En dag… två… det är svårt att avgöra tiden när man som mannen i det mörka rummet sitter fastbunden med armarna fastlåsta bakom ryggen på en stol. Stolen placerad mitt i det kala rummet och över huvudet har mannen ett svart lakan. Fönstret, ett sådant gammaldags tvåglasfönster med spröjs är övertäckt med brädor på utsidan och i det nedre vänstra hörnet är glasrutan sönderslagen och släpper in ett jämnt flöde av luft. Tacksamt kanske med tanke på den unkna doften av mögel och fukt som finns i rummet. Tapeterna som en gång täckt väggarna är sönderrivna och bakom syns rester av gamla tapeter och på vissa håll brädorna som väggarna är gjorda av. En nött linoleummatta i en mörkt grön nyans på golvet.
Mannens händer fästa bakom hans rygg, fötterna surrade med flera lager silvertejp kring stolsbenen. Några lager tejp virade kring den muskulösa överkroppen för att säkerställa att mannen inte ska kunna ta sig loss. Några varv kring halsen för att hålla huvan på plats men inte över munnen, nej, den som placerat honom där ansåg att det inte skulle behövas. Här skulle ingen höra honom om han nu ville försöka skrika och göra sig hörd.
Steg i trappan, den knarrar en aning under tyngden. En… två eller flera som kommer nerför den, svårt att avgöra även det. Den nedersta våningen på huset han befinner sig i används inte för annat än förvaring, den är i ett dåligt skick, det är här som möglet fäst sig mest eller ja, i alla fall i den norra delen av huset. Och det är i den norra delen som den stackars mannen suttit nu i några dagar. Stegen tystnar, ett lås vrids om och dörren öppnas på gnisslande gångjärn. En lampa tänds, stark och med ett ettrigt sken från taket mitt över mannen.
”Take the hood of ” Hörs en dov röst, mannen på stolen borde minnas och känna igen den rösten. Djevan Chagas, ledare för irmao de Sangue stod framför stolen på golvet med fötterna en aning brett isär, stadigt och tillsynes lugn väntar på att bli åtlydd. Tejp rivs bort från huvans nederkant, kring halsen på mannen på stolen och drar sedan av honom huvan, backar och ställer sig rakt bakom mannen så att denne inte kan se men väl känna av närvaron. Bakom mannen står ett man som knappast kan kallas muskulös, ej heller vacker. Snarare ser han ut som ett monster som klivit ur tv-rutan från en skräckfilm. Rikardo Moreira och på hans läppar, det som finns kvar och som inte frätts bort, vilar ett förväntansfullt leende när han betraktar nacken på mannen som sitter där på stolen. Åh vad han hade längtat efter just det här ögonblicken!
Djevan tar ett steg närmre, syna mannen, låter honom få någon sekund på sig att vänja sig vid ljuset innan han påkallar hans uppmärksamhet med att greppa tag i hans hår och föra hans huvud bakåt på stolen så att mannen inte har något annat val än att se rakt upp i lampan eller blunda.” Regretting you left us do you? Salvidar told me you basically run into his arms without making resistance. Well… now you are here… tell me why I should not kill you at once, traitor.”
"You can't" Med så mycket hängande på varje ord, varje betoning så är det vanskligt egentligen att säga något alls. Han kan inte ens se Djevans ansikte eller något annat hängande över sig där han tvingas stirra in i det starka ljuset i taket. "But I will prove myself loyal and.. worthy" För varje röst inom honom som skriker att fly och pröva alla vägar tills de blir utdömda och uppbrända så finns det alltid en som hänger kvar. Som vill reparera huset medan det fortfarande brinner. Han har bestämt sig att han hellre är en av dem som jagar än blir jagad. De som sätter eld på husen istället för dem som blivit instängda inuti. De andra tycktes inte förstå vad som krävs för att överleva. För att vara bland de starkaste måste man vara brutal och skoningslös och stänga av allt vad moral och känslor heter. Något som känts mer lockande med tiden när det inte längre funnits glädje i att samexistera i sina innersta känslor. "They hate me anyway.." Även att han säger det så enkelt och betoningslöst så lyser uppgivenheten igenom i orden.
