Våren hade börjat komma, och det var inte riktigt lika kallt. Men frågan var om det inte var värre. För innan hade allt varit fruset, men i alla fall torrt. Träskmarkerna härikring läckte sin sura sav, och de fick stå upp till anklarna i lervälling eller smutsigt träskvatten, hukandes i de för grunda skyttegravarna som ständigt fick ösas för att hållas ens i närheten av torra. Stövlarna läckte efter ett halvår av slitade, och fotlappar och strumpor blev aldrig riktigt torra. Skyttegravsfot, ibland med tillhörande kallbrand var konsekvensen.
Som om det inte var nog att slåss mot ugrader och heussare och skyttegravsfot så var lössen ständigt närvarande, och med dem kom dysenterin och tyfusen.
En del av träden hade börjat få löv, andra var sedan länge döda av artillerield och gas. Det var brist på filtar, på mat, på ammunition, på tvål, på luskammar och på en vilja att kriga vidare. Men här satt de, på rumpan i lervällingen och duckade under de då och då fallande artillerisalvorna från fienden, medan deras egna kanoner var begränsade till två skott per kanoner och dag. Och längre bak satt reserverna, nyuppställda trupper i fina, pressade uniformer och nya stövlar, men inga gevär alls.
Korpral Alexej Maitsev var allt annat än nöjt medan han räknade sina patroner och svartsjukt bevakade så ingen försökte sno dem.
Kvar där i leran vapenlös och armlös mot världen vart Henri som såg på sin döde vän och undrade när hans tur skulle komma i detta helvete. Kanske skulle han tur komma tidigare en vad han först trott för medan han satt där på spången marscherade den andra vågen framåt. Olikt den första höll denna våg en disciplinerade linje med soldater på exakt 4.5 meters avstånd från varandra på bredden och 1.5 meters avstånd från varandra på djupet. I takt fasta kliv marschera de över den träskartad marken eller kanske mera klafsade men de gjorde sitt bästa att upprätthålla den marsh de lärt sig. Till skillnad från de meniga som marscherade ute i leran höll sig officerarna sig bekvämt med sina ryttarstövlar till på spången. Hellre en enkel måltavla än att bli lerig dessutom skulle ingen sann gentleman skjuta på en officerare för det vore osportslig och det var där Onufri Yurievich av Oranomsk marscherade framåt. Snart skulle han minsann få bevisa sig stridsduglig och bevisa för sin stränga farbror att han minsann inte var en besvikelse för släkten som hans far hade varit. Att de flesta soldaterna i hans enhet i de bakre linjerna endast bar på en käpp eller en pine med en kniv eller bayonet som man hade surrat fast som vapen berörde honom inte, det innebar bara att de fick ta sig närmre fiende innan de kunde vinna ära. Det enda som störde Onufri denna vackra dag som han skulle vinna ära och återupprätta sin familjs namn var en soldat som satt på spången. En uppenbar desertör då han tydligt inte hade övergivit sitt vapen och inte deltog i attacken. Han marscherade framåt mot soldaten och försökte kommunicera med den, med en lätt irriterad röst över att behöva se en fegis men när soldaten inte svarade drog han sin pistol. Generalstabens skrivna order hade varit glasklar, fegisar och desertörer var inte värde besväret att ställas inför krigsrätt utan de skulle skjutas på plats. Utan att blinka avlossade han pistolen innan han marscherade vidare, medan manskapet runt om honom rykte till lätt skräckslagna och fundersamma om denna officer skulle lika tveklöst skjuta de med om de uppvisade minsta tecken på feghet. Henri, han hörde inte eller kanske inte ville höra på officeraren. Han var trött, trött på adelns idéer om att leka krig. Inför kriget hade de så glatt visat upp sina soldater på parader... soldater som kriget skulle ersätta med medaljer och hedersutmärkelser medan kyrkogårdarna runt om i landet fylldes med tomma gravar. Istället höjde han bara trotsigt på sitt huvud, om han ändå skulle dö i detta krig låt de bli för deras kulor. Låt alla see att det adeln som var fienden inte de bondpojkar och arbetarungar som gömde sig i den andra skytte graven, de var lika mycket offer för adeln som de själva. Döden blev för Henri snabb och smärtfri, långt mer än vad de flesta kunde hoppas på när armar och ben slets av i krigets fasor. Hans kropp kastade sig bakåt och hans jacka gled upp, blottade den skatt han hade gömt där innanför. En skatt bestående av unga mäns brev, deras brev hem til sina familjer där de tog farväl och hoppades att deras nära och kära skulle få ett bra liv. En skatt bestående av bilder, bilder av helgon och älskade som hållit unga mäns hopp vid liv, hopp som hade släkts med deras liv. En skatt som aldrig skulle återse den by de kom från, en skatt som gled ut i leran där det blandades med Henris blod. Fegisen som trotsade adeln.
