Humanitary Connections: Labbet

"Märkligt" Det kommer som en ganska tonlös värdering i ordet när hon uttrycker det. Inte i ointresse mer som en avslappnad till synes oberörd attityd. De har mycket att smälta. "Jag har visioner av platser men aldrig människor." Visioner inte drömmar. Hon kategoriserar det kanske annorlunda än honom men drömmar borde innehålla något emotionellt investerbart och hennes gör inte det. Det är ett bildspel på sin höjd. En serie information av dörrar, passager och koder, korridorer och vägbeskrivningar. Har hon varit där förut eller är det något planterat, i värsta fall rent av programmerat?

"Hur vet du om det är verklighet eller drömmar?" Det är inte med avsikt att plötsligt slänga sig med existentiella frågor men vad har de att förhålla sig till egentligen? Dröm eller verklighet? Hennes blick söker sig bortåt passagen de kommit. Människor som har för bråttom för att stanna upp men ändå kastas nyfikna blickar in i den lilla konstruerade gränd de sitter i. De borde finna Solo en läkare, hon har viss kunskap teoretiskt om platsen men fysiskt. Var börjar man att leta här? "Ja." Hon möter hans blick när hon känner den i nacken, exponerande det grovt igensydda men även uppslitna ärr, varifrån något blodliknande runnit. Om man tittar närmre i såret kan man se det som kan likna en svart delvis avsliten aluminiumdosa mellan de lager hudslamsor som skyddat det. Det finns också mer läkta ärr i det snaggade bakhuvudet men som utgör ramen för runda mindre svarta uttagsliknande kontaktportar.

"Till vilken nytta?" Främst tänker hon på hans situation, i tanken. Vad gjorde de med honom och varför verkar det som om han inte känner till något om dem eller haft svårt med talet. Men också tänker hon på de experiment och utredningar, utbildningar hon själv fått ta del av. Till vilken nytta. Vad skulle hon, respektive han ha blivit om de hade stannat. Det är svåra frågor som kastas till honom men de ekar inombords.

"Vi borde ordna oss ett boende för natten. Det kan skydda oss från opportunister." Med andra ord kriminella nätverk som mest sannolikt blev mer obehagliga om kvällen och säkert livnärde sig mer än väl på sådana av deras sort. För att inte tala om Humanitary som kanske fortsatte leta. "Imorgon kan vi leta efter en läkare." Föreslår hon samtidigt som hon reser sig. Om de sitter mycket längre kommer deras jagande frågor bara reta runt dem i oändliga cirklar. Hon stannar intill bänken och med en blick inväntar honom att resa sig. Hon planerar inte att gå ensam om han hade andra idéer. "Jag tror vi är fria att bygga vår egen konstruktion, så länge vi inte gör det på otillåten mark" Vilket antagligen var omöjligt att veta om man inte sedan innan var bekant i området. Hon försöker vara saklig, strukturerad. När de väl nu var ute ifrån labbet så känns faran inte lika omedelbar även om deras kläder var direkt avslöjande för deras position och alldeles för sparsamt tilltagen för att bara nämna två saker till deras ökande lista för behov. "Vi borde hitta någon form av metall som det här." Som de i kåkstaden var omgivna av. "Eller någon form av plast presenning." För att alls ha något att starta vid. Hoppfull om att Solo nu ändå inte ångrade att hon hjälpt honom därifrån, in i misären.

Ja, drömmar. Han suckar tungt och slappnar av i axlarna. Han tittar upp mot himlen. "Drömmar om personer jag aldrig träffat. Jag stog bakom en disk, gav folk något att dricka. Att jag sitter bakom ett bord och pratar med människor i kostym. Om en öken där jag ser djur." Det låter kanske märkligt. Det är nog märkligt också att bara prata om saker som kanske är obetydliga.

Han tittar mot Dalia, kanske stämmer det hon säger. "Kanske...det är möjligt. Det kändes naturligt." Men han kan ändå inte släppa tanken. Inte heller att han exakt vet vad exakt för fordon det var för något. Han hade aldrig sett det innan men han kanske bara minns det. Blicken vänder sig mot en mindre grupp människor som pratar med varandra. "Jag vet inte...känns som jag alltid varit där. Humanitary... är det namnet på platsen vi kom ifrån?" Han ser frågande ut.

