det… inte här? Jag vill inte höra… vill inte veta att han är här…” Säger hon nästan bedjande. Skulle de skada honom skulle det framkalla ljud, skrik, ben om gick sönder och i den här byggnaden var det knappast ljudisolerat mellan kontorens väggar. Joona reser sig från Henning och går fram till Rana, lägger en hand på henens axel och söker hennes blick” Du behöver inte vara med om det känns obehagligt Rana… jag och Martin löser det. Men vi behöver information, det vet du också.” Säger han lågt och fångar sedan tejpen och repet i den andra handen. Ser kort mot henne igen, kysser henne lätt innan han vänder sig mot Henning igen och hukar intill den knappt medvetna kroppen. River av tejp som han virar några varv över mun och huvud för att hindra Henning från att skrika eller stöna för högt. Tejpar sedan hans händer hårt bakom hans rygg innan han går över till fötterna och virar tejp om anklarna efter att ha tagit av honom skorna. Händerna krävde lite uppfinningsrikedom eftersom Henning saknade den ena och för säkerhets skull förankrar han med rep som surras kring Hennings hals ett varv och ner över armarna innan han binder ihop armar och ben med varandra så att Henning mer ser ut som ett paket än något annat. Henning skulle inte ta sig någonstans, någonsin och Jennie skulle vara trygg.

”Vi ska skjuta honom… ” Säger han till Rana” Men vi måste få ur honom det han vet först. Vi har ingen information om vad som pågår inom Irmao numera och det gör att vi inte kan slå till. Du vet det Rana. ” Martin röjer förrådet och när Elias kliver in genom dörren reser sig Joona och greppar tag i Henning, nickar mot Martin att han är redo att hjälpa till att flytta förrådet. Elias lyssnar och går för att hämta adrenalin och en kanyl. Innan allt det här hade han varit på god väg att bli läkare, och länge hade han försökt hålla i sin dröm men han hade fått inse att det inte gick och nu låg studierna på paus. Han hade inte gett upp hoppet om att han en dag skulle kunna fortsätta studera men just nu såg det mörkt ut där varje dag gick ut på att överleva. Han hade ett litet förråd av preparat och en kontakt som gjorde att han kunde få tag på nytt även om det var dyrt så var det värt det. Han kunde rädda liv och… han kunde hjälpa Martin och Joona, känna at han bidrog med något. För tuff och stark som de var han då rakt inte.

Joona slänger in Henning i förrådet, det är inte stort 2x2 meter, inte mer och mörkt utan fönster. Några hyllor längs med ena sidan, en gammal kopieringsapparat på andra så ytan som blev kvar var inte särskilt stor men det skulle räcka för paketet Henning. Vänder blicken mot Martin” Det är väl lika bra att sätta igång på en gång. Jennie är inte bekväm med de här och inte Rana heller. Får vi ur honom information kan vi göra oss av med honom sedan

Jennie vill inte vara kvar och med viss tveksamhet ser hon mot balkongen dit Rana flytt, går en omväg runt Henning innan även hon flyr ut på balkongen och sjunger ner med ryggen mot den kalla grå betongväggen. Drar upp knäna mot sig för att gömma sin kropp och fryser till” Det känns inte bra.. ” Säger hon lågt till Rana” Jag vill inte… ” Lutar hakan mot de uppdragna knäna, oro i kroppen, krypande oro som av tusentals myror.

Ranas blick dröjer vid Jennie och sedan Martin. Han var sig lik. Jennie kanske såg något annat men Martin var fortfarande i grund och botten en irmaos. Han kanske var den minst odrägliga av dem men egentligen säger inte det särskilt mycket. Även om hon försöker bortse från det faktumet så finns det alldeles för många minnen av honom vid deras sida. Besvärat möter hon Joonas blick och för en stund rämnar hela fasaden och hennes uttryck blir nästan ängsligt. Det spelar ingen roll. Hon vill fortfarande inte ha honom här. Det är inte säkert och hon vill inte gå omkring här och tänka att han ska sitta där i deras jävla garderob. Hur fan ska hon kunna sova.

"Han är inte värd det." Säger hon lågt. Absolut inte, inte ett ögonblick av det. Han förtjänade en kula i huvudet på gatan. Eller.. begravas levande.. men nej. Hon hade föredragit ett snabbt avslut där. Hon vill inte bli som irmaos som drar hem folk och torterar dem. Det kommer bara göra allt värre. Och de kan inte bli värre... men det kommer garanterat bli värre då. De borde vara bättre än såhär.. men så sneglar hon ner. Och tittar på honom. Kräket. Och kort så faller allting, alla moraliska hämningar. Han förtjänade det. Hon kunde hugga honom med en skruvmejsel också.. Men... nej hon vet inte om hon kan vara med på det här.

Medan Martin fortfarande har Jennie i sina armar stryker han henne över håret när han hör hennes svar. Han vet och han vet också att det inte finns något som helst han kan göra åt det. En känsla som bara får bubbla inombords. Frustration som gör honom alldeles vild av ilska ibland. Men med Henning kan han få lite utlopp för det. Kanske skulle det även få Jennie att växa lite, känna sig stark. Han placerar en kyss för hennes hjässa innan han lämnar hennes sida för kaffet. Mikrovågsungen plingar till och han får ut en rykande kopp. "Var det inte detta du ville Rana? Och Joona har rätt. Han kommer inte gå härifrån. Han kommer inte kunna gå någonsin igen." Han söker Jennies blick för att avläsa hennes reaktion. Hon borde vara glad. De har en av dem. Det är en bra början och Martin har inget emot en våldsam jävla hämnd.

Rana vänder vilset bort blicken ett ögonblick och sedan tillbaka till Joona. Och hennes blick skriker egentligen nej. Även att hon just lovat honom. Det här är för verkligt, för overkligt. Hon kan tänka sig skjuta ner folk men.. att förvandla det till något ursinnigt blodbad av samma kaliber som irmaos är inget hon längtat efter. Blicken glider mot Martin. Jennie. Men hon finner inget svar eller vill kanske egentligen inget säga. Inte såhär. Hon kramar armarna om sig själv. Är det såhär det ska bli nu. Blod för blod. Öga för öga. Såhär? Skaffa någon tortyrstol, det är absurt.

