En dag… två… det är svårt att avgöra tiden när man som mannen i det mörka rummet sitter fastbunden med armarna fastlåsta bakom ryggen på en stol. Stolen placerad mitt i det kala rummet och över huvudet har mannen ett svart lakan. Fönstret, ett sådant gammaldags tvåglasfönster med spröjs är övertäckt med brädor på utsidan och i det nedre vänstra hörnet är glasrutan sönderslagen och släpper in ett jämnt flöde av luft. Tacksamt kanske med tanke på den unkna doften av mögel och fukt som finns i rummet. Tapeterna som en gång täckt väggarna är sönderrivna och bakom syns rester av gamla tapeter och på vissa håll brädorna som väggarna är gjorda av. En nött linoleummatta i en mörkt grön nyans på golvet.
Mannens händer fästa bakom hans rygg, fötterna surrade med flera lager silvertejp kring stolsbenen. Några lager tejp virade kring den muskulösa överkroppen för att säkerställa att mannen inte ska kunna ta sig loss. Några varv kring halsen för att hålla huvan på plats men inte över munnen, nej, den som placerat honom där ansåg att det inte skulle behövas. Här skulle ingen höra honom om han nu ville försöka skrika och göra sig hörd.
Steg i trappan, den knarrar en aning under tyngden. En… två eller flera som kommer nerför den, svårt att avgöra även det. Den nedersta våningen på huset han befinner sig i används inte för annat än förvaring, den är i ett dåligt skick, det är här som möglet fäst sig mest eller ja, i alla fall i den norra delen av huset. Och det är i den norra delen som den stackars mannen suttit nu i några dagar. Stegen tystnar, ett lås vrids om och dörren öppnas på gnisslande gångjärn. En lampa tänds, stark och med ett ettrigt sken från taket mitt över mannen.
”Take the hood of ” Hörs en dov röst, mannen på stolen borde minnas och känna igen den rösten. Djevan Chagas, ledare för irmao de Sangue stod framför stolen på golvet med fötterna en aning brett isär, stadigt och tillsynes lugn väntar på att bli åtlydd. Tejp rivs bort från huvans nederkant, kring halsen på mannen på stolen och drar sedan av honom huvan, backar och ställer sig rakt bakom mannen så att denne inte kan se men väl känna av närvaron. Bakom mannen står ett man som knappast kan kallas muskulös, ej heller vacker. Snarare ser han ut som ett monster som klivit ur tv-rutan från en skräckfilm. Rikardo Moreira och på hans läppar, det som finns kvar och som inte frätts bort, vilar ett förväntansfullt leende när han betraktar nacken på mannen som sitter där på stolen. Åh vad han hade längtat efter just det här ögonblicken!
Djevan tar ett steg närmre, syna mannen, låter honom få någon sekund på sig att vänja sig vid ljuset innan han påkallar hans uppmärksamhet med att greppa tag i hans hår och föra hans huvud bakåt på stolen så att mannen inte har något annat val än att se rakt upp i lampan eller blunda.” Regretting you left us do you? Salvidar told me you basically run into his arms without making resistance. Well… now you are here… tell me why I should not kill you at once, traitor.”
"You can't" Med så mycket hängande på varje ord, varje betoning så är det vanskligt egentligen att säga något alls. Han kan inte ens se Djevans ansikte eller något annat hängande över sig där han tvingas stirra in i det starka ljuset i taket. "But I will prove myself loyal and.. worthy" För varje röst inom honom som skriker att fly och pröva alla vägar tills de blir utdömda och uppbrända så finns det alltid en som hänger kvar. Som vill reparera huset medan det fortfarande brinner. Han har bestämt sig att han hellre är en av dem som jagar än blir jagad. De som sätter eld på husen istället för dem som blivit instängda inuti. De andra tycktes inte förstå vad som krävs för att överleva. För att vara bland de starkaste måste man vara brutal och skoningslös och stänga av allt vad moral och känslor heter. Något som känts mer lockande med tiden när det inte längre funnits glädje i att samexistera i sina innersta känslor. "They hate me anyway.." Även att han säger det så enkelt och betoningslöst så lyser uppgivenheten igenom i orden.