Gtuppen av människor han tittar mot gör någon handgest mot varandra, ser ut som att de skakar hand och sedan ger de sig av. "Jag vet inte...kanske? Kanske skulle det bli något av oss där?" Svår fråga. Inte ens något han har funderat på övee huvudtaget.

Ett konstigt namn ja, men ett namn, kort och enkelt som hennes. Men då minnet inte vill samarbete släpper hon tanken. "Många drömmar? Vad för sorts drömmar?" Hans varma leende registreras men hon återgäldar det inte. Hon reflekterar inte riktigt över varför. Istället sträcker hon ut sina nakna ben och koncentrerar sig på vad hon faktiskt minns av den gångna tiden. Exprimenten, de flera timmars långa utfrågningarna. Inte under hot eller trakasserier, bara frågor.

Hon lägger huvudet en aning på sned. "Du kanske har glömt att du har kört förr?" En konstig sak att glömma men minnesförlust är något hon själv brottats med under lång tid. Det verkade komma och gå med kirurgisk finess. Om hon bara höll sig borta från labbet så kanske minnen skulle återvända. "Hur hamnade du där? hos dem, Humanitary..?" Hennes blick stannar vid honom länge. Hon förväntar sig kanske inte att han ska veta men om han gjorde det och hon kunde förstå hans situation så kanske hennes klarnar också. Hon skakar lite på huvudet men stannar upp, kanske osäker.

"N... jag har inget minne av det." Hon tittar bort, åt gångvägen som de kommit och ser förbipasserande när de kommer. Några förklädda i långrockar med huva, andra mer påkostade utstyrslar och visar upp sin förvärvda cybernetik, fysiska förbättringar med robotliknande delar och vissa går klädda i så slitna kläder att man kan missta dem för väven som de för rissäckar. Hon vänder sig till Solo och betraktar honom ett ögonblick, han sa att han aldrig kört förut men bara haft en ingivelese av att veta. "Tror du, att vi kunde ha varit några andra innan vi kom dit?"

Han blinkar några gånger för att fokusera sin synen. Huvudet gör ont och det börjar snurra. Han kan känna sig rätt så nöjd med iallafall med att han sitter ner. Han nickar till instämmande. En läkare vore nog en väldigt bra idé att träffa just nu. Men de kostar nog.

"Ja., det är mitt namn. Kanske...lite märkligt ett." Han ler lite. "Jag hörde det flera gånger där inne. Upprepade gånger. Jag tror...det är mitt namn. Och drömmar. Många utav dom." Han tittar åt det hållet de kom ifrån. "Jag har aldrig kört ett fordon innan...jag bara visste."

Han vänder sig till henne och tittar mot hennes skadade arm. Blicken vänder sig mot sladdarna. Verkar vara ett slöseri med verktyg. Tafatt av hennes välvilliga inställning till att bara rädda någon sådär. "Jag vet inte. Men...tack." han ler igen. "Var du också fast i en glastank?"

Varje gång hon ser åt främlingens håll påminns hon åter om deras nyfunna ödeslott. Men hon kan inte föreställa sig att livet på labbet skulle resultera i något så mycket bättre. "Vi borde försöka hitta en läkare." Hon sneglar ner mot sin egen arm, helt normal nu.. men för en stund sedan...hur den vridit sig, bilden sitter fortfarande kvar i huvudet. Och såret hon själv har i bakhuvudet. Varför kan hon inte känna det? Hade hon fått någon stark bedövning innan de lämnade henne? Hon kan inte riktigt dra till minnes.

Dalia följer honom med blicken när han sätter sig bredvid. Han såg dimmig ut i blicken och att vila nu skulle säkert inte hjälpa mycket men något innan de måste ge sig iväg igen, hitta ett krypin för natten. "Solo..?" Det låter bekant. Mer så än vad som är bekvämt. Men smällen i grinden verkar ha omtumlat henne. Var det ett labbprojekt? Eller en skylt hon gått förbi någonstans. "Ett konstigt namn" Mer för henne än honom antagligen. "Det låter bekant men jag kan inte minnas varför"

Dalia låter en tom blick äta sig in i den rostiga korgurrerade stål som utgör en husvägg mitt emot bänken de sitter på. Sladdar hänger hopplöst övergivet och godtroget i tjocka buntar längs med taket. Hon vänder sig till honom. "Dalia." Nickar instämmande för hans ord. Hon minns en tid av labbet. Somliga delar fragmenterade, andra klara men liv utanför labbet? Nej. Inte som finns i minnet nu. Men inget här ute förvånar henne. Hon är bekant med det på något sätt ändå.

