Våren hade börjat komma, och det var inte riktigt lika kallt. Men frågan var om det inte var värre. För innan hade allt varit fruset, men i alla fall torrt. Träskmarkerna härikring läckte sin sura sav, och de fick stå upp till anklarna i lervälling eller smutsigt träskvatten, hukandes i de för grunda skyttegravarna som ständigt fick ösas för att hållas ens i närheten av torra. Stövlarna läckte efter ett halvår av slitade, och fotlappar och strumpor blev aldrig riktigt torra. Skyttegravsfot, ibland med tillhörande kallbrand var konsekvensen.
Som om det inte var nog att slåss mot ugrader och heussare och skyttegravsfot så var lössen ständigt närvarande, och med dem kom dysenterin och tyfusen.
En del av träden hade börjat få löv, andra var sedan länge döda av artillerield och gas. Det var brist på filtar, på mat, på ammunition, på tvål, på luskammar och på en vilja att kriga vidare. Men här satt de, på rumpan i lervällingen och duckade under de då och då fallande artillerisalvorna från fienden, medan deras egna kanoner var begränsade till två skott per kanoner och dag. Och längre bak satt reserverna, nyuppställda trupper i fina, pressade uniformer och nya stövlar, men inga gevär alls.
Korpral Alexej Maitsev var allt annat än nöjt medan han räknade sina patroner och svartsjukt bevakade så ingen försökte sno dem.
Kvar där i leran vapenlös och armlös mot världen vart Henri som såg på sin döde vän och undrade när hans tur skulle komma i detta helvete. Kanske skulle han tur komma tidigare en vad han först trott för medan han satt där på spången marscherade den andra vågen framåt. Olikt den första höll denna våg en disciplinerade linje med soldater på exakt 4.5 meters avstånd från varandra på bredden och 1.5 meters avstånd från varandra på djupet. I takt fasta kliv marschera de över den träskartad marken eller kanske mera klafsade men de gjorde sitt bästa att upprätthålla den marsh de lärt sig. Till skillnad från de meniga som marscherade ute i leran höll sig officerarna sig bekvämt med sina ryttarstövlar till på spången. Hellre en enkel måltavla än att bli lerig dessutom skulle ingen sann gentleman skjuta på en officerare för det vore osportslig och det var där Onufri Yurievich av Oranomsk marscherade framåt. Snart skulle han minsann få bevisa sig stridsduglig och bevisa för sin stränga farbror att han minsann inte var en besvikelse för släkten som hans far hade varit. Att de flesta soldaterna i hans enhet i de bakre linjerna endast bar på en käpp eller en pine med en kniv eller bayonet som man hade surrat fast som vapen berörde honom inte, det innebar bara att de fick ta sig närmre fiende innan de kunde vinna ära. Det enda som störde Onufri denna vackra dag som han skulle vinna ära och återupprätta sin familjs namn var en soldat som satt på spången. En uppenbar desertör då han tydligt inte hade övergivit sitt vapen och inte deltog i attacken. Han marscherade framåt mot soldaten och försökte kommunicera med den, med en lätt irriterad röst över att behöva se en fegis men när soldaten inte svarade drog han sin pistol. Generalstabens skrivna order hade varit glasklar, fegisar och desertörer var inte värde besväret att ställas inför krigsrätt utan de skulle skjutas på plats. Utan att blinka avlossade han pistolen innan han marscherade vidare, medan manskapet runt om honom rykte till lätt skräckslagna och fundersamma om denna officer skulle lika tveklöst skjuta de med om de uppvisade minsta tecken på feghet. Henri, han hörde inte eller kanske inte ville höra på officeraren. Han var trött, trött på adelns idéer om att leka krig. Inför kriget hade de så glatt visat upp sina soldater på parader... soldater som kriget skulle ersätta med medaljer och hedersutmärkelser medan kyrkogårdarna runt om i landet fylldes med tomma gravar. Istället höjde han bara trotsigt på sitt huvud, om han ändå skulle dö i detta krig låt de bli för deras kulor. Låt alla see att det adeln som var fienden inte de bondpojkar och arbetarungar som gömde sig i den andra skytte graven, de var lika mycket offer för adeln som de själva. Döden blev för Henri snabb och smärtfri, långt mer än vad de flesta kunde hoppas på när armar och ben slets av i krigets fasor. Hans kropp kastade sig bakåt och hans jacka gled upp, blottade den skatt han hade gömt där innanför. En skatt bestående av unga mäns brev, deras brev hem til sina familjer där de tog farväl och hoppades att deras nära och kära skulle få ett bra liv. En skatt bestående av bilder, bilder av helgon och älskade som hållit unga mäns hopp vid liv, hopp som hade släkts med deras liv. En skatt som aldrig skulle återse den by de kom från, en skatt som gled ut i leran där det blandades med Henris blod. Fegisen som trotsade adeln.