Daniyah
Det hade tagit tid och kostat pengar, men hon hade slutligen hittat en häst. Som orkade både henne och den där märkliga lådan hon släpade med sig överallt. Hon hade fått tag i ett svart kallblod, manken var högre upp över marken än en fullvuxen karl och de massiva hovarna täcka av ulligt hovskägg. En häst med ett betydligt mer angenämt temperament än dess ryttare. Det var en stark häst, favoriserad för sin arbetsvilja snarare än sitt utseende. Kroppen var kompakt med en bred och välbyggd rygg. Benen var korta och hårda. Mot den kraftiga bakdelen skumpade en kista av metall, som blivit förseglad med kättingar och kedjor, minst ett dussin lås i olika kvalitéer och former. Under den korta tiden som hästen befunnit sig i hennes ägor hade hon noterat att den hade ett vänligt lynne, trots att den inte var mer än 3-4 år. Dessutom lättlärd. För en gångs skull kände hon sig inte ensam längre. Flera gånger sträckte hon ut handen för att klappa hästen på den muskulösa halsen. Det fanns stunder, när det bara var hon och hästen, som hon pratade med den. Kort och gott, hon hade redan fattat tycke för åbäcket. Däremot hade hon inte riktigt bestämt sig för vad hon skulle kalla hästen… Nåja, det kommer väl till mig senare, tänkte hon.
På hästens rygg befann hon sig en bra bit över huvudet på marknadens gäster och hon kunde med lätthet upptäcka mannen hon kommit hit för. Monsterjägaren var såklart inte här för nöjes skull, inte ikväll i alla fall. Daniyah måste efter en stund kliva av hästen och leda den mellan tälten och marknadsstånden för att inte tappa bort mannen. Den stora hästen var väldigt medveten om vart den satte sina steg, så försiktigt som en bjässe till häst kunde, gick den tätt bakom henne. Nästan som en skugga. Den silverblonda kvinnan var inte ovan verksamheterna som snart skulle öppna. Överskottet från skörden skulle snart bytas ut mot andra varor och tjänster. Det ena mer tvivelaktigt än det andra, men som folk gärna utnyttjade utan att erkänna att de utnyttjade. Män och kvinnor, med eller utan börd samlades på kuddarna i ett tält för att röka opium från kejsardömet. Daniyah passerade kroppar som böjde sig på sådana sätt som hon inte visste att kroppar kunde böjas på. Kvinnor täckta av tatueringar vimlade runt bland folket, den som betalade fick även se tatueringarna under kläderna, det såldes stöldgods nästan överallt, en ung alv sålde falska reliker och en annan sålde massage med lyckligt slut… listan kunde göras lång. Men hon var inte här ikväll för att roa sig, dessutom var det omöjligt att slappna av och tänka på något trevligt med det bagage hon släpade runt på.
Framme vid den paviljong som mannen gått in i bryr hon sig inte ens om att fjättra hästen, utan tar sonika sin fyrbenta vän med sig in i tältet. Hästen måste sänka sitt stora huvud när den passerar in genom tältöppningen. ”Du har väl inte gått vilse nu, va? Det här är väl ändå inte ditt tält...” Konstaterade hon efter att kollat sig snabbt omkring. Hästen blir stående och dess breda bakdel blockerar ingången för eventuella gäster. Svärdet vid Daniyahs höft och armborstet som vilade (i ögonhöjd) i sadeln, skvallrade om att kvinnan inte riktigt var van vid konceptet 'fråga snällt'. ”Jag behöver Din expertis… jag har..” Hon suger en stund på orden. ”…funnit en tingest och jag behöver veta vad Den är för något.”
Garion började undra vart hans vän tog i vägen men hann inte fundera när kvinnan tog återigen hans uppmärksamhet. Han hade hela tiden blicken på henne och följde henne. Man kunde ju konstatera att hennes utseende stack ut och var inte säker på om han har sett henne förut. Han med sin 190 cm längd, halvlångt hår i brunt med kort skägg och iskalla blå ögon. Han var alltid klädd i svart, för att inte sticka ut men han hade alltid på sig ett halsband runt halsen med en lysande sten, som han gömde under tröjan. Han kunde inte tänka sig att han var någon som stack ut om man skulle jämföra med kvinnan. Något som dolde under hans kläder var han full av blixtärr i hela kroppen. Ryggen var mest utsatt, mörka lila och blåfärgade ärr under huden.
Av dåliga erfarenheter så trodde han inte på ett samarbete och började ju undra vad kvinnan ville honom egentligen. Åt andra sidan blev han nyfiken om vad hon har hittat och så snart han fäste blicken på kistan. Då fick han genast onda aningar av bara synen på kistan och det var då han la armarna i kors över bröstet. Vilket avslöjade att han var villig att lyssna vad hon hade att säga.
I samma ögonblick när tjejen lossnade locket, då kunde man känna hur luften sugs ut ur tältet och en märklig vakuumkänsla uppstod. Korpen skrek, lyfte och cirklade upprört runt ovanför dem. Signalen från sin fågel räckte för honom att förstå allvaret och han kände och till med negativet som växte i hela tältet. Han kastade sig fram hastigt och tryckte bestämt ner kistan så att hon inte skulle släppa ut den.