"Du var fast i en glastank..varför skulle jag lämna dig där? " Hos dem att fortsätta experimentera på. Som en guldfisk i en för liten skål om det någonsin hade varit logiskt att förvara människor så.

Huvuder känns tungt och han känner sig yr. Om inte annat syns det på hur han går med sin vingliga gångstil och att balansen är inte riktigt med honom. Blicken vandrar längs allt ljus och folket som går omkring. De har mer kläder än vad han har. Om de inte ska bli sjuka måste de hitta skydd och bli torra.

Första gången han ser alla byggnader så närain på varandra. Det ser så...onaturligt. Att vara utomhus och känna vinderna pusta, kylan i från natten, värmen som kommer från alla ljus. Så många intryck som han inte riktigt vet hur han ska ta in ännu.

Han ser henne gå och sätta sig. Han följer efter och gör detsamma brevid henne. Han tittar mot folk som samlar skrot. Varför skulle de vilja ha det skräpet? Vad kommer de användas till? Men ännu viktigare...vad ska de göra nu? De har ju lyckats undvika och fly i från deras kidnappare. Han tittar mot henne. "S...Solo". Att få fram orden är mycket enklare nu. Solo. Namnet han har hört upprepade gånger i sina drömmar. Viskandes, gnagandes bland alla bilder som har dykt upp i hans huvud.

"Jag vet inte. Jag minns inte annat än labbet." Han är lugn i sin ton. "Vad heter du? Varför...tog du ut mig därifrån?"

Dalia nickar men kan inte hjälpa att låta blicken dröja. Försöker förstå vad det är som hänt med honom. Stirrandet hjälper förstås inte mycket. Hon börjar gå, kastar en blick upp längs med de oändligt höga och breda fundamenten som resten av staden är uppbyggt av. Det är för mörkt för att se eller ens ana om någon faktisk var på väg efter dem. Men de gör bäst i att gå. Har de tur kan de smälta in tillräckligt i kåkstaden att tappas bort. Förr eller senare.

Kroppen känns stel när hon rör sig, men hon har inte direkt ont och kommer gående bredvid främlingen i en nedsolkad patientrock. De har inget mer än kläderna på kroppen. Så något skulle de behöva göra för att överleva, hitta ett jobb möjligen men efter vad hon har information om så skulle det nog inte vara mycket av en omöjlighet om man kunde vänja sig vid grovgörat. Ljusen inne ifrån kåkstaden lyser upp den jordiga gångvägen och folk passerar dem som de rör sig framåt. Byggnaderna nästan provisoriskt uppställda, vissa betydligt stabilare och välordnade än andra. Somliga mer som korthus som skulle rasa i nästa våldsamma vindpust. Men frågan är kanske snarare om sånt är så väldigt vanligt här nere.

De kommer in på en smal gata med torg längs vägen, försäljare som kränger skrot och skräp, för hennes ögon. Andra tillhandahåller mer avancerad teknik. Det är en väldigt variation på allting men inget som tilltalar just henne i stunden. Hon leder vägen för för mannen hon flytt med in i en än smalare gränd där hon sett en bänk och sjunker ner. Det finns en hel del att processa och inte minst problem att lösa. Men orken har gått ur henne. "Vad heter du? Hur hamnade du på labbet?"

Fortsatt tagen av ljusen, han verkar inte bry sig om den skingrande folkmassan hur de ser ut. Kanske för att han själv är halvnaken, blöt och blodig. Nog så är det inte första gången för invånarna här att de ser en halvnaken skadad man.

När han hör hennes röst så vänder han sig om, ser förvånad ut. Han tittar mot hennes läppar och hur de rör sig. Han tar in varje ord och tänker efter innan han svarar. "Är okay. Inte svårt...skadad." orden är mindre forcerade än vad de var förut, orden är enklare att hitta numera.

Han har aldrig varit här. Han har aldrig varit utanför någonstans. Bara drömmar och minnen finns i hans huvud. Han bara visste hur man körde ett fordon men han har aldrig, vad han vet, suttit i ett förut. Inte förräns idag.

