Höghuset - På säkert avstånd (Sluten)

Med böjt huvud lämnar hon rummet, sluter dörren försiktigt bakom sig. Osäker på om Jennie somnat eller inte men det kändes bäst att vara försiktig ändå. Hon hade suttit ett tag där på golvet, på den solkiga heltäckningsmattan. Utifall Jennie ville prata, ventilera eller bara veta att hon fanns där som skydd. Hjälpt till att bädda ner henne varmt i sängen och hållit om henne kanske lite längre än vad som kan vara bekvämt. För hon vet inte riktigt vad hon kunnat göra annars. Rana hade inte sagt så mycket alls. Vad ska hon säga? Det är ofattbart även för henne. Hur kunde det gått så fel? Det är nästan som om Martin också dött. Det känns så i luften, inte att någon tagit hans liv utan ännu värre, att han tagit det själv. Stackars Jennie. Det gör ont i hjärtat att hon inte vet hur hon bäst ska finnas där eller vad hon kan göra för att underlätta.

Persiennerna är fördragna i stora rummet när hon kommer ut men ljuset från staden skymmer ändå in i de små hålrummen och kastar långa smala skuggor över golvet. Som för att illustrera deras egenbygge av ett både fysiskt och mentalt fängelse. Hon sparkar av sig sina flipflops in mot ena väggen. Borde ha bytt om för längesen, om nu irmaos skulle komma vill hon inte bli ertappad med en pastellig pyjamas men luften har liksom gått ur henne. Även hon vill sova som en vanlig människa gör någon gång emellanåt. Men den här natten skulle visa sig särskilt sömnlös.

Rana ser mot Joona. Rynkar pannan och nickar instämmande. Det var Martins projekt. "Vi kan inte låta honom gå. Vi borde inte göra det." Så moraliskt fel som det är att ha ihjäl honom vore det kanske värre rent av att låta honom gå. Om de tyckte han var hemsk förut, hur skulle han inte bli efter det här? Tänk bara Rikardo.. Hon ryser. Rör sin in mot kokskåpet, drar långsamt ut låda efter låda tills hon hittar vad hon söker. Köksknivar. Hon stirrar på dem. Gillar inte tanken alls. Det är för kladdigt och intimt och tar för lång tid. De kunde bara skjuta honom men det.. skulle dra till sig uppmärksamhet. "Jennie ville att vi skulle döda honom." Rana väljer ut en kniv, en av de medelstora köttknivarna och vänder sig till Joona. Lutar sig mot köksbänken. Skakar lite på huvudet åt hans idé att lämna tillbaka Henning som en stympad. "Vi skulle ångra oss... eller hur?" Hon måste liksom försöka hitta ett sätt att motivera mordet. Henning var väldigt långt ifrån den värsta sorten av irmaos men han skulle otvivelaktigt skada andra om han fick chansen. "Jag.. jag borde ha dödat Rikardo när jag hade chansen. Jag.. hade kunnat göra det..." Men det hade hon inte. Hon hade fegat ur, blivit rädd för sig själv och precis allt som hon kanske är kapabel till.

Knivbladet blänker i hennes hand när hon vrider och vänder på kniven i sin hand. Hon gillar det inte. Men det måste göras. Det är trots allt vad hon sagt att hon skulle. Döda. Men det är så mycket lättare att skjuta någon än att....

Rana höjer blicken mot Joona där han står i dunklet av rummet. "Inte bra. Vi skulle kunna ge henne lugnande.. men jag vet inte om det är så smart nu.." Om något händer. Eller så kanske det var smart.. men Rana är orolig att Jennie inte skulle orka oavsett. De behöver inte mer nu. "Jävla Martin" Mumlar hon, mest för sig själv. Hon suckar och sänker blicken till kniven. Well, det är kanske bäst att få det överstökat. Hon sväljer lite. Men när hon passerar Joona sträcker sig andra handen ut efter honom men ångrar sig halvvägs. Det är kanske fel tillfälle att vilja hålla någon i handen. "Följer du med?..." Hon vill inte göra det här ensam. Istället vilar hon kniveggen mot sin hand, den är nog tillräckligt vass iallafall.

Hon passerar Joona till rummet som blivit Hennings och öppnar dörren. Blek ligger han på golvet. Hon sparkar till honom lite löst mot knäskålen för honom att vakna och långsamt lyfter han blicken. Med ett igensvullet öga och det andra omlindat i förband. Hon sjunker ner på knä. "Varför känns det här så orättvist..." Mumlar hon. Kanske för hon vet hur det känns att ligga där, maktlös. Det är inte en fråga riktad till Henning och han verkar inte intresserad av att svara, istället kisar han mot Joona. "J-jag skulle kunna vara till nytta för er.." Hans röst är mildare, svagare nu. Som ett sista försök till att förhandla om sitt liv. "Jag kan arbeta med er..mot irmaos..." Rana håller knivspetsen mot pekfingret tills en svidande obehagskänsla sprider sig i kroppen. Varför är det här så svårt. Hon vill inte göra det oavsett hur många anledningar hon borde ha. Hon öppnar munnen men ångrar sig. "Du är en patologisk lögnare. Det finns inte ett korn sanning i något du säger och du skulle förråda oss första bästa chans." Försöker hon intala sig det? Eller är det sant? Hon ser mot Joona. Som för vägledning. Gör de rätt? Det känns inte rätt. Men kniven viker sig långsamt fram, tvekande. Länge. Men hon hugger tillslut mot halsen. Det är långt ifrån vad hon föreställt sig. Om hon föreställt sig något alls.

I samma stund som Martin slår igen dörren och lämnar dem sjunker Jennie ihop med ett kvidande ljud på golvet. Hela hon darrar för ut genom dörren gick det som varit hela hennes styrka. Nu fanns inget kvar förutom den förlamande chocken över vad han gjort henne och huvudvärken efter att han dunkat hennes huvud in i dörrkarmen. Tomt stirrande framför sig hade hon sedan letts in i rummet och väl i sängen hade hon krupit ihop, inte gråtit eftersom sorgen och chocken varit för stor men stirrat in i väggen hårt kramandes Martins kudde där hans doft fortfarande dröjde sig kvar.

Joona hade överlåtit Jennie till Rana och Elias och själv satt i gång med att säkra det de kallade för hem. Lagt fram pistoler på strategiska ställen, vinklat persienner. Martin skulle inte komma tillbaka, han hade sett det i hans blick. Kväll blir till natt och mörkret sänker sig utanför fönstren även om gatorna fortfarande var upplysta av skenet från de få gatlyktorna som fortfarande inte var trasiga. Han kunde inte slappna av.. stod i fönstret och såg ut mot det hörn där gestalten som så misstänksamt bevakat något, dem eller någon annan vet han inte, stått. Mannen stod inte längre kvar och han hade heller inte sett vart Martin tagit vägen. Det kunde kvitta för stunden.

”Vad gör vi med Henning? ” Frågar han utan att se bort från fönstret när han kan höra steg bakom sig, han tror och hoppas att det var Rana som kom. Jennie hade slutligen somnat men hon kramade fortfarande kudden hårt intill sig. Hade med Martins sorti tappat den lilla livslust som funnits kvar, tappat styrkan som kanske funnits där. Elias hade gett henne lugnande och något att sova på och skulle stanna kvar i Jennies rum under natten för att vaka så att inget hände. Henning var kvar i förrådet, Elias hade hittat smärtstillande som förmodligen skulle hålla smärtan och därmed ljudnivån från Henning nere några timmar tillafall.” Vi kan inte ha honom kvar här, han vet förmodligen inget och det var Martin som ville ha honom hit.” Han vänder sig om för att se vem han talade med, om det ens var någon och blicken faller på Rana. Hans egen blick trött, spänd och redo. En kropp och ett sinne redo för strid – han skulle inte kunna sova något i natt” Släpper vi honom så kommer han röja oss, jag kan sticka ut hans andra öga också, ge honom som present till Irmao, då kommer han inte hitta tillbaka hit…men… jag vet inte…” Han orkar inte riktigt prata om det faktum att Martin förmodligen gått för att aldrig mer komma tillbaka, han hade inte nämnt Martins namn eller händelsen alls. ” Hur är det med Jennie?

Martin håller fast henne mot dörrlisten och med en tom blick verkar han stirra precis förbi henne. Det är som att allt fram till den här punkten är glömt och borta. Som den Martin hon känt har checkat ut och försvunnit. Han kan inte se hur skrämd hon är eller hur hon lider av vad han gör. Eller så är det precis det han gör och det förargar honom bara mer. Han har inte lidit som hon gjort. Han kan orimligen ens förstå en bråkdel av det. Och allt bubblar ner till en maktlös frustration.

Den enda anledningen att Jennie någonsin älskat honom alls.. är för han var den enda som brydde sig om henne när hon var i irmaos klor som någon leksak för medlemmarna. Hon älskar honom inte på riktigt, det är traumabonding, inget mer. Hon hade inget annat val, för att desperat att försöka komma därifrån och Martin var korkad nog att tro på det. Lögnen. Ilsket klämmer han till henne hårdare mot väggen och minen blir mer sammanbiten. Han stirrar på henne med svärta i ögonen som är så mörk att det plötsligt kan kännas vara någon helt annan som står där än den Martin en gång försökt vara. Han vill bara låta allting drabba henne. "Inte ett ord" Stämman ovanligt hård och låg. Han vill inte höra det, inte se hennes tårar eller bedjan om att han ska stanna eller att hon ska följa med. Det är försent nu. Hon hade redan ignorerat honom en gång och han är inte intresserad av att leka den här leken längre. Det är allt det är. Och det här är inte hans familj och det är inte här han hör hemma.

Ranas grepp lättar om Joona och blicken går undan. "Nej, det är det inte.." Rädsla är bara ett hinder, något som förlamar. Om hon inte hade haft det så hade hon kunnat stoppa så mycket innan det hänt. Nu är det bara ett tungt bagage hon måste släpa med sig av skuld för alla liv som hon förstör i sin väg som ett urspårat tåg. Kyssen i pannan är varm och kärleksfull. Förtjänar hon det? Hon låter leta fram hans hand och flätar samman den med sin när deras pannor möts. Hon stirrar ner mot vapnen. Jennie ville gå ut igen och hon kan inte sluta tänka på hur jävla illa det slutat sist. "De ska inte få någon.." Inte Joona. Inte Martin eller någon. Är det inte därför hon vill göra det här? Det är en sån kluven längtan att städa undan dem och inte ens våga börja. Hon tar vapnet Joona ger henne och vet inte exakt var hon ska göra av det med kläderna hon har på sig.

