Han hade inte varit inne i fabriken tidigare, inte ens varit i närheten av den faktiskt. När han nu visades genom den på vägen mot Fabrikörens kontor så reflekterade han kort över att det nog var en erfarenhet som han lika gärna kunde varit utan. Det var inte fabriken i sig, inte oväsendet eller röken som den spydde ut. Nej det var området runt fabriken som var nedslående, de kvarter som beboddes av de som arbetade där 12 timmar om dygnet. Industri var en nödvändighet, särskilt i tider som dessa. Något borde dock göras för att komma till rätta med, eller åtminstone lindra, de problem som det förde med sig. Åjo nog hade han hört de som talade om just den saken, både de som ville att arbetarna själva skulle bestämma över fabrikerna och de som helt enkelt ville ge folk en drägligare tillvaro. Efter kriget kanske man skulle finna någon lösning på det hela, alltid efter kriget. Han stack ut bland fabriksarbetarna, att han var där på tillfälligt besök rådde det ingen tvekan om. Han var lång till växten, bredaxlad och med ett mörkt hår som var alldeles för långt för att passa in i det rådande modet. Skägget var även det mörkt, dock kort och välansat. Han var välklädd, en lång grå rock med matchande byxor och ett par höga mörka stövlar, allt uppenbart uppsytt efter hans mått. Han var tungt lastad också, en läderportfölj i ena handen och en lång, rektangulär väska i den andra. Han hade blivit erbjuden bärhjälp när han först dykt upp men han hade viftat undan allt tal om det hela.
Han stannade upp med sin börda utanför dörren till kontoret, medan tjänstemannen som visat honom vägen knackade på och lät meddela att Friherre Nordenheim hade anlänt för sitt möte med Fabrikören. Han väntade tålmodigt på klartecken att stiga in, nickade mot tjänstemannen när denne förkunnade att Fabrikören tog emot och klev sedan in på kontoret.
"Tack för att ni tar emot mig med så kort varsel, som jag skrev i brevet så har jag med mig ett modellexemplar som jag vill visa för er." Han var uppenbarligen inte så mycket för kallprat, han var här med ett tydligt mål i sinnet. Uppnådde han inte det här så fick han försöka vid en annan fabrik, som det såg ut nu, för hans del, saknades varken tid eller pengar.
Trots att det dukas upp som en scen mitt på transportområdet så dröjer sig ingen kvar till publik förutom Yaroslavovich som står ett par respektfulla meter därifrån, i princip utom synhåll mest för att han inte vet vad Fabrikören kan vilja mer av honom.
Det var en avancerad pjäs som Nordenheim hade med sig. Det skulle säkerligen krävas många specialdelar som inte gick att massproducera lika fort som de vanliga gevär och pistoler som monterades här. Men det kunde bli ett attraktivt vapen i många händer. Något exklusivt till de få som kan betala och vänta på varan. Han ser möjligheter till att utmärka sig ännu mer från andra fabriker. Men ekonomiskt gynnbart? Tveksamt. Ytterst tveksamt men lite positiv press vore inget att tacka nej till. "Ah, en omställning då, funnit er tillrätta i Rodina?" Eller bara genomresande? Många slukade Rodina ganska snabbt bara för att en stund senare bli uttråkade men inte Benznosov. Än fanns det gott om möjligheter att berika livet. Lite som det här vapnet som ska demonstreras. Han tar ett steg åt sidan och nickar åt Nordenheim att börja skjuta, den enkla skottsalvan är inte särskilt imponerade, bildäcken vibrerar lite vid träffarna men Benznosov ändrar inte en min, han inväntar det viddunder som beskrivits så romantiskt. Den andra skottsalvan får honom att vakna till ordentligt. Det är nästan att han inte tror sina ögon. Det är bra, lite väl bra. Några av de mindre bildäcken vobblar till i den hastiga skottsalvan. "Hm Ja." Allt han kan se är pengarsedlarnas svindlande väg genom luften för varje skott.. men i början defintivt mer till utgift en inkomst. Och att säkerställa varje gevärs funktion i massproduktion, är det möjligt inom rimlig tid? "Det hade varit bättre med levande måltavlor, men detta kan duga på arbetstid" Han skrattar till. Alldeles kort. Men nog var det sant. Här fanns levande sådana men än hade han inte hittat så många likvärdiga som uppskattade han speciella hobby.
Han var inte riktigt beredd på att det skulle finnas ett läge till men visst, vapnet visste ingen gräns. Han ryggar till vid dundret som följer och samtliga däck utom traktordäcket vobblar som om de fått eget liv. Han står lite mållös efter första skuren och ammunitionen tagit slut. "Ja... det var värst." Vad ska han säga, han kan knappast förneka monstret sin eldkraft. Ett regelrätt militärvapen men vad kan ha rimligtvis begära för pris, upphovsmakaren skulle visst ha sin del. Han stryker mustaschslutet lite lätt medan han tänker men tillåts inte länge innan dundret återupptar och visst får det viss del av produktionen bakom dem att stanna upp, kika fram genom de väldiga fabriksdörrarna och spionera på helvetesskapet som för liv där ute. En och därefter flera arbetsledare ryter högt och samlingen skingrar sig lika snabbt. Den långa salvan som fortsätter fullständigt river sönder däcken i ett moln av damm. Han kan bara föreställa sig vad det ska göra för en levande fiende, ett effektfullt söndrande. Han småler som att han redan vunnit i en förhandling. Frågan får leendet att te sig än mer roat. "Jag? Oh, inte idag. Yaroslavovich, kom här." Manar han på den äldre som står en bra bit bakom dem. En man kanske närmre 70 än 60. En skör, senig tunn varelse masar sig fram. "Yaroslavovich, det här är Friherre Nordenheim och vapnet som vi testar. Jag vill att du inspekterar vapnet och berättar om det är möjligt för oss att producera den här med våra maskiner. Om detta alls är något för oss."
Yaroslavovich tittar på Benznosov och sedan Nordenheim bugar sig djupt och lyfter på sin slitna keps och avslöjar den kala, svettblanka hjässan. Med stora ögon låter hans blick vandra över vapnet medan det fortfarande är i Nordenheims händer. Som en dyrgrip som skulle söndra om han tappade den i marken. Förtroendet som Fabrikören visar honom har han kanske aldrig upplevt under hela sitt arbetsliv. Fabrikören är knappast känd för sin vänlighet men då och då kunde han ha sina stunder. Yaro fyller lungorna med luft och bockar tacksamt i Fabrikörens riktning som för att förbereda sig själv.
Under tiden låter Benznosov titta på Nordenheim, hur denne hanterar vapnet och undrar hur troligt det kan vara att kopiera designen utan att köpa några rättigheter. "Så, Vad är tanken här, Herr Nordenheim?" Frågar han av nyfikenhet innan han själv avslöjar sitt förslag