Humanitary Connections. Företaget som är en av de ledande i medicin och forskning som fortfarande finns kvar på jorden dominerar marknaden när det gäller sina framgångsrika mediciner. I laboratoriet på detta Megacorp hörs dock ett larm som ekar genom korridorerna. Vakter hörs springa i korridorna där de letar sig fram till det rum det handlar om, deras radio sprakar med information om vart händelsen har inträffat.
"KOD RÖD. KOD RÖD. ALLA DÖRRAR KOMMAR ATT SPÄRRAS AV. VÄNLIGEN VÄNTA TILLS FARAN ÄR ÖVER. "
Den monotona manliga rösten repeterar sig själv varje minut samtidigt som ett larmet tjuter.
"Märkligt" Det kommer som en ganska tonlös värdering i ordet när hon uttrycker det. Inte i ointresse mer som en avslappnad till synes oberörd attityd. De har mycket att smälta. "Jag har visioner av platser men aldrig människor." Visioner inte drömmar. Hon kategoriserar det kanske annorlunda än honom men drömmar borde innehålla något emotionellt investerbart och hennes gör inte det. Det är ett bildspel på sin höjd. En serie information av dörrar, passager och koder, korridorer och vägbeskrivningar. Har hon varit där förut eller är det något planterat, i värsta fall rent av programmerat?
"Hur vet du om det är verklighet eller drömmar?" Det är inte med avsikt att plötsligt slänga sig med existentiella frågor men vad har de att förhålla sig till egentligen? Dröm eller verklighet? Hennes blick söker sig bortåt passagen de kommit. Människor som har för bråttom för att stanna upp men ändå kastas nyfikna blickar in i den lilla konstruerade gränd de sitter i. De borde finna Solo en läkare, hon har viss kunskap teoretiskt om platsen men fysiskt. Var börjar man att leta här? "Ja." Hon möter hans blick när hon känner den i nacken, exponerande det grovt igensydda men även uppslitna ärr, varifrån något blodliknande runnit. Om man tittar närmre i såret kan man se det som kan likna en svart delvis avsliten aluminiumdosa mellan de lager hudslamsor som skyddat det. Det finns också mer läkta ärr i det snaggade bakhuvudet men som utgör ramen för runda mindre svarta uttagsliknande kontaktportar.
"Till vilken nytta?" Främst tänker hon på hans situation, i tanken. Vad gjorde de med honom och varför verkar det som om han inte känner till något om dem eller haft svårt med talet. Men också tänker hon på de experiment och utredningar, utbildningar hon själv fått ta del av. Till vilken nytta. Vad skulle hon, respektive han ha blivit om de hade stannat. Det är svåra frågor som kastas till honom men de ekar inombords.
"Vi borde ordna oss ett boende för natten. Det kan skydda oss från opportunister." Med andra ord kriminella nätverk som mest sannolikt blev mer obehagliga om kvällen och säkert livnärde sig mer än väl på sådana av deras sort. För att inte tala om Humanitary som kanske fortsatte leta. "Imorgon kan vi leta efter en läkare." Föreslår hon samtidigt som hon reser sig. Om de sitter mycket längre kommer deras jagande frågor bara reta runt dem i oändliga cirklar. Hon stannar intill bänken och med en blick inväntar honom att resa sig. Hon planerar inte att gå ensam om han hade andra idéer. "Jag tror vi är fria att bygga vår egen konstruktion, så länge vi inte gör det på otillåten mark" Vilket antagligen var omöjligt att veta om man inte sedan innan var bekant i området. Hon försöker vara saklig, strukturerad. När de väl nu var ute ifrån labbet så känns faran inte lika omedelbar även om deras kläder var direkt avslöjande för deras position och alldeles för sparsamt tilltagen för att bara nämna två saker till deras ökande lista för behov. "Vi borde hitta någon form av metall som det här." Som de i kåkstaden var omgivna av. "Eller någon form av plast presenning." För att alls ha något att starta vid. Hoppfull om att Solo nu ändå inte ångrade att hon hjälpt honom därifrån, in i misären.