Det var en jättefin dag och det kunde vara fint med en promenad i det vackra trädgården men hon kände inte för det. Hon ägnade istället åt läsningen i det stora salen vid fönstret under hela förmiddagen. Solen lyste genom fönstret och värmde henne. Men nu har hon lagt undan boken och satt försjunken i sina egna tankar. Samtidigt virade hon håret runt fingrarna och tittade frånvarande ut genom fönstret. Hon har noterat att solen sken fint, såg några tjänare arbeta i trädgården och fåglarna flög runt i flock. Från början hade hon funderat på häromkvällen, på sin make, sitt öde men snart ebbade funderingarna ut och visste inte själv vart någonstans hon var.
Plötsligt hoppade hon till skrämt av en röst och såg storögt på pigan vid dörren som ursäktade sig hastigt. Hon med ett ursäktande leende, meddelade att Konstantin sökte efter henne och väntade utanför huset.
”Ja.. Tack.” sa hon med handen emot hjärtat då pigan har skrämt henne. Hon kom på sig själv att hon föredrog sitta kvar. Återigen, blandade känslor men hon bestämde sig att lägga det bakom sig och det var en ny dag. Hon nickade tyst mestadels för sig själv och reste sig upp. Hon var klädd i en mörkgrön klänning, en fin men enkel dräkt med vackra mönster och spets. Håret var uppsatt med lite hårsmycken vilket var typiskt henne.
Efter ha lämnat salen och gick ut genom dörren. Hon möttes av det fina vädret och i samma ögonblick undrade hon varför hon inte suttit ute i altanen istället eftersom det var så skönt att vara ute.. Hon drog in det friska luften genom näsan och blicken sökte snart efter honom...
Om hon fick välja så skulle hon välja att ägna åt modet men i nästa liv kanske.. Hon berörde försiktigt hans arm, bara för visa en gest och hon har hört om beröringar skulle skapa tillit och kontakt. Hon hade ju en skyldighet också. "Tack, kära. Du får berätta mer om byn under resan. Jag borde gå och börja packa." Hon visste alldeles för lite om området och byarna i närheten så det skulle bli intressant att lyssna, tyckte hon. Enda hon visste var huvudstaden, eller jo, de större byar med större betydelse och inget annat. Jo men precis, Gud har tydligen valt ut henne till det här livet och till honom. Men inte hennes systrar, varför? De alla skulle lätt passat honom bättre, kunde hon tycka. Tanken på att vara någons trofe var inte direkt det bästa men det var bara att acceptera läget. Men ändå gillade hon inte bli påmind om det.. "Jag trodde inte jag skulle få följa med någon gång..." erkände hon med ett svagt skratt. Hon visste ju inte vad som förväntas av henne, mer än vara hustru. "Jag måste byta om.." Hon påpekade sig själv för de skulle ju åka snart och klänningen hon hade på sig var inte duglig för att färda i, hon tittade ner på sig själv.