Assirierns smutsiga ansikte sprack upp i ett kort leende vid korpralens beröm. Officerarna hade till en början uttryckt tvekan om hurvida Alekhin verkligen talade sanning i sina rapporter, både om hur nära fienden han varit och hur många av dem som han bragt om livet. Så han hade börjat ta troféer med sig, ingen skulle behöva tveka på hans ord, även om det borde vara gott nog för dem. Så anlände en löpare med ett meddelande till korpralen, Alekhin såg under tystnad medan innebörden av orden på papperslappen sjönk in hos officeren. Ett anfall alltså, det var dags att föra det kalla stålet mot fienden över en bred front. Han var själv normalt sett undantagen dessa aktioner, med tanke på hans övriga insatser längs fronten. Men han gillade Korpral Maitsev, och när denne åter vände sig till honom för att fråga om hurvida taggtråden kunde passeras så nickade han.
"Ja, jag gjorde en väg genom den. Men bara bred nog för två man i bredd. Jag visar er." Rösten var stadig och de mörka ögonen glödde. Han kunde höra ljudet av sitt eget blod när det pumpades runt i kroppen som ett svagt sus i öronen. De två fienderna vid observationsplatsen hade inte gjort mycket för att stilla hans sinne, blodtörsten var väckt och det fanns bara ett bot mot den.
Han slet bort canvasöverdraget från geväret och följde korpralen upp ur skyttegraven, låg ett par steg bakom honom medan de raskt avancerade över det sönderskjutna ingenmanslandet. Han var ute efter blod men han var ingen dåre, han visste att fienden hade ett kulsprutenäste där på andra sidan, om de blint sprang framåt på detta vis skulle komma i deras bickfång just som de nådde fram till passagen. Han tog ut stegen, sprang förbi Korpralen medan han pekade mot hålet i taggtråden. Ögonblicket senare kastade han sig raklång ner i leran med geväret i färdigställning samtidigt som hans skarpa jägaröga sökte efter att linjera sikte och korn. Kulsprutan började knattra men hann bara få iväg en mycket kort salva innan Alekhin tystade den med ett välriktat skott. Bara tillfälligt, men kanske tillräckligt för att hjälpa korpralen och de andra i gruppen fram till bajonettavstånd.
I samma stund slog det honom att det kvitterade vad grabben hette och att det var en tidsfråga att soldaten skulle dö. Det var nästan förolämpande att soldaten fick en panikattack när det fanns många sårade soldater ute på fältet utan någon möjlighet till hjälp och lämnades för att dö. Men så satt han här och lipade.. Istället för att ge honom en rak höger, så visste han att det skulle inte vara någon till hjälp och hans plikt som fältsjukvårdare vilket hindrade honom. Han grep bryskt tag om hans jacka och höll på att svära rakt i hans ansikte men då dök korpralen upp. Då puttade han bort honom irriterat istället och drog sig tillbaka med hopbitna käkarna.