Det dunsar till och hon hör Jennie kvävt. Förvirrat kastar hon en blick mot Joona och rör sig långsamt efter ut i stora rummet. Det första hon ser är hur Martin har rest sin hand och håller Jennie över ansiktet intryckt mot en vägglist. Rana stannar upp och gapar över det ofattbara hon ser. Men hon sliter sig snabbt ur det och kommer fram liksom Joona och rycker i Martin för att få undan honom. "Vad fan håller du på med?! Låt henne vara! Vad är det för fel på dig?! Jävla psykopat!" Hon är allt för upprörd och chockad för att tänka på vad hon säger.

Martin gör sig medveten så snart han rest handen. Upplever skräcken i hennes ögon och känner sin alldeles egna. Det skrämmer honom men kanske inte lika mycket som det skrämmer henne. Det värsta är att han i stunden, med djävulen på axeln, fortfarande vill fortsätta som en berusning av makten han plötsligt har. För det känns inte som det finns någon väg ur det. Joona hänger på hans arm, sliter i honom liksom Rana tagit tag om hans överkropp. Han tvingas motvilligt släppa Jennie och försöker skaka av sig ur Joonas grepp och knuffa undan honom tillräckligt att han kan få tag i Ranas handled och vrider den runt så att hon kvidande tvingas släppa taget. "Låt mig gå.." Mumlar han mellan tänderna. Hans mål har inte förändrats. Han måste ut. Innan det eskalerar och blir värre än vad han har rimlighet att kontrollera.

Rana tvingar sig att backa men försöker dra med Jennie ifrån Martin för att skydda henne. Oroligt flackar blicken över Jennie och vill fråga vad som hänt men det är liksom inte läge. Det är inte hon som ska behöva förklara. "Martin vad i helvete..?! Vad menar du gå?" Ska han bara lämna dem? Var ska han ta vägen...?

Martin markerar mot Joona och lägger handen på vapnet i byxlinningen bara för att få chansen att bli lämnad ifred och rör sig mot dörren. Det verkar bara som det slagit slint och det är inte logiskt någonstans. Tar tag i dörrhandtaget och öppnar den och om ingen hindrar honom så beger han sig ut i korridoren.

Rana är allt för tagen av det hela för att förstå vad det är som hänt och händer. Hon kastar oroliga blickar mellan Martin och Jennie. Varför skulle han ge sig på Jennie sådär? Varför... Vad..Var ska han? Till irmaos...? De kan inte bara låta honom gå.. Inte nu. Inte om irmaos kanske visste om deras position.. de behöver hålla ihop. Men vad är det värt när han diskret och egentligen direkt.. ofattbart hotar dem med vapen.. med att försöka slå Jennie. Ville de verkligen behålla ett sånt monster hos dem. Hon kan inte fatta det. Till och med Henning var tamare än så.

I rummet bland alla vapen och med Rana i sin famn hör han henne upprepa gång på gång att hon inte vill dö. Det gör så ont långt in i själen att höra henne. Hans starka Rana… de orkade inte mer någon av dem och ändå så måste de fortsätta. ” Att vara rädd kan också vara en styrka ” Viskar han tillbaka mot henne, Det låter som en klyscha men han säger det ändå” Vi hade varit döda för länge sedan om vi inte varit rädda” Han kysser mjukt hennes panna, smeker över hennes nacke med sin grova hand, stryker över de darrande läpparna med den andra handens fingrar. Pannan mot hennes” Nu tar vi upp vapen… ser till att vara beredda om och när de kommer.. vi ska inte lägga oss platt, vi ska slå tillbaka och vi ska kämpa.. med eller utan Martin. ”Ser allvarligt in i hennes ögon” Jag tänker inte låta dem döda dig, de ska inte få ta dig eller Jennie, inte heller Elias. ” Det är som om hans egen styrka och vilja föds eller snarare återuppstår ur hennes rädsla och svaghet. Han kunde inte lämna henne, kunde inte lägga sig platt när hon fanns där hos honom. Släpper henne sakta ifrån sig, händerna över hennes ansikte, kring hennes kinder, varsamt innan han böjer sig ned för att plocka upp en pistol som han räcker till henne och tar sedan tag i en egen. Så hörs en kraftig dunk som får Joona att skärpa blicken och sedan Jennies plågade kvävda skrik” Vad fan?! ” Joona ser på Rana, frågande innan han tar hennes hand och lämnar rummet för att se vad som hänt.

Jennies blick är glasartad och chockad där hon står med Martins hårda grepp kring sin haka. Smällen in i dörrkarmen fick huvudet att blixtra men smärtan var sekundär. Det är chocken över det hon ser i hans blick, det där tomma stirrandet som gör henne kall inombords av fasa. Hon vet inte ens att hon skrikit till när han dunkade in hennes huvud i dörrkarmen, minns inte alls… kan inte ta blicken ifrån hans skrämmande ögon. Hennes egna uppspärrade, skräckslagna och så fulla av förtvivlan och ensamhet. Hon gör inget, säger inget… bara ser på honom. Han hade på bara en sekund förvandlats från den man hon älskade till en Irmao som skulle skada henne lika illa som Salvidar hade gjort. I samma stund kommer Joona in i rummet, ser på vad som händer, på det tomma i Martins blick, hans grepp, försöker förstå vad det är som händer” Martin… Vad fan gör du? Släpp Jennie, du gör henne illa! ” En hand skjuts fram för att greppa tag om Martins, få honom att släppa greppet om den chockade Jennie” Vad fan Martin, du håller på att tappa greppet helt! Det är för fan Jennie du har lämpat för hela tiden, ska du slänga bort det nu?!"

Jennie snyftar till när hon märker att hon inte är ensam längre men det är som om hon frusit fast i Martins grepp och blick, kan inte röra sig.. kan inte förmå sig att ta sig fri. Förlamad av skräck inför Martins förvandling. Han hade verkligen gått in för att skada henne…det… hon kan inte förstå det, kan inte ta in det

Han är redan förlorad. Kanske försvann han samma dag som Angelo gjorde det. Kanske kan inte ens Jennies kärlek rädda honom ifrån sig själv och vad han verkligen är. Han är bara arg för allt han och Angelo uppoffrat för gruppens skull med livet som sin verkliga insats. De hade förlorat allt. Martin har förlorat sin bästa vän. Sin.. bror. Det gör honom bara arg på världen. Denna virvelvind av skit. Det kan inte betalas tillbaka i någon form. Det kan inte göras ogjort med ord och ursäkter. Han vill inte känna någonting när han knuffar Jennie ifrån sig men det gör han. För att hålla kvar i den här fantasin är att leka med döden. Han vänder sig aldrig efter henne när han går in i rummet de kallat sovrum och spenderat sina nätter. Martin är bara färdig. Känslorna och frustrationen, ilskan som aldrig får någonstans att ta vägen. Känner sig så fångad i sin kropp, i sammanhanget. Han kan aldrig bli den man som Jennie älskade. Han har antagligen aldrig varit. Det är bättre att stänga av och stänga dörrar. Och behålla henne som ett dåligt minne för allt som kan gå fel om man en dag bestämmer sig att bry sig.

Rana håller om Joona. Hon hade inte gjort det så innerligt säkerligen sedan återföreningen emellan dem. Rädd för vad som händer om hon släpper taget. Som att han skulle upphöra att existera i ett moln av stoft. Hon suckar högt och olyckligt. Försöker trösta sig i kramen men hålrummet inombords bara växer inombords. Det känns inte bättre att erkänna sina skulder. Hon skäms bara ännu mer. "Jag vill inte dö.." Och ändå har hon dött så många gånger förr. Hon drar för andan. Joona kan inte skydda henne. Han kan inte skydda sig själv. De kan inte skydda någon. Hon vill inte återuppleva det igen. När de begraver Joona. När de släpar Jennie utom synhåll bara för att höra hennes skrik i vetskap vad de gör. Hon kan inte. Hon kommer gå sönder och det kommer inte vara något kvar att sätta ihop igen. "Jag är rädd" Orden viskas tyst och skamset. Att förlika sig med det är fruktansvärt för hon vill inte att någon ska tro att hon är precis så svag som hon är. Mänsklig. Fingrarna knyter sig in i Joonas kläder. Kan de inte bara stanna här och låtsas att inget kommer hända mer. Eller dricka tillräckligt att hon inte kommer bry sig vad som än händer. Hennes läppar darrar när de ser på varandra. Hon kan inte hjälpa det. Men han har rätt. Så hon nickar långsamt. De kan inte göra mer. Det hjälper inte att gråta över det.

Om det händer så kommer det hända vare sig hon vill eller inte. Deras läppar möts och hennes darrar fortfarande. Sluter ögonen och den varma kyssen blir djupare desto ledsnare hon blir. Vill inte det ska ta slut. Men lutar pannan mot hans och öppnar ögonen ner mot vapnen vid deras fötter. De kommer överleva ett tag men hur länge?

Pistolen finner sig i byxlinningen. Precis så som alltid förr. Och på ett märkligt sätt, så är det bara det i ögonblicket som gör Martin lycklig. Ger honom ett syfte. Irmaos var antagligen ett såpass rubbat hjärndött gäng man kunde infinna sig i. Men det var hans familj, den enda han haft.

Martin har ett mål i sikte när han rör sig mot dörren ut till korridoren men Jennie bryter hans plan och än en gång kommer i hans väg. Han ser hennes tårar med nyfunnen ilska och kan inte förstå det. Eller vill inte. Detta efterhängsna... Det går på en sekund och det är som han förflyttar sig utom sin kropp. Och tar tag med handen över hennes ansikte när han dunkar in henne mot dörrlisten. Klämmer till om hennes kinder och stirrar tomt in i hennes ansikte som en maskin men släpper inte genast.