Martin nickar bekräftande på att Elias var ute. Han hade varit med ett tag men ändå känns det inte helt okej att Elias var ute själv, han var inte van vid något av det här. Inte säker på att killen verkligen kunde ta hand om sig själv men de är för få för att vara två ute varje gång. Blåser lite på det varma kaffet innan han testar det mot läpparna och ställer ifrån sig koppen när Joona ber om repet. Letar i skafferiet och öppnar alla lådor för något rep minns han inte att han sett. Men han finner det i ett av de nedre skåpen bland batterier och värmeljus. Kastar över tejprullen till Joona och sedan repet.

Rana rynkar pannan och ser på hur rep och tejp byter händer. Ett ögonblick överväger hon att bara gå ut och röka men "Vi borde bara skjuta honom...." Det är kallt men det är bättre. Ett snabbt avslut, visst, men förtjänar han eftertanke? Hon vill inte gå omkring här och tvingas aktivt tänka på Henning, det räcker att han finns där ändå i minnet. Hon ger Jennie en tacksam blick vid hennes ord. Tack. Någon som förstår. Men hon är... splittrad. Det är Henning som började hela karusellen. Det är Henning som gör att Joona och Jennie står här med henne.

Martin ser över mot Jennie och ignorerar Rana än en gång. "Det är okej. Det kommer vara säkert. Oroa dig inte för det.De kommer inte hitta oss. Vi har mat så vi klarar oss veckan ut.. vi får bara se till att stanna här under den tiden." Rana gör en lätt grimas i ogillande när hon hör vad Martin säger, skakar lite lätt på huvudet för sig själv. Det är bara vansinne. Och det är den sortens saker man säger när allt sedan går åt helvete. Någon kommer fucka upp. Martin lämnar sin kaffekopp och går förbi Joona, Henning och Rana tvärs över rummet till dörren som ledde in till förrådet och börjar flytta ut lite tomma, trasiga flyttkartonger och känner en lätt irritation bygga upp. Han trodde de skulle bli positivt överraskade. Det här var ändå något bra för gruppen, det visade att de gjorde framsteg men istället bemöts han av Ranas otrevliga sätt och det verkade inte heller göra Jennie på bättre humör.. Varför han nu hade trott det. kartongerna kastas ut på golvet bland andra möbler de inte gjort sig av med. "Det blir bra." Suckar han försöker kanske muntra upp sig själv svagt muttrandes. Så snart de fått liv i Henning skulle säkert tonerna bli annorlunda. "Så, det är redo"

Rana står bara kvar, hon vara sig vill eller kan flytta sig. Vill inte titta på Henning men kan bara stirra. Kramar sin arm lite och släpper ner armarna." Ja.. du har rätt." Erkänner hon motvilligt för vad Joona säger men fan vad fel det känns. Hon kommer inte kunna sova inatt. Bara vet det. Plötsligt känns det där med att bara fly som en jävligt lockande tanke. Vad håller de på med.

Martin hör Ranas svaga erkännande och det lyfter humöret en aning. Ska till att svara Joona när Eilas plötsligt kliver in. Ranas blick följer Joona ett ögonblick, sedan Jennie och ett röksug som aldrig förr ger sig till känna. Om det var någon stund hon borde röka så vore det nu. Hon behöver bara kliva ur rummet en stund och samla sig lite från överraskningen med Henning. Hon vänder dem ryggen, går mot balkongen och stänger långsamt igen dörren efter sig. Mest önskar hon att Jennie följde efter men det hade hon inte ens försökt förmedla med en blick.

"Ja kanske. " Svarar han och går fram mot Henning där han ligger. Sätter sig på huk och lyfter hans huvud genom att samla tyget i sin hand kring kragen. "Vi måste vara mer försiktiga nu. Inte gå ut på ett tag om det inte är alldeles nödvändigt." Föraktfullt betraktar han det lätt svullnade ansiktet. Släpper ner honom mot mattan igen. "En av irmaos gamla ledare.. han strök omkring här ett par kvarter ifrån oss." Martin drar lite på munnen. "Jag kunde inte motstå." Angelo skulle ha förstått. Han saknar honom. Irmaos enda rätta ledare. "Ja ge det till mig.. den här jäveln ska inte få somna så lätt. Men Joona, hjälp mig flytta honom först."

Joonas blick går mot Rana vid hennes rytande ord, söker hennes blick” Det spelar ingen roll Rana.. Henning är mer en börda än tillgång för Irmao och de har andra större problem att ta itu med. Hittar de oss får vi flytta, vi trivs ändå inte här. Dessutom kommer Henning inte lämna det här huset annat än i en liksäck. ” Han säger det kallt och om ingen av de andra tänkte ta livet av mannen på golvet så skulle han mer än gärna göra det. Tiden som butcher hade satt sina spår, att döda var inte längre något märkligt för den före detta polisen, infiltratören. Han kan inte undgå att se att hon är upprörd, vill egentligen lägga armen om henne, krama henne intill sig men vet också att det inte var rätt tid att göra det just nu.

Länge sedan eller ej, Henning hade haft makt, hade varit en av jävlarna som gjort livet för så många till ett rent helvete. Att han låg försvarslös och handlös på golvet på den smutsiga heltäckningsmattan bekommer honom inte alls. Ja Joona har Henning under kontroll medan Martin ägnar sig åt Jennie som med blicken på Henning låter sig omfamnas av Martin. ” Som vanligt ”Mumlar hon till svar på Martins fråga. Som vanligt betydde sömnlöshet och nedstämdhet. Sedan de kom till höghuset de nu befinner sig i hade hon inte varit utanför dörren mer än ett fåtal gånger. Rummet som var hennes och Martins, ett gammalt kontorsrum var knappast hemtrevligt men det var hennes trygga punkt och det var där hon uppehöll sig mest. Där fanns inga speglar och hon hade bett Martin ta bort spegeln inne på en av toaletterna. Hon klarade helt enkelt inte av att se sig själv längre. När Martin släpper henne backar hon några steg bort från Henning, lek i ansiktet, mer än tidigare och hon kan inte sluta ta blicken från honom. Hon är inte bekväm med att ha honom där.