Han nickar instämmande till det hon säger. Han börjar röra sig mot kåkstaden. Att hålla sig undan låter som en ganska bra idé. Och är troligtvis säkrare så.

Tacksam att främlingen trots sin skada klarat sig lutar hon sig tillbaka i sitt säte. Egentligen för trött och omskakad för att röra på sig men här kan de inte stanna. Inte länge. Hon drar lite försiktigt på munnen men det dalar lika fort. Studerar främlingen ett par ögonblick. "Vi är ute" Vad nu det betyder. Men så länge de är kvar här så skulle faran inte vara över, det skulle antagligen gå fort tills dess att vakterna kom hit ner, om, de nu gjorde det? Hon hade hört om den här platsen men aldrig sett den. Att få från de högre nivåerna tog sig hit frivilligt. Hon ser ut genom ett sidofönster på fordonet ner mot den jordiga marknivån nedan skrothögen som de landat i. Det är så mycket mörkare här än bara de få nivåer upp där de nyligen varit. Och när främlingen sliter upp hennes dörr och han förundras över de neonljus som flämtar här och där så går hennes blick upp mot skyn. Men där syns ingen himmel. Ingen alls. Man kan ana strecken, de artificiella ljusen utmed gångbroar och ljusen av fordon som färdas kors och tvärs, långt, långt upp, som satelliter i Nova Aeris högre nivåer. Hon tar sig ut, balanserar på bråte och slår en blick på det totalkvaddade fordonet de tagit sig hit i. Helt utom räddning.

Hon söker sig till främlingens arm så att de båda kan stiga ner från högen bråte utan att helt tappa balansen och stödja sig mot varandra. Folket som samlats är de flesta klädda i trasor och smutsiga kläder. Somliga mer ovårdade än andra. Det här är inte en av de bättre sektionerna att hamna i. Det sas vara nästintill laglöst. Men allt måste vara bättre än labbet de kommit ifrån?

Som han stannar upp för att bländas och förundras av ljusen ifrån kåkstaden som uppförts mellan de massiva byggnationerna tillhörande sektionerna högre upp. Hon stannar intill, ställer sig framför honom. Stryker blodet ur hans ansikte. "Hur mår du? Det var en otäck smäll du fick. Är du okej? " Hade han aldrig sett dessa typer av ljus förut? eller hade han slagit i huvudet så pass allvarligt som det faktiskt såg ut? Hon hade blött också, trodde hon och trots skadan i hennes bakhuvud blödde där ingenting längre. Hon ser ner mot sin arm, som hon vid fallet verkar ha råkat vrida. Det såg okej ut nu... men det skrämmer henne att hon inte känner något av det. Inget betydande. Inte som smärta.

De borde finna någonstans att komma undan, i kåkstaden kanske i något skrymsle att slå sig ner. De har inga pengar.. men hon har hört att det inte ska behövas här, att de har någonslags byteshandel. Hon tar ett steg ifrån honom och vänder sig mot kåkstaden uppbyggd av diverse bråte, som ett annat korthus. "Vi borde hitta någonstans att komma undan.. " Och vila ett ögonblick.

Han svarar inte på frågan om hur han är. Han känner att något rinner ner över ansiktet men han kan inte fokusera på det nu. Kanske förstår han inte att han är skadad, vem cet vad för sorts av experiment han har varit med om.

När de väl har kommit ut, försöker han återfå kontrollen. Ljudet av larmen gör ont i öronen på honom, han håller sig för örat med ena handen och han kan inte fokusera. Han håller till slut sig för båda öronen innan själva fallet kommer och han tappar medvetandet.

Avfallahögen må ha räddat dom. Han blinkar till och skakar på huvudet. Huvudet gör så ont. Allt är suddigt. Han tittar mot Dalias håll och försöker koncentrera blicken på henne. Men allt ljus gör det inte bättre. "Vaken...ut härifrån." Hans röst är skakig, som om han vore i chock. Med tillräcklig kraft lyckas han öppna bildörren och han går runt, sliter upp den för henne och hjälper henne i den mån hon behöver för att komma ut.

Han tittar mot folkmassan som bara har tittat på dom. Men nu framför allt på honom. Han tittar sedan mot neonljusets under och ser ut som att de vackra ljusen binder honom. De är nog det vackraste han någonsin har sett. Om det kanske är första gången han ser dom.