Jennie ryggar tillbaka inför tomheten i Martins blick. Det skrämmer henne mer än vad Salvidar någonsin gjort. Höll hon på att förlora honom? Höll hon på att förlora sin klippa, det enda som gjorde att hon orkade ta sig upp varje morgon istället för att ligga kvar i sängen och sova bort dagen. Han backar bort och vilset vilar handen i luften innan hon sträcker sig efter honom. Tårar i ögonen, känner sig alldeles iskall inombords, skräckslagen. Inte en enda gång under den här tiden hade han betraktat henne med en sådan blick. Var fanns värmen och kärleken. Och där… där kom mörkret som får henne att ofrivilligt ta ett steg bakåt, slå armarna om sig själv. Aldrig förr har hon känt sig så ensam och vilsen. Knuffen får henne att vackla till och hon måste ta emot sig med ena handen mot dörrkarmen. Förvånad ser hon på honom, förvånad och sårad… så… så ledsen. Hon vill ropa efter honom men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Hon stirrar på hans ryggtavla. Var det nu han lämnade henne? En halvkvävd snyftning kommer från henne och hon orkar inte riktigt hålla sig på benen längre. Hon har svårt att andas och när hon sjunker ihop på golvet kommer gråten fram i kvävda snyftningar. Hon förlorade honom… han var på väg bort dit hon inte kunde följa honom och den smärta hon kände inför den vetskapen kändes tusen gånger värre än den smärta Salvidar orsakat henne” Gå inte… ” Viskar hon kvävt, knappt hörbart alls och hon vet inte om det är något hon tänker eller verkligen försöker viska fram. ”G…gå inte! ” Försöker få fram orden högre men de dränks i den ansträngda andningen och i den smärtsamma gråten.

Med armarna om Rana inser Joona hur mycket det betyder att ha någon att kunna vara nära. Det handlade inte om sex, det handlade om att få vara nära, få känna att någon brydde sig om och att ha någon att bry sig om. Han vet att han och Rana skulle klara sig på egen hand om det behövdes men han såg fortfarande styrkan i att vara flera. Men vara vetskapen om att om gruppen splittrades så skulle det inte innebära slutet, gjorde honom lugnare.” nej… inte sen Angelo sköts har han varit sig själv. Han har tappat fotfästet.” Håller fortfarande om henne, tätt intill sig, vill heller inte släppa sitt grepp om henne. Det gör ont i honom att höra hennes viskande ord, smeker henne över ryggen lugnande” Du ska inte dö… vi ska inte dö.” Svarar han henne tyst även om han aldrig kunde lova henne något så ville han ändå ge henne någon form av försäkran. Han skulle se till så att hon klarade sig. Vad som hände med honom själv var inte viktigt. Om han kunde läsa hennes tankar så hade han funnit att hennes tankar var desamma som hans egna. En vända till hos Irmao skulle de inte klara. Det skulle vara döden för dem alla, inte minst för Jennie. Men det var också märkligt för när man väl var uppe i det så kämpade man trots att allt annat omkring kändes nattsvart. Han mindes uthuset, skräcken och ångesten han känt, mindes tiden i ladan… och tiden efter den hos Esteban. Han hade trott att han inte skulle klara det men… här stod han. Trasig förvisso men han levde fortfarande. Ingen av dem var någon som gav upp, det fanns inte i någon av dem men vägarna man valde skiljde sig åt.” Vi gör det vi kan… mer än så kan vi inte göra. ” De fick bra hoppas att det var tillräckligt den här gången. Kysser henne, djupt… andas in mot hennes läppar när han slutligen bryter kyssen, böjer sig ned och vilar pannan mot hennes” Vi klarar det här…

Jennie tar sig upp på darrande ben, de känns som spagetti. Sakta närmar hon sig rummet hon delat med Marin. Tårarna rinner nedför hennes kinder när hon stannar i dörren och ser vad han gör. Pistolen i byxlinningen” Jag följer med… ” Viskar hon tyst. Om hon skulle förlora honom så ville hon inte längre leva. Då var det lika bra att hon följde med för om det var Irmaos som stod därute och spanade kunde de lika gärna ta henne. Då spelade inget någon roll längre, inget… då kunde de döda henne, utnyttja henne… vadsomhelst… inget spelade längre någon roll. Och det är de känslorna av djupaste förtvivlan som speglas i hennes havsblå ögon där hon ser på Martin. En bottenlös förtvivlan.

Det är bara mörkt, som om någon dragit ner en rullgardin för hans inre och han är ensam i det. Det är avskalat och uppgivet svart. Trött på att känna efter. Trött på att försöka. Det här är inte hans liv, det är bara något dockhusspel som han leker. Han låtsas vara någon han inte är. Med människor han inte känner och inte har mycket gemensamt med. Och hur mycket han än vill ändra på det kommer det alltid finnas kvar. Fragmenten av den han alltid varit. När han står bredvid Jennie vid balkongen, gör han det en bit ifrån. Som distansen formas inombords. Han stirrar ut efter figuren som Jennie sett. Håller koll där för att inte tappa bort honom. Martin ser ner på handen som Jennie lägger på hans arm. En lång blick och ett tomt uttryck. Pannan rynkas irriterat och lutar sig så att han lugnt och långsamt kan komma ifrån hennes beröring. Ibland är det bättre att inte säga något alls. Bara gå. Han kan inte titta på henne men oron och ångesten i hennes röst berör ändå. Ett ögonblick slutar han ögonen och suckar. Han hatar det. Dessa ting som hon väcker i honom som han inte verkar kunna parera. En del av honom vill kyssa hennes panna, säga att allting blir okej, som han alltid gjort. Men det är inte vad han gör när han vänder sig. Istället greppar han tag i hennes överarm och spänner ögonen i henne. Ilska som han sparat för Joona eller Rana. Som inte var planerad eller illvillig. Men det blir så av bara farten. Och han stirrar på henne med intensitet, med mörker i blicken. Som aldrig någonsin tidigare varit avsedd för henne. "Sluta." Blicken spänner utan att ens se henne. Blind i undantryckt frustration. "Var inte dum" Han släpper henne och knuffar henne i detsamma lite ifrån sig. Arg på sig själv och hon har bara oturen att vara ivägen. Arg för att han alls gjort tilltaget. Mot henne. Den enda som borde betyda något. Det har varit så mycket känslor innan i rummet som hänger kvar som något smittsamt, sjukligt i luften. För honom är det nästan lika illa som om han slagit till henne. Han önskar att han hade valt det andra alternativet. Men det är försent. Han har redan bestämt sig. Han vänder sig ifrån henne och börjar gå mot sovrummet. För att hämta sitt vapen och se om han inte kan se vem det var Jennie sett. Han hoppades att det inte var något för om det var.. skulle han inte stanna i huset.

Rana känner nästan hur hon vill bryta ihop redan i omfamningen. Hon är rädd. Och Joona darrar i hennes armar. Hon kramar hårdare och ställer sig kanske lite på tå så att hon kan lägga hakan på hans axel. Hon vill aldrig släppa taget. "Jag vet.. det spelar ingen roll." Det är inte viktigt. De var alla rädda, trötta, ledsna, uppgivna. De kunde aldrig riktigt slappna av. De behövde den där fristen, en fika tillsammas på stan. Våga visa sig öppet. Leva. "Martin.. är inte sig själv.." Hennes sätt att förklara att han sörjde fortfarande. Det ursäktade ingenting men även hon kunde se hur Martin led i det tysta. Han var inte som dem som kunde släppa fram sorgen istället för ilskan. Rana sväljer hårt och känner hur det tar emot i halsen. Som en klump som bara fortsätter växa. "Jag vill inte dö.." Viskar hon, som en skamset ångerfull bekännelse. Och tårarna väller upp i ögonen. Hon är livrädd. Vill inte genomgå allting igen. Irmaos kommer inte döda dem men det kommer definitivt att kännas så, om och om igen. Hon är inte modig, bara trasig. Men hon vill vara så mycket mer. Kyssen gör ont men är behövlig. Hon sluter ögonen och blinkar bort tårarna. Något att hämta kraft ifrån för hon vet inte hur de ska orka. Eller klara sig en gång till.

Martin osäkrar sitt vapen i det lilla kontorsrum som de kallat sitt sovrum. Kontrollerar magasinet och sätter vapnet i byxlinningen. Som förr i tiden.

Situationen känns så hopplös, allt känns så pressat och så fruktansvärt maktlöst. Men de sitter i samma båt trots allt och även om de inte alltid varit på samma sida alltid så har de ändå krigat tillsammans. Elias är den som varit med kortast tid, den som ännu inte är förstörd och som förmodligen är den i gruppen som är mest stabil, inget trauma ligger bakom honom även om skjutningen av Angelo i stugan satt sina spår i honom. Och det var någonstans där som han förändrades på allvar. Nu har det gått för långt, nu kan han inte ta sig ur det här även om han velat och på något underligt sätt har han accepterat det med någorlunda lugn. Han har nog aldrig ens ifrågasatt dem och deras metoder att klara sig, aldrig ifrågasatt våldet, vapnen. Bara sett till så att det praktiska fungerat, fyllt på kylskåpet när pengar funnits, sett till så att deras medicinförråd varit fullt om något skulle hända. Han koncentrerar sig, fokuserar på det han kan och i det finner han någon form av trygghet, någon form av kontroll i en vardag där kontrollen helt tagits ifrån honom, tagits ifrån dem alla. Och även med Henning finns en viss tillfredställelse i att kunna göra något han behärskar så han är noggrann i sin bandagering av Henning. Det skulle behöva bytas om några timmar inser han men hinner knappt tänka tanken till punkt förrän Hennings hand kring hans handled. Ser på Henning, det enda seende ögat dimmigt av smärta” Du kommer inte överleva länge…släpp mig. ” Säger han lugnt men hjärtat slår hårt i bröstet på honom och drar åt sig handen, möter blicken för en kort stund innan han vänder sig bort, går mot dörren.

Joona hör Martins ord. Han kan hålla med. Ja det var korkat, de hade ingen stans att fly men samtidigt fanns det bara en väg in och kunde de möta Iramo där i dörren om de fick för sig att faktiskt komma upp till dem så hade de ett övertag. Plockar isär de få vapen de har, synar, ser till så att de är laddade men stannar upp när han känner Ranas hand på sin rygg. Långsamt sänker han pistolen och lägger den ifrån sig, axlarna sjunker. Stirrar ner i golvet kort innan han reser sig upp och lägger armarna om henne och drar in henne i sin famn. Hon kan känna hur han darrar i hela kroppen som om allt bråk med Martin och stressen som just nu finns i hans kropp på grund av mobilen han just slagit sönder, möjligheten att de är spårade, måste ut någonstans, få utlopp. Han drar ett djupt andetag, sluter ögonen och tillåter sig att vila i ögonblicken, drar in hennes doft” Jag kunde inte hejda mig… ” Säger han tillslut efter en kort stunds tystnad” Förlåt… jag borde försonas med Martin, det är inte hans fel att jag… tappar det. ” Säger han lågt, kramar om henne hårdare, behöver henne. ” Och han har rätt, stanna här om de vet var vi är, är vansinne… men jag orkar inte fly mer. ” Smeker handen över hennes nacke innan han släpper henne ifrån sig lite så att han kan se ner i hennes ansikte. Behöver henne… böjer sig ner och kysser henne. Inte ömt och varligt utan en kyss för att både ge och ta styrka.

