Kvällen hade hunnit bli sent innan furst Konstatin Roskhov hann komma hem efter resa med tåg och droska för att nå sitt gods långt ute på ryska landsbygden. Han fnyste lite när han väl steg ur sin droska och borstade av sig resrocken från inbillat stadsdamm. Spelade ingen roll hur ofta han behövde åka till staden för att lösa sina affärer eller genomföra sitt arbete i tsarens tjänst. Han vande sig aldrig vid städernas dekadens, de överflödiga livet av baler och skvaller. Han avskydde varje minut av dessa ytliga träffar som saknade all form av religiös andlighet som var självaste kärnan i hans folks själv. Allt man brydde sig om där var huruvida ens uniform såg ut eller hur vilka juveler skulle passa med årets mode för klänningarna. Att landet höll på att falla sönder och att det fanns ett krig att vinna var som bortblåst hos dessa stadsidoter som trodde liver var en enda lång lek med baler och skvaller bara för att de vuxit upp med silverskeden i munnen. Konstatin fnös igen innan han fortsatte fram till dörren och öppnade den ena av de stora trä dörrarna för att stiga in i den stora träbyggnaden som var hans hem. För hela godset var byggt av trä, enligt Konstantin var det för att man skulle leva enkelt och andligt här i livet men något vidare enkel var inte denna boning med sina två våningar och tio rum på varje våning. Nej hela byggnaden var vackert utsmyckat med träsniderier och inne i huset vackra takmålningar och tapetserade väggar, en skarp kontrast mot de simpla trädkojan som godset arbetare levde i. För de kunde trä godset lika gärna vara gudarna boning i jämförelse och de som levde där var i de närmaste deras gudar med all den makt de hyste över sina arrendebönder.
top of page
SENASTE TRÅDARNA
SPELVÄRLDAR
bottom of page
Fursten satt kvar vid bordet och funderade tyst medan han långsamt drack upp sitt glas med vin men mest så stirrade han ner i glaset som han håll mellan tummen och pekfingret. Gifta sig, de skulle muntra upp honom och ge honom ett nytt liv hade de sagt men just nu undrade han om detta verkligen. Han undrade om detta var det rätta framförallt mot den unga frun som förmodligen inte hade drömt om att giftas in i Moderlandets mest konservativa falang av adeln. Hur mycket han än avskydde de mer liberala falangerna eller de som verkade drömma mer om utlandet än ta ansvar för moderlandet. Var det inte hans plats att tvinga någon till en livsstil som de skulle plågas av hela livet samtidigt vägrade han tillåta några liberala idéer under hans tak. Han må stå ut med deras existens men att ha de i ens hem var detsamma som att bjuda in djävulen, då kunde han lika gärna ha en middag med en anarkist eller rent av en bonde. Nej han hade sina principer och det var principer som skapade ordning här i världen. Som att man åt inte efterrätt före förrätten annars skulle det ju inte heta efterrätt svårare en så var det inte.
Dock kunde han inte gå vidare utan att finna en lösning på det hela, han kunde alltid skilja sig men med de vanligtvis efterföljande repressalierna det medförde kunde han inte göra det. Det skulle förstöra Annabells heder och rykte på ett sätt han inte kunde nedlåta sig och vore endast ett alternativ om Annabell föredrog vanära över döden. Han drack lite mer av sitt vin, han kunde alltid ta en älskarinna han visste att många av hans kollegor löste sina problem så men han såg inte direkt någon lösning i det. Hans fru var ung och sådana, egentligen omoraliska men av naturen behövliga ting, var en del av hans förflutna.
Han reste sig tillslut och ställde ifrån sig det fortfarande ej tömda vinglaset, nej det fanns en morgondag och han borde finna en lösning på det hela tills dess. En picknick och lite vårblommor plockade av honom kanske piggade upp henne. Även om han inte såg någon långsiktig lösning i det, de var snarare bara lite plåster på hans bristande diplomatiska sida.
Hon viftade undan hans kommentar genom att kasta en blick åt sidan. Samtidigt var hon tacksam att han avslutade diskussionen för hon ville absolut inte samtala vidare och kände sig lika upprörd. Hon anade att hon väl var trött att ens reflektera och det fanns tusentals frågor som hon ville ställa men orkade inte. Ångesten kvävde henne. Hon mötte hans blick och gav honom ett leende innan hon reste sig upp.
