Det har hunnit bli mörkt, och ute på den våta gatstenen blänker det från gatlampornas fladdrande sken. Några våta löv från fjolårets höst som ännu inte riktigt hunnit multna bort viner i vinden av en vårstorm. Den typen som rensade bort gammalt och gav plats till nytt.
Gammalt satt dock tryggt inne på caféet. Den pensionerade Kozakkavallerimajoren Tiernan 'Tito' Adlerov hade nog redan fått i sig en och annan innan han kom hit, och nu stod både en och två tomma hundragramskaraffer för vodka på bordet framför honom, tillsammans med tomma tallrikar som hade burit de vanliga tillbehören - yoghurt med honung, inlagda grönsaker och mörkt rågbröd. Iklädd den vanliga, aningen luggslitna pälsmössan som hörde hans folk till, med stora gröna yllebyxor, randig skjorta, hängslen och långskaftade ridstövlar satt kozaken lutad mot väggen, med ett ben över det andra och gungandes på en fot i allsköns välmåga som bara flera hundra gram vodka kan ge. Nu var frågan vad man skulle hitta på härnäst? Mer vodka? Leta upp ett slagsmål att bese eller delta i? Gå hem och sova? Haha, han skrattar till över sin egen skämtsamhet över det sista alternativet och vinkar efter en servitris. Den här kvällen skulle nog bli alldeles utmärkt.
Hennes blick fastnade självklart vid myntet och har förstått hur mycket den var värd. Wow… Självklart såg man lite annorlunda på mannen nu, bara av synen på myntet och det avskydde hon sig själv för. Men det var något som man kunde inte rå för. Hon såg granskande på honom lite snabbt men diskret och var ju desperat behov av pengar. Hon vek undan blicken och föll ut i ett leende vid hans förfråga om sällskap. Hon visste ju inte vad för sällskap han var ute efter egentligen, men en fyllo som honom hade ju knappt chans så det var nästan gulligt att han trodde det.
”Vi vet ju när jag väl hinner göra dig sällskap så har du supit dig redlös under bordet.” Hon log och gav honom en blick, innan hon tog myntet och stoppade den i fickan på kjolen snabbt.
”Jag kommer strax, herrn.” sa hon.