Han ryckte till av smällen och kände hur marken darrade. Han kastade en blick omkring runt sig och leta efter sårade soldater men för tillfället syntes det inte till någon utom blickar av rädsla emot sig. Han höll på att ta sin väska för att röra sig vidare men hejdade sig när han hörde korpralen och bara stirrade tomt på honom. Första han tänkte på var att han var alldeles för trött, för det betydde ju fler lemlästa kroppar… Det fanns knappt om sjukvårdare utom han och några till, men vart de tog i vägen var frågan. Om de ens överlevde.. Han mötte snart Petros blick utan att säga något och slet sin väska.
”Jag räddar inte fega ynglingar. Jag erbjuder mig att skjuta dig i bakhuvudet.” spottade han och gav soldaten en tom blick. Ville han vara en feg kräk, så var det lika bra att skjuta honom i bakhuvudet och ta hans gevär än att låta honom slösa på kulor i onödan. Han tog fram sitt gevär och förberedde geväret på korpralens order. Han såg hur soldaterna reste sig upp och följde efter korpralen ut i dödsfältet. Han själv skyndade längs skyttegraven och mot första hjälp-stationen för att fylla på sin ryggsäck innan han skulle bege sig ut i dödsfältet och leta efter sårade soldater.
Hans lerblöta cigarett har slocknat för längesen, ändå suger han på den i mungipan som det enda värt att förlita sig på i den här självgrädva graven. Cigaretter är det dock inte samma brist på som ammunition men det är verkligen en klen tröst i sammanhanget. Petro suckar frustrerat åt ynglingen som inte har vett nog att göra vad han säger. "Släpp säger jag, innan du skadar någon av våra egna!" Barsk i rösten har han inga förhoppningar eller utsikter av att den här pojkvaskern ska kunna vara behjälplig alls mot deras fiender vare sig med eller utan vapen. Han får slita hårt men pojken klamrar sig som en bläckfisk till vapnet. Det hjälper honom inte heller att kämpa sittandes i en hukad postion och hoppas för gud att inte råka sträcka sig upp för långt och välsignas med en egen kula i skallen. Det vore långt under hans värdighet för situationen.
Petro hör Alek redan på avstånd när han kommer genom allt oväsende omkring dem. Han är svår att missa även här, på gott och ont. Petro grumsar något ohörbart om frågan han får, som att han ska ha koll på varje spolmask de skickade till fronten? Det är inte hans fel att ynglingarna vänder sig till honom med frågor som vilket håll man ska vända vapnet i strid. "Henri, Markov visst?" Det ska egentligen inte misstas för en fråga. Petro vill mest bevisa för Alek vilken koll han har. Petro släpper sitt grepp om pojkens vapen när han hör det vanvettiga och försöker istället få tag om pojkens haka. "Hördu, du ska dö på slagfältet som alla andra och inte någon annan jävla stans." Här fanns ingen särbehandling. Petro far ut med händerna i uppgiven gest över detta hopplösa fall och överlåter ansvaret av Henri till sjukvårdaren Alek. Men tycker fortfarande att han inte borde ha sitt vapen. Det hade gjort sig bättre i någon annans händer.
Det visslar till och avlägset hörs smällen och den efterföljande skälvningen i marken. Fortfarande långt borta, men betydligt närmre än vad det varit under förmiddagen. Petro tycker sig nästan tappa balansen där han sitter hukad. Men så kan det vara skälvningarna som effekt av pluntans innehåll han haft tillhands också.