”Trevligt att ha dig hemma igen. God natt, min kära” sa hon och undrade i samma sekund hur hon skulle göra - skulle hon stryka hans kind, ge honom en godnatt kyss på kinden eller skulle hon beröra honom? Hon orkade inte tänka. Hon neg för honom innan hon började styra stegen iväg. Bara gudarna visste så kämpade hon med att inte börja springa därifrån men hon gick med bestämda steg ifrån honom och lämnade matsalen.
”Ryck upp dig, Annabell..” viskade hon för sig själv och när hon väl lämnade matsalen, så började hon småspringa tyst mot sitt rum av någon anledning…
Hon viftade undan hans kommentar genom att kasta en blick åt sidan. Samtidigt var hon tacksam att han avslutade diskussionen för hon ville absolut inte samtala vidare och kände sig lika upprörd. Hon anade att hon väl var trött att ens reflektera och det fanns tusentals frågor som hon ville ställa men orkade inte. Ångesten kvävde henne. Hon mötte hans blick och gav honom ett leende innan hon reste sig upp.
”Trevligt att ha dig hemma igen. God natt, min kära” sa hon och undrade i samma sekund hur hon skulle göra - skulle hon stryka hans kind, ge honom en godnatt kyss på kinden eller skulle hon beröra honom? Hon orkade inte tänka. Hon neg för honom innan hon började styra stegen iväg. Bara gudarna visste så kämpade hon med att inte börja springa därifrån men hon gick med bestämda steg ifrån honom och lämnade matsalen.
”Ryck upp dig, Annabell..” viskade hon för sig själv och när hon väl lämnade matsalen, så började hon småspringa tyst mot sitt rum av någon anledning…
Han ser på sin fru, visst ville han kontrollera henne men det var bara för att han ville henne väl. Han ville se till att hon gjorde det rätta valen här i livet precis som han ville att de som bodde på hans gods gjorde det rätta valen. Han var deras fårherde och det var hans uppgift att leda hans folk genom denna mörka värld och skydda de mot omvärldens mörker under resan. Det var hans heliga uppgift skänkt från gud och det var hans plats på jorden, hans fru och de på hans gods måste också inse deras plats på jorden '' Jag vill bara ditt bästa min kära'' fortsatte han han ville att hon skulle förstå det även om han kunde vara hård men vad vore världen utan en fast hand som ledde den, likt hur offrat sonen på korset för att tvätta bort arvsynden måste hon förstå vikten av uppoffrande ''Om du är trött ska du självfallet få sova min kära'' sa han i en mjukare ton till henne '' vi har en dag imorgon med''
Hon fick en klump i magen när han ville kontrollera henne, precis allt och hon förblev tyst. Hon bara såg på honom, men hörde honom. Hon tänkte snabbt tillbaka till kvällen då hennes far meddelade sitt beslut om äktenskap med furst Konstantin. Hon har protesterat högljutt men fick en hård örfil till svar av sin far och därefter har hon inte sagt enda ord. Enda förklaring hon fick var att Konstantin var bra för henne och inte mer. Nu kunde hon börja förstå.. Det gjorde inte hela bättre direkt. Magen vred sig, både av ilska och ångest. Hon kunde och till med se framför sig hur hon skulle resa sig upp, höja handen och smälla honom hårt över kinden… Hon svalde.
Hon sänkte blicken mot golvet när han gjorde klart för sig att det fanns inte mer att diskutera om.
”Det var inte min avsikt, min kära.” sa hon ursäktande för att betona om det inte var som han trodde - hon hade inget behov att visa upp sig och det var ändå saker som han inte förstod, men lämnade det. Hon återvände till teet men tappade suget. ”Jag är trött.” sa hon och log, samtidigt som hon såg på honom igen. För att få hans tillåtelse att gå.
''Konsekvenserna, de kanske håller de flesta inom leden men det räcker med att en enda person förleds och kan inte behärska sig. Trotts allt talar vi om dessa mäns naturliga beteende'' svarade han henne och slöt undan tallriken, den fick någon tjänare ta hand om nästa morgon innan han åt frukost. Det var kanske inte heller riktigt vad han hade tänkt sig med bomulls linne och långa armar. Utan mer just precis korsett och klänning med hela arrangemanget, om det var jobbigt eller obekvämt var ju inte hans problem. Däremot var det hans problem om hans fru inte klädde sig eller betedde sig som han behagade att hon skulle göra ''Men jag förstår med min frånvaro varför min fru vill visa upp sig som hon gjort och jag lovar att i framtiden inte försumma min käraste'' fortsatte han när han såg hennes ursäkta som om det hela handlade om begär. Han avgjorde hennes känslor åt henne och hur det skulle hanteras. Han hade först övervägt riset men han fann denna metod mer intressant. Han vill inte lägga hand på henne men han ville också kontrollera henne. Liksom han ville ha fullständig kontroll på allt annat här i livet. ''Om min fru sen har väldigt stora behov av att vissa upp sig kan vi utöka era privata gemak med fler rum med såklart också'' Återigen tryckte han på den bristande klädseln'' men utanför de vill jag se er med korset och klänning, inget annat'' tonen var tydlig han hade tänkt genom detta och klargjort vad han ansåg och vart hans ståndpunkt var, det fanns inget att diskutera.