Jennie känner hans kyla, tycker inte om att se och känna den. Och det är nästan som om hon känner instinktivt att han inte bör gå, lämna henne, våningen de befinner sig på och handen sträcks ut för att läggas på hans arm, stanna honom” Nej… ” Säger hon snabbt, rädslan lyser i hennes havsblå ögon.” tänker du… lämna mig? ” Frågar hon tyst men tar honom inte med blicken” Du får inte lämna mig… Förlåt Martin… jag ska … jag ska resa mig på något sätt, jag ska hjälpa till, jag ska vara med ut… jag gör vadsomhelst men snälla… lämna mig inte ” Tårar i ögonen som får det blå att glittra som om det vore havet i solsken. Griper tag om honom med den andra handen också” Jag älskar dig… lämna mig inte… ” Det sista viskas fram…

Om han inte kunnat kontrollera sig i stunden skulle han trycka till Joona och inte sluta förän han ströp fanskapet. Han kan inte göra det här längre. Det förgör honom. Det finns ingen mening med något. Att hålla kvar eller släppa taget. Ingen mening. Han kunde fly med Jennie men att se henne lida.. gör honom så arg. Så maktlös. Det spelar ingen roll vad han gör. Det finns ingen.. som helst mening med något. Han kan inte hjälpa henne. Och han vet inte vad för helvete det skulle bli om han stack iväg på egen hand. Eller om han försökte övertala irmaos att ta tillbaka honom. Priset skulle vara högt och att ställas inför att sälja ut dem.. för sin egen sinnesro och säkerhet... är en tanke för komplicerad att greppa i sin helhet. "Jag klantade mig, okej? Men jag trodde ni skulle vara med mig" När han säger det inser han bara hur frånkopplad dem han är. Han hör inte hemma här. Det här är inte hans värld. Den enda räddningen var Angelo. För det bevisade att alla kan ändra sig. Det fick honom att hoppas på en framtid med Jennie. Men det förflutna kommer inte alltid sova. Det följde efter Angelo med en avrättning och det kommer göra likadant för honom. Han lutar sig mot köksbänken och vet inte vad det finns för mening i att ens besvara hatet eller den pinande tysta ignoransen från Jennie. Han böjer huvudet. Medan demonerna i hans huvud verkar slåss för hans själ.

"Kan ni inte bara hålla käften! Det hjälper inte!" Hon försvarar inte Martin men allt tjafs är så jävla onödigt. Hon stryker sina händer över ansiktet. Hon vill bara fly. Vara så rädd som hon känner sig innerst inne. Hon vill bara göra det som är rätt. Och vad som är rätt är att bekämpa det till slutet. Men hon kan inte. Vilset möter hon Jennies blick med sin flackande mörka. "Jag vet inte..! Hur skulle de veta? Om vi ska vara paranoida kan vi väl lika gärna lämna över oss?!" Att ge upp är inget val. Det knyter sig i bröstet, i magen. Påminnelsen att irmaos letar efter dem. Hon sjunker ner intill väggen och finner sig sittande på golvet med uppdragna ben. Stryker fingrarna över ena ögonbrynet. De kommer dö. Möjligtvis redan ikväll. Det hade varit en sån bra dag.. Fan. Det hade känts bra. Det måste fortfarande kunna bli bra. Rana är inte redo än. Inte färdig. Hon ser på hur Jennie lämnar dem för balkongen och vänder sig efter de andra. Hon kan se in i rummet med Henning där Elias plåstrar om monstret. En sorglig syn. Hur kunde Elias bli insyltat i allt det här. Hon måste kämpa för honom. Det är det minsta hon kan göra.

Ett ögonkast utbyts mellan Henning för hans enda seende öga och Rana där hon sitter precis utanför. Rana grimaserar ogillande och Henning är allt för yr och tagen egentligen för att ge henne en reaktion annat än ett stint stirrande så länge som han nu orkar medan Elias sköter om honom. Förbandet viras kring hans huvud och över ögat med en tjock kompress. Men det hindrar inte blodet från blöda igenom. Med ett stön vänder han kroppen nog så att han kanske kan få fatt i Elias handled innan han går med sina bakbundna händer. "Du kommer inte överleva länge om du inte gör det" Med tanke på konversationen de andra haft och irmaos var på sin väg dit.

Rana slår undan blicken från Hennings stirrande. Han skulle dö långt innan dem. Om Henning varit lite mer av värde för irmaos hade de kunnat använda honom som försvar i sitt eget gisslantagande. Men det är så sjukt att ens tänka tanken. Det gör henne trött, orkar inte tänka på det. Bekymrat ser hon Joona när han kommer tillbaka med den trasiga telefonen och nickar stilla. Suckar och kämpar sig upp från golvet. Ingen mening i att sitta och deppa ihop. De är inte döda än. Och hon borde hjälpa till. Men hon stannar vid bordet och den söndertrasade mobilen. Petar med delarna med sina fingrar och letar efter chippet. Kontrollerar att det verkligen är trasigt det med.

"Det här är korkat. Om de kommer hit har vi ingen flyktväg. Vi är fångade " Martin håller händerna nedtryckta mot köksbänken, lutar sig ifrån men håller kvar. Som att han är i valet och kvalet av ett beslut som bubblar inombords. "Vi måste försöka..." Rana vill egentligen inte ens se åt Martin. Än mindre tilltala honom så orden flyter ut lågt. Som för att övertala sig själv mer än honom. Men han har rätt. Hon söker sig efter Joona och lägger en hand på hans rygg medan han plockar upp vapnen och kontrollerar dem.

Martin ser efter Rana när hon försvinner ut ur rummet. Spänner käken hårt. Lutar sig ifrån köksbänken och vänder sig efter var Jennie ropar åt honom. Med en blick åt Henning in i rummet så rör han sig efter Jennie till balkongdörren. Rynkar pannan irriterat men försöker se vad det är hon tittar efter. "Jag är inte säker..Går inte se härifrån." Han låter nästan ointresserad. Kyligt avslagen. Men han kunde se att personen inte var där bara för att strosa vidare. "Jag kan gå och se efter några våningar ner.." Men en del av honom vet inte om han kommer vilja komma tillbaka.

Martins pik om att hålla nere volymen går Joona förbi. Han är för arg” Ska du säga något om att dra uppmärksamhet till oss? ”Frågar han arg och håller upp mobiltelefonen framför Martins ögon medan även Joonas blick blixtrar till” Du gjorde det här på eget bevåg utan att ens diskutera det med oss! Hur i helvete skulle vi då kunnat ha hjälpt till? Så bara håll käften Martin! ”Han håller kvar blicken vid Martin tills det att Rana ber dem båda att hålla käften och det är först då som han med telefonen i handen, som om den vore en bomb går ut i köket för att förstöra den.

Jennie möter Ranas blick kort innan hon pratar, armarna kramandes kring den egna kroppen” Hur kan du vara så säker? De kanske vet, de kanske står utanför och bevakar oss nu… vi vet inget alls! Och vi vet inte om de kommer med en eller alla. De vill ha oss, tror ni verkligen att de slutat leta? ” Hon ser hela tiden på Rana, Martin skrämde henne just nu så honom vill hon inte se åt. Han kändes som en Irmao… just nu kändes han som den butcher han varit då hon först sett honom. Lutar sig lite mot väggen när Elias försvinner in i förrådet för att se till Henning. Jennie hör vad han säger, besviken, ledsen och rädd ser hon upp på honom när han kommer ut från förrådet igen, vänder sig om för att gå en bit bort… mot balkongen igen även om det var idiotiskt. Om Irmao visste var de fanns så skulle de förmodligen finnas därute och bevaka höghuset som just nu var deras… tillhåll… för hem var det inte, inte på något vis. Bara en förvaring. Stannar upp vid dörren och lutar pannan mot det kalla fönsterglaset. Hon ville inte att de skulle splittras, men det här bråket klarade hon heller inte av, det gjorde henne nervös.

Inne i förrådet Gör Elias så gott han kan med Hennigns öga utan bedövning och ordentligt ljus. Tvättar rent med sterila kompresser innan han förbinder ordentligt. Om han haft svart tyg skulle Henning se ut som en pirat, nu blev det mer någon forma v grotesk halvmumie där blod och linsvätska inte helt tvättas bort från kind och hals. Plockar ihop när han är färdig. Henning skulle förmodligen få en infektion men nu kanske han höll sig vid liv ett tag” Jag ska se om jag kan hitta något smärtstillande att avvara. Du kommer ha helvetiskt ont ” Säger han kort till Henning innan han lämnar rummet.

Han kommer ut samtidigt som Joona kommer tillbaka från köket. I de kupade händerna håller han resterna av mobilen som nu är i småbitar och skulle inte gå att spåra. Han är lugnare nu, som om det hjälpt honom att bli av med en del av ilskan han haft inom sig genom att slå sönder telefonen. Han ser på dem, ser på Rana, ögonen vanliga igen, inte som tidigare då han haft något kallt och obestämbart i blicken. Ser över mot Martin” Jag plockar fram alla vapen vi har. Om de hunnit spåra Henning hit så är vi redo att möta dem. Jag orkar inte fly mer ” Lägger den trasiga telefonen på bordet i korridoren och går förbi dem till det förråd, eller rum snarare där de förvarade vapen och andra saker som de kunde behöva i sitt krig mot Irmao, i sitt krig för att överleva. Öppnar en svart bag och börjar ta fram de vapen de har till hands. Kontrollerar dem noga en efter en med tillsynes lugna rörelser. Måste sysselsätta sig med något för att inte brusa upp igen.. men be om ursäkt, det satt långt, långt inne just nu.

”Martin… kom hit. ” Jennies röst är spänd där hon står vid balkongdörren, stirrar ut. En skugggestalt nere på gatan vid ett hörn av huset på andra sidan” Känner du igen honom? ” Frågar hon lågt, hon 0ahr svårt att se men visst var det FCF på halsen?

