Kvällen hade hunnit bli sent innan furst Konstatin Roskhov hann komma hem efter resa med tåg och droska för att nå sitt gods långt ute på ryska landsbygden. Han fnyste lite när han väl steg ur sin droska och borstade av sig resrocken från inbillat stadsdamm. Spelade ingen roll hur ofta han behövde åka till staden för att lösa sina affärer eller genomföra sitt arbete i tsarens tjänst. Han vande sig aldrig vid städernas dekadens, de överflödiga livet av baler och skvaller. Han avskydde varje minut av dessa ytliga träffar som saknade all form av religiös andlighet som var självaste kärnan i hans folks själv. Allt man brydde sig om där var huruvida ens uniform såg ut eller hur vilka juveler skulle passa med årets mode för klänningarna. Att landet höll på att falla sönder och att det fanns ett krig att vinna var som bortblåst hos dessa stadsidoter som trodde liver var en enda lång lek med baler och skvaller bara för att de vuxit upp med silverskeden i munnen. Konstatin fnös igen innan han fortsatte fram till dörren och öppnade den ena av de stora trä dörrarna för att stiga in i den stora träbyggnaden som var hans hem. För hela godset var byggt av trä, enligt Konstantin var det för att man skulle leva enkelt och andligt här i livet men något vidare enkel var inte denna boning med sina två våningar och tio rum på varje våning. Nej hela byggnaden var vackert utsmyckat med träsniderier och inne i huset vackra takmålningar och tapetserade väggar, en skarp kontrast mot de simpla trädkojan som godset arbetare levde i. För de kunde trä godset lika gärna vara gudarna boning i jämförelse och de som levde där var i de närmaste deras gudar med all den makt de hyste över sina arrendebönder.
top of page
SENASTE TRÅDARNA
SPELVÄRLDAR
bottom of page
Fursten satt kvar vid bordet och funderade tyst medan han långsamt drack upp sitt glas med vin men mest så stirrade han ner i glaset som han håll mellan tummen och pekfingret. Gifta sig, de skulle muntra upp honom och ge honom ett nytt liv hade de sagt men just nu undrade han om detta verkligen. Han undrade om detta var det rätta framförallt mot den unga frun som förmodligen inte hade drömt om att giftas in i Moderlandets mest konservativa falang av adeln. Hur mycket han än avskydde de mer liberala falangerna eller de som verkade drömma mer om utlandet än ta ansvar för moderlandet. Var det inte hans plats att tvinga någon till en livsstil som de skulle plågas av hela livet samtidigt vägrade han tillåta några liberala idéer under hans tak. Han må stå ut med deras existens men att ha de i ens hem var detsamma som att bjuda in djävulen, då kunde han lika gärna ha en middag med en anarkist eller rent av en bonde. Nej han hade sina principer och det var principer som skapade ordning här i världen. Som att man åt inte efterrätt före förrätten annars skulle det ju inte heta efterrätt svårare en så var det inte.
Dock kunde han inte gå vidare utan att finna en lösning på det hela, han kunde alltid skilja sig men med de vanligtvis efterföljande repressalierna det medförde kunde han inte göra det. Det skulle förstöra Annabells heder och rykte på ett sätt han inte kunde nedlåta sig och vore endast ett alternativ om Annabell föredrog vanära över döden. Han drack lite mer av sitt vin, han kunde alltid ta en älskarinna han visste att många av hans kollegor löste sina problem så men han såg inte direkt någon lösning i det. Hans fru var ung och sådana, egentligen omoraliska men av naturen behövliga ting, var en del av hans förflutna.
Han reste sig tillslut och ställde ifrån sig det fortfarande ej tömda vinglaset, nej det fanns en morgondag och han borde finna en lösning på det hela tills dess. En picknick och lite vårblommor plockade av honom kanske piggade upp henne. Även om han inte såg någon långsiktig lösning i det, de var snarare bara lite plåster på hans bristande diplomatiska sida.