”De må vara men de förstår väl av konsekvenserna..?” Det var väl logiskt att tjänstefolk skulle göra allt i sin makt att blunda för allting. Tjuvkikar de med ett öppet öga, kan det kosta dem dyrt.. Visst, hon har hört historier om romanser med tjänstefolk men inte något som hon har sett med egna ögon, eller var hon naiv? Tjänstefolk hon har vuxit upp med, var äldre och lydiga människor som gav allt för sitt arbete. Hon greppade tag om koppen och smuttade lite på teet. Samtidigt kunde hon inte rå för att hon fick upp bild framför sig - hon i tråkiga, långärmade nattlinnen i vita bomull tyger som inte visade någonting överhuvudtaget. Hon skulle få väl vara tvungen med att brodera och dekorera med mönster i olika färger bara för att lyfta upp nattlinnen, som hennes mor och mostrarna gjorde. Om hon nu ville gå runt fritt hemma, fri från korsett och fortfarande vara fin.. Något tanke på tjänstefolk har hon aldrig haft, förrän han påminde det fint nu. Hon sänkte koppen. Hon vred på huvudet långsamt för att se på honom efter när han sagt om slappa tyglar. Hon behövde inte säga något och uttrycket i hennes ögon räckte - Ursäkta..?
Han suckade lite grann som han brukade göra när han förberedde sig att mästra folk, i synnerhet på hans gods vilket hans fru nu var en del av'' Tjänstefolk må vara inte mycket mer än boskap som vi är sända utav gud att leda likt hur sonen vallade fårerna'' Han drack lite av sitt vin och såg på sin fru för att se om hans ord sjönk in henne '' Det betyder att vi inte skall förleda deras svaga sinnen, även om de jag har i mitt hushåll är de mest välutbildade och uppfostrade från mina ägor förblir det likväl en del av pöbeln. Vem vet var deras begränsningar och brister går nånstans'' Trotts allt var kvinnor fresterskor som frestade männen med sina kroppar för att testa deras tro och det var bara mänskligt att synda. Att män behövde släcka sina begär och om det drevs för långt kunde man inte klandra dem men en synd krävde självfallet bot med. Det hela var Guds outsägliga plan och inget man heller kunde klandra kvinnor för. De förstod inte bättre då Gud hade skapat de så, det låg helt enkelt i deras natur '' Och även om det är ditt hem så ska du därför klä dig anständigt, önskar du inte göra det har du ju dina privata gemak för det'' Ditt ingen manlig del av tjänstefolket skulle ens våga sätta sin fot i ''Men det hela är inte dit fel Annabell, de är jag som felat med att vara för slapp med mina tyglar''
”Vi har gott om tid. Jag känner en fantastisk skräddare, ska jag bjuda hit honom?” Hon visste vilken färg som skulle passa honom och han skulle bli stilig! Hon log smått åt tanken men återgick snart till honom. Hon såg granskade i hans ansikte i väntan på hans svar och det kändes som en evighet.. Tills han började tala. Något som hon hoppades att man skulle slippa diskutera om det och han har redan fått henne känna sig dum. Hon drog än en gång kimonon tätt om sig för att försäkra sig om hon inte blottade sig som han påstod…
”Hur menar du? Det är bara tjänstefolk..” försvarade hon sig lite förvånandes och fattade inte riktigt vad han ville. Hon var uppvuxen med tjänstefolk och de var bara i bakgrunden. Inget som man brydde sig om..? Under tystnaden när tjänaren serverade deras dryck och det bubblade av frustation i henne. Över hur han framförde det och det fick det låta som hon var ansvarslös och blottade sig. Hon följde tjänaren med blicken, i samma stund kunde hon notera hur trött tjänaren såg ut innan han försvann ut från matsalen.