Hennings skrik förvandlas till ett otäckt bakgrundsbrus. Martin är så pass van vid att höra ropen på hjälp sedan innan att det inte bekommer honom längre. Han kan i viss mån stänga av det och för en individ som Henning har han inte särskilt mycket empati kvar. Han möter Joonas ilskna blick och påståenden med ett lugnt uttryck. Det inte stämde väl med situationen men att komma ut därifrån för bara ett ögonblick hade fått honom att kunna lugna ner sig. "Du måste hålla nere volymen" En pik om den höga ljudnivån. Höghuset var trots allt inte helt övergivet. Det fanns andra som hyrde lokaler här. Andra i samma cirkel av helvetet som de själva. Och det enda sätt han vet att försvara sig är att leda bort från faktumet att han inte hade tänkt. Inte på det. Som att leda Henning iväg från gatan relativt obemärkt. "Vi drar för mycket uppmärksamhet till oss.." Försöker han avleda och avväpna bråket han mycket väl känner är påväg. Han pressar samman käkarna när Joona knuffar honom. En frustrerad suck för att inte bemöta med samma mynt även att det sliter i honom. Martin blundar kort försöker räkna för sitt inre för att inte brusa upp igen. Men det funkar inte denna gång. "Jag var fokuserad på annat! ....Det är inte som jag fick någon hjälp av någon av er!" Ilskan lyser i Martins ögon som han mer och mer övertygar sig själv om att han inte fått mycket ut av det här sällskapet. Jennie hade han hjälpt försent och misslyckats att frigöra hennes dotter. Allt är förlorat. Det är som att han stirrar ner i en abyss och tomheten stirrar tillbaka. Den enda vägen kvar är tillbaka.

Rana ser på med utbytet mellan Joona och Martin och sneglar vidare till Jennie, besvärat och olyckligt. Vad har irmaos gjort med dem. Att konstant vara såhär bräckliga. Det söndrar dem både inifrån och utanpå. Den här konstanta ångesten för sitt liv. "Håll käften...! Båda två...!" Det är lika mycket bön som irritation. Telefonen finns fortfarande kvar och det hjälpte inte mycket att skälla på varandra. Hon förväntade sig inte att de skulle bli sams, det... räknar hon inte med men de behöver inte det här just nu. Joona försvinner iväg med telefonen och hon följer honom med blicken utan att ens få ett ögonkast tillbaka och blinkar till när hon hör en hammare våldsamt slå sönder telefonen mot det mattäckta golvet. Rana knyter händerna och lägger armarna om sig igen. Vill i ögonblicket bara att någon ska hålla om henne att inget ont mer ska hända dem men hur kan de veta? Och hur skulle det vara möjligt?

Martin spänner käken och drar upp kartonger och filten från golvet och ger Rana en hård blick för att följa efter Elias till rummet Henning hålls.

Rana sänker blicken när hon hör Jennie. Uppgiven och besviken. Inte över Jennie men att behöva flytta igen för det är en helt egen risk i sig självt. "De vet inte att vi är här än... de kommer inte skicka alla.." Om de visste.. om att Hennings position var här.. kanske de skickade en..troligare två. Tre max. "Vi.. .är fem.. vi kan ta dem." Men hon hatar idéen redan när den faller över läpparna. De har inte vapen att egentligen kunna mäta sig om irmaos mot förmodan beväpnade sig tyngre. De är inte heller alla i den fysiska form eller psykiska för den delen att orka med det. Men någon gång måste de sluta rymma och försöka kämpa för den bit mark de har.

"Det där är en jävla korkad idé så länge du inte har aktiv dödslängtan" Martin ägnar inte Henning någon blick vare sig i omtanke eller avsky utan fokuserar bara till att försöka fästa upp filten och kartongerna på de krokar och skruvar som redan sitter i väggen. Men en bit in i arbetet ger han upp. Vad finns det för mening? Det är bara ännu ett hopplöst projekt som de andra lär bli missnöjda över. Han kastar resten i golvet när ilskan igen vill skölja över. "Vi kanske bättre borde dela på oss. Det här funkar uppenbarligen inte." Och när Martin kommer ut ur rummet söker han Jennies blick. De kunde säkerligen klara sig bättre på egen hand.

Allting gör bara ont. Sättet som Martin tilltalat henne efter Angelos död, att han bara vill att de ska dela på sig. Göra slut på den här gruppen som de varit, som genomlidit allt. Sättet som det känns som de faller sönder mer och mer för varje stund som går. Att hon vet att Joona inte orkar längre.. och kanske inte Jennie heller. Vad har de för valmöjligheter kvar? Vad har hon? Vad är värt att kämpa för.

Henning tystnar något. Smärtan är konstant men kroppen vänjer sig på ett obehagligt vis, liksom när han sist förlorat sin hand. Men han andas högt och ger ifrån sig ljud när hans stol dras upp igen. Det igensvullna seende ögat kisar i korta ofokuserade ögonblick mot Elias. Även att rösten som brukas mot honom är vass.. är Elias kanske den i gruppen.. som lättast kunde utnyttjas, Henning måste bara ta reda på hur ...och hålla sig vaken.

"Varför säger du det Martin." Säger Rana lågt. Uppgivet modfällt. "Det hjälper inte.." De kan inte falla sönder mer nu och det värsta tänkbara scenariot att tappa dem nu. Att lämnas ensam att överleva på egen hand. "De kommer inte spränga sig in. Inte för Henning". Rana söker Jennies blick. Hon vet att hon inte kan lova henne något.. men hon försöker ändå försäkra. De måste försöka. Men.. vad händer om... Visst hon kan återvända till sitt tält på ett av hustaken i hamnen.. men sen..? Alla kan inte bo där. Eller om de försöker försvara sig här.. och veta att enda flyktvägen de har annars är att kasta sig över balkongen. Det är pest eller kolera vid det här laget.

När Joona lämnade rummet, eller förrådet, med den plågade Henning så är han döv för Hennings skrik och böner om att inte lämnas. Som om det vore bättre om Joona blev kvar där inne? Knappast… även om det mesta av Joonas frustration hade försvunnit i och med att kniven letat sig in i hud och blodet runnit så var han fortfarande full av adrenalin och uppe i varv så hade det knappast gynnat Henning om Joona stannat kvar. Men Hennings kvidande följer honom ut i korridoren där han stöter ihop med Rana och Jennie. Han märker på Rana att något är fel och sinnena är på helspänn när han hör hennes kota ord. Hennings mobil? Han kliver åt sidan för att släppa in Rana och följer själv efter henne in. Henning bortglömd i samma stund han ser Rana plocka fram mobilen. ”Men för i HELVETE! ”Ryter joona i samma stund som han hör Martin komma tillbaka tillsammans med Elias, blicken stint mot Martin när han tar mobilen från Rana och med långa steg går förbi fram till Martin och knuffar till honom” Hur i helvete har du kunnat vara så jävla tanklös och korkad?! ”Puttar till honom i bröstet” Va?! ” Ser argt på honom, misstro i blicken och tanken på att försonas känns oändligt långt borta. Fortfarande med telefonen i handen letar han sig ut i köket där han vet att han sett verktygsväskan senast och jodå.. där på golvet står den. Öppnar den och letar fram en rostig hammare innan han plockar isär mobilen. Hittar simkortet och slår några hårda slag mot den där det lilla kortet ligger på bordet innan han går lös på resten av mobiltelefonen. Slår och slår med hammaren tills det att det bara är småbitar kvar av den. Ilska utav rädsla… för han ville inte, lika lite som någon annan av dem, ha Irmao här i det som för dem var det närmsta trygghet de kunde komma.

Hela tiden har Jennie stått tyst med blicken riktad in i förrådet, på Henning och på hans blödande och förstörda öga. Hennes ansikte är slutet och det är svårt att se vad som rör sig i henne, vad som cirkulerar i hennes tankar. Det känns som om hon frusit fast, vill fly därifrån och än mer så när Ranas farhågor om mobilen besannades men hon kan inte röra sig, kan inte förmå sig att flytta fötterna. Hon är ledsen, rädd och kanske även besviken på Martin som satt dem i den här situationen. Skulle Irmao komma till dem nu? Skulle de stå utanför dörren senare under natten och bara vänta… eller skulle de spränga sig in, fånga dem alla och släpa dem tillbaka till högkvarteret? Hon kan höra hur Joona slår med något mot vad hon hoppas och tror är Hennings mobil men det ger henne ingen tröst. Tvingar sig själv att komma ur sin trans, vänder sin tomma, glansiga blick mot Martin” Vi… vi kan inte vara kvar ” Säger hon lågt” Tänk… tänk om de vet… om de kommer hit, spränger sig in och … och… ” Hon kan inte fortsätta meningen, klarar inte av att säga vad som skulle ske om de hittades av Irmao. Men det behövdes nog heller inte för hon vet att de andra vet..

Elias tar sig förbi och in i förrådet, ser Henning på golvet, ser att Joona gett honom mer adrenalin och svär till tyst innan han hämtar sin läkarväska där han förvarar allt som tillhört hans gamla liv. Väl tillbaka så reser han den trasiga plaststolen upp med Henning på, fortfarande fastspänd, det ville han inte ändra på men han tänkte heller inte se på medan Henning blödde till döds. Då skulle allt det här vara förgäves. ”Sitt stilla ” Säger han lugnt men också med viss skärpa i rösten till Henning innan han får fram material ur väskan och börjar sedan med att tvätta runt Hennings trasiga öga. Han skulle egentligen behöva opereras men den möjligheten fanns inte här så han fick göra så gott han kunde. Koncentrerar sig, stänger allt annat ute. Överlämnar det till de andra.

Henning spottar, fräser och gnäller där han halvt hänger i repen från elementet."Jag kan inte se!" Skriker han ovanligt ynkligt. Smärtan är så skarp och pulserande att han kan tycka sig höra blodet pumpas runt i huvudet som ett lock för öronen. Blodet bara rinner om honom. Henning rycker aggressivt ifrån sprutans nål som tvingas in i halsen och river med nålens spets upp ett kort sår över en del av halsen, otacksamt ytligt. Stönar till när han tvingas till mer vakenhet än vad kroppen känner sig klara av för smärtan. Tvingar honom att spänna kroppen och han skriker när han med dimmig blick av ena ögat anar hur Joona är på väg därifrån. "Lämna ...mig inte! Jag ....kommer dö!" Det krävs ingen expert att veta att han mycket väl kan förblöda.. men om så.. kanske oändligt långsamt.