Petro följer med blicken den gyttjebadande man som verkar tagit sig en simtur utanför taggtråden när denne ger korpralen ny information. Han lyssnar lite diskret men finner sig tillrätta att sitta mittemot Henri med underarmarna vilande mot låren. Det går liksom inte riktigt sitta i det här lerbadet om man inte har för avsikt att gräva ner sig ordentligt som lermannen gjort. En löpare plaskar förbi och får Petro att värja undan något för sprången. Sedan kommer det, informationen de våndats i flera dagar. Det är rena självmordet under dessa förhållanden. Petro håller blicken vid kopralen utan att röra en min men ögonen kanske talar för modfälldheten som slår honom i ansiktet. Han låter det ta tid när han hivar av sig remmen till geväret han haft över axeln och ännu långsammare fiskar fram bajonettdelen för att montera till geväret. En blick ägnar han åt Henri och sjukvårdaren dem emellan. "Kanske går din önskan i uppfyllelse snart ändå." Men det uttalas mer bittert än hoppfull. En dag ska de alla dö. Förhoppningsvis inte idag.
Folk omkring dem reser sig så snart visselpipan låter, och Petro vill tro sig höra en våg av suckar och oengagerade stön genom skott och artillerisalvor av de egna soldaterna men som säkerligen bara finns där i hans eget huvud. Istället hörs gutturala vrål av brinken för sin sanitet för alla de som på all bekostnad fortfarande vill slåss för sitt land. Men Petro är inte en av dem. Han följer dock efter, korpralen och bestiger skyttegraven med dess förrädiska lera som hellre nog sett honom stanna där. En flyktig blick slängs efter de andra som är kvar utan att ha några fyndiga sista ord innan han kastar sig framåt ut i dödsfältet. Han hade hellre deserterat.
Han rycker till när geväret det brottas om passerar över honom, och dyker ner i leran. Lervällingen är isande kall mot hans händer och lår när han ser upp "Vafan!" utropar han upprört och går i aktion för att hjälpa till att brotta geväret från Henri.
Varför gjorde de honom till korpral? Han misstänkte att det var för att han var lite större och lite bredare än de flesta bondpojkarna i byn och att det var enda anledningen. Han kände sig inte som en ledare och folk svepte inte av sig mössorna och böjde på nacken så fort han kom i närheten bara för att han fanns, som de gjorde med greven och hans förvaltare hemmavid, om de till äventyrs tog sig för att komma ner till byn och kommendera något. När de väl tagit geväret gör han patron ur och säkrar det innan han lutar det mot skyttegravskanten och noga plockar upp patronen som hoppat ur geväret och placerar den i sin egen ammunitionsgördel. De hade knappast råd att slösa på dem. Assiriern kommer ålande som en orm från stäpperna och han ryser till när han tar emot identitetsbrickorna. 27. Kungliga och Kejserliga Divisionen, 118:e Infanteriregementet. Ugrader alltså. De hade i alla fall inte riktigt lika mycket artilleri som Heussarna. "Bra jobbat, Alekhin." säger han med aningen sprucken röst och ger assiriern en tafatt klapp på axeln och rycker till när ett artilleriskott landar en bit bort och man kan höra splitter trumma mot trädstammarna bakom dem.
Så kommer det en löpare med en papperslapp och han stakar sig hjälpligt genom orden, mumlandes det som står. Åh nej.
"Pojkar, vi ska anfalla fienden. Majoren vill ta tillbaka punkt 82, och vi ska anfalla så de inte kan hjälpa mot andra bataljonen." ropar han och känner ett avgrundsdjupt ismörker i maggropen. Han hoppades att det inte syntes hur rädd han var nr han nervöst kliade sin orakade haka. Han tar upp visselpipan i läderremmen runt halsen och blåser en gäll ton. "Bajonett på! Förbered anfall!" ropar han och rösten spricker i det hela. "Alekhin, kan du någon väg genom taggtråden?" säger han lågt till assiriern som verkar så oberörd och försöker stryka lera från sina händer medan han fäster sin fotlånga bajonett på geväret med ett olycksbådande 'klick'.
"Det är ugrader, pojkar. Inte lika många kulsprutor. Spring fort ändå. Upp!" ropar han och blåser två korta signaler i visselpipan och klättrar upp för skyttegravens kant, halkar, tar sig på fötter fortsätter framåt.