”Hur kan det vara ett hem om jag behöver även tänka på hur jag stylar mig inför tjänstefolk?” sa hon och gav honom en blick, innan hon satte sig upprört i stolen och vände sig mot sitt örtte.
''tror det var någon hussar '' svarade han henne, han hade inte noterat ve, det var exakt. Han var en rekorderlig och trevlig man vad han hade hört men ung och utan några direkta positioner som gjorde honom till intressant för fursten ''Ett bra parti lät det som'' om han överlevde kriget men han behövde inte förtälja den detaljen för hans fru. En sann hussar blev aldrig gammal brukade man säga men han tänkte inte förstöra ungdomens lycka med verklighetens realism '' det var under högsommaren tror jag'' och visst skulle de båda gå på bröllopet, han måste ju hedra och stå upp för sin släkt inför någons släkting stora dag här i livet.
Visst uppskattade fursten den varma maten och han till och med nickade belåten '' ett glas rött vin'' beordrade han i gengäld från tjänaren att ha till maten innan han återgick till sin fru '' vad jag önskar?'' han tvekade lite med svar och såg ut att fundera faktiskt. Han visste att han kunde vara för hård mot henne och han vill inte gå allt för hårt fram nu när hon hade stannat upp för honom. Han ville ju inte skrämma iväg henne med riset. ''Jo, jag uppskattar mycket väl att min käraste stannde uppe för mig och jag uppskattar även ert val av klädsel men är det verkligen i all sin rätt att tjänste folket får se min fru klädd så enkelt?'' han tystnade när tjänaren kom tillbaka och han tystnaden medan tjänaren serverade örteet innan den hällde upp vinet innan fursten nickade åt tjänaren '' du kan gå och lägga er, vi vill inte bli störda något mer'' sedan drack han lite smakandes av vinet i väntan på att bli lämnad i fred '' Vad jag önskar under min lediga tid är att se er lika avklätt som ikväll oftare men jag har ingen önskan av att andra får se det'' endast han hade rätten att se henne som hon var klädd nu.
Om det bara fanns någon instruktionsbok så skulle det vara väldigt tacksamt! Hon tyckte inte om den här känslan men hon tryckte undan det och såg upp mot honom när han berättade om hans kusin. Det kom som en liten överraskning och om hon inte minns fel så hade hon inte någon sällskap när hon träffade henne sist. Men vad visste hon? “Oj men vad trevligt, vem är den lycklige?” undrade hon nyfiket. Kring hennes ålder var det inte så konstigt att så många gifte sig och att få gå på festligheterna var bara trevligt. Hon försökte tänka efter när hon träffade kusinen sist och antog väl att det var på deras bröllop. Under funderingarna pillade hon frånvarande på hans arm samtidigt som de gick ut till matsalen.
“När är den stora dagen?” frågade hon sedan och då kunde hon börja planera lite, som att fixa ny klänning eller fixa någon gudomlig present till paret. Det var en sådan sak som hon tyckte om att göra.
Hon släppte om hans arm och gick ett par steg före honom, för att signalera till tjänaren som jobbade i köket. Tjänaren visste väl om att servera lite varmt mat till Fursten, för hon har beordrat dem att hålla maten varm tills hans ankomst.
“Jag önskar kvällste.” la hon till, tjänaren bugade mot de två innan denne försvann ut i köket och hon vände sedan sig mot honom. Hon såg först lite tyst på honom efter hans fråga. Vad fanns det att göra här på landet? Enda hon gillade var naturen och friska luften om man skulle jämföra med stadslivet. Hon nickade lätt och det var några dagar innan hon skulle bli ensam i huset igen.
“Vad du än önskar.” sa hon och log lätt, och med det menade hon att hon inte hade några planer. Eller jo, det hade hon självklart… Men är maken hemma, så är han nummer ett.
Nyheter från huvudstaden, massor med nyheter. Det skulle resas fler regement med unga söner av nationer som med all säkerhet inte skulle uppleva julen men det var väl en mindre uppoffring för nationen. Sen var det revolutionärerna som hade utfört nya attentat men allt det var sånt som inte passade för hans fru att höra. Nå istället funderade han på vad han borde berätta, hade han hört något skvaller som passade för hans fru ‘’ min kusin Anastasia ska gifta sig’’ meddelade han tillslut med ett svagt minne av att Anastasia var väninna till hans fru. De hade väl inte riktigt något att säga till varandra även om han uppskattade sin fru närhet var han inte heller bekväm med henne.