Rana rusar i blindo rakt in i Joona och med något vilt i de mörka ögonen möter hon honom nästan för stressad för att stannas upp av hans kropp som kommer i hennes väg. Men han är blöt.. och hon tvingas ta ett steg tillbaka, växla om och försöka tolka den nya situationen. Blod. Hennings. Blicken flackar från hans bröstkorg upp till ögonen. Hon hade väntat sig det men något.. stämmer inte. Något med hans ögon eller något annat? Som en annan kyla sprider sig i kroppen. "Henning..." får hon fram chockad som hon sett ett spöke ute på balkongen. "..hans mobil.." Men hon låter mest förvirrad som att hon ångrat sig i sin framfart. Joona förvirrar henne men hon har inte tiden att undersöka egentligen varför. Hon försöker putta honom åt sidan och rycker upp dörren till Henning.

Bara för att se honom ligga där.. i en pöl av sitt eget blod. Gnällande som ett skadat barn. Hon gör en grimas och över bråkdelen av en sekund överväger hon att bara stänga dörren igen. Låtsas att hon inget sett. Som det inte hände. Bara veta att han ändå skulle dö till natten. Men hon kan inte. Deras säkerhet. Försöker att undvika att möta hans enda seende öga samtidigt som hon tvingas muddra honom efter någon telefon. En tjock plånbok fiskas fram men släpps som något ointressant åt sidan. Och där.. i andra bakfickan... Hon gräver fram det med skakande händer som att hon hittat en mobil. Hjärtat känns som det sjunker som ett ankare, river sin väg genom kroppen. Långsamt kraftlöst reser hon sig upp med fyndet. Men det är inget fynd. Det är en bomb. Eller likvärdigt med en. Vänder sig om till Joona och Jennie i rummet och håller upp den. Drar tummen över skärmen och trots att det är pinkodslås dyker ett missat meddelande och samtal efter det andra. Och hon vet inte vad hon ska göra. Kasta telefonen över balkongräcket? Stänga av den. Vad händer om det är försent? Om de redan vet. De kan inte ta risken och stanna här. Kan de?

Ytterdörren ut i den allmänna korridoren öppnas och Martin kommer tillbaka i sällskap med Elias, har hittat en nedsolkad filt och lite äggkartonger. Det är inte mycket, men det är mer än inget. Han går in i rummet och ser mellan de tre andra som av någon anledning verkar stå i ett tyst möte. Joona som är blodig och Rana som håller upp en telefon, Jennie som verkar skrämd. Vill fråga vad som händer men innan orden når tungan gör insikten det istället. "Jag..." Han skakar huvudet långsamt i misstro och kastar ifrån sig både filt och kartongen på golvet.. "Jag trodde att jag.. " Men han hade inte. Han hade inte kontrollerat. Han hade inte ens tänkt tanken.

"Hjääälp...!" Ett smärtat skrik från det lilla förrådet de placerat Henning. Vad ska de göra? Rana väcks som ur en dröm av Hennings skrik och sänker telefonen. Trycker igång displayen igen. Hon kan inte komma förbi lösenordet.. men telefonen har gps aktiverat.

Rana lägger ifrån sig mobilen på bordet. För lamslagen för att veta vad hon ska göra, tänka eller reagera.

Joona är inte på humör alls att lyssna på Hennings ord. Arbeta med dem? Aldrig… de skulle inte kunna lita på honom. Större kappvändare än Henning fanns inte och allt för att klara sitt eget skinn. Nej, att ha honom kvar var uteslutet. Och jo, nog hade Joona det i sig men han hade inte släppt fram det förut. Men nu känns det som om alla hans spärrar försvunnit, borta… all världens väg har de flugit. Kniven tar sig igenom huden, det går så lätt, kniven är vass och det blir knappt något motstånd alls. Skriket är som musik i hans öron. Henning, den mannen som gjort honom till den han var i dag. Som låtit honom lida medan han var en Irmao undercover alldeles i början. Det är med tillfredställelse han ser blodet som spottas ut på golvet. När Henning så hänger i repen halvt liggandes och glaskroppen förstörs, synen försvinner böjer han sig ned så att han kan se på Henning, ansiktet nära, nära. Greppar flaskan med adrenalin och drar upp mer i sprutan och injicerar i hans hals än en gång” Vi är inte färdiga än ” Säger han lågt, ögonen mörka men glittrar också av tillfredställelse innan han med viss tvingad behärskning reser sig upp och lämnar rummet utan att hjälpa Henning upp eller ge honom något för smärtan, blodet. Han själv behövde en paus, lugna ner sig för att inte sticka kniven I Henning igen och långsamt se honom dö.

Väl ute ur rummet letar han efter Martin, kanske var det läge att be om ursäkt trots allt.

Jennie har greppat flaskan igen men hejdar sig direkt när Rana reser sig med sin onda föraning. Hon känner hur hon blir alldeles kall, hur blodet nästan fryser till is inom henne och inte långt efter det att Rana tagit sig upp på fötter har även Jenny gjort det. Inte lika fort, det stramar kring midja som deformerats av Salvidar och hon måste ta stöd av balkongräcket men snart syndar hon efter in. Blek och orolig. Tänk om Irmao redan var påväg hit!

Joona möter dem i den långa smala korridoren. Han har blod på skjortan och blicken är mörkt” Rana… ” Säger han mörkt, stoppar henne” Vad är det? ” Han ser på henne, på dem båda att något är fel. Han vill egentligen inte att de ska gå in till Henning och på något sätt känner han att det är dit de är påväg. Han vill inte visa för Rana vad han just gjort, känner skuld… han är en butcher… Irmao och Esteban hade effetivt förvandlat honom till en butcher. Rana vet det men han har försökt att inte visa det, låtsas om det. Inför henne levt i förnekelse på samma sätt som Martin gjorde också. Fan… han har ingen lust att vara osams med Martin, alls. De behövde inte slitningar mellan sig. Ser forskande på Rana, inser att han inte hört om hon sagt något” Sa du något? ”Frågar han nästan lite förvirrat.

"Visst, jag hjälper er.. om du låter mig leva. Jag kan arbeta med er. " Som den fega kappvändare han är måste han alltid försöka hitta vinden i ryggen. Trots de tidigare hårda orden. Han kunde hjälpa dem skaffa fram pengar. Bygga upp något eget. Det hade ändå inte fungerat särskilt bra hos irmaos de senare åren. Det var ändå dags för honom att ta sig vidare, och avsaknaden av ena handen är säkerligen ett starkt bevis för det. Han kan inte förlika sig med rollen som de uppfattar honom, en misslyckad ledare enbart duglig för det grova arbetet. Något som inte alls passar honom.

Henning tror inte Joona har det i sig, våldet, inte på riktigt. Inte som andra irmaos hade. Han hade aldrig visat sig särskilt imponerade. Så utfallet är oväntat. Kniven borrar sig in genom huden under ögat i ett hastigt hugg och skrapar mot ögonvitan medan den beger sig in i tomrummet av bihålorna. Blod rinner från kniven, från tårkanalen och från bihålorna in i och svalget. Han skriker till för smärtan men tystas tvärt när blodet börjar rinna ner i halsen. Han spottar rakt ut. Blod rinner ur ögat och ljuset ute ifrån rummet skär sig som blixtar för hans öga innan något ljusrött tjockt börjar rinna ut. Han hostar upp blod som hela tiden vill rinna ner i halsen och det blöder kraftigt från ansiktet.

Han hinner dra för andan, men kan inget säga, inget, innan han blir omkullknuffad från den trasiga stolen till golvet och blir halvt om halvt hängande i repen som är fästa till väggen. Henning skriker medan det för ena ögat blir mer grumligt, suddigt tills han inte kan se något alls på det ögat. Glaskroppen rinner långsamt ut genom såret med blodet ut på golvet. Med en spark tappar han luft, stönar till och kippar för andan. Medan smärtan sprider sig i kroppen. Darrar. Jämrar sig på golvet och får inte fram något överhuvudtaget. Men han skulle inte ge någon information om han kunde hjälpa det.

Rana sneglar försiktigt över mot Jennie. Hon kunde förstå henne. Hon har känt detsamma. Men hittar inga ord för det. Vet nog inte alls vad hon känner nu. Känner hon något alls? Vad har hon för hopp mer än de andra att hänga upp sig på? Som inte får henne att vilja kasta sig över räcket? Inget egentligen mer än.. att hon inte vill att det ska sluta såhär. Det finns så mycket kvar hon vill hinna göra om modet bara infann sig. Kan inte ge upp, det är nästan en obekväm stolthet i det att inte låta sig besegras oavsett hur hopplöst det är. Men den överhängande skulden.. och situationens desperata läge utan flyktvägar hänger hela tiden som tunga moln och släpas med tunga kättingar för fötterna när hon går. Och frågorna äter av henne. Vad ska de göra? Vad kan de göra? Gå till polisen igen? Leta upp ett annat gäng? Skapa ett annat gäng. Vad för liv är det, är det ett liv?

Hon sitter tyst. Besvärad över att inte ha något svar på tal. Eller ens några välvilliga ord. Hon kan inte neka Jennie vad hon känner och hon kan inte lova att Salvidar kommer dö, vare sig för deras händer eller under deras livstid. Även om hon inte vill något hellre. Det finns bara ånger i chanser hon inte tagit. Broar hon bränt åt vägar hon inte velat ta. Hon sänker huvudet. "Vi.... " Hon vill säga något inspirerande. Något med kraft men... luften går halvvägs ur. Rynkar pannan men höjer inte sin blick. Kan höra Hennings skrik som rop på hjälp men hon slår dövöra till. "Ja.. vi måste döda honom." Oavsett vad de andra sa. Hon tog hellre information någon annanstans ifrån än att ha en levande irmaos i sitt hem och tro sig kunna sova säkert. Som....

Och en tanke slår henne. Som chockar liv i kroppen med förvånande kraft. Hon river sig själv på fötter och ger Jennie en stressad, nästan likblek blick utan att riktigt ta in hennes förfrågan. "Henning har kanske en telefon. De kan spåra honom hit... Helvete!" Martin måste väl ha kollat det? Snälla säg att han har kollat det.

