Falke
Res till Nordsund. Hämta missdådaren. Eskortera denne till Galgbacken.
På det sättet var det väl inget ovanligt ärende för stadsvakten. Falke hade hämtat brottslingar och tagit dem till skarprättaren förut. Hon brukade sällan fråga varför någon skulle avrättas, men förutsatte att de gjort sig förtjänt av det. Men hon var inte naiv, lika många skurkar satt på maktfyllda ämbeten och hon visste att hon troligen lett flera oskyldiga till döden. Men det var inte i hennes natur eller intresse att ifrågasätta sina överordnade. I det stora hela, kände hon ändå att hon bidrog till att göra Ravenna till en bättre och säkrare plats. Målen helgade medlen.
Framför henne på landsvägen gick nu lagbrytaren, med fötterna kedjade ihop för att hindra eventuella flyktförsök. Den tjocka järnlänken som löpte från boja till boja gav inte utrymme för några springsteg. Handfängsel hade låst personens händer framför dennes mage och från dem löpte en lång kätting som Falk höll i. Som ett koppel.. vad är det för odjur som är så farligt att denne måste kopplas som en rabiat hund? undrade hon och stirrade in mot personens bakhuvud. Eftersom det hängde en grå säck över personens huvud hade hon ingen aning om vem som gick framför henne. Fången, missgärningspersonen hade heller inte yttrar ett enda ord, vilket fick henne att misstänka att under säcken hade denne även en munkavel.
Det var en varm vårdag, varje gång den starka solen försvann i bakom ett moln så andades Falke ut och nöjd av svalkan. Det växte tussilago och vitsippor längs vägkanterna. Hon såg bara några tussar av snö kvar i skuggiga delar av skogen. Men om hon var varm, vad var då inte fången? Hon såg ur det börjat att utvecklas mörka fläckar över rygg och under armarna på den säckiga kåpan som fången bar. De skulle snart behöva ta en rast. Man kunde inte gå hela vägen mellan Nordsund till Ravenna utan vila. "Halt, vi behöver vila och dricka." Hon kunde höra ett porlande från en bäck. Menande drog hon i kedjan, för att leda fången av stigen, in mellan de skuggiga träden.
Utan att släppa sitt koppel om fången sjönk hon ner på huk vid bäcken och lossnade sin kåsa från bältet. Hon böjde sig ner och fyllde den med friskt vatten. Bäcken var vild av smältvatten och hon drack giriga klunkar. Innan hon fyllde den och vände sig mot fången. När hon sträckte fram sin hand för att dra av säcken kunde hon inte undgå att bli nervös.
Falke
Man märker ganska fort om någon försöker döda en eller inte i en närstrid. Falke högg mot honom i syfte att skada honom, medan han riktade slagen på ett sådant sätt att de inte skulle tillfoga någon större skada, utan snarare avväpna henne. Vad än han hade för baktankar så tvivlade hon på att det var några trevliga. Hon väljer att parera hans hugg, för att rädda eventuella fingrar på sin hand. Helst av allt hade hon velat undvika att sätta svärd mot svärd.
Kraften i hans hugg är troligen en bråkdel av vad han egentligen han frambringa, hon förstod det. Men ändå gjorde det ont i hennes handled och armbåge när vibrationerna från klingorna vandrade upp genom armen. "Jag kan hålla på hur länge som helst, hårt, mjukt, snabbt, långsamt" Han hade försökt provocera henne med suggestiva kommentarer, men vid det här laget var hon van vid de flesta. Hon gjorde sin röst mjuk och len, svarade med samma krut. "Men jag tror inte du håller ut speciellt länge, du ser redan andfådd ut...!"
Hon började backa, ogillade det där tvåhandssvärdet och drog sig mot ett område där träden växte något tätare. Hon hörde något gurglande, väsande läte från högen som tidigare varit fången. Dödsrosslingar, antagligen... Men det var väl inget konstigt efter att hon skurit halsen av fången?