Väl inne i matsalen vände han sig mot henne ‘’ nå vad är era planer framöver’’ inte för att det fanns jättemycket att planera att göra på landsbygden, dagarna flöt samman med väldigt lite variation från dag till dag ‘’ Jag har några dagar ledigt innan jag måste tillbaka till staden’’ Nånting kanske de borde göra om inte annat dela sovgemak för åtminstone en natt tyckte han.
Hennes försök till en konversation gick i stöpet av hans korta svar. I samma stund undrade hon för sig själv varför hon försökte överhuvudtaget. Det var väl hennes plikt som fru..
Hon hade blicken i hans och det gick inte att låta bli med att rynka svagt på ögonbrynen. Vad menade han med det? Fanns det ytterligare krav? Plötsligt önskade hon att hon kunde ha gått och lagt sig istället. Osäkerheten skvavade ordentligt i henne. Och tanken på att leva resten av livet med honom…
Hon tryckte undan den jobbiga känslan i bröstet, besvarade honom med ett leende men sa inget. Det var bara att lyda och lyssna. Även om det kände förjävligt att inte bli sedd som man velat, men han bestämde. Hon kunde och till med höra sin fars ord i huvudet. Hon tog hans arm med sin, för att börja gå arm i arm bort mot matsalen. “Några nyheter från huvudstaden?” undrade hon allmänt och såg längs väggarna, på de ljustakarna som lyste upp hela hallen och mot trapporna.
Han skackade på huvudet mest åt sig själv när värmen i hennes leende dog. Han borde vara glad över att ha en fru som hon. Ung vacker och modemedveten, friarna måste ha stagit på led. Unga män och betydligt mer passande makar om man såg till åldern men när hans vän hade kommit till honom och lagt fram sitt trångmål hade han inte kunnat tacka nej. Det var en fager ros han ändå hade fått som han borde vara nöjd över. Ändå skavde det lite i honom med små detaljer som nu, hur hon obetänksamt hade gått att möta honom i en negligé tänk om en tjänare hade sett henne. '' Resan den gick väl an'' han hade hatat den och den där pratkvarnen till pappersvändare på tåget som bara hade babblat på om att det var det bristande skolsystemets fel till moderlandets olycka. När det i själva verket var detta lands bristande mod och stolthet som var problemet men han ville inte beklaga sig för sin fru än mindre dela med sig av det politiska läget i detta katastrofala läget som moderlandet befann sig i. Hon skulle hållas lyckligt ovetandes här i hans hem, skyddad från omvärldens fasor och helst egna sin tid åt broderier och bibeln .
'' Man tackar'' han var inte speciellt hungrig men han uppskattade hennes gest ''om vi beger oss till matsalen så kan vi språka vidare där över lite varm mat om endel saker en fru bör tänka på'' det fanns visst värme i rösten, han sa inte som att hon hade gjort något fel mer som att hon inte förstod bättre. Hennes misslyckande var egentligen hans misslyckande, om han höll efter henne mer nogrant eller med andra ord kontrollerade henne hårdare skulle något sånt här inte ha uppstått.
Hon visste varken och blicken följde snabbt efter tjänarinnan som han har skickat iväg. Ibland kunde det vara skönt att ha tjänstefolk omkring sig då det gav en viss trygghet. Det var blandade känslor när hon såg honom, speciellt när hon såg honom le. Hon visste inte om hon har träffat någon så iskall som honom och det var bara trevligt att se honom le. Då har hon gjort något rätt… Hon besvarade med ett leende. Även om det slet på henne att sitta upp och vänta på honom för hon var trött men ett litet hopp tändes. Det varade tyvärr i ett par sekunder...
Värme i leendet dog ut när hon såg honom spänna i ansiktet. Som allt stannade upp och kände som man har fastnat i någon slow motion. Vad var det för fel? Hon fick en klump i magen. Även om han lyckades göra henne så jävligt osäker, så kämpade hon med att inte visa det för honom. Hon behöll kvar leendet, men istället för att fråga vad det var för fel, som hon velat mer än gärna men då drog hon sin kimono tätt om sig och placerade armen över bröstet. Det var väl ett sätt att markera om att hon hörde honom, på något vis. Nu kunde han fan vara nöjd, tänkte hon små irriterat för sig själv. Hon vek undan blicken åt sidan, samt hon drog in en andetag genom näsan och återupptog sedan ögonkontakt, i ett försök att hålla stämningen god. Samtidigt som hon kom fram till honom.
