Det var en märkligt underbar utsikt från femte våningens balkong i det slitna gamla kontorshuset, som på avstånd mer såg ut som ett spökhotell mitt i city. Det skulle nog inte vara många år kvar tills där skulle komma ett rivningsbeslut. Många av våningarna var tomma, övergivna och lokalerna sedan länge undermåliga för all form av verksamhet. Men ägaren hyrde ändå ut sina lokaler trots ett allt mer sinande intresse och nu hade de adressen av ett konkursbo mitt i stan. Inga frågor, inga krav på namn eller uppgifter bara de betalade i tid.
Mörka moln vilar som ett täcke över staden med sina många namn och lika onda rykten. Men det är vackert hur ljusen från gator och lägenheter skiner upp i alla sina skiftande kontraster som stjärnor i natten, som en alldeles egen vintergata. I mörkret syns inte allt det fula, sprickorna i fasader, graffitin och krossade igentejpade rutor, igenbommade butiker och hela byggnader nedsläkta, som bara badade i mörkret.
Hon ser Joona stå där vid balkongräcket och även fast hon hade tänkt gå förbi, gläntar hon på glasdörren ut och med sina flip-flops liknande sandaler smyger sig emellan. Klädd för pyjamas med pastellfärger, en stark kontrast till hennes väldigt många tatueringar. Som att de har något pyjamaskalas där hemma i den stora väldigt omysiga kontorslokalen. Med ett vattenglas i handen går hon fram till räcket och lutar underarmarna mot metallen. Blickar ut som för att leta efter Joonas blick därute utan att finna den. De har gått igenom så mycket att man glömmer bort att vara tacksam ibland för det lilla. Hon ser ner mot gatan nedan. Ett mindre gäng ungdomar till cykel som hojtar och lever rövare. Man kan nästan se bort till parken mellan husfasaderna. Men bara nästan. Hon väger sin tyngd till andra foten och sneglar lätt mot Joona innan hon snabbt tittar bort igen. "Glömmer du någonsin bort vem du är.. när du står här. Som att.. man förbereder sig på att gå till jobbet imorgon. Som om inget hade hänt. Som att allting var som vanligt." Hon håller två fingrar under glaset för att inte tappa det. I stugan som de bott i var det lättare - trots att de varit längre bort - att vara medveten om deras situation. Men här, nu när de fått vara här ett tag. Man fick betrakta livet som pågick runtomkring, även om det var med kikare så var det ändå inte så väldigt långt borta. Det väcker hoppet i henne att det fortfarande kan se. Och även om inte Joona frågat efter det så fortsätter hon sin fantasi. "Som att. Jag kommer till jobbet och jag pratar med Jenny om något korkat vi såg på tv. För det var en grej man gjorde. Och undrade vad för kläder man skulle rassla fram i garderoben till nästa fest." Hon biter sig i läppen. Knackar på undersidan glaset för att ha något att göra med rastlösa händer. Att tänka att det hade varit någon gråmulen tristess en gång är mer en önskedröm nu. "Och förbereda maskinen.. färgerna, prata med kunderna och deras udda förslag till tatueringar." Hon ler lite lätt. Suckar, inte uppgivet utan nöjt i minnet. Att det funnits. Att det varit så.
Angelo var död, det fanns inget som skulle ge honom tillbaka och det hade varit tomt länge och mycket trasiga känslor dem emellan i den lilla gruppen. Men det började.. liksom vårens ankomst vakna till liv. Skapa hopp om en ny början och en bättre fortsättning. Framtiden är deras. De hade lyckats bränna ner en lokal för irmaos de sangue, och de hade dem inte på spåret. De är säkra. Det är en sådan obeskrivligt trygg känsla. "Vad tänker du på Joona?"
Med böjt huvud lämnar hon rummet, sluter dörren försiktigt bakom sig. Osäker på om Jennie somnat eller inte men det kändes bäst att vara försiktig ändå. Hon hade suttit ett tag där på golvet, på den solkiga heltäckningsmattan. Utifall Jennie ville prata, ventilera eller bara veta att hon fanns där som skydd. Hjälpt till att bädda ner henne varmt i sängen och hållit om henne kanske lite längre än vad som kan vara bekvämt. För hon vet inte riktigt vad hon kunnat göra annars. Rana hade inte sagt så mycket alls. Vad ska hon säga? Det är ofattbart även för henne. Hur kunde det gått så fel? Det är nästan som om Martin också dött. Det känns så i luften, inte att någon tagit hans liv utan ännu värre, att han tagit det själv. Stackars Jennie. Det gör ont i hjärtat att hon inte vet hur hon bäst ska finnas där eller vad hon kan göra för att underlätta.