Glasrutan är spräckt när hon sätter sig i fordonet och mannen som hon inte ens vet namnet på, blöder från ansiktet "Är du okej?..." han borde uppenbarligen inte köra men det är inte riktigt som de har tid att byta plats. Hon blöder också men det känns inte. Det är bara obehagligt och konstigt. Hon borde känna av det. "Ja... ut.." Hon stirrar på honom ett ögonblick. Något var inte rätt med honom. Varför var han ens i en glasbehållare inne i labbet. Vad för sjukt experiment är det? Hon tar sig för sitt eget huvud och vänder sig mot bakrutan men det vita ljuset är för starkt för att uppfatta vare sig hur nära eller långt ifrån de andra var.

När hon vänder sig fram igen ser hon var de är på väg. Ögonen spärras upp vida och hon fattar ratten som han håller för att styra undan det uppenbara självmordet. Men det är grinden eller betongväggen med vaktstationen att välja på.

Hon släpper ratten lika hastigt och drar upp både armar och ben närmre kroppen när krocken visar sig oundvikligt nära. "Kör!" Hinner hon ropa innan det smäller igen. Men effekten blir inte så brutal som hon väntat sig, och kanske inte heller långt ifrån. Men grinden viker sig i sina fästen och flyger upp för kraften av fordonet i sin väg och de flyger fram mot glaset. Hon har ingen chans att ta emot sig, fordonet fortsätter framåt och hon faller tillbaka till sin plats i sätet omtöcknad.

Det går knappt ens se genom den fragmenterade glasrutan längre och marken under fordonet tar slut vid en dockningsstation där ett hålrum gapar ner i evigheten för de alla skikt som utgör Nova Aeris. De flyger över kanten. Fordonet låter konstigt och de tappar fart. Larm och lampor går av i bilen som för att varna för katastrofen de redan drabbats av. Det kommer bara lite försent. fordonet segnar ner lutandes åt ena kanten och dalar långsamt sin väg ner i evighetens mörker långt bortom de neon- och hologramupplysta övre skikten. Dalia känner sig svag och är knappt ens medveten om deras fall. Motorn kämpar förtvivlat men har inte tillräcklig energi att riktigt behålla höjden i luften. De snurrar runt och fordonet halkar ner allt längre medan ljuden av alarmen tjuter och dess blinkade ljus blir bara som en dimma för hennes ögon. Hon lutar tillbaka huvudet mot huvudstödet. Försöker se åt sin nyfunna vän, som verkar lika medtagen som hon. Dalia försöker kämpa för sitt medvetande men smällen var tillräckligt hård. Hon får inte kontroll över kroppen att ens röra sig betydligt. Det blir bara svart.

När de vaknar upp igen står fordonet stilla. Inkilad i en avfallshög. Räddade av smutsen. Med ett dussin människor som står på den jordtäckta marknivån och tittar på utan att få för sig att hjälpa till. Dalia sluter munnen och lutar sig upp. Ser sig förvirrat omkring. Någon har redan slaktat fordonet på somliga bitar tunn metall och diverse motordelar men lämnat dem båda åt sitt öde. Hon väter sina läppar och vänder sig mot mannen bredvid där han ligger i sätet. Flyttar sin ena arm för att röra honom. Skaka om. Men upptäcker till sin förskräckelse att hennes arm vridits i en högst onaturlig vinkel i fallet eller i krocken med grinden. Men hon känner det inte. Hon ägnar det några ögonblick, att bara stirra på sin arm och tvingas vrida den till rätta med sin andra. Utan att känna något alls. Men hon ägnar det inte mer tankar utan tar tag i mannen och skakar honom. "Vakna.. vakna.." Hon försöker se om han är mer skadad. "Vi borde inte stanna här." Klungan med folk står kvar, nyfikna men de i det här skiktet visste bättre än att hjälpa främlingar, här var varje person för sig själv.

Han själv har slagit i huvudet i glasrutan som har spruckit. Blodet rinnerner över ansiktet men han hinner eller kan inte fokusera på det nu. De måste ut härifrån. Det är det enda han vet och detta är hans mål.