”Martin.. det där var onödigt” Joona ser upp mot Martin vid hans kommentar om att han åtminstone gjorde något för gruppen” Elias är ute på ärende men är nog tillbaka snart. Han skulle försöka få tag på tabletter till Jennie. ” Det sista läggs till som en ytterligare förklaring. Joona ger Rana en kort blick” Ja.. det finns rep i pentryt, andra lådan… och tejp, det kan nog också behövas.

Jennie söker Ranas blick och skakar långsamt på huvudet. Hon håller med… det är vansinne. Otrygg var hon innan och nu skulle en av dem finnas några rum bort” Martin… ” Säger hon tyst” Ska han… stanna här? Jag vill inte det… ” Hon är långt ifrån sitt forna jag numera, skör och bräcklig och viljan har lämnat hennes ögon för länge sedan” tänk… tänk om de kommer?”

”Ge mig repet Martin ” Säger Joona när Martin går mot köket. Han hör Jennies ord men svarar inte, mest för att han inte har någon annan idé på var de ska förvara Henning och lämnar således över det till Martin. Ville han vara deras ledare fick han ta besluten också. Lyssnar till Martins redogörelse om hur han hittat och fångat in Henning. Inte det mest innovativa sättet men det hade fungerat och det var det som räknades. Nickar fundersamt” Då har det kanske rörts om i deras led. Det borde vi utnyttja. Kanske kan vi få ur den här jäveln något vettigt som kan ge oss en fingervisning om var vi ska slå till.”

I samma stund öppnas ytterdörren igen och Elias stiger in, han ser sammanbiten ut och är lätt andfådd, stannar upp när han ser Henning och skakar på huvudet” Är det därför det myllrar av Irmao på gatorna? ” Frågar han och ser mot Martins håll” Det var inte lätt att ta sig tillbaka hit även om de mest håller till några kvarter bort. ” Han lägger en påse på ett av borden och ser kort mot Martin” Vem är det där? ” Pekar mot Henning, Elias som dragits in i det här mot sin vilja och som nu var mer en del av dem än förut har dock aldrig sett medlemmarna på nära håll, är tacksam för det. Den nedbrända lagerlokalen i hamnen hade varit det första riktiga uppdrag han varit med på” Behöver ni adrenalin? ” Frågar han som den mest självklara sak i världen” Han ser inte ut att vara medveten lång stund till

Martin ser ut i kontorsbyggnadens korridor innan han stänger och låser dörren bakom sig. Ser ner på sitt byte på golvet och gnider sin ena ömmande knoge. Öppnar och stänger handen som en form av stretchning. Det var ett tag nu som han varit i slagsmål men detta räknades nog mer som ett överfall. Han kastar ett ögonblick till Rana som kommer fram först och ler åt Joonas kommentar. "Ja.. inte helt lätt men jag fick med honom. Tur att hissen funkade idag" Det lugna leendet växer och blicken drar iväg till rummet som blivit hans och Jennies. Ranas otrevliga välkomnande ignorerar han.

"Men hur fan kan du ta med honom hit?!" Ryter Rana uppjagat. "De kommer leta efter honom. De kommer veta var han varit sist! Det här är idiotiskt." Hon kanske är otacksam men det här är så jävla osmart. Mest är hon golvad av överraskningen. Och trots hennes löfte att jaga dem, döda dem. Men det här är ingen trevlig överraskning. Ska de ha honom i sitt hem? Det känns inte alls tryggt, det gör henne bara mer upprörd. Fuck. Varför ska de ställa till det så här. De måste göra sig av med honom. Han kan inte gå levande härifrån. Insikten gör henne alldeles kall. De kan inte släppa honom. Inte alls. Det lugnar henne kanske lite men inte mycket. Det känns fel. Hon kan inte göra det här. Hon stryker händerna utmed ansiktet. Helvete. Hon vill inte ha Henning här!

Henning ligger på golvet halvt om halvt omtöcknad med stora röda märken över ena halvan av ansiktet och näsblodet har runnit ner på den grå skjortan och det skulle nog inte kräva mycket mer för honom att tuppa av och han är knappt medveten när Joona drar upp honom i håret men ger ifrån sig ett lågt gnällande stön.

Rana anar med lite oro i blicken, glimten i Joonas ögon när han kliver fram.

Själv lägger hon armarna i kors och tar själv ett litet halvt kliv åt sidan.

Hon hatar Henning och vill egentligen inget hellre än att se det svinet dö men.. att se honom svag och blödande ger henne inte mycket tillfredsställelse heller. Joona har rätt, det är en ful fisk.. men.. det är längesen som Henning haft någon makt att tala om. Hade det varit Rikardo, Djevan eller Salvidar hade hon varit först där och huggit med en slö sax men nu känner hon sig mindre manad att göra något alls. Det känns bara fel. Känner sig i situationen inte helt övertygad om att hon kan leva upp till sina egna löften.

Martin ger Rana en trött blick och vänder sig efter Jennie. Slänger en snabb blick ner mot Henning men.. Joona har koll på honom. Så han rör sig runt, förbi och erbjuder Jennie sin omfamning. Det kändes alltid bättre när han höll om henne, han gillade inte att behöva göra henne orolig men de behövde trots allt arbeta lite ute. Han kan bara hoppas att hon ska känna sig stark nog att vilja följa med någon dag, bara att handla. Hon behövde komma ut.

Han lägger sina armar om Jennie, en hand över skulderbladen och den andra vid nacken så att han kan placera en lätt kyss i det blonda håret. "Haft en bra dag?" Säger han lågt och vet att hon oroar sig men Martin var kanske den i gruppen som gjort det här längst och visste hur man överlevde på bägge sidor. Efter en liten stunds omfamning släpper han Jennie och låter blicken återvända till Rana men med ett hårdare ansiktsuttryck. "Vart skulle jag gjort av honom tycker du? Jag gör åtminstone något för gruppen." Det finns nog en hel del underliggande där som aldrig riktigt försvunnit sen Angelo gått bort. Martin riktar sig till Joona istället. "Det låter bra. Var är Elias? Jag vill att den här jäveln ska hålla sig vaken."

