Det hänger en vit plastklocka på väggen, fullkomligt nedsmutsad på glasets insida efter åratal av damm. Den har slutat ticka för längesen. Ändå kan hon inte låta bli att slänga blickar dit när hon kommer fram till bordet som hon börjat duka i ordning för middag. De har en uppsättning unika glas, bestick och skålar, detaljer som antagligen glömts bort eller lämnats av anställda när verksamheten som funnits på deras våning lagts ner. Bordet som hon dukat på är från ett av de andra kontorens lunchrum och stolarna ett hopplock av skrivbordsstolar och olikfärgade klädda besöksstolar.
De hade bestämt sig för att stanna. Men mycket mat har de inte kvar och flugor i en allt större skala har börjat samla sig kring dörren av den förrådsdörr där Henning fortfarande ligger. Surrandet är obönhörligt. En ständig påminnelse om Hennings död och konsekvenserna som det för med sig. Lika korkat som det är att stanna, är det att åka därifrån om de inte på något sätt först gör något åt liket i garderoben de gömmer. De kan inte leva i förnekelsen för alltid men Rana vill inte ta itu med det. De har inte ens verktyg för det och var ska de ta vägen?
Rana går tillbaka till den lilla köksvrån och tar kastrullen från kokplattan och ställer ner kastrullen mitt på bordet ovan en dubbelvikt tygbit. En lite repig, välanvänd glaskaraff med vatten står på bordet, en plastblomma, på en plastduk och Rana lägger kanske onödigt mycket tid på att lägga skedarna i ordning intill det ark toalettpapper var och en ransonerats. Men hon försöker göra det fint. Hemtrevligt. Hur man nu kan lyckas med det i den sparsmakade miljö de lever. Och det finns nog inte mycket i världen som kan maskera och minimera den allvarliga realitet de lever i. Allt mindre så med de antalet vapen som ligger utplacerade strategiskt omkring dem i kontorslokalen.
"Maten är klar" Utropar hon, inte så väldigt engagerat och sätter sig ner för att invänta de andra. Lossar sin pistol som trycker på obekvämt mot magen och lägger vid sidan av sin skål. Det blev buljongsoppa igen med konserverad potatis och grönsaker. De kanske kan skrapa ihop till ett mål till men det är redan sorgligt lite innehåll i den soppa som serverats. För stunden var problemet inte pengar utan faktumet att göra sig sedda, speciellt när de sett gängmedlemmar cirkulera i området flera dagar i streck. De kanske inte visste var de fanns men det är också bara en tidsfråga. Rana serverar sig själv först, gråbleka sönderkokade grönsaker i en brunaktig soppa. Två slevar sen är det bra och petar i det med sin sked. De skulle haft något vin, någon sprit kvar att dela på. Då hade det iallafall känts lite mer festligt. När de andra satt sig sneglar hon över till Jennie och sedan Joona, sist Elias. "Jag tror inte vi kan stanna här. Det.... kommer börja lukta..eller så.. måste han... ut." I delar. "...och vi har snart ingen mat alls." Hon tror inte att de andra lär motsätta sig.. men.. var ska de ta vägen..
Salvidar håller i Jennies hand medan de passerar de andra som tvingas med våld och hot, rörelsehindras med silvertejp. Medan Jennie vackert får en enkel eskortering till fordonet. En ganska varlig behandling efter att hon rymt med hjälp av läkaren. De kliver över blodet och Salvidar ägnar en kort blick åt den irmao som fått sätta livet till och det blanka uttryck i hans vidöppna ögon. Han var inte stark nog, inte en riktig irmaos, det var ingen riktig förlust. Han ägnar dock en kanske lite mer dröjande blick till samlingen runt Rana. Han borde ta och dränka den horan en natt så de slipper problemen men det är inte hans beslut egentligen. Blicken glider tillbaka till Jennie och ett ganska vänskapligt leende ägnar han henne i stunden åt deras återförening. "Våga inte tänk inte tanken att lämna mig igen.." För skulle hon någonsin bete sig ens i närheten av den där olycksföljande skatfågeln, skulle han skinnflå först den hon verkat ty sig till längst av dem i gruppen utom Martin och sedan henne.
Det blixtrar till i ett slag av vitt och pistolen far ur hennes händer och halkar iväg en bit över den trasiga heltäckningsmattan. Hon brottas omkull av män med obekanta ansikten och kläms ner mot marken. Men även att hon hålls fast i alla armar och med en känga äöver halsen så kan hon liksom inte sluta kämpa, genom ilskai gråten med tårar som rinner och hon försöker skrika men kvävs delvis av kängan som tvingar ner henne mot golvet. "Låt mig dö!" Hon tvingas att stirra i Rikardos ansikte när han greppar hennes haka och bara fler tårar faller. Hon vill dö mer än någonsin men sveket känns värre till sig själv att hon inte ens klarat av att göra det.
Salvidar sätter sig bredvid Jennie i bilen men innan de åker tar han fram ett set av två handfängsel, tunnare variant, blanka som silver. Hon får en länk för sina fötter och den andra för sina händer att hålla framför sig med en kedja däremellan. Det skulle försvåra för henne att fly och att gå i längre steg men annars inte hindra henne särskilt mycket att röra sig. Men resten av presenterna skulle hon få sedan.
Rana får ett skoningslöst uppvaknande i det att hon kastas handlöst in i det kala rummet. Med ena armbågen före i golvet gnyr hon till och smärtan ilar genom kroppen. Hon krälar på sidan med armarna hårt tejpade bakom ryggen. "Var... är de andra..?" Dimmigt ser hon på hur Rikardo låser fast hennes kedja av halsringen till väggen med ett tjockt hänglås. Hon rynkar pannan när han klappar henne över kinden. "fuck you.. " får hon svagt fram medan ångesten kryper sig på i kylan som en rysning. Hon får inte tillåta sig somna. Men blicken går ganska hastigt upp mot ljuset.. det lilla fönstret.. som ett sista ständigt flämtande hopp.
Salvidar möter Djevans leende med ett eget som lyser särskilt i Jennies sällskap. Det var en bra dag, god fångst och Jennie betedde sig exemplariskt. Och innan kvällen var över skulle både Jennie och Martin bevisa sin lojalitet. I bara tanken skiner han som en sol och njuter redan innan av det. "Will do."
Men Salvidar följer med Djevan till Martin med Jennie i sitt släptåg, hon tillåts gå själv i sina kedjor, före honom förstås in i det spartanskt inredda rummet med det trasiga smala fönstret och de naket exponerade träbalkarna.
Martin spänner sig i hela kroppen för kylan har blivit så helvetiskt påtaglig att det känns som delar av huden brinner tills det domnar bort. Läpparna är torra och han är ovanligt blek när han väl lyfter huvudet åt Djevan när de kommer in. Martins huvud faller bakåt något, som att han tillåter sig att slappna av, som om nyheten faktiskt var bra. De skulle inte döda honom. "Im happy it was successful... what do I get.. " Men så ser han.. vem Salvidar tar med sig in i rummet, Jennie i handfängsel och Martin släpper fokus helt på Djevan. Det ett stygn av ångest som slår honom är som en hel stekpanna i ansiktet. Priset han betalar för frihet från skuld är Jennie.