Så kniven mot strupen känns kanske inte riktigt så effektfullt skrämmande som den borde. Det är nästan välkommet när han för sina forna vänner, gamla fiender erkänner sig ensamt övergiven med brända broar i alla sina riktningar. Han har inget val annat än att försöka rädda det lilla som finns kvar.
Jennie hade blivit utom sig av sorg när hon förstått att han planerat lämna dem men kan känner sig lika sorgligt likgiltig. Och ilskan som han känt mot Jennie för att hon ens försökt lappa och laga dem var sista droppen i bägaren. Han hörde inte hemma där, här är hans så kallade familj om de så ville snitta upp halsen eller ta tillbaka honom som bror är helt utom hans kontroll.
"In the condemned office complex downtown. Close to the highway." Någonstans i gränslandet mellan industiområdet och innerstan. Men det höga betongshuset var svårt att missa. "It still has the WaveRex neonlogo on the side. Fifth floor." Han berättar det utan att tveka, utan att känna sig tvingad av den hotfulla stämning de försatt honom i och i stunden betänker han inte ens de konsekvenser det försätter Jennie eller de andra i. Han kommer bara hit för att skvallra och rädda sitt eget skinn och hoppas att det finns en belöning i det. Men det irmaos de sangue han kände till som medlem var inte riktigt detsamma som blivit efter Djevan klivit in i bilden.
Djevans och Baptistas stämmor byts ut mot en tredje, ogillande bekant. Kniven trycks närmre halsen och han känner det skarpa stålet nypa ner i huden med sitt smala blad. Martin kan med Djevans grepp om håret bara fortsätta stirra in i ljuset och försöka hålla huvudet kallt. Får inte brusa upp sig och ge den reaktion som Rikardo vill ha men han kan nästan känna genom knivens blad mot strupen hur pulsen slår vid sidan av halsen.
Baptistas skratt bryter igenom som ett dovt mullrande åskoväder och ekar mellan tunna väggar. "Vamos matar o informante e pegar os outros de qualquer maneira" Han håller kniven mot Martins strupe men skulle aldrig för sitt liv göra mer skada än vad deras ledare vill det är dock med viss besvikelse han får finna sig i beslutet att avvakta. Men å andra sidan förtjänar förädare och kappvändare en betydligt mer spännande död.
Salivdar som stått en bit in i mörkret i bakgrunden nickar stilla åt Djevans order och ägnar Martin som mest en lång blick. Han skulle aldrig bli en medlem igen. Om så hemskt kortvarigt, olycka eller ej. Men Salvidar låter sig ledas av Rikardo på vägen upp mot trappan. De hade en del att förbereda och ett bakhåll vore inte helt otänkbart att vänta sig. Men det skulle inte bli mycket till strid om råttorna beväpnat sig. Flinar för sig själv, road av tanken att se Jennie beväpnad. Det hade inte varit svårt för honom att avväpna henne sist.
Martin hör trappstegen, steg som försvinner... men om det bara var av två eller flera är svårt att avgöra. Ljuset äter upp allt omkring honom och det är bara knappa skuggor han anar runt om sig. "Im not weak. I...was wrong to leave. There's nothing out there worth having without irmaos. I... see my fault now." Att lämnas i Djevans vård är inte en betryggande känsla. Det ger snarare ångesten mer utrymme att sprida ut sig. Och hans förklaring känns som den mer av en hotad till livet än så sanningsenlig som Martin känner den. Halstatueringen exponeras. Den han med blandade känslor burit både i irmoas och utanför. "what...no... nej....nej!"Obarmhärtigt och utan tillräcklig förvarning börjar Djevan skära ytligt in i hans yttre hudlader för att med en ganska slö kniv ineffektivt skinnflå honom över en yta av 10 x 15 cm över halsen. Det bränner först men smärtan eskalerar varje gång kniven rör sig bara lite och försöker såga loss hans hud i flera mindre stycken. Martin biter ihop först och sammanbitet ljudar sin smärta genom tänderna tills han darrande inte kan hålla sig från att skrika kort i den väldigt utdragna tortyren. I huvudet blixtrar bilder från en annan tid förbi blandat med bilderna av Jennie. Som det gamla och nya. Som den identitetskris han hamnat i. "I will obey!" ryter han i en ångestladdad klang, sammanbitet. Men vet inte om han gör det av helhjärtad vilja eller bara för att få Djevan på andra tankar än att fortsätta skinnflå honom helt, levande.