Persiennerna är fördragna i stora rummet när hon kommer ut men ljuset från staden skymmer ändå in i de små hålrummen och kastar långa smala skuggor över golvet. Som för att illustrera deras egenbygge av ett både fysiskt och mentalt fängelse. Hon sparkar av sig sina flipflops in mot ena väggen. Borde ha bytt om för längesen, om nu irmaos skulle komma vill hon inte bli ertappad med en pastellig pyjamas men luften har liksom gått ur henne. Även hon vill sova som en vanlig människa gör någon gång emellanåt. Men den här natten skulle visa sig särskilt sömnlös.
Rana ser mot Joona. Rynkar pannan och nickar instämmande. Det var Martins projekt. "Vi kan inte låta honom gå. Vi borde inte göra det." Så moraliskt fel som det är att ha ihjäl honom vore det kanske värre rent av att låta honom gå. Om de tyckte han var hemsk förut, hur skulle han inte bli efter det här? Tänk bara Rikardo.. Hon ryser. Rör sin in mot kokskåpet, drar långsamt ut låda efter låda tills hon hittar vad hon söker. Köksknivar. Hon stirrar på dem. Gillar inte tanken alls. Det är för kladdigt och intimt och tar för lång tid. De kunde bara skjuta honom men det.. skulle dra till sig uppmärksamhet. "Jennie ville att vi skulle döda honom." Rana väljer ut en kniv, en av de medelstora köttknivarna och vänder sig till Joona. Lutar sig mot köksbänken. Skakar lite på huvudet åt hans idé att lämna tillbaka Henning som en stympad. "Vi skulle ångra oss... eller hur?" Hon måste liksom försöka hitta ett sätt att motivera mordet. Henning var väldigt långt ifrån den värsta sorten av irmaos men han skulle otvivelaktigt skada andra om han fick chansen. "Jag.. jag borde ha dödat Rikardo när jag hade chansen. Jag.. hade kunnat göra det..." Men det hade hon inte. Hon hade fegat ur, blivit rädd för sig själv och precis allt som hon kanske är kapabel till.
Knivbladet blänker i hennes hand när hon vrider och vänder på kniven i sin hand. Hon gillar det inte. Men det måste göras. Det är trots allt vad hon sagt att hon skulle. Döda. Men det är så mycket lättare att skjuta någon än att....
Rana höjer blicken mot Joona där han står i dunklet av rummet. "Inte bra. Vi skulle kunna ge henne lugnande.. men jag vet inte om det är så smart nu.." Om något händer. Eller så kanske det var smart.. men Rana är orolig att Jennie inte skulle orka oavsett. De behöver inte mer nu. "Jävla Martin" Mumlar hon, mest för sig själv. Hon suckar och sänker blicken till kniven. Well, det är kanske bäst att få det överstökat. Hon sväljer lite. Men när hon passerar Joona sträcker sig andra handen ut efter honom men ångrar sig halvvägs. Det är kanske fel tillfälle att vilja hålla någon i handen. "Följer du med?..." Hon vill inte göra det här ensam. Istället vilar hon kniveggen mot sin hand, den är nog tillräckligt vass iallafall.
Hon passerar Joona till rummet som blivit Hennings och öppnar dörren. Blek ligger han på golvet. Hon sparkar till honom lite löst mot knäskålen för honom att vakna och långsamt lyfter han blicken. Med ett igensvullet öga och det andra omlindat i förband. Hon sjunker ner på knä. "Varför känns det här så orättvist..." Mumlar hon. Kanske för hon vet hur det känns att ligga där, maktlös. Det är inte en fråga riktad till Henning och han verkar inte intresserad av att svara, istället kisar han mot Joona. "J-jag skulle kunna vara till nytta för er.." Hans röst är mildare, svagare nu. Som ett sista försök till att förhandla om sitt liv. "Jag kan arbeta med er..mot irmaos..." Rana håller knivspetsen mot pekfingret tills en svidande obehagskänsla sprider sig i kroppen. Varför är det här så svårt. Hon vill inte göra det oavsett hur många anledningar hon borde ha. Hon öppnar munnen men ångrar sig. "Du är en patologisk lögnare. Det finns inte ett korn sanning i något du säger och du skulle förråda oss första bästa chans." Försöker hon intala sig det? Eller är det sant? Hon ser mot Joona. Som för vägledning. Gör de rätt? Det känns inte rätt. Men kniven viker sig långsamt fram, tvekande. Länge. Men hon hugger tillslut mot halsen. Det är långt ifrån vad hon föreställt sig. Om hon föreställt sig något alls.