Rana kramar om sig själv där hon står och kan inte låta bli att tankfullt och besvärat stirra på Henning som ligger på golvet. Det är konstigt att se honom så. Som att se en fisk på land, sprattla för livet allt mindre och mindre medan de kvävs. Rana sneglar åt Martin och biter ihop. Ja vad har hon att säga? Här står hon i pyjamas och flipflop. Sedan de bränt ner lagerlokalen hade hon inte gjort mycket alls. Och hon vet inte när eller hur det blivit så men hon är inte helt bekväm med Martin som någon självutnämnd ledare. "Vi borde binda honom." Säger hon lägre mer besegrat och tänker än en gång, han kan inte gå härifrån. Det är inte som att de kan kasta ut Henning nu när de har honom. Men detta är korkat. Sån ursinnigt jävla dålig idé.

Rana ser åt Jennie och försöker tyst utbyta någon inre dialog. Vad tyckte hon om det här? Hon kan inte gilla den idén att ha det monstret här. Snälla håll med mig. Det här är vansinne.

Martin rör sig till köksvrån och rotar fram en kaffekopp ur ett av skåpen, fyller på med dagsgammalt kaffe ur kannan som stått på under dagen och ställer in i micron på timer av en minut. Ser åt Joona. "Han strök omkring tre kvarter härifrån. Såg honom först på håll så bestämde mig att följa en bit, när han vek av in i en gränd tog jag chansen och fick in ett bra slag bakifrån." Det är inte det stoltaste han åstadkommit, inte mycket bättre än irmaos tillvägagångssätt.. men det.. är också allt han kan. "Jag vet inte vad han smög omkring här för, om de letar efter oss eller bara patrullerar men det verkar som de är mer alerta nu."

Nej, han har heller inget bra svar för kanske är det så att det inte ens finns något svar. Ser ut över räcket en lång stund innan han vänder tillbaka sina blå ögon mot henne” Jag vet inte Rana… jag vet ärligt inte vad jag vill längre. ”Säger han lika trött tillbaka till henne. Fria säger hon… de var inte under Irmaos våld det var sant men det var långt ifrån att vara fri. De levde fortfarande i Irrmaos skugga, kunde inte leva ett normalt liv med alla de saker som han radat upp för henne nyss. Ser allvaret i hennes ögon och möter hennes med lika stort allvar” Ja.. jag vet att du tänker det. ” Svarar han lugnt. Men frågan var fortfarande om de kunde, om de hade möjlighet att göra det. Irmaos var starkare, det var fakta. Deras lilla gäng hade inte tillräcklig resurser även om viljan fanns. Det var också fakta. Men han säger det inte högt, han vet att hon vet.

Det känns fint att få vara nära henne och i omfamningen kan han nästan låtsas, ialla fall för en sekund att allt är som det ska. ” Rayban… ja… ”Han ler lite åt det” Att se Jennie le igen… det vore värt risken. ” Säger han lågt, han tyckte så synd om Jennie, visste inte vad de skulle göra för att få henne att må bättre heller. Tyst en stund, funderar på vad hon just sagt och nickar sedan medan han möter hennes blick” Ja, det borde vi göra. Vi borde leva… det skulle vara värt risken, att sitta vid ett bord som människor och fika. Vi gör det…”

Han ser på henne, med allvar igen när hon lägger sina händer om hans kinder, möter hennes blick och ska just fråga henne vad det är som de ska men hinner inte förrän Rana går mot dörren. Han följer efter henne, håller upp dörren och låter Rana gå in först innan han följer efter henne. Joona stannar upp några steg ifrån, ser på mannen på golvet, ser på Martin. Det glimmar till något i hans blick. Henning… den jäveln… och det är som om något klickar till inom honom för snart är han framme vid Hennings sida, ett stadigt grepp i hans hår och drar upp ansiktet så att han kan se det bättre” Vilken ful fisk du fångat Martin ” Säger han nästan otäckt lågt innan han slår ner Hennings huvud i marken. Heltäckningsmattan dämpar slaget och skulle knappast skada mannen. Reser sig upp och petar på kroppen med foten” Bra början… den här jäveln har jag längtat efter att döda. ” Leendet är kallt, hårt” Vi kan låsa in honom i det fönsterlösa förrådet… medan vi bestämmer vad vi ska göra med honom. Martin, var hittade du honom? Berätta hur det gick till?

I samma stund som Joona säger det sista kommer en blek Jennie ut. Hon har armarna hårt om sig själv, en pösig tröja som döljer den onaturligt smala midjan som Salvidar lyckats manipulera. Hon har magrat, äter dåligt och det blonda håret är matt och glanslöst. Läpparna sammanbitna och ögonen har tappat mycket av sin forna glans. ” Martin? ” säger hon lågt medan hon söker hans blick. Hon tyckte inte om att han var borta, kände sig alltid mer orolig då. Han var hennes livlina, det som gjorde att hon vaknade på morgonen och försökte få i sig frukost. Utan honom hade hon blivit kvar i sängen, aldrig mer gått upp.” Henning? ” Säger hon igen, lika lågt. Händerna darrar känner hon. Henning… han hade vart den första av ledarna hon råkat ut för, kanske inte den värsta men helt klart en man som skrämde henne.