Joona hindrar inte Martin från att gå men den sista meningen ligger kvar som en tung viskning över rummet. Han svär inombords. Martin var en butcher men om Martin nu lyssnat ordentligt så skulle han ha märkt att Joona refererat sig själv till det också. Han blundar inte för verkligheten, tvärtom så är han mitt i den. Han är vad Irmao gjort honom till. En butcher och han skulle inte tveka att döda. Den delen av honom som en gång verkat för rättvisan fanns inte längre kvar.

Hennings ord om trubbel i paradiset får Joonas blick att bli mörk. Han är inte glad och Hennings ord gör det knappast bättre. Kniven som vilar mot Henings undre ögonlock rister till när handen spänner om knivens skaft och skär ett litet märke i huden” Så sätt fart och börja tala… innan jag tappar det lilla tålamodet jag har kvar ” Morrar han till Henning, blod rinner ätt nedför Hennings kind från såret som kniven orsakat. Han biter ihop men när den sista meningen lämnar hans läppar kan han inte hålla tillbaka längre och utan att tveka en sekund låter han kniven glida in djupt i de undre ögonlocket på den vedervärdiga Henning. Den är så vass, det går så lätt att han inte ens behöver trycka särskilt hårt för att den ska glida in” Du är död! ”Väser han och drar i samma andetag ut kniven igen innan han slänger de ifrån sig. Händer mot Hennings bröstkorg och med ett kraftigt tag knuffar han omkull den vedervärdiga före detta ledaren för Irmao med stol och allt. En spark mot hans mellangärde innan han backar” Ge mig information! ”Morrar han ilsket, vet att han gått för långt, släppt fram butchern som bott i honom men han kan inte hålla inne vreden.

Nej, jennie vill inte hoppa. Men hon har inte mycket ork kvar, hon vet inte vad hon vill egentligen. Ser Ranas tårar men kommenterar dem inte. Hennes egna tårar känns förtorkade för länge sedan. Hon tar emot flaskan och för den till munnen men vid Ranas uppmaning och att hon tydligt visar att hon inte tänker dricka stannar hon upp i rörelsen när flaskan når hennes läppar. Hon dricker inte, sänker flaskan med en suck. Nej, det löste inga problem, hon vet det innerst inne vet hon det. Ställer ifrån sig flaskan på golvet. ” dödar vi honom i natt? ” Frågar hon lågt efter vad som känns som en evighet av tystnad. Hon gick emot Martin med de orden men hon klarar inte av tanken på att ha Henning där. ” Rana… i morgon… följer du med mig ut? ” Det är första gången sedan hon återvänder till dem från Salvidar som hon frågar” Hjälp mig att ta steget ” Ber hon, hon måste tvinga sig, vet det men det är så mycket enklare att gömma sig i rummet där hon kunde stänga dörren ut mot omvärlden, få allt att försvinna. Fast det försvann inte, tankarna var alltid där och dem kunde hon inte komma undan. Orolig och rädd att Rana ska neka, säga nej kramar hon de nu tomma händerna i knäet och ser ner på dem

Martin vill inte fokusera på det. Det spelar ingen roll vad de känner. "Det kommer inte förändra någonting." Säger han torrt. Och vem frågar Martin om vad han känner. Eller vad han vill. Han ville lämna stan, leva ett nästintill normalt liv, off-grid. De hade kunnat göra det men det går inte. Det finns ingen lycka att hämta någonstans. Saga är fortfarande försvunnen och så länge som det är ett faktum och att inte hon också är död så kan de inte ta sig någonstans, hur kan han ta med sig Jennie någonstans när hon fortfarande är uppriven över det, det är hennes barn. Det skulle inte gå över och även om Saga var död.. . så ville inte alla heller lämna. Han hade ett bättre liv med irmaos, det går aldrig förneka. Han behövde sällan oroa sig för sin egen säkerhet. Det fanns alltid backup och ett brödraskap trots all fruktansvärd skit han behövde göra. I gruppen som de är gör han samma jobb men får inget tack för det, med noll säkerhet och är ännu mer utsatt. Han borde inte alls ha nämnt det. Men det är en hemlighet han burit på. Det bara är vad det är. Allting. Inget mer och inget mindre. Martin vill inte fokusera på det för tänker han för mycket så kommer han börja ifrågasätta den här verkligheten oavsett djupet av hans känslor.

Martin biter ihop med de kindtänder han har kvar. "Jag har inte tappat något, det är ni som inte är ifatt med verkligheten" Och i denna stund har han inga avsikter att ta tillbaks några ord. Han fortsätter ut vidare genom dörren som leder ut i den allmänna korridoren. Kommer inte vara Joona till hjälp med Henning, kan inte sansa sig och rikta ilskan rätt. Det bara flyger åt alla håll. Rana och Joona verkade tycka att han är ett monster, en butcher..och... kanske orkar han inte fortsätta låtsas vara något annat heller.

Henning följer händelserna medan allting mer och mer klarnar men han gör ingen min bara följer Martin med blicken när han försvinner ut och lämnar honom ensam med vad som varit och fortfarande är en ärkefiende av rang. "Trubbel i paradiset?" Näsblod har runnit över läpparna och ner över skjortan efter en ordentlig smäll mot näsan och kindbenet. Han ser kniven som kommer fram och omedvetet sväljer han lite. Lutar sig något bakåt varefter kniven börjar petas in mot undre ögonlocket. Men försöker inte visa något av känslor."Att börja med ögat är en dålig idé, Joona. Om du hade varit lite mer erfaren hade du vetat det. Och om du skadar mig.. så kommer du inte veta en lögn från sanning. Du är smartare än Martin..." Det går inte förneka att han är rädd och stundtals lyser det igenom masken men tyvärr är det inte heller första gången han hotas med kniv. Trots att han vill förhandla kan han inte hjälpas från att försöka trycka till Joona en gång till. Som ett sista triumferande."Men kanske var du en bättre stjärtgosse än irmaos"

Ranas gungande avstannar vid Jennies ord. Inte mer. Inte mer nu. Hon vet inte hur mycket hon orkar av att bära. Joona ville hoppa. Jennie också? Och det gör henne så ledsen att det känns som att hon drunknar. Som att hon kippar för luft men kan inte, strupen stänger tätt. Tårar väller upp i ögonen och hon stirrar in i vägger över Jennies axel. Det finns så mycket skuld i det. Rana sitter tyst i omfamningen medan Jennie förklarar. Och vad som är sorg avdunstar i en slags evighetsdjup tomhet, medan tårarna fortfarande vibrerar kvar i ögonvrån. Hon vill bara göra det bra igen. Vara stark och modig nog att rädda dem alla men när det verkligen gäller faller hon som ett förbannat jävla korthus.

Hon kan inte hjälpa någon, inte ens sig själv. Hon är.. värdelös. Det finns inget hon kan göra. Hon kan inte ens hitta orden att säga något. Inte ens bli arg och fyllas av kamplust för de allas skull. Det bara rinner av, som de få tårar som kommer. Smärtsamt. Omfamningen bryts och hon lutar ryggen in mot väggen, sträcker sig efter flaskan och torkar diskret sina ögon. Räcker Jennie flaskan igen men låter inte blicken stanna där. Kan inte. Det kan inte få sluta såhär. Det får det bara inte.

Efter en lång tystnad. Och en nästan lika utdragen suck öppnar hon munnen. "Drick du." Hon vill inte missunna Jennie stunden att dränka sina sorger, det är mer en uppgiven uppmuntran än något annat men kan säkert vridas till det, som något martyrförklarande. "Vi... ..jag .. ..borde vara nykter. Hålla koll." Kan inte tillåta sig slappna av riktigt. Om något gick fel med Henning ville hon vara tillräckligt närvarande att göra något åt det. Hon försöker le men det är så brutet att mungiporna inte kämpar sig upp alls. Cigaretten hon rökt har brunnit upp, kvar är bara askan och blicken faller på det innan hon knäpper iväg stumpen genom räcket.

”Nej, jag säger inte att vi ska släppa den jäveln. Jag vill ha informationen lika mycket som du men för i helvete Martin se till att lyssna och ta in vad de andra känner och tycker. Jennie är rädd, Rana också egentligen. Kan du klandra dem efter allt helvete som Irmao utsatt dem för? ” Martins hårdhänta behandling av Henning är inget han bryr sig om. Kanske bra om Henning fick ta Martins ilska för något skavde i Martin, det hade han känt en lång tid nu, kanske ända sedan Angelo lämnade dem där på golvet i stugan i för vad som känns som en evighet sedan. ” Jag bråkar inte ” Svarar han mer lugnt, sammanbitet. Ville inte bråka men samtidigt måste kanske någon öppna ögonen för Martin också.

Så står de där med en hylla som rasat och som nästan vält Henning där på stolen men som missat honom med en hårsmån. Joona knuffas tillbaka, ett steg för att finna balansen igen men han går inte nära igen utan står där med ett litet mellanrum mellan sig och Martin. Blicken stadigt fäst i Martins utan att vilja backa” Jag tror ingenting! Men du håller på att tappa greppet Martin, DET är något jag vet. Men jag hoppas att det du sa nyss inte var något du menade. ” Han backar undan när Martin slår handen rakt igenom väggen, men låter honom rasa ur sig men är hela tiden beredd på att gå till försvar om ilskan skulle riktas mot honom istället för gipsväggen som nu sprider sitt damm över det lilla rummet. Joona hindrar honom inte, låter honom gå. Argt vänder han sin frustration mot Henning och får fram en kniv som han burit med sig i fickan. Leker med den lite innan han hukar framför Henning och låter den sylvassa eggen vidröra platsen precis under Hennings öga” Så.. börja prata din jävel ” morrar han argt” Du vill inte reta mig just nu.

Jennie ser inte mot Rana, ser inte att hon blir överraskad. Kanske var det mer tillfredställelse i att sticka kniven i någon än att skjuta men en pistol. Salvidar… det förbannade aset som gjort hennes liv till ett helvete. Känner spriten bränna, egentligen vill hon ha mer, dricka så mycket att hon fick glömma allt för en stund, slappna av. Hon har inga tårar kvar, det finns inga tårar kvar. Hon har gråtit så mycket, skrikit, förbannat Irmaos men till vilken nytta? Nu kände hon sig bara tom… som ett skal som hon inte längre kände igen. För den opererade midjan var hon, hon kunde inte förlika sig med det. Korsetten som hon alltid måste bära för att stabilisera sig, för att inte få ont. Hon hatar det, hatar sig själv… kan inte förstå vad Martin ser hos henne längre och är samtidigt livrädd för att han ska tröttna på henne och lämna henne. Låter sig omfamnas av Rana men några tårar kommer inte. Låter sig vaggas…” Jag orkar inte mer Rana ” Säger hon efter en stund” Det finns inget kvar… jag hatar den jag blivit… den … Salvidar gjort mig till. Det är inte jag ”Hon talar lågt, aldrig pratat om hur hon känner för någon annan än möjligen Martin förut.” Och Saga är borta…Det finns inget kvar… jag har ont hela tiden efter… ingreppet… jag äcklas av mig själv…” Ser tyst ut över balkongens räcke en stund” Ge mig flaskan… ” Säger hon tyst” Jag behöver få döva smärtan. ” Vad Elias skulle säga sket hon fullständigt i just nu. Ledsen över Martins hårda ord och brist på förståelse, ledsen över tankarna inom sig.” bli full med mig?