"Ut härifrån." Är det enda han får fram. Han trampar på gasen och kör iväg. Han önskar att han kunde svara på varför men han vet inte han heller. Lyckligtvis är bilen snabbare än robotarna. Han tittar mot vakterna och maskinerna. Han börjar andas tyngre. Det finns ingen annan utväg och detta är bättre än att vara kvar här. Det är vad han tror iallafall. Han förstår inte varför det här är nödvändigt, han bara vet att det är nödvändigt.

Han kör rakt ut mot den stängda grinden där han hoppas att grinden kommer gå sönder och att han hasr fortfarande kontroll över fordonet för att köra ut på gatan.

Robotar, både mekaniska, enklare och andra humanioda AI i sällskap med vakterna letar efter dem. En tänder sin söklykta, en vit bred strålkastare som kastar ljus långt runt om i garaget. Bländar allt i sin väg. De ser henne när hon springer tvärs över det väldiga garaget. De vet att hon inte kommer ut. Något kallt rinner utmed ryggen som det färgar patientrocken med något rött, hon kan inte känna det. Men benen bär henne. Hon ser sig över axeln först en gång.. och sen en gång till. Bara för att inse att mannen hon räddat försvunnit ur hennes sikt, utdränkt i det vita ljuset. Och som de kommer närmre och hennes väg tar slut i en massiv och hög betongvägg bakom fordonen stannar hon upp. De skär av vägen och sprider ut sig. En mekaniskt robot närmar sig mer och hon finner sig inträngd i ett hörn. Varför är de så viktiga? Hinner hon tänka i ett par djupa andetag att hitta fattningen igen.

Utan att något ens görs synligt går det som en elektrisk chock genom kroppen och hon skakar till. Faller okontrollerbart ner på knä och den värsta tänkas huvudvärken hotar att slå ut hennes medvetande igen. Instinktivt letar fingrarna sig in i bakhuvudet och såret hon har där. Kramperna är svaga nog att hon ska behålla kontrollen tillräckligt länge för henne att gräva i huvudet för något och bryter av något mjukt, svart metall som sittar fast inklämt i huvudet och får den obehagliga elektriska chocken att upphöra. Med stora ögon stirrar hon ut mot det vita ljuset. Utan att se dem och sen ner i sin hand i det röda, blodet? Är det blod?.. den här metallbiten. Som något alien, något hon aldrig sett förr. Hon börjar skaka. Förfärad över att ha rivit ut det ur sitt eget bakhuvud. Och hon känner fortfarande ingenting. Det gör inte ont.

Men något bryter ljuset och det är inget ett speciellt uppfattbart ljud när fordonet kommer fram. Men med en smäll mejas den närmaste roboten ner framför henne. Hon river upp dörren och hoppar in och med andra handen kramar hon krampaktigt om bakhuvudet och det hål hon har där. Fingrarna forskar ofrivilligt i det och dess mer hon känner vassa kanter desto mer skrämmer det henne. "Ta oss härifrån! Varför gör de det här mot oss?!" Men en bättre fråga är vad gör de med dem. Hon kan inte riktigt lugna ner sig. Hon vet att de höll på med experiment. Något medicinskt. Varför verkar det så olycksbådande? Hon vänder sig om i bilen och ser robotarna springa efter, mycket snabbare än sina mänskliga allierade och de är på väg emot en stängd grind med ännu fler vakter.

Han följer efter henne och vakar över vaktarna som går runt med sina maskiner. Han verkar känna igen sig om man ser hans blick. Kanske har han varit här förut eller så är det något annat som händer.

När hon får igång billarmet hoppar han till bakåt mot ett fordon. Han låter henne springa iväg och bara tittar mot henne. Han börjar smyga sig till ett annat fordon medans vakterna och maskinerna börjar springa mot henne. Han håller handen på dörren och hoppas, bara hoppas på, att den öppnas.

Vad det än är, så lyckades han. Dörren skannar hans hand och ger ett svagt grönt ljus som indikerar att dörren är öppen. Han öppnar den och hoppar in till framsätet. Han tittar på kontroll panelen och verkar osäker vad han ska göra först. Men han reagerar, trycker på att få igång fordonet och tar tag i ratten och med en spurt åker han iväg. Han kör i samma riktning som kvinnan sprang.

Vakterna har nästan hunnit ifatt. Han tar tag i handbromsen och slirar hårt nog för att bilen ska slida framför dom och så att de möter fordonet. Nog så kommer fordonet ta stryk och kanske även han själv men han måste rädda henne på något sätt. Återbetala sin nyfunna vän.