Så kniven mot strupen känns kanske inte riktigt så effektfullt skrämmande som den borde. Det är nästan välkommet när han för sina forna vänner, gamla fiender erkänner sig ensamt övergiven med brända broar i alla sina riktningar. Han har inget val annat än att försöka rädda det lilla som finns kvar.
Jennie hade blivit utom sig av sorg när hon förstått att han planerat lämna dem men kan känner sig lika sorgligt likgiltig. Och ilskan som han känt mot Jennie för att hon ens försökt lappa och laga dem var sista droppen i bägaren. Han hörde inte hemma där, här är hans så kallade familj om de så ville snitta upp halsen eller ta tillbaka honom som bror är helt utom hans kontroll.
"In the condemned office complex downtown. Close to the highway." Någonstans i gränslandet mellan industiområdet och innerstan. Men det höga betongshuset var svårt att missa. "It still has the WaveRex neonlogo on the side. Fifth floor." Han berättar det utan att tveka, utan att känna sig tvingad av den hotfulla stämning de försatt honom i och i stunden betänker han inte ens de konsekvenser det försätter Jennie eller de andra i. Han kommer bara hit för att skvallra och rädda sitt eget skinn och hoppas att det finns en belöning i det. Men det irmaos de sangue han kände till som medlem var inte riktigt detsamma som blivit efter Djevan klivit in i bilden.
Djevans och Baptistas stämmor byts ut mot en tredje, ogillande bekant. Kniven trycks närmre halsen och han känner det skarpa stålet nypa ner i huden med sitt smala blad. Martin kan med Djevans grepp om håret bara fortsätta stirra in i ljuset och försöka hålla huvudet kallt. Får inte brusa upp sig och ge den reaktion som Rikardo vill ha men han kan nästan känna genom knivens blad mot strupen hur pulsen slår vid sidan av halsen.
Baptistas skratt bryter igenom som ett dovt mullrande åskoväder och ekar mellan tunna väggar. "Vamos matar o informante e pegar os outros de qualquer maneira" Han håller kniven mot Martins strupe men skulle aldrig för sitt liv göra mer skada än vad deras ledare vill det är dock med viss besvikelse han får finna sig i beslutet att avvakta. Men å andra sidan förtjänar förädare och kappvändare en betydligt mer spännande död.
Salivdar som stått en bit in i mörkret i bakgrunden nickar stilla åt Djevans order och ägnar Martin som mest en lång blick. Han skulle aldrig bli en medlem igen. Om så hemskt kortvarigt, olycka eller ej. Men Salvidar låter sig ledas av Rikardo på vägen upp mot trappan. De hade en del att förbereda och ett bakhåll vore inte helt otänkbart att vänta sig. Men det skulle inte bli mycket till strid om råttorna beväpnat sig. Flinar för sig själv, road av tanken att se Jennie beväpnad. Det hade inte varit svårt för honom att avväpna henne sist.
Martin hör trappstegen, steg som försvinner... men om det bara var av två eller flera är svårt att avgöra. Ljuset äter upp allt omkring honom och det är bara knappa skuggor han anar runt om sig. "Im not weak. I...was wrong to leave. There's nothing out there worth having without irmaos. I... see my fault now." Att lämnas i Djevans vård är inte en betryggande känsla. Det ger snarare ångesten mer utrymme att sprida ut sig. Och hans förklaring känns som den mer av en hotad till livet än så sanningsenlig som Martin känner den. Halstatueringen exponeras. Den han med blandade känslor burit både i irmoas och utanför. "what...no... nej....nej!"Obarmhärtigt och utan tillräcklig förvarning börjar Djevan skära ytligt in i hans yttre hudlader för att med en ganska slö kniv ineffektivt skinnflå honom över en yta av 10 x 15 cm över halsen. Det bränner först men smärtan eskalerar varje gång kniven rör sig bara lite och försöker såga loss hans hud i flera mindre stycken. Martin biter ihop först och sammanbitet ljudar sin smärta genom tänderna tills han darrande inte kan hålla sig från att skrika kort i den väldigt utdragna tortyren. I huvudet blixtrar bilder från en annan tid förbi blandat med bilderna av Jennie. Som det gamla och nya. Som den identitetskris han hamnat i. "I will obey!" ryter han i en ångestladdad klang, sammanbitet. Men vet inte om han gör det av helhjärtad vilja eller bara för att få Djevan på andra tankar än att fortsätta skinnflå honom helt, levande.