”Vart hittade du den?” sa han allvarligt med blicken borrandes i hennes. Nu kunde han inte ignorera i det här…
Daniyah
Blicken han ger henne, får henne att känna sig oinbjuden, vilket hon också var. Hans arrogans skulle förmodligen nångång stöta sig med hennes hänsynslöshet, bättre att få det här överstökat innan den giftiga urladdningen skulle komma... Den andra monsterjägaren verkade vara av en kall och beräknande natur, hon märker hur han väger och mäter henne med sin blick. Utan att märka det håller hon andan i väntan på ett slags gillande eller godkännande. När den aldrig kommer andas hon ut med en fnysning och går runt till hästens högra sida.
Det rasslar från alla kättingar och lås när hon spänner loss kistan. Hans tjuriga 'fråga någon annan' bemöts av ett lika tjurigt ”Nej.” Hon hade inte öppnat kistan sedan hon stoppat ner tingesten i den och hela hennes väsen skrek av motvilja; rör Det inte igen! Hon ställer ner kistan på ett bord med en tung duns. Hon brydde sig inte om att flytta på de andra sakerna som stod där, de fick helt enkelt vältas omkull, krossas eller ramla ner när den stora kistan tog plats. Det hörde till ovanligheten att två ur gillet samarbetade, men hon hade förstått att det som hon hittat var större än något kontrakt.
Hennes utseende svårt att sätta en ålder på, tidlös. I vissas ögon kunde hon vara 19 år, medan i andras ögon kunde hon vara 25 år eller äldre. Håret var silverblont, nästan vitt. Håret var längre än axellångt och låg inbakat i en fläta. Hennes ögon har samma färg som graciäris, inte helt olikt hans. Hon var klädd i överhängande svart, med några enstaka röda detaljer, såsom pludret mellan jackan och byxornas slitsar. På fötterna ett par knähöga kragstövlar av hjortskinn, som sett bättre dagar. Man kan ana dolkskaftet i ena stöveln. Hennes blick vandrade till korpen på hans axel, det där var kloka djur. Kanske hoppades hon på att få lite stöd från fågeln? Dum tanke, hon slog bort den direkt och vände åter uppmärksamheten till den andre monsterjägaren. Det skulle bara bli kämpigt om hon behöver slita ett samarbete ur honom, därför måste hon visa honom.
Daniyah börjar med den besvärliga proceduren att öppna de olika låsen och lossa på kedjorna. "Vill du inte veta vart jag hittade Det?” frågande ser hon upp ifrån sina fingrars arbete med nycklarna. Som om han redan gått med på att hjälpa henne. Så fort som locket lättades och en liten, liten springa i kistan öppnades, var det som om den negativt laddade luften som varit instängd läckte ut och fyllde hela tältet.
Tiden var inne och han återvände till staden efter väldigt många dagar i ingenstans. Efter ett tungt uppdrag som inte slutade som han hoppades och det resulterade med några oskyldiga människor döda. Att monstret var rensad, det var viktigaste men att döda människor var ett dyrt misstag. Inte att det var den första utan det har funnits en händelse tidigare där några oskyldiga dödades när han gjort sitt uppdrag. Han må vara en bra monsterjägare med en lång lista, många ville ha honom på kontraktet men började tvivla för att inte riskera någonting, någons liv i onödan. Men att oskyldiga människor började dö, speciellt på senaste tiden var inte likt honom. Vilket fick honom att ifrågasätta sig själv och försvann ut i de djupa skogarna.
Med en svart huva över huvudet gick han genom marknaden, med blicken vandrande över människorna och det slog honom att han har saknat sällskap. Han noterade och till med blickarna emot sig, inte många som kände igen honom först men när de väl såg vem det var.. Man kunde då se hur de öppnade munnen, började viska till varandra och pekade frågandes mot hans håll så fall om de har sett rätt. En kolsvart korp kom flygande och satte sig på hans axel. Hans trogna vän, som funnits vid hans sida genom striderna. Han gick in i ett tält för att göra upp med en gammal vän, en pensionerad magiker, eller vad man nu kallade det, en magiker som la livet som jägare bakom sig och satte sig till ro, här i staden och ägnade sig åt handel istället. Det där skulle han aldrig begripa för att vara ärlig men vem visste, han kanske skulle få nog någon gång?
Korpen kraxade och gav ifrån sig ett dovt och knackande läte. Han höjde blicken mot sin fågel, innan han vände sig långsamt när han hörde en röst bakom sig och blicken fastnade snart på en kvinna. Med en stor häst som blockerade ingången. Han drog ner huvan från huvudet och han fäste sin iskalla blå ögon på henne utan att säga någonting först. Menade hon allvar? Korpen stirrade och till med på henne.
”Fråga någon annan.” sa han bara och visste ju inte om tjejen var allvarlig eller drev med honom, mdd tanke om hans rykte.