Martin suckar bara när han hör Joonas försvar av Rana "Ja, visst. Vi säger så." Han vill bara undvika situationen och fokusera på den de är i nu. En del av honom kan gå med på att det visst var annorlunda med Rikardo, men hur mycket egentligen? Den sidan fanns där, det är allt han säger och att hon nu ska överdriva och förstora upp det här till något enormt är bara irriterande. Hade de inte haft Henning att tänka på hade han inte accepterat det snacket ifrån Joona. "Vad vill du jag ska göra, släpa ut honom igen? Vad fan är det för fel på er?!" Det går liksom inte göra något åt nu. Och de behöver informationen. Här gör han något för gruppen, riskerar sitt liv och vad får han för tack för det? Han biter ihop hårt och är mer hårdhänt med Henning än vad som krävs av honom. Irriterat skakar han på huvudet. "Varför bråkar du med mig?!" Höjer han rösten. Alla håller på att bli galna. Kanske är det den enda responsen han kan få fram för att han vet att Joona har rätt. Han är en butcher och den enda anledningen att han skäms för det är Jennie. Han ville vara en normal, schysst kille som gör rätt för sig men frågan är om han alls kan det längre. Allt för färgad av sitt förflutna och att ha förlorat sin bästa vän. Det har blivit en slags identitetskris. Viljan att gå tillbaka fast den bron har brunnit ut redan.

Martin är inte alls beredd när Joona hugger tag i honom och skyfflar in honom mot hyllorna som sitter löst, lossnar från sin plats och ramlar ner i golvet med ett brak. Joona får en överraskat chockad blick men det rinner av lika fort Han tar för Joonas händer och försöker lösgöra sig så han kan knuffa honom ifrån sig. "Gör inget du kommer ångra nu. Joona." Stämman biter kyligt kall när han varnar honom för även om tilltaget till en början överraskat och skrämt honom så var han inte rädd för att fortsätta om det krävdes. Men då vet han inte om han kan sluta riktigt. Förr hade Martin kunnat slå sönder en näsa över det där och dra armar ur led. Men här måste han sansa sig. Jennie är här, han måste tänka på henne och Joona skulle föreställa att vara en vän. Väl fri stryker han rätt sina kläder och ser mot Joona. "Tror du inte jag hade gått tillbaka om jag hade velat? Är det sån du tror jag är? Att jag skulle sälja ut er för min egen skull?! Jennie, med all skit jävla som redan hänt?!" Han är lugn till en början. Gör ett försök att resonera. Han måste trots allt öva på det. Men medan besvikelsen i rösten stiger gör även ilskan det. Han slår in i gipsväggen för det bara måste ut. "Era otacksamma jävla psykfall! Jag har offrat allt för er!" Och där kommer det igen. Angelo är död. Som en illasinnad blixt från klar himmel för hans inre. Hur kan han släppa det? Kanske är det Martin som håller på att förlora förståndet. All skit började när han börjat bry sig om dem sen har det bara gått utför. I Ett bittert ögonblick vill han ta allt tillbaka. All hjälp. De kanske inte ens förtjänat den. Men Jennie... För arg för att tänka klart och när knytnäven slagit ut ett märke i väggen och gipssmulor dansar ner på golvet stillar han sig. Han måste lugna ner sig för stannar han kvar här kommer han smälla till Joona och inte Henning. Knuffar Joona ur vägen. "Flytta på dig. Jag ska gå och hjälpa Elias...."

Henning tystnar när dramat utspelar sig framför honom. Trycket är hårt över bröstet från adrenalinet och trots det känner han sig fortfande lite desorienterad. Huvudet gungar lite där han sitter och det är svårt att faktiskt sitta helt still i den trasiga stolen. Han väljer att inte svara och vänder bort blicken. Det finns ingen anledning att tro att han ska komma lättare undan för att han ger dem någon information.

Rana rynkar pannan. Vänder blicken hastigt mot Jennie. Överraskas av vad hon säger. Stirrar en stund men nickar sedan långsamt. Tar ett bloss på cigaretten och låter den mörka blicken vandra undan till en annan plats långt, långt bort. Hon har tänkt samma tanke. Men att skjuta honom istället. Det skulle väcka alla i huset så.. Jennies idé var uppenbarligen smartare. Man kan önska att de inte ens behövde ta det beslutet men det är det enda vettiga. Det känns bara fel även om de förtjänade det. Rana drar upp sina ben närmre till sig och lutar armbågen mot knäskålen. Gnider ena ögonbrynet i det tatuerade ansiktet. Hon är så trött på det här. Hela deras situation. Vem fan vill döda folk på det här sättet, det äter upp henne inifrån. När Rana återvänder från sin lyckliga plats och Jennie ger tillbaka flaskan ser hon Jennies min när hon reagerar på namnen. Rana grimaserar ångerfullt. "Förlåt...." Hon vill inte skrämma bort henne, nu när de faktiskt sitter tillsammans. Vill inte att Jennie sitter ensam, instängd på sitt rum. Hon ställer ifrån sig flaskan. Känslorna bara väller över när hon ser hur liksom Jennie fryser fast. Precis så som hon själv gjort en gång. Och hon vill bara ställa allt tillrätta igen. Hon drar sig närmre över balkongens betonggolv och sträcker ut armarna mot Jennie. Bjuder in henne till en kram och håller henne hårt. "Förlåt..." För det finns inga löften i världen som kan garantera Jennies säkerhet och hon vill bara be om ursäkt för det. Hon vet det allt för väl och det krossar hennes hjärta helt fullständigt att se Jennie såhär. Rana gungar lätt med henne i sin omfamning som för att vagga de båda till ro men känner bara hur hon själv faller allt mer isär. Det borde vara hon som ska kasta sig över balkongräcket.

Joona håller sig från att kommentera Martins sätt att prata med Jennie. Plötsligt kändes Martin som en ledare som inte tog in det de andra sa i gruppen och det är en känsla Joona inte alls tycker om. Kanske var han bara stressad, det var svårt att avgöra men det ursäktade inte beteendet. Blicken han ger Martin är varnande” Situationen med Rikardo går inte att jämföra med det här Martin… knip käft innan jag täpper till den på dig. ” Hon har rätt, det är en jävla risk att släpa hit Henning, samtidigt som vi behöver det, informationen så ge fan i att döma och vara så jävla hård ” Han höjer inte rösten men det finns en varning i den som tydligt och klart betyder att han menar allvar. Hjälper Martin att få upp Henning på stolen, eller pall var det kanske snarare.

”Vad är skillnaden? Om du ska resonera så är det väl presidet som Irmaos också gör – försöker överleva.. Så fort vi börjar skära i den här jäveln så är vi monster Martin, kanske har vi alltid varit det.” Orden hårda men han menar det. Vad fan hjälpte det att leva i förnekelse? Inte alls. Möter stadigt Martins blick” Jo det är du. Du är en Butcher, det sitter i ryggmärgen… och hur vet jag det? Jo för att det är samma sak med mig. ” Trots att Marint mumlar fram det senare med att det var lättare då så hör Joona det. Reser sig och pressar in Martin med en bestämd knuff med ena handen mot väggen” Men gå tillbaka dit då? Är det vad du vill? Va?! ” Knuffar till honom igen, tornar upp sig framför honom. Var Martin en svikare? Blicken är värderande och spänningen dem emellan går nästan att ta på. Han släpper Martin med blicken när han hör Hennings väsande andning. Vaken… en ilsket besviken blick på Martin innan han vänder sig mot Henning som desperat sliter i repen för att komma fri.” det är ingen idé, du kommer inte härifrån levande ” Säger han torrt, håller inne sin irritation och sin ilska som han känner mot Martin för stunden, kanske är det inte enbart mot Martin utan hela situationen i sig” Men du väljer om du vill dö snabbt och smärtfritt eller under plåga… men du ska ge oss det vi behöver.” Han biter ihop, vill egentligen bara sätta pistolen mot Hennings tinning och trycka av, döda den jäveln. Men han håller tillbaka, information… de behövde den.

När Ranas cigarett är tänd låter hon tändaren falla ner i knäet och ser bort igen. ” Vi skär halsen av honom… ” Säger hon tyst, syftar på Henning” När de somnat…Jag vill inte ha honom här. ” det kryper fortfarande i henne av obehag, skräck nästan eller nej… skräcken var endast för Salvidar, ren och skär isande skräck för mannen som gjort hennes liv till ett helvete, som fått henne att hata sig själv, äcklas av sin egen kropp som blivit så vanställd genom den operation Salvidar utfört i ett omänskligt experiment att göra henne attraktiv. Så nämner hon namnet… Salvidar… Jennie biter ihop, huden på hennes bara armar knottras och hon skrapar oroligt med foten mot gallret under sig. Hon svarar inte, tar bara emot spritflaskan, skruvar upp korken och halsar några djupa rejäla klunkar ur den, sväljer. Det bränner i halsen, torkar av munnen med baksidan av handen och räcker sedan över flaskan till Rana utan att säga något. Hon var så rädd för Salvidar… det var han som gjort att hon isolerat sig, inte gick ut, inte följde med på uppdrag. Hon var skräckslagen… tanken på att kanske bli fångad igen, att Salvidar skulle ta vid där han slutade. Hon kniper ihop ögonen, hårt” Jag… jag vill inte… ” Säger hon lågt, ville inte höra hans namn… aldrig någonsin mer. Hennes liv hade slagits i spillror, Saga skulle hon aldrig mer få tillbaka… det gjorde så fruktansvärt ont inom henne, så ont… smärtan måste få utlopp och hon kvider till där hon sitter, greppar ett hårt tag om tändaren, kramar den så att fingrarna vitnar.