"Urrrraaaaa!" ropar han och hoppas desperat att de andra följer med, men vågar inte titta bakom sig.
Marken darrade lätt av en ny artillerisalva, tacksamt nog för de som just nu bemannade frontlinjen slog den ner ett gott stycke framför densamma. Underligt nog så tycktes ett litet stycke av marken precis framför skyttegraven fortsätta röra sig även efter det att skälvningarna från granaterna avtagit. Strax därefter fick det hela sin förklaring då en man, nedsmutsad till den milda grad att han tycktes uppstå direkt från träskmarken raskt ålade över krönet och vidare ned i den relativa säkerhet som skyttegraven erbjöd.
Alekhin, asiriern, hade kommit tillbaka från sin "jakttur" i ingemanslandet mellan de båda frontlinjerna. Han var en mager senig figur, med ett skarpskuret ansikte, långt svart hår och anletsdrag som skvallrade om hans ursprung. Han bar sitt gevär, med mekanismen omlindad av en bit canvas för att skydda den från leran. Han hade också en högst oreglementsenlig kniv i bältet, ett asiriskt hantverk med ett långt smalt blad. Alekhin var inte fast knuten till någon speciellt kompani i regementet, de högre officerarna hade insett att hans egenskaper bäst kom till nytta om han hade frihet att röra sig och agera efter eget huvud. När han nu befann sig utom synhåll från fiendesidan reste han sig till hälften och gick hukandes bort till den närmsta officer han kunde hitta.
"Fienden hade en observationspost mellan linjerna, deras kanoner kommer inte vara lika exakta nu." Han stack handen i en av vapenrockens fickor och lämnade över två identitetsbrickor, olustigt nog fortfarande blodiga.
'' släpp mig, låt mig va!'' Utbröt den unga soldaten när någon försökte ta hans gevär ifrån honom. Han ville bara vara ifred... han ville bara... bara. Han visste inte längre, han försökte drömma sig härifrån från detta blötta helvete av lera men när han slöt sina ögon kunde han inte ens minnas sin hemby med dess grönskande natur utmed floden. Han kunde inte minnas vad glädje va eller vad hopp var här i världen. Varför hade kulan missat honom, varför var det han som satt här och inte hans vän. Oleg, byns tursammaste pojke som man brukade säga där hemma som var förlovad med den sköna Katja och lovad en fin tjänst i staden. Nu låg han där i leran död som ett grymt svar från världen att lycka var inget som var menat för fattiga bondpojkar.
''Jag sa låt mig va, låt mig dö här'' han försökte knuffa bort den andre, han kunde riktigt se inte som han ville se heller. Han ville bara få förenas med sin vän och lämna detta helvete. Oleg kanske ändå var den tursamma av de två, för han hade funnit en väg ut ur detta helvete medan han satt där kvarlämnad i leran, ensam med kvar av vännerna som för några månader hade lämnat sina hem. Så äventyrslystna och nyfikna på omvärlden för vad de visste hade ingen rest bortom staden i hans hemby och de skulle hela vägen till fronten för att försvara moderlandet. Nu var han ensam kvar, ensam med alla de brev och anteckningar de burit med sig, ensam med alla berättelser och minen om vad som hade blivit av vännerna. Han och Oleg hade lovat varandra att ta med sig det hem till deras hemby så att deras minnen inte bleknade men nu orkade han inte mer. Han kunde inte bära det ensam, han kunde lika gärna sitta här och hoppas på att han också skulle få tur likt Oleg. Krampaktigt hållandes i geväret som den enda trygghet som fanns kvar i världen
Alek lutade sig tillbaka med händerna vilande mot knän och höjde blicken upp mot himlen. Han andades tungt och svettades i kylan. Luften mättades med de fräna dofterna av färskt blod och bränt kött. Han torkade bort svett från pannan med jackärmen. Så snart han sänkte blicken så kunde man se att man var omgiven av lemlästade män och kunde och till med höra någon vråla ut sin smärta långt bort men soldaten har redan fått sin dödsdom. Han kunde nästan slå vad på att skriken skulle tystas mindre än en kvart.. Prognosen var alldeles för dålig för att rädda honom så han har lämnat honom och sprang vidare till de andra sårade.
