Det har hunnit bli mörkt, och ute på den våta gatstenen blänker det från gatlampornas fladdrande sken. Några våta löv från fjolårets höst som ännu inte riktigt hunnit multna bort viner i vinden av en vårstorm. Den typen som rensade bort gammalt och gav plats till nytt.
Gammalt satt dock tryggt inne på caféet. Den pensionerade Kozakkavallerimajoren Tiernan 'Tito' Adlerov hade nog redan fått i sig en och annan innan han kom hit, och nu stod både en och två tomma hundragramskaraffer för vodka på bordet framför honom, tillsammans med tomma tallrikar som hade burit de vanliga tillbehören - yoghurt med honung, inlagda grönsaker och mörkt rågbröd. Iklädd den vanliga, aningen luggslitna pälsmössan som hörde hans folk till, med stora gröna yllebyxor, randig skjorta, hängslen och långskaftade ridstövlar satt kozaken lutad mot väggen, med ett ben över det andra och gungandes på en fot i allsköns välmåga som bara flera hundra gram vodka kan ge. Nu var frågan vad man skulle hitta på härnäst? Mer vodka? Leta upp ett slagsmål att bese eller delta i? Gå hem och sova? Haha, han skrattar till över sin egen skämtsamhet över det sista alternativet och vinkar efter en servitris. Den här kvällen skulle nog bli alldeles utmärkt.
Hennes blick fastnade självklart vid myntet och har förstått hur mycket den var värd. Wow… Självklart såg man lite annorlunda på mannen nu, bara av synen på myntet och det avskydde hon sig själv för. Men det var något som man kunde inte rå för. Hon såg granskande på honom lite snabbt men diskret och var ju desperat behov av pengar. Hon vek undan blicken och föll ut i ett leende vid hans förfråga om sällskap. Hon visste ju inte vad för sällskap han var ute efter egentligen, men en fyllo som honom hade ju knappt chans så det var nästan gulligt att han trodde det.
”Vi vet ju när jag väl hinner göra dig sällskap så har du supit dig redlös under bordet.” Hon log och gav honom en blick, innan hon tog myntet och stoppade den i fickan på kjolen snabbt.
”Jag kommer strax, herrn.” sa hon.
Hans blick är lite simmig, men humöret är det inget fel på, och när han var på gott humör ville han gärna också ha andra på gott humör. Och han visste hur man väckte entusiasm. Från innanför rocken producerar han ett av de förkrigstida kopparmynten, de som man fick nästan dubbelt så mycket för på svarta marknaden som nödmynten i järn. Han placerar det på bordet mellan dem. "Lite rostbiff, Fröken. Och tvåhundra gram vodka till, ned tillbehör förstos, två glas och varför inte lite sällskap?" säger han med en blinkning till henne. Det sista var en chansning som lika gärna kunde ge lite roligt (eller kanske tråkigt) sällskap som en örfil. Oavsett vilket skulle han säkert vakna till, så det fick vara värt risken.
Kvällen har just börjat och det var så deprimerande så att man var övertygad att solen skulle aldrig skina igen, nånsin. Eller.. hon var trött på livet för det var så jävligt grått. Hon torkade rent ett bord och var borta i tankar, eller om hon ens tänkte på någonting. Bara tomt. Svart. Hon ryckte till lätt ur ingenstans när någon kallade på henne strängt. Hon snurrade runt och mötte honom bakom bardisken. Då kunde man se hur den där sura gubben, ägaren till cafeterian, gestikulerade med handen. Bara att tolka av hans läppar så försökte han irriterat säga att hon måste sluta dagdrömma och börja arbeta. Hon suckade tyst för sig själv och drog undan håret ur ansiktet. Gubben där, var en nära vän till hennes far och han var tvungen att ge henne ett arbete när hennes far dog i tuberkulos. Hon och hennes syster har förgäves försökt klara sig på egen hand men förlorade lägenheten och hamnade på gatan.
Hon fick syn på en man som räckt upp handen, hon slängde den smutsiga trasan i lådan för att bara lämna ifrån den på bardisken. Hon torkade händerna på kjolen samtidigt som hon styrde stegen dit. Hon ignorerade kallt i några män vid ett annat bord, som visslade efter henne och hon ställde sig snart vid bordet.
”Ja, sir?” sa hon och såg ner mot herrn vid bordet. Men hon konstaterade att herrn har ätit färdigt och tvingade till ett leende.
”Är herrn nöjd?” sa hon och började plocka undan, för det var väl det han ville, antog hon.