“God afton. Gick hemresan okej?” hälsade hon artigt och kämpade att hålla kvar blicken i hans. Det var inte så lätt som man ville.. Hon kastade en blick bort mot matsalen.
“Jag har bett att hålla en varm tallrik mat till dig om du var hungrig.”
Han frågade tjänstepersonen som möte honom i hallen om hans fru och fick meddelande om att hon fanns i allrummet. Han gav honom en kort nickning på det innan han sa att tjänaren kunde gå och sova i tjänstebostaden. Att vara furst Konstantins tjänare kunde vara tufft och hårt i synnerhet då han inte drog sig för riset om de inte skötte sig men samtidigt tjänstebostaden och den tillhörande maten var rena lyxen mot hur godsets arrendatorer levde. Han tog sen och vandrade genom träbyggnadens hemtrevliga korridorer mot allrummet. För att hälsa på sin fru, som han inte riktigt hade förstått varför hon fortfarande var uppe. Hon borde ligga och sova vid det här laget ansåg han. Ibland förstod han sig inte på henne eller rättare sagt som oftast gjorde han inte det. Han hade främst gift sig med henne som en god gest mot en vän men han kunde allt som oftast tycka att hon var för mycket likt stadsflickorna med sitt intresse för mode. Dock hon var väl sött och välvillig som hustru, så ur en ren pragmatisk synvinkel borde han inte klaga. Han hade funnit en livskamrat i henne som alltid skulle vara där och alltid skulle helga och lyda sin make. Att hon saknade den strikta religiösa andligheten som han hade önskat sig var väl något som fick komma med tiden, om inte annat med lite hjälp på traven. Och det var med lika blandade känslor som han mötte henne, hans fru i korridoren mellan hallen och allrummet. Han uppskattade faktiskt ändå gesten att hon suttit uppe för han skull istället för att han skulle komma hem till ett mörkt hus med en tjänare som som ända sällskap. Han förmådde sig rent av att le smått när han mötte henne, en sällsynt gest i den anners så iskalla furstens ansikte. Dock när hans blick föll mer granskade på hennes kropp och såg hennes klädsel svalnade leendet dock. För även om detta var deras hem var de knappast ensamma under detta tak och se henne så lättklädd utanför sovgemaket fick honom att spänna på ansiktet lätt. Vem var det han egentligen hade gift sig med? ''Godafton min fru'' svarade han henne iallafall diplomatiskt och funderade på om han skulle låta det gå eller säga åt henne att gå till kontoret för en åthutning.
Det gick inte att skölja bort besvikelsen och hon hoppades att hon kunde få följa med sin make till staden. Inte att hon hade något emot landet men hon saknade staden ibland och här på landet var lite för stillsamt. Men hon kämpade med att vänja sig vid nya livet på landet. Att kunna träffa sin mor, kanske gå till skräddaren och titta på de nyinkomna tyger. Mode, det var ett intresse som hon och hennes mor delade. Hon kände ett sting av saknad gå igenom henne. Men hon förstod och respekterade hans beslut och hoppades att han skulle tänka sig ta med henne nästa gång. Men samtidigt hade hon fortfarande svårt att sätta finger på sin make och önskade djupt att hon skulle kunna känna något som alla ständigt pratade om - förälskelsen. Hon försökte lära sig att älska honom. Hennes far har pratat varmt om honom och menade att han var bra för henne, i jämförelse från idioter som hennes systrar gift sig med.
Hon satt i soffan bredvid eldstaden, höll med på broderi men var lätt distraherad av sina tankar. Elden knastrade och värmde hela allrummet. Även om det började bli sent så ville hon vänta på sin make och välkomna honom hem. Hon har beordrat tjänstefolk att värma sovrummen och hans säng med varma flaskor, även ha en varm tallrik mat så fall om han var hungrig.
Hon ryckte undan från tankarna när tjänarinnan plötsligt pratade med henne och meddelade försiktigt men vänligt om han har kommit. Hjärtat började banka hårt av osäkerhet till hennes förvåning och önskade att han kunde vänta lite till, men samtidigt var det väl lika bra för det började bli sent. Hon kände sig trött men hon reste sig upp och rättade till snabbt sin negligé i vitt med en värmande lång sjal. Hon hade håret i en lång fläta med hår brosch i silver med pärlor. För ögonblicket visste hon inte vad hon skulle göra, det avskydde hon sig själv för och väntade lite, innan hon började gå mot hallen, för att möta upp honom.