Efter ha arbetat förgäves med en sårade, som låg död framför honom. Han reste sig upp och det kände tungt i kroppen. Så jävla utmattad var man men man hade inte tid att stanna upp och ta ett djup andetag. Han hade och till med dödat svårt skadade soldater av barmhärtighetsskäl och slet på ens psyke. Han gjorde en trött gest åt en soldat som skulle få släpa iväg kroppen så den inte skulle vara i vägen. Han tog sin slitna förbandslåda, måste gå tillbaka för att fylla på och började röra sig hukande fram förbi soldater.
”För fan..!” svor han när han fick syn på en soldat som försökte slita gevär från en annan och rörde sig fram till dem, medan de andra bara satt bredvid och stirrade med darrande händer. Alla var inte gjorda för krig.
”Vad händer.. Andas, titta på mig! Vad heter han?” frågade han efter ha ställt ner förbandslådan i leran, samtidigt som han granskade snabbt på den unga soldaten som verkade ha ångest. Han greppade bestämt tag om dennes axel för att försöka få kontakt, vilket som inte gick så bra..
Skyttegraven slingrar sig som en lång orm längs skogskanten. Dessa grunda dikesgravar har varit deras hem för längre än vad som kan vara humant att räkna. Och om det inte var tillräckligt att kunna lukta sig till sina otvättade kamrater så låg där döda strax en bit över kanten av skyttegraven som de inte ens fått chansen till frids att röja. Efter morgonens regn var gyttjepölarna i de egengrävda gravarna ett rent faktum och han fastnar gång på gång med sina välsnörade kängor i detta kalla sunk när han bara försöker hukandes röra sig framåt. Männen som sitter längs vägen är bleka och de allra flesta hålögda. En av dem, Henri sitter och hyperventilerar och skakar i gyttjan för de visslande ljud av kanonskott som då och då faller ner i kraftiga explosioner som får marken att darra under deras fötter. Han har förlorat sin hjälm och kanske också förståndet. Hans axel är täckt av en svart intorkad fläck efter en fallen kamrat som dött alldeles bredvid honom. Krampaktigt håller Henri sitt vapen intill kroppen och stirrar ut i intet som han har sett ett riktigt träskmonster och inte fienden de bekämpade. Någon form av shellshock. Allt för vanligt att behandlas med respekten det förtjänade.
Petro Yevhenovich, En ganska kort man rör sig hukande fram förbi soldater som sitter och verkar vänta på bättre väder. Petro är smidig men mager och med insjunkna kinder i det annars förhållandevis runda ansiktet med svart, nästintill snaggat hår och begynnande håravfall utefter tinningarna.
"Henri.... Henri! Ta dig samman! Du behöver inte det här nu.." Petro sätter cigaretten han haft mellan sina smutsiga fingrar i mungipan och försöker slita geväret ur sin Henris händer innan han kommer åt avtryckaren av misstag och siktar på någon av de egna. De behöver varje kula. "Du behöver det inte, släpp. Släpp säger jag." Och Petro vill inte att de ska behöva bli tillräckligt desperata att behöva gräva en ur ett lik. Det är inget han skulle se fram emot. Men Henri är okontaktbar och verkar inte kunna lugna sig. Greppet om geväret bara hårdnar desto mer Petro försöker. "Jag behöver lite hjälp här..." Han kastar en blick bortåt Alexej som verkat komma i siktlinje med Henris gevär. Men Petro försöker ändå behålla sitt lugn, var det den andra denna veckan, eller tredje? Dessa pojkspolingar borde inte kastas in i kriget. Men det är förstås inget han skulle vilja säga högt.