Rana gör en min, en grimas som kanske skulle till ett flyktigt leende och förvandlats på vägen. Hon suckar. Lägger händerna om det kalla metallröret och lutar sig ut över räcket och låter den lätta brisen leka i det rödflammande håret. Hon har inget svar på hans fråga. Hon vill bara låtsas om som den inte existerar. Hur länge ska de orka. Det är som att fråga när man kommer dö. När. Klockslag och hur. Hon sluter ögonen men för sitt inre ser hon ett inbrott i natten. Många timmars skrik och bönfallande gråt innan det barmhärtiga slutet skulle drabba dem, men det skulle inte bli en smekning. Det är försent att inte bli våldsamt. Även om de gräver sig en grop eller börjar leva i kloakerna. Det är försent. Hon biter sig i läppen och den mörka blicken flackar över honom. Försöker läsa hans tankar. "Vad vill du?" Säger hon trött. För han vill inte ha ett svar, för det finns inget som hon känner är rätt. Orken tog slut för längesen. Men det betyder inte att det är läge att ge upp och hissa den vita flaggan. "Det är inte över förrän det är över. Tills dess vill jag leva" Hon kniper med munnen. Sväljer. Minns tiden i stugan med Jennie och det oändliga lidandet både psykiska och fysiska. Så många gånger hon bara ville dö. "Vi är fria nu. Vi borde leva.. och få vår hämnd" Hennes hämnd vore inte att leva ett bra liv utan att göra deras till ett likvärdigt helvete och döda dem. En och en. Hon brukade vara så rädd att hon bara skakade vid deras namn. Men den tiden har hon förhoppningsvis kunnat lägga bakom sig. Pannan rynkas när han upprepar att det vore fridfullt att hoppa. Och hennes uttryck är fyllt av fasa och oro för att övergå i dödligt blodigt och strikt allvar."Jag tänker döda dem Joona. Jag ska döda dem för dig och Jennie. För Embla. Och alla andra som drabbats. Jag har bestämt mig" Självmord som självmord men Rana tänkte ta några med sig... som en jävla kamakazy pilot.

Hans hand känns kall när den stryker hennes hud. Men hon fattar den i sin och håller den kvar över kinden. Lyssnar till hans beskrivning av något normalt. Det låter så märkligt att hon inte kan hjälpas att le lite. Över hur det skulle se ut. Om de sex... nej.... fem....nu.. fick sitta på en uteservering och mysa i vårsolen. Martin med sin cappuccino. Alla i solglasögon och bara solbada intill en varm husvägg. Hon skulle beställa en stor frappe och Jennie en slät smoothie... och alla skulle stirra ut den här märkliga skaran. Men det vore värt det. Hon solar sig i det fiktiva minnet. Kanske en dag. När de rensat ut Esteban. Djevan.. och alla.. som hade kopplingar till dem.

Bubblan spricker och leendet dör långsamt. Hon suckar. Tar ett steg in. Till en ny omfamning i fundersamhet. Lutar in huvudet mot honom och håller armarna om honom i en ihålig omfaming. Det känns nästan redan i beröringen att de är trasiga. Som att de ska gå i bitar när som helst. "Det är iallafall en fin bild. Vi skulle sitta på en uteservering. Jennie skulle le igen. Martin skulle surpla sina litervis med kaffe. Du.. skulle ha på ett par sexiga reyban. Det skulle vara en bra dag." Men att säga det högt känns sorgligt. Riktigt patetiskt sorgligt. Men det hade varit värt det. "Vi borde göra det." Hon lutar sig ifrån honom och ser på honom med allvar. "Vi borde gå till Café Pandora och sitta där. Vara människor en stund." Joona kanske behövde det. Jennie behövde det definitivt. Varför leva om de inte kan göra det fullt ut? Strunta i riskerna och bara försöka leva, visa att de vågar och tänker överleva ett bra tag till."Vi borde leva." Hon tittar upp mot Joona med uppriktigt allvar. Något annat vore inte värdigt. Hon kunde packa på sig vapen och gå ut och leva. DET. Skulle vara att inte vara rädd längre. Det vore på riktigt. Hon blir hellre nerskjuten på gatan än uppsprättad i någon övergiven lagerlokal. Hon släpper honom och kupar sina händer om hans kinder. "Sluta säg så... sluta prata så om dig själv. Du är värdefull. Jag vill att du ska leva. Jag vill att du ska vilja leva. Vi ska....."

Hon avbryts dörren slår igen inifrån. Liksom ett hårt pustande. Duns. Och sen ett dämpat stön av en annan röst. Rana släpper sina händer om Joona och fumlar med händerna medan hon ytterst långsamt rör sig in mot balkongdörren i sina flipflops, så något smygande är det inte tal om och kontoret innanför bara badar i mörker. "Jag är tillbaka!" Martin låter anfådd på rösten. "Se vad jag hittade." Rana rör sig in, förbi en hög med trasiga möbler som de ännu inte gjort sig av med.

På golvet på den solkiga heltäckningsmattan ligger en ganska bekant man. Skägg och sliskig backslick. Ganska tunn och blek och halvt om halvt medvetslös. Handlös. Rana ryggar till. Henning. "Vad fan har du gjort?!"

Jo visst är det kanske bättre än inget… Fast Joona är inte säker. Och många gånger har han sneglat ut mot just den här balkongen när tungsinnet blivit för djupt. Men det är flaskan som oftast räddat honom, och drogerna som han tror att ingen annan av gänget vet om att han tar. Tabletter.. lugnande tabletter för att orka. Ett beroende han förmodligen skulle behöva dras med resten av livet om inget drastiskt skedde att förbättra det. Ingen var densamma längre. Allt för mycket hade hänt. Martin och Jennie var inte heller de samma som när han först lärt känna dem. Han hade kanske blivit mer oroad om de fortfarande varit desamma… att de inte förändrats.

”Det vi gör det till? Ja… kanske.. samtidigt har vi inte mycket marginal att styra över våra egna liv… har inte haft på många år. Hur länge kommer vi orka? ” Frågan är ärligt och uppriktigt ställd till henne och han ser henne i ögonen. Ser att hon är upprörd, förstår henne också men samtidigt, det här var hans verklighet och han ville att någon mer än honom själv skulle veta. Kanske kunde hon hindra honom när han väl stod där på räcket en dag, beredd på att hoppa. ” Hämta mig? Nej det har aldrig varit ett alternativ. Men att hoppa… ja.. då får jag lugn och ro. ”Och förenas med min hustru… men det säger han inte högt, vill inte såra henne. Han lyssnar till henne, uppmärksamt med fokus riktat på henne, hela tiden med blicken vilandes i hennes ansikte som han varligt stryker med handen över hennes kind. ” Jo, det är klart att det finns folk där nu. De har knappast slutat med sin verksamhet… och ärligt Raana, jag vet inte heller vad jag vill ha för liv. Jag kan inte ens minnas vad normalt är. Hur är det att vara en sådan kostymnisse som går förbi ibland på gatan nedanför med en kaffe i handen i en pappmugg. Hur känns det att sitta på ett fik med en smörgås, prata om vädret, senaste modet eller ingenting. Hur känns det att gå på bio eller restaurang? ” Han slår ut med händerna, låter sin hand lämna hennes kind kort” Jag vet inte längre.. jag minns inte! ” Lägger tillbaka handen, vill dra henne intill sig och gör det. Behöver närhet, hennes doft.