En kniv mot halsen… så sårbar mannen på stolen var. En man han faktiskt litat på en gång i tiden när han som ny kom till Griphamn för att ta över som ledare efter Angelo. ” Yes… Family comes first… but you did not say so I year ago when you left us to be with that whore. Why should I trust you this time?” Rösten är kylig men lugn, oroväckande lugn. Han lyssnar ändå. Självklart visste förrädaren var de befanns sig, frågan var om det var en fälla han gillrat till dem eller om han genuint verkligen önskade komma tillbaka och sona sitt förräderi, något som skulle ta lång, lång tid. greppet i det korta håret fortfarande där, tvingar mannen på stolen att stirra rakt upp in i lampan ovanför.
”Really… ” säger han kallt, avmätt” So tell me where they are…” Djevan avbryts av Rikardo som tagit ett steg framåt” Baptista, I think you should kill him… he´s a traitor and has no place here amongst us anymore. He cant be trusted! “ Inte så smart att gå emot sin ledare men han pratade nog för många när han sa som han gjorde. Martin hade förbrukat tilliten, han var ingen broder längre, verkligen inte. Djevan ger Rikardo en kort varnande blick men säger inget, tar några steg fram och tillbaka framför Martin” He has a point…” Säger han slutligen lite dröjande” Salvidar, Rikardo… get the weapons and the cars ready. When we have them I will decide what will happen to this traitor here.”
Djevan är tyst och dröjer sig kvar medan Rikardo med viss lysten blick lämnar rummet. Jakt, han skulle få jaga och kanske, kanske kunde han få tag på Rana… det gjorde honom upprymd. Djevan släpper greppet om Martins hår” You left us, your brothers… and now… coming crawling back. You are weak Martin… weak and pathetic. “ Ser på mannen framför sig med avsmak I blicken, sliter upp Martins skjorta så att tatueringen med FCF blir synlig, den som alla Irmaos bar” You do not deserve that one… ” Säger han och får upp en egen kniv ur fickan, lägger den mot tatueringen och skär sedan långsamt, ytliga snitt över tatueringen, gång på gång medan blodet sakta rinner, färgar Martins skjorta vit. ” If I let you come back… you will be at the bottom of us all… doing all the dirtywork, obey every little thing anyone of us ask you to do. “ Fortsätter skära, långsamt, noga för att ärren som skulle bildas när såren läkt effektivt skulle se till så att tatueringen blev oläslig” You will be worth nothing more than a rat… If I tell you to jump you will jump… if I tell you to kill someone you will do that. If I tell you to hurt the fucking policewhore you will do that. “Han stannar upp med kniven” you understand that… traitor? You need to prove yourself… again and its not going to be an easy task. You are going to wish I let Baptista kill you right now… “torkar av den blodiga kniven på hans skjorta” Now traitor… start talking.
Det är kallare här än sommarvärmen utanför, det minns han säkert. Fukten känns i luften och av det svarta örngott som trätts över hans huvud. Mögeldoften närmast förstärks genom det mörka tyget som i sig själv luktar unket av damm och annat mer odefinierbart. Han hade försökt räkna på restiden dit i bil, antal trappor och steg, definiera röster. Försökt behålla sitt lugn och veta att det här bara är en del av processen men även för någon som honom är obehaget inte långt borta. Det har aldrig slutat krypa under huden.
Han vet inte hur länge han suttit där men strimmor av ljus har kommit och gått, vandrat varmt över bakhuvudet som en värmelampa. Det har varit nätter då ljudet från klampande på golvbrädor ovanför upphört och kylan som landat i rummet varit mycket mer bitande. Han sitter spänd. Spänner käken och blundande håller han huvudet lågt. Konserverar sin energi till senare, han vet att han kommer behöva den. Men han kan inte slappna av, inte vila och hade bara lyckats nicka till kortare stunder i oron för vad som komma skulle. Måste alltid vara alert. Men med de senaste timmarna har det börjat tära på honom. Han sitter spänd och darrar lite. Med det trasiga fönstret bakom sig smeker det då och då förbi en kall vind i nacken. Som något mer ödesmättat.