Det tar inte lång tid för henne att återfå medvetandet och hon vaknar upp i hans armar när de kommit till garaget. Vad som hände är hon inte säker på, om det var att hon kom i kontakt med något eller något med ärret i bakhuvudet. Men det spelar ingen roll nu. De måste fortfarande ut. En aning desorienterad måste hon vänja sig vid den nya omständigheterna.

Osäker om hon alls varit i garaget förut. Dalia trycker sig ifrån honom så att hon kommer ner på fötter igen. Hon vinglar lite i steget och antar sig bara ha tur att mannen hon tror sig räddat verkar ha vetat en bättre, snabbare väg ut. Hon följer hans blick efter vakterna ett tag efter att de har passerat. Och ett nytt problem ger sig tillkänna.

Även om de får tag på ett fordon, kan starta det och ta sig förbi kontrollen, var ska de ta vägen? Hon vet inte.. och kan inte minnas om hon har hört hemma någon annanstans förut men oavsett vad vet hon att de inte borde stanna kvar här. Hon tecknar tyst åt honom att följa efter när hon något mer hukad börjar röra sig i motsatt riktning från vakterna och rör sig in bakom några fordon. Det är bara att ta en visst, men.. hur? Hon har inga verktyg att bryta upp en dörr.

Stannar till vid ett fordon och det krävs inte mer än en enkel handpåläggning får inbrottslarmet att ljuda. Som drar till sig uppmärksamheten vakterna som genast vänder helt om och börjar röra sig i deras riktning. För en sekund står hon handfallen. Kanske kan de bara springa ut försöka smälta in bland folk utanför.. hur nu det kan gå till. Chansen är så liten ändå, att hon inte tycker sig ha något val. Hon rusar ut mellan fordonen, stapplande osäkert i stegen. Men det kan ge främlingen en distraktion för att kunna tjuvkoppla ett fordon eller hitta en annan väg ut. Kanske.

Han fortsätter att följa med henne men nu verkar han vilja göra det. Han börjarfå mer och mer kontroll över kroppen, kanske till och med att chocken har börjat avta. Han tittar på henne hela tiden och observerar henne. Även när hon ramlar ner så verkar han inte göra något.

Han tittar upp mot ventilationen och britsen och sedan mot henne. Han tar tag i henne och med nyfunnen styrka tar han upp henne på britsen, lägger henne försiktigt. Han skakar om henne och klappar hårt i ansiktet för att få henne att vakna. "Kom igen...Ut härifrån." Hon kommer nog inte vakna snart. Men han vet att han måste skynda sig. De måste ut härifrån. Men varför vet han inte. Eller förstår varför de måste ut. Han tar tag i henne och lyfter henne med en ordentlig styrka, har henne över axeln och går ut från rummet.

Han springer med henne genom korridoren, han springer åt det hållet han pekade åt. Han vänder åt ett håll mot en stängd dörr som kräver en kod. Han stirrar ner mot panelen och plötsligt slår in en kod som funkar med en gång och dörrarna öppnas. Det är till en hiss. Han verkar veta exakt vilken våning de ska ta också. De åker upp två våningar. När dörrerna öppnas kommee de till garaget. Flera bilar står här. Och flera vakter med robotar som skannar över området. Han håller sig lågt med kvinnan över axeln, väntar på nästa vända att kunna ta sig undan vakterna. Han förstår att de är farliga. Hon sa det förut. Men varför är de farliga?

När de når rummens inre måste de stanna upp. Det finns ingen väg framåt, bara tillbaka och det är för riskabelt för att hon ens ska vilja tänka tanken. Uppstressat ser hon mot mannen hon fått med sig. Han verkade fortfarande chockad och ha svårt med talet. "Nej, nej vi kan inte gå åt det hållet. De stänger alla slussar och vakterna..." Men allt medan hon försöker förklara inser hon att han kanske inte ens är medveten var han är och i all sanning är inte hon helt säker heller. Inte denna avdelningen. Desperat skjuter blicken runt i rummet. Det måste finnas någon... Något. Sängar, inbyggda skåp i väggarna. Olika små och stora maskiner i slätstruken vit design i det kliniska rummet. Och där finner hon det, i taket, ventilationen. Det är långsökt men det är en möjlighet och det är alldeles tillräckligt. "Där" Hon pekar upp i taket och börjar dra en brits från sin plats i rummet till mitten, något att stå på för att komma upp. "Kom" Säger hon samtidigt som hon något vingligt klättrar upp på britsen. Med korta naglar försöker hon riva och få fatt i kanterna på ventilfronten. Den verkade inte fastskruvad. Men precis som hon verkar få grepp och river med sig gallret ner går det som en elchock genom kroppen. Tyst och spasmiskt skakar hon ett par sekunder innan hon faller ner, handlöst men britsen tar emot det värsta innan hon halkar ner i golvet. Orörlig.