I omfamningen slappnar han av en aning, kramar henne intill sig och ler lite svagt åt hennes fnysande och hennes kommentar om tappat förstånd” Snällt… ”Säger han lågt intill hennes öra innan han kysser hennes panna. Svaret som uteblir är svar nog. Möter hennes blick” Nej, jag begär inte att du ska bära mig Rana… det är en alldeles för tung börda och jag skulle inte lägga det på någon. ”Han vill inte säga att ho inte alltid funnits där men biter ihop om orden. Han behöver få tro att hon kommer finnas där för honom på samma sätt som han kommer finnas för henne så långt han förmår. Han står tyst en stund, tycks samla sig och försöker sig på ett svagt och brutet leende” Har Martin kommit tillbaka? Jag har stått här ute ganska länge… jag har nog inte hört. ”Byter avsiktligt ämne, det kändes säkrast så” Och… finns det någon sprit kvar? Jag tror att jag behöver ett glas.

Joona har rätt. Det här är inget liv värt sitt namn. Men det måste ändå vara bättre än inget. Att leva som ockupanter och annat drägg. Inte riktigt kriminella avskum och inte heller riktiga samhällsmedborgare. Att skaffa fram pengar skulle alltid vara ett problem, inte minst ett moraliskt sådant. Men tanken har aldrig slagit henne - på senare tid att checka ut. Att ta självmord. Den tanken hade cirkulerat som en tvångstanke under deras värsta dagar i fångenskap men inte nu. Inte här. Folk hade dött, slaktats och förstörts framför hennes ögon. Hon vet att varje ny morgon är en gåva och det kan mycket väl vara den sista. Hur klyschigt det än låter för hennes eget inre så är det hennes nya sanning. De skulle inte leva för alltid och på många sätt hade hon gjort sig redo för det. Många delar av henne var inte kvar längre. Hon var på sätt och vis redan död. Återuppstånden och... hon var inte samma människa längre. På allt sitt gott och ont.

"Jag vill inte diskutera om det här.." Det är bara en spiral ner i mörkret och hon vill inte påminnas om alla anledningar de borde ha att ta den enkla vägen ut. Den dörren är igenbommad och blockerad. Hon vill inte ens titta i den riktningen. Hon suckar så axlarna sjunker lite. Stryker sig genom håret. Hon hade färgat det rött igen. Länge nu hade hon haft det naturligt men på senare tid hade hon färgat, snaggat ena sidan så att man kunde ana tatueringen i hårbotten som gick ut från ansiktet. Hon ville känna sig som förut även om det aldrig gick att återvända dit. Hoppet är det sista som dör. Efter en stunds tystnad vill hon ändå kommentera vad Joona sagt. För det går inte bara släppa det så. "Jag antar att det blir vad vi gör det till. Det låter som du... " Hon tystnar, skakar på huvudet. Nej hon vill inte säga det men det låter som han vill kasta in handduken. Eller värre. Och tanken får andningen att bli lite snabbare. "Så du kan kasta dig själv över räcket.. eller gå ut på gatan och vänta tills de hämtar dig men vad finns det för mening i det?" Hon är upprörd när hon än en gång låter handen gå genom håret. När hon tänker på hur det skulle gå till. Man kan fråga sig vad det finns för mening med något. Men sån existentiell skit hade de inte sluppit om de så levt helt normala liv heller.

"Jag vet inte vad för liv du vill ha nu Joona. Men jag... jag vill att den här tiden ska betyda något. Jag bryr mig inte ett skit om ingen vet vem jag är när jag dör bara jag har gjort något gott, räddat folk från att hamna hos de där jävla asen. Tror du inte det sitter folk där nu... och lider? i vårat ställe." Den enkla vägen är självisk. Den enkla vägen hade varit att stanna hos Viktor undangömd i en lägenhet någonstans med massivt försvar med Embla. Leva som en drottning. Men det hade inte varit rättvist mot Viktor. Det hade inte varit rättvist mot henne själv. Hon vet vad hon vill göra och det finns nog inte mycket som kan stoppa henne ifrån det nu. Den enkla vägen hade varit att ta en bil och köra långt åt helvete bort och hitta en annan stuga att överleva i. Men om hon ska dö så vill hon iallafall ha gjort ett märke, ett avstamp. Något som skulle svida ett tag och skada självförtroenden av helst alla gäng i närheten. Hon vill ha kriget. För det finns inga fredliga lösningar som har godtagbara kompromisser och offer.

Hon är irriterad när hon omfamnar honom men inser att han säkerligen behöver omtanken mer än hennes aggression. Hon fnyser till i ett svalt leende. "Ja." En dum tanke. "Du kanske har förlorat förståndet men.. jag kan hjälpa dig leta.." Hans omfamning värmer och kyssen mot pannan känns som någon form av ritualistisk välsignelse. Hon blundar ett ögonblick. Men rynkar pannan hårt. Det är problemet precis som han säger och det är svårt för henne att hålla sig kvar utan att försvinna i sig själv ett ögonblick och hela kroppen känns kall i samma avskalade tomhet som förr. Omedvetet kanske har hans erkännande om självmordstankar bara börjat bygga på mer av berget för hennes skuldkänslor och hon svarar honom inte för hans antagande. Hon vet inte vad hon ska svara. Långsamt öppnar hon ögonen och tror sig veta vad han ber henne, att det inte behöver vara mycket men.. hon höjer blicken att möta hans. Hennes mörka ögon vidgade, flackar lätt för det nära mötet. Hennes händer lätter sitt grepp ifrån honom. En sorgsen ärlighet i hennes blick för hans skull. "Jag.... kan försöka" Det vore riskabelt att hänga upp hans liv på en så skör tråd som henne. För det finns inte mycket kvar. Men hon ler långsamt. "Men du måste försöka hitta någon egen styrka i det här helvetet. För jag kan inte bära dig." Hon placerar en hård kyss för hans kind för all den omtanke ho känner. Söker, finner och kramar hans hand. Hon kan i all sanning inte erbjuda mycket. Alls. Den mesta kraft måste hon använda för att hålla sig själv på rätt köl och bevara varje droppe mänsklighet som ännu finns kvar. "Men jag finns här för dig, alltid."