Han hade inte hoppats på ett varmt välkomnande och visste att förtroendet sedan länge var brutet. Han skulle inte behandlas med respekt förrän han offrade något för dem. Av sig själv eller andra. Det är en tanke han inte riktigt förlikat sig med men situationen känns tillräckligt hopplös för honom att inte se någon annan väg än bakåt. Det skulle aldrig ge honom Angelo tillbaka. Det skulle aldrig göra Jennie oskadd. Det skulle inte förbättra hans liv med den svackande dröm han länge släpat på. Genom att vara här beslöt han sig för att den drömmen, det livet aldrig skulle bli hans. Han kunde ta det, så som irmaos tog det de ansåg tillhöra sig men han skulle aldrig få det serverat. Kunna leva ett obekymrat liv i frid utanför orörd. Men han skulle överleva och med tiden kanske det här, som en gång varit en familj ta honom tillbaka utan att han ska behöva se sig med oro över axeln.
Han känner sig.. märkligt likgiltig inför det. Priset han betalar för att vara här. Som om kampen för daglig överlevnad vore betydligt värre. Ovetandet, den totala rädslan, ansvaret och de inre spänningarna. Här är allt utom hans kontroll. Han lägger sitt liv i irmaos orättvisa vågskål och hoppas att om han bara offrar och lägger tillräckligt av sig själv och allt runt omkring honom där att kan han köpa sitt liv tillbaka. Han hade svurit in sig förr, att aldrig ha andra familjer än irmaos. Han hade svikit dem, han hade svikit Angelo i sin övertygelse om att lämna allt. Han vet vad det kostar. Han hade inte heller kunnat skydda Jennie utanför. Han hade inte kunnat försvara hennes familj, hennes dotter. Så om irmaos inte ville ha honom. Då kanske det får sluta såhär. Det är hit alla vägars val har lett honom.
Varje gång han andas in kommer en huttrande rysning som på beställning, kläderna känns fuktiga och det är sommar. Att ens föreställa sig att vara fast i källaren han misstänker över vintern vore en dödsdom.
Tystnaden som varit bryts av knarrande brädor och Martin kontrollerar sig allt han kan att sluta darra. Spänner sig mer mot tejpen och böjer huvudet djupare, omedvetet kanske gör han sig mindre. Han känner närvaron av flertalet utan att höra några röster förrän Djevans stämma gör sig känd. Tejpen rycks och lättar trycket runt halsen och sedan huvan med ett våldsamt ryck.
Ögonen vänjer sig alldeles för långsamt och pulsen går hög när han kisande försöker ta in rummet i dunkel. Det känns som att mögeldoften på nytt blir påtaglig när han faktiskt kan se de många källorna till det. I sitt väldigt korta hår rycks huvudet bakåt och en starkt glödande lampa bländar honom. Han kisar på nytt medan Djevans ord gräver sig in i huvudet som efter dagarna av isolering låter mer som ekande inre röster. "Family.. comes first." Han darrar på rösten ofrivilligt när han känner bladet av en kniv mjukt lägga sig strax under hans adamsäpple mitt på halsen."Ele está tentando enganar você. Mate o traidor" En genomträngande djup och mörk röst av en stämma han klart känner igen men ifrån mindre allvarliga sammanhang. Han kan nästan ana den väldiga skuggan bortom det starka ljuset av Baptista.
Martin harklar sig och känner trots kylan hur han börjar svettas. Djevan behöver inte mycket anledning och inte många andra heller i rummet att bara låta honom förblöda. "I want to.. come back..nothing else matters anymore" Man kan bara kämpa så länge innan man måste inse sig besegrad och veta vilken sida man mest gynnas av att stå på. Men det känns verkligen som att han sålt sin själ till satan när han hör orden komma ur sin egen mun "I know where they are.."