Han blir dragen hit och dit med henne, han verkar fortfarande vara i chock över vad som händer. Han tittar sig omkring hela tiden och tar in varje intryck och allt som händer. Han tar bort händerna från öronen och lyssnar på det hon säger. Han tittar mot andra sidan korridoren. Han öppnar munnen, som om han försöker forma orden innan han säger dom. Han höjer på armen och pekar åt det hållet han tittar åt.

"Ut...härifrån."

Är vad han får fram till slut. Han fortsätter att ha armen utsträckt. Han måste svamla. Men samtidigt verkar han inte heller släppa henne och han stirrar åt samma riktning. Vem vet hur länge han har varit i tanken.

Hon sjunker ner efter honom men hinner aldrig stoppa fallet. Oroligt vandrar blicken till den stängda metalldörren. De har tur att där inte finns något fönster att kika in men frågan är om det verkligen behövs med värmesensorer. Det finns ingen tid.. ingen chans. Det är bara en tidsfråga innan de blir upptäckta här... och vill det sig illa måste hon kanske lämna honom om han inte kan komma på fötter. Men de måste ändå försöka. Det dånande ljudet av alarmet är så genomborrande att hon får ont i huvudet.

Klappar hans kind för att försöka väcka honom. "Vakna..." Hon har inte tid.... De har inte tid. Hon har inte kommit såhär långt för att bli upptäckt igen. Lutar sig in för att känna om han andas. Snabbt river hon ner honom på rygg som för att utföra HLR men märker lika snart att han öppnat ögonen och möter hennes blick. Är han mänsklig? Eller robot? Oavsett vilket har hon inte tid att utreda nu. Det rinner blod från hennes nacke ner över halsen och sprider ut sig som en blöt röd fläck vid halslinningen på linnet. Dalia rycker mannen i armen för att få honom på fötter med sin blodiga hand. "Vi måste härifrån!"

Han är chockad så mycket hinner hon uppfatta, det är även hon. Kanske att hon alls klarat sig såhär långt.

I rummet finns en passage vidare. Allt för att slippa korridoren just nu skulle hjälpa. Hon försöker dra med sig mannen genom passagen, en skjutdörr, en luftsluss som trycker ut moln av något desinficerande som gör det svårt att andas. Luften blir märkligt torr. Hon hostar ansträngt och de kommer in i ett rum med 9 sjukhussängar utmed väggarna. Alla tomma, bäddade men ovan varje säng står mindre skylt med nummer. X43776, X43777 och serieföljden bara fortsätter. Fler experiment. För vad vill hon inte veta. Hon har sett tillräckligt. Hon drar honom vidare, genom nästa luftsluss. Likadant.. och ännu ett. Men bortsett från korridoren.. verkar det inte finnas några synliga alternativ. Vakterna är ju där utanför. "Hur kommer vi ut härifrån?!"

Mannen glider ur tanken så fort vattnet rinner undan. Det första andetaget gör ont, det får honom att hosta och greppa efter nästa andetag. Ljuset gör ont, han måste blunda samtidigt han håller för ögonen med ena handen. Han har knappt kontroll över motoriken, han har svårt att ens sätta sig upp, istället ligger han på golvet i fosterställning. Han är en ung man, det svarta håret ligger blött över hans ansikte.

När han väl har fått kontroll över sin kropp sätter han sig upp långsamt. Han öppnar ögonen långsamt och ser sig omkring med skräck i ögonen. De vandrar till kvinnan i rummet, till hans befriare men han säger ingenting. Kanske kan han inte tala eller så är han i chock. Vad han är så är han vid liv, det är något som är säkert.

Blicken ändras till en frågande sådan, han verkar vara helt omedveten om vad som händer omkring honom. Han reagerar åt det höga ljudet och håller sig för öronen