Nej, han trivdes inte här. Hörde inte hemma här, inte här och inte i stugan. Det mest ironiska i det hela var nog att där han känt sig mest hemma var när han en tid bodde hos Esteban. Även om han hade kniven mot strupen hela tiden så fann han där en märklig form av frid och avslappning, tid för återhämtning. Men det var något han aldrig sagt till någon, inte till Rana heller och det var nog något han tänkte hålla för sig själv. Avslappnad hade han inte känt sig efter det och det är nästan så att han inte minns känslan. Blicken vilar på gatan nedanför, på den äldre kvinnan, på ungdomsgänget som nu gått över till att skrika elaka ord till kvinnan, ha roligt på hennes bekostnad. Han vänder bort blicken.

Egentligen hade han inte tänkt berätta för henne om att han faktiskt tänkt ta sitt liv för inte alls så länge sedan. Att tankarna fortfarande fanns där till och från och att det krävdes en hel del vilja att inte falla och ge efter för det. Han fick kämpa varje dag. Varje morgon efter en sömnlös natt, vilket på senare tid var nästan varje natt. ” Ja…” Säger han långsamt, lågt” Överleva ja… men leva? Vad är det här för liv egentligen? Ett nedgånget kontor? Ständigt i krig… ” Söker hennes blick och fångar den kort innan han ser bort igen. Känner hennes hand på hans rygg och vilar i känslan för en kort stund. Hör hennes vädjande ord när han berättat för henne, han borde kanske ha varit tyst, det kanske hade varit bättre men nu var det försent. Han vill säga att det inte fanns någon vinst för dem, att de hela tiden befann sig i underläge både i antal men också pengamässigt och i vapen. De skulle aldrig kunna resa sig, de hade ingen ekonomiskt trygghet eller välgörare att vända sig till om allt sket sig. Nej.. de stod ensamma. Men han säger det inte, biter bara ihop

Han vänder sig mot henne, bort från räcket och friheten som kunde finnas där på andra sidan, i fallet, i döden och lägger händerna på hennes höfter och drar henne intill sig. Han vet inte alls vad de har tillsammans. Var de ett par? Nej inte uttalat i alla fall. Många nätter sov de tillsammans, tätt omslingrade som om de ville försöka hitta någon form av trygghet i varandra. Men om de var tillsammans igen det visste han inte. Håller henne intill sig” Är jag inte redan förlorad? ” Frågar han tyst med läpparna mot hennes hår” Och kanske skulle du klara dig bättre utan mig, utan skuldkänslorna jag vet att du har. ” Kysser hennes panna lätt, sluter ögonen kort” Jag ska inte ge dem nöjet… men det är så när Rana… så förbannat nära och det tar så mycket energi att kämpa emot viljan att kliva över räcket och hoppa. Jag borde kanske inte ha sagt något… men… jag kanske behöver din hjälp.. ” Det sista säger han tyst, som om han egentligen inte alls vill be om hjälp men att han känner att han inte har något val, att det är sista utvägen” Håll mig på rätt köl Rana.. Jag ber om mycket men...” Ber han henne” Jag behöver dig…

Rana dricker lite av sitt vatten men det har en besk metallisk smak som gör att det nog hade varit godare att skölja ner vattnet med vodka och inte tvärt om. Hon grimaserar, stirrar ner i botten av glaset som i jakt på bevis på varför det smakar så illa. Men det är rent iallafall, eller verkar vara det. Hon dinglar glaset i sin hand utanför räcket och suckar när även hon fortsätter följa cyklisterna nere på gatan tills de försvinner runt ett hörn. En äldre kvinna följer efter från gatan ungdomarna kommit och samlar pantflaskor och burkar i alla soptunnor längs vägen. Hon känner sig stundtals sammankopplad med alla individer som passerar, som om de vore delar av henne själv som i olika perioder försökte hitta rätt i livet. När hon sneglar över till Joona eller de andra känner hon inte riktigt detsamma. Kanske är det en distans hon valt att hålla för att inte gräva ner sig i alla deras gemensamt otäcka minnen för mycket. Hon vill inte tänka på det, inte minnas det för om hon gör det kommer det lamslå henne till att inte våga fortsätta motarbeta gängen som de gör. Det finns inget annat alternativ som hon ser det såvida de inte ville göra kvinnan därnere sällskap att leta burkar. Leva på gatan. Det är inget öde hon önskar någon när pengarna väl börjat sina. När tomburkarna inte räcker, den egenkonstruerade kojan man byggt i kartong regnar in och det enda man har att sälja är sin egen kropp. Hon ryser men kan sakna sin fristad på ett av de gamla hamnfabrikernas tak. Det var fortarande ett hem. Ett blått litet tvåmannatält. Hon borde återvända dit någon dag snart.

Och när hon ser på Joona inbillar hon sig se detsamma. Det här är inte hemma för honom och hur kan det vara? De bor i en förfallen gammal kontorslokal med ljudliga ventilationstrummor, elektricitet som försvinner i tid och otid och en liten köksvrå knappt värt sitt namn. Där staplade skrivbord får utgöra rumsavdelare och lite olika loppisfynd blivit deras möblemang. Men han hade inte känts hemma i stugan heller, vare sig före Angelo dog eller efter. Å andra sidan hade han kommit dit senare än de andra. Varit kvar i det jävliga längre och hennes svek kanske sved fortfarande. Hon undrar var han alls skulle känna sig hemma. När de haft polisens beskydd i vitnessprogrammet, på olika platser, olika lägenheter hade det ändå känts som han slappnat av. Även om allt bara varit på låtsas och inom ramarna av en lägenhet så hade de kunnat leva relativt normalt. Hur man nu egentligen kan det.

