Staden hade försänkts i vacker brandgul skymning med solen som sakta gled ner bortom horisonten över havet. Nästan för stilfullt och stillsamt med sina vackra färger som fick mer än en att stanna upp på vägen hem och beundra den vackra himlen. Som en kontrast till den vackra himlen rådde det istället kaos bland de långa skuggorna som den låga solen kastade över staden. Där kunde man höra syrener, ljudet av skadade och desperata människor människor blandat med journalisterna rovgiriga frågor om vad som hade hänt . Samtidigt som de rykande resterna av den bil som var orsaken till allt tornade upp sig över det hela, som en ständig avskyvärd påminnelse om stadens undre världs våld. Den bil som bara 20 minuter tiggare hade svängt in på gatan och parkerat framför en av stadens många klubbar med kopplingar till den undre världen. Då hade de väl tatuerade och livsfarliga vakterna utanför mest blivit arga över den oförskämda parkeringen och jagat efter den flyende chauffören. Vem hade då annat att chauffören kanske flydde något annat än vakterna. För samma minut som den unga chauffören försvann runt gathörnet hade bilen försvunnit i ett eldmoln och slitit gatan mitt itu. Nattklubbens dörrar hade sprängts upp och dess fönster krossats tillsammans med Griphamns illusion om att det skulle bli en lugn Kristi himmelsfärds helg. Nej istället hade den undre världen mer än väl talat om för staden att den fanns men också för de som tyckte om att hänga i dess kretsar att den undre världen var mer än tatueringar och coola fester. Det var en värld där minsta lilla ord eller förolämpning var mer en gott skäl för att starta ett krig och slita sönder världen runt om.
Viktor själv, arkitekten bakom bomben befann sig däremot på behörigt avstånd från sitt mästerverk. Kanske var det lika bra det med, för hur mycket han än gillade den tekniska utmaningen med att bygga en bomb och gömma den fann han ingen glädje i att se dess effekt. Han hade redan sett det så många gånger under sin tid i Kaukasien att han inte behövde uppleva det igen. Istället var han en av de som beskådade den vackra solnedgången i hamnen, hans egna mästerverk störde honom inte mer än vad avlägsen åska gjorde och det efterföljande syrenerna var vardagsmat i de delar av staden som Viktor oftast rörde sig. ''теперь у тебя есть война'' mutrade han bara lite kort åt spektaklet. nu hade irmaos fått det krig som Djevan så gärna önskat sig vid deras senaste möte. Han tände där efter lugnt en cigarett och tog ett bloss medan han beskådade himlavalvet. Lite kort funderade han över vad Irmaos nästa drag skulle bli, han hade ju flera små gäng i staden som var lätta mål. Det skulle bli intressant att se vilket av de gängen irmaos skulle ge sig på, för han skulle behöva offra lite bönder för att se vad Irmaos planer var .
Vad är det här? Den här dansen som de håller på med, de pratar men de hör inte varandra. Inte förrän nu. Hur länge kan man dränka ut ljuden av någon annan och ersätta det med något som bättre passar föreställningen i ens huvud.
I en blank min lättar telefonen lite ifrån örat och blicken pendlar under tystnaden mellan balkongens räcke och den mörka röken som stiger upp mot himmelen. Blicken fastnar på det metalliska räcket med galler som ett eget konstruerat fängelse för hennes tanke som en blind som nu kan se. Övertygelsen som finns i hans röst när han bekräftar det, som att hon äntligen har förstått honom precis rätt gör att ytterligare något trasar sönder inom henne och det skapar sig ett mörkt hålrum där ännu en illusion velat ta plats. Om en dåtid som varit bättre och ett falskt minne om vem Viktor faktiskt var.
Hon borde lägga på, innan hon får för sig att säga något. Låta det dö ut långsamt och hoppas att det ska sluta göra ont en dag. Men hon inser i det att Viktor är en fiende. För om hon på allvar vill göra rätt för sig och rensa den här stan, då måste också Viktor bort. Han måste dö. Hon har slutat lyssna igen när han berättar för henne allt som han inte borde säga. Kanske går det in ändå eller så försvinner även det i tomrummet som växer inombords.
Hon kan inte förmå sig till det, att lägga på. Hon vill ändå ängsligt hålla kvar även om hon vet att det inget finns där värt att hålla.
Rana sitter i sin tystnaden som om hon redan försvunnit och sträcker sig efter flaskan som ren självmedicinering medan Viktor fortsätter. Men hon sätter ner flaskan lika snart igen. Och vad som varit sorg väcker något i henne, en vrede för de oförlåtliga ord som Viktor häver ur sig. Även om de inte uppenbart riktar sig till henne, så är det precis så han menar. Om hur besudlad och smutsig hon blivit hos irmaos. Om hur hennes värdighet försvunnit samma stund som hon inte kunnat försvara sig tillräcklig när hon blivit förnedrad, misshandlad och speciellt....
"Din jävel..." Och så arg som det gör henne så stockar det sig i halsen
"Det där är inte rättvist.." För det är precis så som han sagt och känt medan de fortfarande varit tillsammans när hon kommit hem med helt färska blåmärken. Hon skakar på huvudet och rösten darrar av återhållen ilska. "...hjärtlösa...gris..." Men hon har svårt att hitta orden. Det finns inga som kan ens förmedla hälften av vad hon önskar honom.
"Jag hoppas....." Säger hon med ett hårt eftertryck men orden dör ut innan de hinner ta form på läpparna. Och hon slänger runt med alla förbannelser hon kan tänka i sitt huvudet.
....Du blir någons lilla hora i fängelset. Torteras för varje dag under resten av ditt liv, får bevittna alla dina vänners brutala död, får alla sina tänder utslagna och ben sönderslagna innan du känner samma smärta som jag har känt.
"....du är död för mig." Det blir ingen direkt imponerande kraft bakom orden. Efter det lägger hon på och med förnyad kraft i kroppen reser hon sig och slungar telefonen ut över balkongräcket. Fan ta honom och allt med honom. Hon behöver honom inte. Men det hugger hårt i bröstet och hon vill både skrika och falla ihop på samma gång. Hon var inte mindre värd nu än innan allt det hänt. Fuck him.