"Mhm" svarar hon och rynkar pannan. Vet knappt vad hon ska svara för hon känner likadant. Desto mindre hon minns desto bättre. Blicken vandrar över honom och sedan tittar hon bort. Hennes minnen av ett normalt liv var inte så smärtsamma förän saker börjat gå åt helvete. Hur vårdslöst oförsiktig hon varit. Hon skakar på huvudet när skuldmedvetenheten gör sig påmind om hur många av dem inte hade varit här, om det inte varit för hennes snedsteg och indragning av somliga av dem. Jennies öde kändes i det scenariot särskilt bittert. Hon skakar på huvudet igen och dricker vattnet som om det vore sprit. Glöm det nu. Det är inte värt att tänka på. Hennes tankar avbryts av Joonas ord och hon ler matt till svar. "Det är sent" Hinner hon svara innan Joona fortsätter och vad som låtit som en oskyldigt normal känsla för tidpunkten på dagen blir ett bittert uppvaknande för deras verklighet. Hon biter sig i läppen. Ser sig omkring efter var hon kan ställa ner glaset och återvänder till räcket. Hon lägger armen försiktigt om Joonas rygg i svanken. "Vi har överlevt förut. Vi kan överleva igen." Men hennes många kattliv började nog ta slut. Mest vill hon nog bara muntra upp honom lite. Att inte tänka på det ovidkomliga ödet just nu. Hon försöker komma på något mer att säga men stryker bara hans rygg försiktigt. Det finns väl inga ord som kan ge dem trygghet. Inte många handlingar heller.

Detta skulle vara deras liv till slutet. På flykt eller försök till att bygga upp något försvarbart och i den där moraliska vågskålen av att ta hjälp av andra lika brutala gäng, och vad det skulle göra dem till för människor. Som det ryska nätverket med Viktor eller Vantesca tribe. Hur undviker man ens det för att överleva i deras ställe? Det är en fråga som hon finner mer och mer svårt att hitta rätt i. Hon släpper hans rygg och lutar sig över räcket istället för att se ner mot gatan, förvånat höjer hon blicken och pannan rynkas. "Varför..." frågar hon innan hans ens för chans att fortsätta. Förfärad av tanken att Joona planerat hoppa. Men hon blir snabbt tyst. "Joona." Vill få honom att sluta. Det gör henne tårögd. Inte att tanken på henne räddat honom men hans dödslängtan och i den friheten. "Om du hoppar så vinner dem. Då har vi levt igenom hela den här skiten för ingenting." Hon blir nästan arg i sorgen av tanken att förlora honom. Och hon vill skälla på honom för det. "Ge dem aldrig det nöjet! Det är vad de vill. Jag kan inte förlora dig igen, jag skulle inte klara det." Med skulden lika överhängande som de tjocka molnen på den mörka himlen. Dels att ha dragit in honom i det här och dels för att ha gått vidare när hon trott Joona varit död. Ilskan rinner av och skuldkänslorna växer större. Hon tar ett steg närmre för att krama honom. "Jag vill inte förlora dig"

Han stod ofta därute, på balkongen. Där var den enda platsen han just nu kände sig en aning fri på. Höghuset var inte ett hem men det var just nu bättre än stugan de varit på innan. Här visste ingen annan om att de uppehöll sig, stugan hade Victor koll på och Joona litade inte på den mannen. Här på balkongen var utsikten vidsträckt och md händerna på det kalla räcket kändes problemen lite lättare. Första gången hade han fantiserat om att hoppa, avsluta ett liv som han inte längre tyckte om. Men så var det tanken på Rana som hade fått honom att låta bli. Rana fanns där fortfarande i någon form, vilken visste han inte riktigt men hon fanns där.

Följer ungdomsgänget med blicken, de var ännu så oskyldiga. OM de bara visste vad som kunde hända dem om de fortsatte in på ett dåligt spår. Många ungdomar sålde droger för de större gängen, fick pengar, känna sig delaktiga men samtidigt snärjde de in sig i problem de sällan eller aldrig kunde ta sig ur igen. Ger Rana en kort blick när hon kommer ut och gör honom sällskap. Lyssnar till det hon säger men svarar inte genast. Jo visst hände det att han gjorde det men verkligheten kom alltid i kapp förr eller senare på något sätt. Ler svagt åt hennes drömmar om en tid som varit… ett normalt liv. Tanken flyktig till hustrun han en gång haft, drömmarna de haft, hans liv som polis. Men det gör för ont så han gömmer dem igen, långt inne där de inte kunde komma åt honom. En lätt grimas” Ibland.. ” Säger han lågt, blicken mot gatan” Men jag minns knappt längre och många minnen gör för ont att tänka på.

Ja, vad tänkte han på. Långsamt vänder han blicken mot henne” Just nu… hur trött jag känner mig. ”Ler svagt men det var sant. Han kände sig sliten och trött, en sådan där trötthet som inte gick att bli av med hur mycket man än sov” Och på att den här tryggheten vi känner här, känslan av frihet är falsk och flyktig.. att vi kanske bäddar in oss i något som sedan kommer bita oss surt i svansen. ” Det var svårt att vara optimistisk, Joona vet knappt vad det ordet innebär eller betyder längre. Branden av Irmaos lokal hade varit en framgång men det var en droppe i havet och Joona kunde inte glädjas helt över det. Det kändes fortfarande tungt och hopplöst, en kamp som aldrig skulle ta slut.

Ser ut över räcket igen” Första natten här… funderade jag på att hoppa. ” Säger han lågt” Jag tänkte att jag medan jag föll skulle få känna en stunds frihet och att jag kunde få lämna livet i en stund av lycka. Men sedan... tänkte jag på dig... och lät bli.